Hur var nu 2007?

Såhär i elfte timmen verkligen är det väl dags att summera 2007. Det var nog ett relativt långt år, sett med vuxenögonen, eftersom tolv månader numera forsar förbi i ett rasande tempo. Kan bero på en hel del resor: Barcelona två gånger, Bali i tre veckor i somras, USA på vårkanten, Birmingham, Rotterdam. Druvkursen i Munskänkarna fullbordad i våras, tvåbetygskursen på gång just nu. Föreläsare på ettbetygskursen både i våras och nu i höst. Några spelningar med bandet, senast på en intressant julfest i Trelleborg.

Och då talar jag bara om saker vid sidan av jobbet. Det räcker.

Sommaren var ju grymt dålig i Sverige, så det var rätt tid att vara utomlands.

Några personliga insikter om vin från året i sammandrag:

* Är Nebbioloviner i genomsnitt intressantare än Sangiovesedito? Kanhända är det så för mig just nu. Barolo rycker ifrån Brunello.
* Hur bra och gamla måste Bordeauxviner vara för att bli intressanta? Det får lagrandet av årets inköpta 2004-5:or utvisa.
* Alla Priorato har inte starkvinskaraktär vilket jag trott.
* Alejandro Fernandez är fortfarande en stjärna.
* Cabernet Franc är kul. Men det visste vi ju.
* Bourgogne i gemen har seglat upp som personlig favorit.
* Intressant att man kan ha en Chardonnayperiod då och då (tack vare USA).
* Languedoc är det nya stora området.
* Rhône har mer att ge än jag trott, förstås.
* Riesling håller ställningarna. Breuer förstås. Även om all time best nog var den där från Nya Zeeland (Stratford?)
* Boxvin mest druckna under året: Les Fumées Blanches. För tredje året i rad typ. Röd box: Formulae. (Förra årets röda vinnare var Lynch-Box)
* Ska köpa mer Alphonse Mellot, Sancerre-mästare, från Vin Direkt i Dragör.

Swenska tjej - It's the grej!

Bordeauxhead revisited

...Du kan väl din Evelyn Waugh...?

Jamen, det glömde jag ju säga, det var Bordeauxfestival i Malmö i helgen. Och det var värt lite köande för att komma in. Började med att pröva Les Pagodes de Cos från 2000, fast den ska nog ligga lite till. Lagrange från 2000 kallas monster och det fyller verkligen näsan, men blir också helsikes mycket bättre längre fram...

Min senaste Angludet från 2004 var full av tanniner, men klart drickbar redan. Phélan-Seguren likaså. Men för att få saker som var riktigt njutbara redan nu var jag tvungen att ge mig på 2003:orna. Couhins-Lurton, jajamän. Eller de merlotbaserade, såsom Vray Croix de Gay från 2000, jordig och fin, köttig och en fin upplevelse. Men de allra bästa var nog ändå La Mondotte från 2003-4, tre utropstecken, kanske för avrundad för fanatikerna men god även utan kött i munnen, liksom Gruaud-Larose från 2000, klart kannuuun.

Och kanske allra bäst var lunchbuffén som bland annat hade otroligt schyssta ostar från Möllan!

Bordeaux Baby

Alla tåg går till Bordeaux, eller? Ibland kan man tro det i vinsammanhang. När jag var i Holland ett par dar blev det förstås en flarra B. som blev vinresultatet, en 2004 vid namn Chateau Angludet. Och vid primörsläppet tidigare i år blev det en Phélan-Ségur, en Branaire-Ducru, två stycken Lagrange och en Durfort-Vivens. Och tidigare en liten Petit Cheval.

Var är min italienska inriktning? Jodå, den lever, har minst tre Brunello -99 som väl ska vara drickfärdiga snart, lika många lite yngre, fyra-fem Barolo och lika många Barbaresco som ligger och vilar.

Provade förresten en lysande modespanjor från Priorato nyss. En Scala Dei som var super, inte alls så starkvinsaktig som jag tidigare förknippat med P., utan väl balanserad och, ja, nästan lite Bordeauxaktig...trots att det är mest Garnatxa. Alla tåg går till Bor...

Men ikväll är det ju fredag och lilla räkan väntar som sig bör. För detta har jag plockat fram, kanske inte för att matcha utan för att jag är så sugen, en Riesling från gamla Österrike, Jurtschitsch Zöbinger Heiligenstein. Yummy.

Har tillbringat en stund med min gamla polare C. från Östersund som plockade fram ögonblicksbilder från Karlskoga, såsom huru Bengt-Åke Gustavsson körde packmoppe, Svennis vägrade spela fotboll, och Anders Jakobsson förgäves försökte kursa förstaupplagan av Sagan om Sune i snöglopp vid K-Center. Funny how life has other plans.

Nytt fynd i november

Missade förstås Alain Graillots Crozes-Hermitage eftersom jag inte hängde på låset vid detta vinsläpp. Men har ändå gjort ett fynd, Lasendal, en spansk historia gjord på Garnatxa (katalonsk stavning, vinet är från Montsant). Riktigt tungt och skönt för sitt pris.

Förresten, här är vinlistan från min Rhoneprovning för ettbetygarna i Malmö, där Guigal som lågoddsare blev utsedd till Best in Show:


1. 98664 Château d'Aquéria Rosé 2006 125 kr
Jean Olivier, Tavel 13,5 %
_________________________________________________________________________
2. Vénus Laurée, Côtes du Rhône Villages 2004 100 kr (Danmark)
Cave la Romaine, 13,5%

3. 5003 Beaujolais-Villages 2006 73 kr
Georges Duboeuf, 12,5 %,

4. 2222 Petite Ruche, Crozes-Hermitage 2005 119 kr
M. Chapoutier, 13,0 %

5. 2802 Crozes-Hermitage 2003 149 kr
E. Guigal, 12,5%

6. Vacqueyras, Domaine des Genêts 2003 100 kr (Danmark)
Delas, 14,0 %

7. 97688 Côte-Rôtie, Seigneur de Maugiron 2004 730 kr (Magnum)
Delas 13,0 %,

8. 2811 Château Mont-Redon, Châteauneuf-du-Pape 209 kr
14,5 %

Rhône i morgon

Jahapp, då ska man vara kursledare. Har satt ihop några förhoppningsvis goa flarror till morgondagens happening...

På cavatillverkning

Tog bussen söderut från Barcelona till cavans hemstad där både Freixenet och Codorníu har sina tillverkningar. I vårt fall besökte vi Codorníu, som har en k-märkt anläggning, eftersom den är ritad av Gaudís modernistfrände Puig de Catafalch. Ingångsbyggnaden liknar en kyrka både på in- och utsida, medan den gamla fabriken har en otroligt schysst toppig profil. Den är numera mest museum.
Druvorna kommer in från de närbelägna fälten från mitten av augusti till oktober nån gång. De besiktigas och befinns värdiga eller ej (Kanske Freixenet vill köpa dem i stället, skojar vår värd om undermåliga leveranser). Traditionellt är det ju druvorna xarel-lo, macabeo (viura) och parellada som används. Men här i Katalonien odlas även chardonnay som ingår i Codorníus cuvéer, liksom pinot noir som finns i rosévarianten.
Druvmusten samlas i ståltankar, varje druvsort för sig. Blandningen, assemblaget, sker enligt bestämda proportioner, vilket beror på om det ska bli en Anna de C, eller en Reserva de Raventos till exempel. När det väl har blivit ett vin av musten sker en första försegling i flaskor som, också beroende på, lagras här i 12 månader eller mer. Det är nu det blir bubblor i vinet. Vi åker biltåg genom kilometerlånga gångar där flaskorna förvaras. Slutförvaringen sker med flaskorna gradvis välta tills de blir helt uppochnervända för att fällningen ska samlas i halsen.
Degorgeringen (avskiljningen) sker på numer på modernt sätt genom att halsen på flaskan fryses ner i en speciell vätska, vilket gör att fällningsproppen "ploppar" ut ur halsen på flaskan, innan man fyller på med liqueur de tirage (vin och socker i bestämda mängder beroende på vad det ska bli för sötma på slutprodukten).

Drömdagen i Barcelona i åtta korta punkter

1. Vaknar tidigt på suveränt belägna och samtidigt ljusa och trevliga hotellet NH Duc de la Victoria.
2. Snörar på skorna för en språngmarsch uppför Montjuïc, kan rundan sen tidigare. Men var det verkligen så brant? Jo, det var det nog. Och oj vilken utsikt uppe från simstadion högt uppe på berget. Magnifico!
3. Frukost på Kasparo, Pl. Vicenc Martorell 4, strax intill Ramblan. Solen skiner så skönt på min boccadillo med jamon dulce och queso.
4. Liten shoppingrunda på stan, därefter buss 59 från Ramblan ner till Barceloneta och Porto Olimpico. Lunch på solstekta Agua, Passeig Maritim 30, med grillad "Hake" och Martin Codax Albarino. Färska fikon med italiensk mascarpone(färskost)gegga...no comments.
5. Kollar badarna. Badar själv.
6. Vilar lite på hotellet.
7. Middag på Ovic på Carrer Aribau 106. Vi är där tidigt på svenskt manér (21.00) så vi blir först serverade och inte lidande av lite underbemanning. Jamon Ibérico/alt. Carpaccio först, smälter i munnen. Splendido sjötunga sedan. Terras Gaudas, en albarinobaserad nyhet för mig därtill. Efterrätten heter Pina Colada!!!
8. Avslutar in style med mojitos och gimlets på suveräna Boadas på Carrer Tallers 1, en kanonfin cocktailbar alldeles intill Ramblan där tiden stått still sedan 1930-talet, komplett med bartenders i smoking och lite angostura i sockret innan det muddlas med myntabladen, en egen touch på Hemingways favoritdrink.

Ja, så såg min lördag ut och den överträffas nog bara av dagen efter, söndagen, då vädret var ännu bättre och vi lunchade på Ca La Nuri på stranden. Eller fredagen när vi var på El Xampanyet...eller paellan på restaurang Barceloneta med Alella-vin till.

Gripen av den svenska whiskyfebern? Sugen på Mackmyra?

Jo, det glömde jag säga att när jag nu ändå var på plats vid septembersläppet på Systemet, med nummerlapp 100 och allt så kunde jag ju inte annat än passa på att köpa den strängt ransonerade Preludium 05, OBS, fel bild. Och då tänker jag inte på Chopins regndroppsmusikstycke från den charmerande staden Valldemosa, utan på 50 cl livets vatten från Svedala, med det skotskklingande namnet Mac Kmyra.

Just det: Mackmyra.

Även om jag råkar sitta på sådär en 40 olika sorters singlemalt (skrýtskryt) så har inte den svenska whiskyfebern slagit till mig på allvar. Får jag ett seriöst feberoffers seriösa förslag på vad jag vill ha för flaskan kan jag tänka mig att byta den mot nåt gott. Gimme a comment about it...

Septembersläpp 2007

Medan ni tittar på den här vackra bilden från Ven, en helt annan sommar än denna, så tillåter jag mig reflektera över flytande sol, guld och blod:

Ja, visst finns det många godbitar i Systembolagets septembernyheter om man nu vore intresserade av till exempel Bourgogne. Tyvärr tillåter inte undertecknads plånbok just nu några stora excesser, Barcelonaresa på gång igen. Men några saker måste man ju unna sig.

Häromdagen investerade jag exempelvis i en Le Petit Cheval. 02 är väl inte en stor årgång, men eftersom Cheval Blanc är Johnny Depps favoritvin så måste man ju skaffa sig en aning om hur det doftar och smakar. Och då får man gå till andravinet...

2005 ska däremot vara lysande i Bordeaux. Chansade på två flaskor Ch Moulin de Cassy från året just därför (artnr 306001). Inte en susning om det är bra. 109 kostade dom.

Fast tillbaka till släppet. En Bourgogne blev det i alla fall. Ch Chamiret Mercurey, till det i sammanhanget rätt blygsamma priset 159 kalla. Å så ett par Riesling: den exklusivaste var Jurtschitsch Zöbing Heiligenstein Riesling 06 för 165 spänn. Sedan även Rabl, en annan österrikare som det finns mer av för 99:-, samt till sist Hafner Riesling Prestige för 75. Kanske hittar man en favorit?

Drack en annan riktig rieslingkaraktär härom kvällen: Deidesheimer Kieselberg Riesling Trocken av Dr. von Bassermann-Jordan, 2006, hej och hå. Från Pfalz och med såpass med mineral att jag sa att den smakade salt i eftersmaken. Goa grejer.

Fast om man nu pytsar i sig riesling såhär ofta får man inte misslyckas med att identifiera kungen Breuer vilket jag gjorde på inledande sessionen av Munskänkarnas tvåbetygskurs härom sistens. Riesling Sauvage som vi nog haft sådär en 20 flaskor av blev ett mysterium, med tankarna vindlande åt Chenin Blanc etc. Ente brau.

Men i gengäld kände jag mig rätt säker på en italienare som andra haft helt olika bud på. Å det var Barolo, förstås.

Vad ska man nu investera i i Barcelona? Kärt nöje att tänka på. Speciellt nu när MFF underpresterar å det grövsta.

Hur svårt kan det va med vin?

Faktum är...hur svårt som helst. Vi serverades två blinda glas till skånskt lamm härom dagen. Det första var körsbärsdoftande, välavvägt, lite lagom fatigt och jag var inne på typ Bordeaux. Det andra var kraftfullt, lite rökigt och pepprigt, utan värme i avslutet men skulle kunna vara en stram sydafrikan, eller varför inte från södra Rhone?

Häpp, det första var Marques de Murrieta Ygay Riserva, en välkänd Rioja som jag druckit många gånger. Men helt utan vanilj etc så därför svåridentifierad som Rioja. Det andra ar en Pomerol, Chateau Plince. Till mitt försvar ska sägas att nåt liknande har jag aldrig druckit förut. Pomerol för mig är stramare ändå, men lite sötfruktigt och aldrig rökigt. Varm sommar kanske...

Fast det var inte många andra runt omkring som var helt rätt på det heller!

Hur går det för husgudarna 2007?

Som av en slump, men det är knappast frågan om slump i såna här sammanhang, har min uppmärksamhet på sistone slukats av manliga förebilder i något mognare ålder än jag själv.

Jag har sett igenom Bruce Springsteens återutgåva av det epokgörande albumet Born to run med tillhörande DVD om hur skivan gjordes. Jag har skaffat Peter Gabriels båda DVD från konserturnéer 1994 och 2003 (”Secret World” resp. ”Growing Up”, båda mästerverk). Jag har sett Bryan Ferrys TV-liveupptagning av senaste albumet Dylanesque. Där han dessutom förstås pratar om sitt förhållande till just Bob Dylan. Jag har lyssnat på Talking Heads och reflekterat över David Byrnes musik och karriär sen dess. Jag kunde lika gärna ha funderat över David Bowie. Eller tillochmed Ingmar Bergman som naturligtvis är betydligt äldre.

Men ändå. Det finns en röd tråd. Och den handlar om bästa sättet att kombinera arbete, kreativitet/passion och kärlek/familj. Helt enkelt om vad som är rätta sättet att använda sin korta tid här på klotet om man har konstnärs- eller artistaspirationer.

Born to run var Springsteens tredje skiva. Det var ganska mycket make or break. Och han hade en vision som var ganska visuell och ganska påverkad av film, vilket Jon Landau kom in utifrån och förstärkte.

Bruce försökte styra alltihop intill perfektion, och visionen visade sig hålla, fast han tillochmed fick styra varje enskild ton och ansats i Clarence Clemons solon. Han säger att han ägnat hela sin resterande karriär åt att utveckla de teman som han fick med på Born to run.

Lika mycket perfektionist eller värre är Peter Gabriel. Det kan mycket lätt ta tio år mellan albumsläpp, som mellan Us och Up, de album kring vilka de båda DVD:erna är uppbyggda.

Us är mera tillgänglig, med favoriter som gospelvarianten Washing of the water, eller den självgranskande Digging in the dirt...Jag tror inte det finns någon sångare med så mycket personlighet och tyngd i botten som Peter G. Och han lägger övermycket kraft på texter och arrangemang. Det kan nästan riskera att bli för mycket känslor och erfarenheter på ett och samma ställe. Som ett överextraherat vin ungefär. Därtill kommer hans fascination för det visuella uttrycket, där han går längre än Bowie med uttänkt scenshow etc.

Medan Bryan Ferry, precis som Dylan, ibland bara vill låta inspelningar flyta på. Gärna förstatagningar om det går. Dylanesque är ju ett kommersiellt hastverk om ni så vill. Säljbart, ojämnt, men i mitt tycke ändå motiverat eftersom jag gillar ”Cover-Bryan” mer än ”Dans-Bryan”, de båda sidor av hans artist-jag som turats om i karriären efter Roxy Music. Eller efter Roxys prime time ska jag kanske säga eftersom de fortfarande ”existerar” på papperet.

Det handlar om vad man ska göra med sin karriär, när man väl har passerat en sådan prime time...Hur kombinerar man sin konst med att tjäna pengar till (exklusiv) mat och husrum?

Personligen måste jag ändå säga att jag just nu lutar åt att Peter Gabriel är den av mina tidigare husgudar som vinner i längden, tillsammans med Dylan. Det är ju bara tycke och smak, jag vet, men jag skulle köpa en ny CD av Peter ohörd, medan både Bowie, Ferry, Byrne och Springsteen numera måste göra något extraordinärt för att jag ska investera. Men jag har de senaste Dylanskivorna...

Gå till http://www.petergabriel.com/ så ser du att han är på turné just nu. Den som finge se det!

Bäst på Bali

Två och en halv vecka på Bali innebär naturligtvis upplevelser av mångahanda slag: boende, platser, mat. Här en blandad lista med intryck, osorterat:

Vi bodde i Seminyak, vilket var en slutsats sedan förra gången när vi bodde i Nusa Dua som är lite för ocentralt. Och den visade sig vara riktig: Seminyak, som är den mest upgrade av trillingorterna Kuta, Legian och Seminyak på Balis sydvästra kust, har minst krimskrams, är lugnare än Kuta men har ändå närhet till det mesta. Stranden är mycket bra, med häftiga surfarvågor, så man får ge akt på flaggsignaleringen om var det går bra att bada. Sen finns ju det omistliga lounge/bar/glidarstället Ku Dé Ta på nära håll...faktiskt bara en kvarts gångavstånd längs stranden från hotellet Sofitel i Seminyak där vi bodde. Sofitel ligger längst ned på bargatan Jalan Dhyana Pura, medan KDT avslutar restaurang- och shoppingstråket Jalan Oberoi.

Eftersom vädret var lite opålitligt inledningsvis tog vi de obligatoriska utflykterna till Ubud (kulturhuvudorten) och Kuta omgående. I Ubud besökte vi Monkey Forest, där en grupp livliga och påhittiga makakapor bor i ett tempelområde, ständigt på jakt efter de bananer som säljare på området kursar till villiga turister. Kanske mest kul för barnen med en klängande apa i håret, men värt ett besök. Lunch åt vi på Casa Luna, ett tips från Lonely Planet som höll. Shoppingen i Ubud avslutades med skyfall som också påverkade underlaget för hemmafotbollsspelarna som på den usla planen mitt i Ubud spelade oavgjort mot ett gästande lag...nåväl, jag köpte ett par mycket fina avsmakningsskedar i tropiskt trä innan det var dags för middag på Bebek Bengil, en favorit sen vårt förra besök. Dirty Duck som stället heter på engelska ligger mitt ute i heliga risodlingar och har en smått berömd "crispy duck" som smakar mycket bra...

En schysst middag på en kanon, icke upgrade, restaurang på Bali får man fortfarande för klart under hundralappen. Vin är rätt dyrt och inte så prisvärt eftersom urvalet är starkt begränsat. Inhemskt vin kan man få lite billigare, så en variant vi körde på var Hatten Rosé, ett av de bättre lokala alternativen. På vårt stamställe Rumours på Jalan Oberoi kunde man få detta vin för 56.000 IDR +++ vilket är billigare än i affärerna och svarar mot under en femtiolapp, medan Australienimporter lätt kunde kosta det tredubbla eller mer.

En bra lunch med Bintangöl kan ligga på mellan tjugo och femtio kronor. Standardrätter är Mie Goreng eller Nasi Goreng (Stekta nudlar/ris), men andra grejor som satay (kycklingspett med jordnötssås) eller gadogado (sallad med ägg, tofu och kokta haricots verts och andra grönsaker, även det med jordnötssås) är ofta helt OK.

Rumours, ja, prisvärdare kvalitetsställe får man leta efter, vilket förklarar varför vi var där fyra gånger. Var kan du käka 200 g fint nötkött (tenderloin) för ca 45 spänn? Eller 500 g grillad hummer för 65 bagis? Eller kanonpasta med hummer på samma prisnivåer? Jag kunde sällan avstå från efterrätten banankaka (en australisk standardgrej tydligen) med vaniljglass heller.

Andra bra restauranger i Seminyak är thaistället Lemongrass och japanen Ryoshi längs huvudgatan Jalan Raya Seminyak. Båda frekventerade vi två gånger, liksom indiern med det suspekta namnet (och utseendet för all del) Gateway of India på Jalan Dhyana Pura. Ät hellre a la carte här än söndagsbuffén de gör reklam för. Dessutom kan Rumours lite trendigare italienska syster Ultimo som har finfin pasta rekommenderas. Intilliggande Trattoria är också bra, men kändes lite stökigt när vi var där (det kan för all del även Rumours vara, med biljardspelande australiska smurfare i samma rum).

Vill man bo med stor pool och superhotellfrukost är ett hotell som Sofitel det rätta valet, ligger dessutom bra vid stranden. Vill man bo betydligt billigare (dubbelrum på S. kostar ca 900 SEK dygnet) så kan man göra det alldeles intill på Puri Cendana Resort där ett rum med halvbred dubbelsäng kostar ca 270 SEK dygnet utan frukost.

Den riktigt exklusive kan bo i lyxvilla, som Villa Sentosa där inget saknas i komforten, men där man får pynta upp ordentligt för miljön med konstgjorda vattenfall i baren och där inget riktigt kan ersätta utsikten på Ku Dé Ta trots det strama och tilltalande arkitektoniska överdådet.

En tur till Philipson

Skulle över och bunkra lite dansk öl till studentfest i slutet av maj. Så då var det läge för en tur till Philipson Wine i Kokkedal. Det lilla abret med att handla därifrån som svensk är ju att man måste ha en dansk adress. Så jag fick åka dit helt enkelt, med hjälp av vännen HH.



Philipson är en industriadress med ganska få besökare eftersom man är inriktad på nätförsäljning. Men för den som orkar ta sig dit finns oerhört mycket skoj att välja på. Jag hade nyligen skaffat Italian Wines 2007, och var därför lite inställd på Produttori de Barbaresco, vars 2001:a (Vigneti di Pajé) lär vara ruggigt bra. Så ett sådant ex inhandlades, plus en del Riesling...Skaffade för övrigt ett ex av Breuers Bergutgåvor (Roseneck) nu i junisläppet.



Kolla http://www.philipsonwine.dk

Thai Edge i Birmingham

I Birminghams centrum vimlar det av högklassiga restauranger med hög klass. Förra besöket här innebar besök på the Bank som är en nytrendig historia. Men denna gång var det dags för trendthai på alldeles intilliggande Thai Edge. Skulle vilja säga att det inte finns nån riktig motsvarighet hemma, möjligen i Stockholm.

Stället har mycket spektakulär inredning och var festligt och fullsatt trots att det var måndagkväll.

Intron blev en mix av fina grejer: kycklingspett, räkor i filodeg, bananbladsinbakt kyckling, krabbkakor etc.

Följde upp med lamm i sötbasilika och kokossås, grillat fläskkött i typ blackbeansås, jätteräkor i sötsur. Till detta Beckers Pinot Blanc, till sist fruktfat och passionssorbet. Högsta betyg i kategorin...

En kväll i Lomma

Hade gig med överåriga pojkbandet Walking Posterboys i går, och det blev sent, klockan var tre innan jag var hemma. Vi delade kvällen med Copycats, som spelade med tonvikt på 80-talare (Huey Lewis, discoklassiker etc.). Vi provade några "nya" nummer såsom Absolutely Sweet Marie - Dylan i Jason & the Scorchersversion, Thin Lizzys Don't believe a word, enda klassikern från i övrigt medelmåttiga albumet Johnnie the Fox, Wild Cherrys Play that funky music och They don't know about us, Kirsty McColls låt som blev en hit med Tracy Ullman men som här hemma mest hörts i Moneybrothers svenska version på sistone ("Dom vet ingenting om oss"). Vi hade bra ljud och ljus tack vare begåvad tekniker/soundcheckare (Tack B!).

Låtlista:

SET 1:
Let’s stick together
Shame shame shame
När du kommer
One night
Suspicious minds
Won’t back down
Invisible girl
Wooly Bully
Shoorah Shoorah
My Sharona
Mercy mercy mercy
I’m in the band
More than I can do
They don’t know about us

SET 2:
Take it easy
Don’t believe a word
Bad case of loving you
From me to you/Please please me
Whiskey in the jar
Ways to be wicked
Long as I can see the light
Love’s coming into my life
Det gör ont
All the young dudes
Gimme gimme gimme
Play that funky music
Great balls of fire
Absolutely Sweet Marie
White wedding
Saturday night’s alright for fighting

Nytt släpp med fin eremitkräfta

Var på majsläppet härom dagen och det resulterade i ett par Hermit Crab Viognier Marsanne, en Les Perruches (Bourgueil) och ett par Petit Ruche (Crozes-Hermitage). Eremitkräftan provade vi igår kväll till fredagsräkorna och den var alldeles utmärkt, ekad, javisst, men med mycket frukt som kompenserar.

Idag blir det Lundaloppet 10 km, och förhoppningsvis går det bra, varpå belöningen blir lite mer eremitkräfta i kväll. Eller lite Petit Chablis. Eller nåt gott rött till grillat. Eller...

Rieslingkväll

Gamle Georg kom till heders i kväll igen, dvs. Riesling Sauvage, och den går aldrig av för hackor. Vi gjorde fiskspett och grillade, med lax, sej och torsk, och adderade till dessa lite jätteräkor och några överblivna pilgrimsmusslor. Hemgjord tzatziki och ris till detta.

Jamen uj.

Ente helt fel.

På min räd neråt staden tidigare idag fann jag en flaska Dolcetto som det ska bli trevligt att prova kanske i morgon. Ljusrött på 1 maj, det hör väl till.

Men framför allt ska det äntligen bli lite löpträning. Valborg var lite kylig, men 29 april på Ven var solbemängd och helt underbar. Klippte gräs, ansade häck osv. Och såg MFF vinna med 4-0 över AIK. Sicket lyft efter Trelleborgdebaclet som jag såg live till råga på allt.

Läser just nu: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Bra inför återbesök i Barcelona i höst (september).

Den lille vinodlaren med sin skörd

Maharishi, sedan helgen innehavare av Munskänkarnas nål för fullbordad druvkurs...druvorna skördade på Ven och är inte avsedda för annat än ätning, tyvärr.

VDN från Banyuls

VDN betydde när jag var liten Varu-deklarations-nämnden. Men den är saligen hädangången och numer betyder det Vin Doux Naturel. Ett utmärkt VDN-exempel är Banyuls 1998 från Domaine du Traginer, vederbörligen hembringad från Banyuls-sur-Mer av kamraten Mats som tillbringat några sköna vårdagar därstädes. När jag fick höra att de var på väg dit kunde jag inte låta bli att upplysa om vinet, och som tack fick jag alltså en flarra.

Premiär var det för mig, men vinet är berömt såsom utmärkt följeslagare till choklad. Vi testade med Frödinges kladdkaka, och det var alldeles perfekt. Lite citrus, russin och choklad just kan man hitta i doften, behaglig frisk sötma och frukt i smaken, och alkoholhalten är 17 procent.

Tog just en pralin och en slurk av ren inspiration...Gött.

Bästa vinboken?

Fick för någon vecka sen något jag saknat länge, nämligen en bra vinbok om Spanien ("The New Spain" av John Radford). Jag hade sett den på Hedengrens i Stockholm, men skickade efter den på nätet åtskilligt billigare. Boken har flera poänger:

1. Det finns nästan inga andra bra vinböcker om Spanien
2. Den är detaljerad med mycket bilder
3. Den är uppdaterad
4. Den går systematiskt genom distrikten
5. John Radford skriver bra

Möjligen den bästa vinbok jag har totalt sett. Men det finns många medtävlare:

Oz Clarkes geografiska
Robert Parkers om Prestigevingårdarna (plus för alla vinrecensionerna...)
Michel Jamais om vin och mat

och allra mest

Hugh Johnsons årliga uppslagsbok.

Nu saknar jag bara ett riktigt bra verk om Italien. Nån som har ett tips?

Tradition vs. förnyelse i Rioja

Sverige drack nåt kopiöst med Rioja 1995, då det svarade för en fjärdedel av den svenska rödvinförsäljningen. Men sen har intresset svalnat fram till för något år sedan. Rioja har ryckt upp sig, och det experimenteras lite grann tillochmed i denna traditionsrika del av vinvärlden.

Tänka sig, man tillåter nu att blanda in Cabernet Sauvignon i tempranillon och får på så sätt fram vad som skulle kunna travesteras såsom "super-Riojor". Ett bra exempel på detta nytänkande är Baron de Leys Finca Monasterio (finns på systemet, 199:-). Både när jag själv gick Munskänkarnas ettbetygsutbildning och när jag själv höll motsvarande provning med inriktning på Spanien och Italien igår vann detta vin popularitetstävlingen bland provarna, i så hård konkurrens som Barolo från Fontanafredda, Brunello från Val di Suga, Rioja Gran Reserva (mer traditionell) från Conde de Valdemar, Amarone från Masi och Chianti Classico från Marchese Antinori.

Jag tror att det är den överrumplande fullödiga doften och harmonin mellan frukt och fat i detta vin som gör att det känns tungviktigt. Och nyhetens behag. Enda reservationen är kanske att det är lite uppumpat och kan bli en aning enahanda i längden, ungefär det som de inbjudande nya världenvinerna anklagades för för några år sen.

För övrigt anser jag att Nina Frisk är en betydligt sämre film än Masjävlar. Inte dålig, men lite för karikatyristisk om ni förstår. Det var Masjävlar helt klart också, men med högre tonträff och bättre djup. Det är lite musikal över agerandet i Nina Frisk, säkert medvetet, men jag skulle vilja se lite mer gammaldags drama i det Maria Blom gör. Men det kommer säkert. Eller?

Nu match på riktigt

Det var dags att genomföra tungviktsmatchen på riktigt, med detta stuk: "Vilket är Italiens godaste vin?" Juryn bestod av tjugotalet gentlemän i åldrar från 25 till 55, stamkunder till min frisör Henrik på salongen Headon i Malmö.

De tävlande var:
Brunello Col d'Orcia 2001 (252:-)
Barolo Fontanafredda Serralunga 2001 (221:-)
Amarone di Valpolicella Classico Tommasi 2003 (248:-)

Jag introducerade druvorna och växtplatserna kort, sedan vidtog provning av ett vin i taget. Tyckte själv att Brunellon var lite av en besvikelse, inga extra dimensioner utan bara ett habilt sangiovese, säkerligen inte alls på sin peak ännu, låter mina egna flaskor ligga minst ett par år till. Barolon däremot var körsbärssaftröd, lite finlemmad med trevliga övertoner och bra struktur. Och amaronen helt i linje med förväntningarna, kraft och doft mycket tilltalande.

Vem som vann? Amaronen förstås, med 12 röster. Barolon fick fyra. Och Brunellon ingen alls.

Svenska killar gillar amarone. Den har liasom Rockystuket. Sluggar bra.

Tungviktsmatcher

Här ett förslag till vinprovning jag gav till en kompis:

Italienska temat:

Piemontes sturska druva Nebbiolo möter Toscanas stolthet Sangiovese i en titelmatch där tungviktaren Barolo i par med sekonden Langhe möter de möjligen inte lika vältränade men nog så kaxiga Fonterutoli, sekonderad av uppkäftige Poggio Bronzone, en skön slugger.

Piemonte
2305 Barolo Fontanafredda 221:-
7306 Langhe Nebbiolo 98:-
vs.
Toscana
32229 Fonterutoli 145:-
32056 Poggio Bronzone 126:-

Reserv för Piemonte:
32132 Barolo (Dosio) 214:-
Reserv för Toscana:
32231 Peppoli 116:-

Vita världstemat:

Vilken vitvinsdruva är Global World Champion, klassiska Riesling eller mångsidiga Chardonnay? Detta ska slutgiltigt avgöras i en kamp mellan någorlunda jämntränade motståndare från olika världsdelar. För stall Riesling ställer en supertrimmad tysk, vilden Georg Breuer, upp tillsammans med en kall och stenhård (Stoneleigh) släkting från Nya Zeeland. För stall Chardonnay ställer den oerhört krispige fransosen Chablis Beauroy upp med en kusin från landet, nämligen amerikanen Bonterra (alt. den hårtslående Torricella, fostrad av Baron Ricasoli.)

Riesling
5899 Georg Breuer Riesling Sauvage 106:-
6498 Stoneleigh Riesling 96:-
vs.
Chardonnay
7125 Chablis Premier Cru Beauroy 155:-
16632 Bonterra Chardonnay 125:-

Reserv för Riesling:
2639 Trimbach Riesling 113:-
Reserv för Chardonnay:
7179 Torricella 125:-

Que Syrah Syrah

Helgen gick i syrah/shirazens tecken. På vinkursen excellerade vi i denna norra rhonedruvas olika skepnader. Jag slog vad om att Guigal skulle dyka upp, men icke sa nicke. Det blev istället en betydligt beskedligare Crozes-Hermitage som heter Papillon och som inte gjorde mycket väsen av sig. Den som jag däremot var övertygad om var Guigals dito visade sig vara australiensare, helt fel alltså. Den hette Poole's Rock från Hunter Valley, mycket välbalanserad och oöverdriven både i sötma och värme på slutet, kännetecknet på röda druvor från Nya Världen. Bäst var den klart i denna grupp, som även innefattade Peter Lehmann (bra), Sol de Chile (hyacint i både doft och smak, inget särskilt kul) och en Côte Rôtie från Pierre Gaillard som köstade 349 men smakade som mindre än hälften. Helt icke prisvärd -- ännu...om fem år kan det vara skillnad.

På söndagen korkade jag upp en sydafrikansk Shiraz för att fullborda jordenruntresan med denna druva. Waterford gör en Kevin Arnold Shiraz (2002) som jag sparat sedan 2004, ett släpp i augusti.

Och den var fin. Mullig, balanserad, lite rökig. Kände inte något av den "avfallsdoft" som en kännare menade finns i alla sydafrikanska viner. Nån ton att spana efter alltså.

Helgens flopp: PÅ lördagskvällen skulle vi gynna Nama i Limhamn som gör så fina sushiluncher, men på kvällen håller de inte alls måttet. Vi ville ha en trerättersmeny med tillhörande vinmeny som de har på helgen. Nähä. Bara på fredagar. Buhu.

Ingen var egentligen sugen på sushi, men så blev det ändå för A. "Lite väntetid", sas det. Jag satsade på Caesar med kräftor och räkor.

En timme senare, till mig: "Vi har tyvärr ingen Caesarsallad som vi trodde, men du får en Antipasto för samma pris. Det tjänar du på." Tablå. Hur bra passade detta som jag inte var sugen på - men som kompensation fick till övermått och inte kunde sätta i mig -till det italienska vitvinet på Garganega och Chardonnay?

Att det sedermera var slut på svart te fullbordade liksom bara bilden av en kväll då vi hellre hade kunnat titta på schlagerfestivalen.

Portrait of the artist as a young man.

Inspirerad av www.lotten.se finner du här ett porträtt av mig själv i den gyllene åldern.

BTW - Hittade av en slump på Kronprinsensystemets överblivetbord en Luis Pato Quinta do Ribeirinho som jag själv gav höga betyg vid Prowinemässan i ett mycket tidigare inlägg. Fynd!

Min första kommentar -- nånsin!

...upptäckte jag i dag på mitt mer än ett år gamla popquiz. Leta får ni se.

Bättre sent...

Var på Trappaner i veckan. Ej övermätt, gilla nästan varje rätt. Såhär skulle vinmenyn se ut:

- 2002 Riesling, Andlau Domaine Kreydenweiss, Alsace, Frankrike. Jodå, kände jag igen, har haft i flera omgångar och har ännu en flaska kvar...
- 2004 Anjou Blanc, Les Bergères, Domain Jo Pithon, Loire, Frankrike. Helt OK.
- 2005 Greco di Tufo, Novaserra, Mastroberardino, Kampanien, Italien. Gamla Greco, alltid kul.
- Här kom det en riktig petroleumriesling, snustorr, typ Groene, sådär en 20 år gammal, kanske kvällens höjdpunkt (till sidfläsk!!!!) och inte som annonserat 2002 Grüner Veltliner, Spiegel Fred Loimer, Kamtal Österrike
- Här kom inte 2001 Amarone, Monte Ca'Biancà Begali Lorenzo, Veneto, Italien. Det var en betydligt friskare historia, men minnet börjar skymma.
- Här kom inte 1996 Vin Jaune, Domaine Rolet, Jura, Frankrike. Eller?
- Här kom en skum italiensk hallonsekt som inte var vin, och inte 2005 Moscato d'Asti Saracco, Piemonte, Italien
Till sist:
- 1967 Coteaux du Layon, Domain Leduc Frouin, Anjou Frankrike. Älskar dessa.

Och maten till detta var:

- Pilgrimsmusslor, caviar och persilja
- Ostron 40º från Tanumshede med laxrom och äpple
- Hummer med jordärtskocka och gulplister
- Sidfläsk, rotfrukter och Gotlandstryffel med buljong
- Kågeröds Hjort med selleri, enbär och päron
- Granbark från Jürss mejeri, pecannöt och kvitten
- Sagogröt, äpple och havre
- Mjölk och choklad i olika texturer

Vamos muchachos...

Tre timmar sent men ändå, till slut, iväg till Barcelona. Hotellet var lite spännande, inte en kvinna så långt ögat nådde, nej, ett äkta ställe gjort och inrett för män som gillar män av samma slags män. Rummet var magnifikt i sitt eget slag med suverän stuck i taket, gamla barockmöbler, fräck balkong, cd-spelare till platt-tv:n, röda och gröna torkade blommor i glasvaserna och en säng där inte den kyskaste lilla oskuld skulle kunna komma undan sex, så trång var den. Med sängstolpar. Stället heter L'Antic Espai, och ligger på La Gran Via de les Corts Catalanes.

Faktum var att rummet var så klaustrofobiskt att det, tillsammans med min täppta näsa, gjorde att jag smått panikslaget inte kunde sova första natten i brist på näsdroppar. Efter några timmar i sällskap med med guideböckerna på den välupplysta toan, och med ett par fåfänga sovomgångar i stolen bredvid barockskåpet, och efter en misslyckad kvartersrunda i syfte att skaffa näsdroppar i jakt på det gröna kors som betyder FARMACIA somnade jag ändå till slut helt utmattad och sov till nio.

Vi hade inte bokat restaurang första kvällen, utan optimistiskt nog ställt in oss på baskisk brakmiddag på GORRIA på C. Diputació. Pyttsan. Fullbokat så det visslade. Men vi fann Valentin på samma gata, ett kombinerat charkuteri och vinkrog med fullt av skäggiga Woody Allentyper efter jobbet, typ. Vi åt suverän risotto (tryffel) och god lammkotlett, betalade rätt saftigt. Albariñon som hette Mar de Frada eller så var inte lika frisk som den plägar vara. "Ekad", fnyste jag, vilket kan vara sant men förmodligen inte. Den ska vara frisk som riesling, aromatisk som sauvignon blanc och samtidigt fruktig, läste jag just.

Frukost på balkongen innan vi begav oss ut på jakt efter pärlor och vin. I Barcelonas Born finns Vila Viniteca, en synnerligen välsorterad affär på Agullers 9. Jag kom ut därifrån försedd med boutiquevinet Finca Sandoval, krispig, besk Guitian Godello, en albariño som heter Ferreira, och den allra sista flaskan de hade av 01:an (ej 00:an tyvärr) Chateau de Closett. Den heter inte riktigt så men jag kommer nog på det sen. /Rätt: Castell de Falset/

Tidigare, på Kastrup, hade de ngt så ovanligt som vinrea, 30 procent reduktion, men där hade nördarna svept rent sånär som på en dammig Chablis till hotellrummet och en Cru Bourgeois som heter Ch de Pez som Hugh Johnson är imponerad av så det fick det bli.

Eftersom termometern vid fredagen lunchtid stod runt 20 grader, i saftig kontrast till snöstormen hemma, korsade vi stadsdelen Barceloneta med dödsförakt för att även i sinnevärlden sitta och softa i solen på drömkrogen Agua. Hur fullbokad var inte den, ännu en miss i planeringen...vi bokade lördagslunch istället och åt en medeltrist burgare på Baja intill. Men solen var god och varm där också.

På kvällen skulle vi till Taller de Tapas, tapasverkstaden i närheten av Picassomuseet, nere på Argenteria. Men på vägen dit passerade vi en av resans stora höjdpunkter, cavastället El Xampanyet, på samma gata som Picassomuseet (C. de Montcada). Här serverade familjen Spagnac cava i läskflaskor med Pommacstuk, för sött tyckte A, för gött tyckte jag. Tapasurvalet därtill sträckte sig från mjälla inlagda sardiner med specialsås till mjälla sardeller med annan specialsås som jag glatt spillde på min nyinköpta designade BarcelONaaxelväska i limeigt gult. Billigt var det också. Och vilka små elaka paprikor med färskost i! Hit MÅSTE man bara gå för den frivola stämningen och atmosfären. Tro mig.

På T. de T. fanns Rotlla nånting, en Priorato. Kul. Maten helt OK, lite saggig frittpotatis kanske...Bar Bubó tvärs över torget hade god billig cava och superdesignade tapas, vi åt fina friterade torskbollar med sesamskal.

Tillbaka till Barceloneta: Agua var verkligen ett kanonställe. Maten lysande, Martin Codax i glasen, tagliolini med räkor och carpaccio på bacalau (torsk). Dessutom fin utsikt över strandpromenaden och 22 grader i solen.

Vi testade ett ställe nära hotellet på kvällen, El Mussol. Åt allt i fel ordning, med deras specialsniglar ackompanjerade av baconmix som kreativ höjdpunkt. En Ribera del Duero till.

Sista dan var vi uppe på Montjuïc, såg Miròmuseet som bara kan rekommenderas. Sista lunchen på Taller nr två inne i Barri Gotic. Nu bättre Albariño...

To Barcelona or not to B?

Snökaos. Inga bussar, inga tåg. Som i den gamla ryska historien där den fåordige kusken säger till passageraren, pekandes mot horisonten: "Beda.Buran." ("Oflyt. Snöstorm.").

Oflyt kan man säga eftersom ett minibreak var inplanerat just i dag, långhelg i Barcelona. Spanair borde lyfta från Kastrup 14.30. Men gör det det?

Vila Viniteca. 15-20 grader. Öl på Montjuic. Tapas. Drinkar på Agua. Hotell L'Antic Espai i Eixample, där Sergio mailar med endast STORA BOKSTÄVER.

Hoppas.

Nyckeln till Sting

Fick tag på Stings självbiografi, Broken Music, på Barnes & Noble i New York. Betalade ca 5 dollar, ett kap. Sting skriver litterärt, språket är riktigt mångfasetterat. Han är angelägen om att berätta om sina drivkrafter, hur hans dåliga förhållande till sina föräldrar, pappa mjölkutköraren och olyckliga mamma, format honom som vuxen.

I grunden är han en jazzman, vilket för oss som inte följt honom så nära förklarar hela banan efter Police rent musikaliskt. Han sliter i många år med konstellationen Last Exit i Newcastle innan det lossnar i London sedan han mött Stewart Copeland med hela den amerikanska gåpåarandan. Och det är punkens storhetstid...The rest is history, som man säger.

Jag gillar boken, och det är en tid man känner igen. Uppskattar att Sting fokuserar på tiden innan Police. Inget för popkalenderbitare kanske, men en bra bildningsroman om en ung romantisk man.

En ny quickie till NYC

Javisst är det kônstigt, en ny sväng till Det stora äpplet, med ca 24 timmar att utnyttja. Flyget dit innehöll kall, torr och inte gratis 1999 Henriot (Pinot Noir, Chardonnay), Anselmi San Vincenzo 2005, generös italienare med lite grapedoft, funkade bra med lax, Babich Reserve Pinot Noir 2004 och Clos de los Siete, tungviktare från Argentina samt Pouilly Blanc Fumé, Jean-Claude Chatelain, Les Berthies 2005.

På La Masseria (mellan Broadway och 8:e avenyn) åt jag mitt livs bästa mozzarella, vilket jag upplyste kyparen om. "Yes, it's very moist when fresh," sa han stolt. Helt rätt, det gav uttrycket smälta i munnen en helt ny innebörd. Ett glas Barolo därtill. Inte helt fel.

På MOMA som var den stora kulturella behållningen - har aldrig sett så många verk som jag känner till "live" på ett och samma ställe (impressionister, Picasso, Dali, Warhol, you name it) - drack jag ett glas dolcetto till paninin. Lättdrucket, vacker ljusröd färg, finfint.

Shoppingen slutade med en skjorta från Mexx.

Iakttagelse: Två gånger på ett dygn försökte man sno mig på tio dollar, först på Mexx, sedan i tågbiljettluckan.

Dum turist är inte alltid så dum.

Varför Jellyfishs första är ett riktigt bra vin

Musik och vin har saker gemensamt, det är bara att inse. Det krävs bra jord, bra klimat och en duktig odlare för att göra ett riktigt bra vin. Det krävs bra grundkompositioner, snyggt utförande och bra produktion/smak för att göra en bra skiva.

Ta Jellyfishs första alster, Bellybutton. Kompositionerna och instrumenteringen är oerhört genomtänkta, på gränsen till kliniskt sammansatta med vassa röster, grymma stämmor, helkonstiga intron och genomarbetade arr. Lite Beatles, lite Queen, lite 10 CC, lite Beach Boys, lite Supertramp(!). Mycket jobb bakom varje låt, ingen Bob Dylan-stil att vi går in i studion och river av grejorna och det blir nog bäst i första tagningen.

Man måste noggrant tänka igenom hur druvorna och ev. ekfatslagring ska samspela.

Sen var det vädret. På den första skivan fanns viljan att göra något gemensamt känns det som, ett samarbetsklimat. Varje medlem tillför sin bestämda del av helheten.

Till sist finliret, att stämma av, sätta ihop, slipa fint och göra allt perfekt. Smaka av, liksom.

Precis som ett bra vin. Doft och smak ska stämma överens.

Lyssna redan till första spåret "The man I used to be". Så hör du hur det hänger ihop.

Detta gillar jag...enligt mig själv på MySpace

Music
Roxy Music/Bryan Ferry, Talking Heads/David Byrne, Bowie, Jellyfish, Posies, Premiata Forneria Marconi, Timbuktu...Diana Krall, Alison Krauss, Stina Nordenstam, Kraftwerk.
Movies
Deer Hunter, Fitzcarraldo, Once upon a time in America, The Player, Boogie Nights.
Television
Heimat, Brideshead revisited, Sopranos
Books
David Lodge, Richard Ford, Marianne Ahrne

Inte dyr inte obskyr

Tierra Oscura från Chile som kom i senaste släppet borde betyda mörk jord eller liknande. Hur som helst är det cabernet franc i den, (en av mina favoritdruvor alltsedan den superba middagen på enstjärniga Ensemble i Köpenhamn för cirka ett år sedan. Sommelieren där hade en klar förkärlek för lite unga stjälkiga men intressanta viner, till exempel serverades ett rött vin från Champagne, något som egentligen bara görs särskilt varma år, det är ju inte särskilt varmt där), och för att återvända till mörk jord - den var väldans god. Inte alls så där varmblodig och uppuffad som sydamerikanerna ofta är. Utan klart europeisk i sin framtoning.

77 spänn, som hittat, jag kastade mig iväg efter 3 nya flaskor i lördags. Och eftersom jag var på bra humör så blev det lite extra i påsen. En Brunello Col d'Orcia 2000 och en chenin blanc från Nicolas Joly, den biodynamiske mästaren i Loire. Det var en överbliven flaska på Kronprinsen i Malmö som jag förbarmade mig över. Den får ligga ett par år bredvid sin Savennièreskollega i skåpet.

Till hemmamiddagen i går blev det mer cabernet franc. (Det var en mezestallrik med fylld paprika, lammrack, tzatziki, aubergineröra, klyftpotatisk och grillad paprika.) Flarran var en Bourgueil från Hervé nånting som jag fyndade i Stockholm i höstas (när jag glömde mina nyinköpta mockaboots i en taxi bara för att chauffören var en fullständig galning. Men det är en helt annan historia. Fick tillbaka dem och de är favoriter.) Bourgueilen var en riktig hit, tung och fin, lutande åt bordeaux om man ska vara ärlig, och det ska man.

I dga har vi gjort chili enligt ett riktigt recept som föreskriver
ingen lök,
ingen köttfärs
inga tomater
inga bönor
utan bara massor av kött och olika sorters chili (ancho, chipotle, piripiri etc.). Koka i två-tre timmar. Lyssna på Hank Williams.
Drick ljus öl.
Och Agavetequila som heter Aha Toro (uppe i höger hörn...)

En blir däst. Men glad.

Ny månad, nytt släpp

I Trelleborg där jag jobbar tillhör inte Systemet de allra mest välsorterade, men en tur på lunchen resulterade ändå i några inköp:

Tierra Oscura, Cabernet Franc från Chile
Boa Terra
Tierras de Luna

Så får vi se vad det smakar....

Across NYC in a jiffy

Snubblade över sammandrag av min blixtsnabba New York-visit i höstas, kan kanske vara av värde för någon:

Det var rätt snabba puckar känns det som, både fredagen och söndagen var bara korta "orienteringsstuder om staden", medan jag kunde utnyttja lördagen bättre. Det som slog mig mest var att jag hade en överdriven bild av att stan skulle kännas STOR, mest beroende på alla imponerande byggnader man sett på bild. Men i själva verket är det ju en mycket promenadvänlig stad, på många ställen påminnande om Stockholm med vattnet osv. Restauranger osv. finns det givetvis allt möjligt att välja på för flanören, från mindre, mysiga ställen som italienska Tina's Bar i SoHo där jag satt en stund till den mer busy restaurangen Bar Americain, stajlat och med klar cityfeeling.

På fredagen var det mest Broadway, Times Square och lite 5th Avenue, ett glas vin på baren Fives på hotellet Peninsula. Efter häftigt fatty omelettfrukost började lördagen på Ground Zero, där man den här dagen faktiskt började återuppbygga Freedom Tower, den stora byggnad som ska ersätta WTC-skraporna. Dit förresten via tunnelbana från Times Squareområdet. Tunnelbanan kändes lite skräpig och inte helkul.

Ground Zero hade en hel del säljare runt omkring och givetvis en minnesutställning med alla namn och en del bilder. Fortsatte ner till Battery Park för att se på Frihetsgudinnan på håll, och de långa köerna till båtarna. Vädret hyfsat, så det var skönt att gå efter vattnet till Southport vid Brooklyn Bridge. Vek av inåt mot Chinatown, kikade i några affärer på vägen, fortsatte mot Little Italy. Båda områdena verkligen influerade av sin befolkning/ursprung, kinesiska bokstäver och rödvitgröna brandposter/massa restauranger. I SoHo med boutiquer etc. var det dags för lite antipasti hos förutnämnda Tina. Hål i väggen men fräckt och med signerat Leo Di Caprioporträtt på väggen.

En liten bit av Greenwich Village till sist. Mest Christopher Street där det öppnat en skandinavisk designaffär som heter Hus. Förstår att det kan appellera till trendiga amerikaner.

Middag på fiskrestaurang, och bara Central Park och några små inköp på söndagen. Men parken är helt klart en av de bästa jag varit i. Klart mer skön stadsparkskänsla än Londons Hyde Park, som jag ändå gillar högt.

Dagen då inget hände

Hade en känsla av att det var lite tradigt och inget speciellt hänt idag. Men då ägnade jag mig åt att tänka efter:

• Det är blixthalka ute efter att ha varit typ 10 grader hela vintern.
• Min syster gjorde ett kanonjobb med att producera Guldbaggegalan igår, vilket jag messade och talade om för henne varpå jag via henne fick en personlig hälsning av Cecilia Frode som är min idol
• Min kompis Christer som jag inte hört av på jättelänge (om man räknar bort julkort) mailade efter att ha sökt min adress på webben och gav mig Östersundsrekommendationer på Hello Saferide, Autisterna och Vapnet.
• Vi hade ett möte på jobbet om Klimatet vilket jag efterlyst sedan jag började.
• Vi håller på att repa in Razorlights "America" med bandet.
• Börsen går helt OK.
• Jag har 70 schyssta vinflaskor i skåpet.
• Bofors har spottat upp sig i Allsvenskan.
• Huvudsaken e' la att en e' fresk.

Gamle Leonard

Ni känner till typen.

Den äldre, gärna gråhårige, ytterst levnadserfarne diktaren/sångaren/affärsmannen som med sin visdom (och ibland pengar) strävar efter att förföra yngre, gärna vackra och livsbejakande kvinnor med många frågor i sina huvuden.

Den äldre romantikern uppvaktar den aktuella kvinnan, förför så småningom, främst med sin kunskap och sin erfarenhet...det är ju inte första gången...och ser i varje ny ung kvinna något UNIKT. Som tyvärr efter hand kommer att förgå. Han besvarar, till synes, hennes frågor om livet, gärna i poesi eller aforismer, men flera år senare när han för länge sedan flugit vidare till en annan blomma i raden inser hon hur tomt hans romantiserande har ekat.

En lysande dokumentär som gick på TV i förra veckan om en man och hans föräldrar avslöjade hur filmarens mor levt i en romantisk dröm uppbyggd av femtiotalets filmer och deras kvinnoroller.

Rollen ovan är samma fälla fast på manssidan. Värdiga representanter för detta otidsenliga och trista men fortfarande fullt gångbara ideal är Ulf Lundell och ett antal andra svenska och utländska författare som inte behöver nämnas här. Litterära varianter på det urgamla temat är Casanova och Don Juan. Och den främste vapendragaren av dem alla.

James Bond.

Och hela denna tankegång orsakad av att lyssna på Leonard Cohen i bilen på väg till jobbet. Som är så mycket mindre av allt musikaliskt än Cat Stevens. I mina ögon.

Dags att klättra ner från tornet?

Läste just lite i bloggen Stockholm Crü 2007 (länk här bredvid). Den är ju schysst sanslös i sina beskrivningar om hur vin passar vid alla livets tillfällen och hur champagne gör en både snygg och klok.

Sant, eller hur?

Den kan också göra så att man blir gungig i knäna.

Men den skapar ALLTID förväntningar och festkänsla.

Så enkelt kan det vara med vin.

Köpte en Passo Doble härom dagen. Den drar ju åt Amarone, har lite passitodruvor i sig som gör att den blir lite tung och god.

Petroleumbluffen

Jag talar i rubriken inte om vad jag borde tala om, nämligen allas vår fullständigt vansinniga misshushållning med jordens ändliga resurser, namely olja.

(pratade idag om att utsläppsrätter för individer förmodligen blir verklighet längre fram, det är ju bara ekonomisk reglering som funkar på oss dumma människor)

nej, jag talar om en liten myt i vinkretsar, nämligen den om att petroleumdoften i äldre rieslingviner skulle bero på att druvan suger åt sig gamla oljerester lagrade i skifferjord som den trivs i.

Verkar folksaga. Istället hör det ihop med själva druvans åldrande och kemi. Enligt en insatt artikel jag fick på vinkursen.

Men luktar det olja är det väl olja...så resonerar vi ofta.

Trettondag!

Kan inte undanhålla er vad vi satte i oss på Trettondagen:

Ansjovisrullar (smördegsbaserade). Freixenet Cava Rosato (rosé)

Tartar och carpaccio på pilgrimsmusslor. Champagne Jacques Picard.

Lättstekt oxfilé med karljohans-, svart trumpetsvamps- och mandelpotatisterrin och rucola. Chateu de Caix 1996, Cahors.

Tarte au limon/meringue. Moulin Touchais 1993.

Kaffe och grappa, alt. Scapa single malt, Orkney.

Valpolicella = Bourgogne

Köpte en Valpolicella på Kastrup härförleden som killen i shopen menade var ett mycket gott val.

Kan bara hålla med.

Vacker ljusröd färg, lite av det där genomskinliga man ser i en riktigt juste Bourgogne. Men döm om min förvåning, även smak och doft gick i samma härligt lätta, samtidigt oerhärt smakrika (hallon?) och alltigenom övertygande riktning. Kanhända var jag påverkad av färgen? Tror inte det. Smakade riktigt spännande.

Köpte därför två till härom dagen, på en överdagentripp till Milano. Vad den heter? Tommasi Amarone della Valpolicella Il Sestante Vigneto "I Pianeti" 2004. Goody yum yum!

Besviken på Cabernet Sauvignon

En kanske lite oegentlig rubrik måste jag tillstå. Men det är nåt med det där kärva snipiga som kan vara så tråkigt...jag talar förstås Frankrike, inte nån storfruktig chilenare. Tog fram en Chateau Maillard från Graves, årgång 2000, och såg fram emot en upplevelse. Doften var väl OK, men nej, kan inte riktigt fördra det där lite vrånga som Cab Sav har när den inte är riktigt klar.

Skulle nästan vilja likna det vid det där som enligt Michel Jamais INTE FINNS, nämligen halvkork.

Hu!

Nytt år...

Eller Grått Nytt Hår, som jag lärde mig härom dagen och fortfarande tycker är lite kul...

På nyårsfesten fick vi sydafrikanska Pecan Stream, som jag tidigare faktiskt gav bort en magnumflaska av på måfå. Det var intensivt, lite rökigt och mulligt, inte dumt alls. Men kräver lite tyngre mat, i det här fallet oxfilé.