Senaste veckans insikter: Anna Ternheims ögonbryn

Vad jag insett senaste veckan:
Anna Ternheim har mycket vackra ögonbryn. Men vad är det som gör henne så ledsen? Kanske en rock'n'roll nån gång? Konserten på KB var alldeles utmärkt, och körsången på slutet helt bedårande.

Robert Weil är en särdeles begåvad vinmakare. Även en "enklare" historia som den Kiedrich Gräfenberg Kabinett Trocken 2006 som jag släpade hem i väskan från Wiesbaden smakade så bra som bara Riesling kan. Välavvägt. På min ära. Lagom mineraliskt etc.

Det är tufft på börsen.

Det är jobbigt att leva utan så mycket kolhydrater. Kolhydrater ger energi och överlevnadskraft. Så är det. Leve havregrynsgröten.

Italienska köttbullar med dragon och rökta skinkbitar kan bli väldans gött.

Musikaffären Jam på Kalendegatan är trevlig. Var där och köpte prestigebassladd från Fender samt en enklare stämapparat.

Klaga inte på mig om det är finanskris. Igår konsumerade jag förutom ovannämnda musikprylar också en schysst bourgogne från Aloxe Corton som heter "Le Suchot". Bara citattecknen gör en ju svag och köpvillig. Och detta var dagen FÖRE lön.

Ska man göra Wallenbergare ordentligt krävs en hel del äggula.

Det går finfint att dricka shiraz till toast Skagen. Om man verkligen vill.

Tyskarna är bäst...

...på att göra intressanta vita viner med inslag av mineral, syra och sötma samtidigt. Okej, till fisk och skaldjur finns ju många goa alternativ, men att sitta och suga på utan tillbehör tycker jag nog att en kvalificerad Riesling med några år på nacken är helt oöverträffad.

Rheingau och Mosel vet ni väl allt om, men här kommer ett annat tips. Nej, inte sydlig riesling från Pfalz, även om det också har sina poänger. Nej, jag talar om Nahe.

I Nahe finns producenten Dönnhoff, vars alster har funnits åtkomliga på systemet ett tag. Och därifrån var gårdagens flaska som faktiskt matchade den kolhydratfattiga kycklingfrikassén väl. Ett stråk av sötma dominerade den färskpressade citronen i maten.

Får komplettera med namnet i efterhand. En Riesling Kabinett från 2004 var det i alla fall.

Min bästa bok...

...för att tala med hon Tiffany i Staffanstorp...så i alla fall det bästa jag läst på mycket mycket länge är en bok som...
- inte innehåller något dödkött på 900 sidor
- som lär mig mycket om livet och dess svängningar
- som gör att man förstår Indien oerhört mycket bättre
- som gör att man uppskattar att man har vänner och käresta
- som är skriven på ett fantastiskt språk
- är spännande från början till slut
- här snackar vi DRAMA

Jag talar om Shantaram av Gregory David Roberts. Precis den här sortens epik är det som gör att mina favoritfilmer är The Deer Hunter, Once Upon a Time in America, Dr Zjivago osv. Det är böcker och filmer om livet, kärleken, döden, glädjen och förflyttningen mellan ont och gott som är det som framkallar lyckokänslor.

Paradiset är ett helvete eftersom all mat är god, alla människor snälla och all musik sker på harpa. Kan ni tänka er något tråkigare? Näppeligen.

Finfin valentinmeny på Malmö Opera Grill

Det är ju inte fel att fira Valentin med att gå ut och käka lite, så det gjorde vi. Malmö Opera Grill är ett ställe jag bara har goda erfarenheter av, så även denna gång. Den särskilda Valentinmenyn började med ett glas Blanc de Blancs av Launois. Sommelieren upplyste om att om man besöker Launois så säljer de betydligt billigare på gården än t.ex. på Systemet. Standardcuvéen kostar där exempelvis 11 euro. Ett litet tips. Champagnen var bra, en lätt fikondoft markerade varm sommar tror jag. Tilltugget var klassigt: ostron, serranoskinka, saffransdoftande tapiokachips och sötaktiga kumminpopcorn. Vilken start.

Vi bestämde oss för vinmenyer som såg lovande ut. Till den pocherade hummern/pilgrimsmusslan med äppleskiva, mjukkokt gurka och dillemulsion fick vi en Pra Soave 2007, rätt mörk i färgen, lite nötig, frisk, kanske en aning chardonnay i Garganegan. Varmrätten var tre fina skivor marulk och en pilgrimsmussla med en klick aioli, rödbeta, brynt smör. Till detta krävs något lite tuffare i glaset, i detta fall en sydsydafrikansk chardonnay från Hamilton Russell som var ekad, skönt koncentrerad men där frukten kröp fram med stigande temperatur i glaset. Vi fick till och med påfyllning. Brödet som serverades med förrätten var förresten precis så saltigt och med segknastrig skorpa som man kan begära.

Nu behövde vi andas. Vi fick en skiva Gruyère med grön tomatmarmelad som var lagom stor. Till denna ett glas italienskt från Scansano, Toscana, en Poggio Valente från 2003 med kraft och klös.

Efterrätt så. Här bjöds svartvinbärsvariation: sorbet och jello med vitchoklad och valnötsflingor över. Phew! Gottigott, och ett glas Moscato d'Asti "Saracco" till.

Sedan vidtog kaffe/te med tryfflar. Och vi fick tillochmed tryfflar att ta med hem...

Jag tycker att bara maten (ostron, hummer, pilgrimsmusslor, marulk etc.) var värd de stackars 700 per kuvert vi betalade. Men på köpet fick vi alltså fem högklassiga viner.

SYNNERLIGEN prisvärt och trevlig service. Stället måste rekommenderas högt. Sen var vi tvungna att ta en snabb digestif på Brogatan där det var full fart.

Så tittar lilla solen fram igen

Äntligen lite kyla och solsken. Passar bra till helgen. Sen sist har jag hunnit med att besöka Vinkällaren Grappe, mycket trevligt (och gott som inbegrep en Geheimrat J Riesling, härlig, en Ojai syrah minsann, och så en Baigorri som jag själv bistod med, spännande ny rioja).

Anledningen till att jag var i Stockholm var Munskänkarnas trebetygsprov. Inte helt lätt förstås. Värst var att jag gick bet på en nebbiolo, mindre illa att jag missade en dolcetto, och bara en liten skandal att jag tog Baron De Ley Finca Monasterio för en italienare.

För dålig rutin bara. Men jag klarade en hel del också. Om två år står jag rustad...

Igår firades det födelsedag med Palmer Brut, Stoneleigh Chardonnay osv. Och en finfin margaretatårta från Trelleborg.

Vardagsviner från Gaja och andra

Lat 42 är en god, fruktig, tydligt fatad men samtidigt balanserad rioja. Och inte minst är den väldigt prisvärd med sina 79 spänn. Livet går ju ut på både och: dels njuta det bästa som vinkonsten kan prestera, även om det köster på, och att göra fynd, dvs. att till rimliga priser hitta viner som funkar vardagsvis och till enklare rätter. Finbordeaux till pizzan är ju bara patetiskt...Idag kom jag i alla fall iväg för att försöka hitta nåt bra i Systemets februarisläpp. I Trelleborg hade man tagit fan i båten och för en gångs skull beställt hem ett lite exklusivare vin: Sito Moresco, 2006, ett av Angelo Gajas vardagsviner. Det måste man ju kalla ett vin som trots producerat av denne mästare inte kostar mer än 295:- i stället för runt tusenlappen vilket är vanligt för denne mans Barbarescovarianter.

Angelo Gaja (på bilden ovan)kan bland annat skryta med att vara den allra mest belönade med Italiens mest prestigefyllda vinutmärkelse, Tre Bicchieri. Han övergav tidigt appellationsbestämmelserna eftersom han gärna fyller på med franska druvor för att skapa balans i sina Piemonteviner (han gör även viner i Toscana och annorstädes). Så istället för DOC eller DOCG blir i hans fall namnet GAJA kvalitetsgarantin. Dessa Sito Moresco, två vackra flaskor med fåglar på, ämnar jag korka upp med start 2012.

Fast jag tillstår att jag också gave efter för en härlig guilty pleasure, en riesling från Marlborough på Nya Zeeland. Den heter Hunter och har fått hyfsade recensioner. Skulle vi inte ha fisk till middag nån gång i veckan?

Sugen på pinot noir

Till gärdagskvällens fläskfile med kantareller kändes det mest rätt med en pinot noir. De flesta flaskor i skåpet är emellertid från 2005, och det är väl lite barnarov? Men jag lyckades i alla fall gräva fram en Aloxe-Corton från Domaine Latour från 2001 som ju borde vara drickfärdig.

Jodå, det var den. Den hade legat där sedan 2006, och var om jag minns rätt ett Kastrupinköp för cirkus 200 DKK. Färgen var mörk och lovande (för att vara PN) och doften höll finfint med ljusa bär, fatparfym och lite löv/skog. Smak och eftersmak mycket bra...

Aloxe-Corton ligger ju i den södra av Bourgognes båda huvuddelar, Côte de Beaune. Har tidigare fått smaka vin från denna plats hos goda vänner i Schweiz.

Apropå Schweiz var det ju slående hur bedrövad Roger Federer blev vid prisutdelningen i Australian Open. Nu har minst två tuffa femsetare i Grand Slam-finaler slunkit honom ur händerna mot det dynamiska underbarnet Nadal, och han kände nog att tiden börjar glida ifrån honom. Nadal är oslagbar på grus, och nu börjar det bli lika svårt på hardcourt och på gräs (Wimbledon). Så precis när Federer nästan är uppe i Pete Sampras Grand Slam-rekord så verkar vägen dit mycket lång. Så länge den fysiske Nadal är i vägen.

Men man vet ju inte. Nadals kropp kanske inte håller för denna eviga ökenvandring som det innebär att spela på touren. Det räcker med att ett knä eller en armbåge börkar krångla så är vägen öppen för Federer igen. Det är ju inte sådär alldeles många som klarar av honom ens på en bra dag...Han är ju teknikern nummer ett...Björn Borg, en annan legendar, var ju extremt ensidig som spelare i jämförelse. Mer lik Nadal i så fall.