onsdag, december 28, 2011

Polsk riesling

Polen är ju inte känt som ett vinland, och det visade sig vid vårt besök i Krakow inte vara någon tillfällighet. Inte någon av de allra bästa krogarna hade släppt in något polskt i sina listor: vare sig Trzy rybki, Stary Hotels finkrog, där vi åt en niorätters avsmakningsmeny, Ancora eller Alrina.

Men restaurangen Miod Malina ("hallonhonung" ordagrant översatt) hade faktiskt en riesling som vi givetvis beställde. Kyparen förhöll sig skeptisk, var som de flesta polacker mest en ölman, men hävdade att turister som provat det röda polska på listan tyckt att det var ok. Hur smakade Adoria då? Inte så pjåkigt. Knappast någon tydlig rieslingkaraktär, men friskt och välgjort utan tydliga skavanker. Hade vid blindprovning förmodligen lutat åt oekad chardonnay i europeisk stil.

fredag, december 09, 2011

Berlin i november

Checkade in å Berlin Hilton för konferens, läget visade sig vara bra mitt emot Gendarmenmarkt, där berlinarna på sedvanligt manér laddat upp en gedigen julmarknad. Men första dagen handlade i huvudsak om att säkra vinhandlingen som på sedvanligt sätt ägde rum på KaDeWe vid Wittenbergplatz. Döm om min förvåning, och tillfälligtvis förtvivlan, när tyska delen av vinavdelningen visade sig vara avspärrad för filminspelning. Nån reklamgrej med drömmande kvinna i bar såg det ut som. Jag fick liksom vandra runt filmteamet och försöka hugga flarror genom att lyfta dem över staketet och hoppas att jag nypt nånting bra. Detta resulterade i en mousserande riesling från Franken av bättre slag, ämnadför den europeiska mousserandekursen (icke-champagne), ity det är svårt att finna bra tyskt bubbel i Sverige. Vidare lyckades jag greppa nånting spännande från Sachsen, en Weissburgunder i tjugoeuroklassen. Sachsen är ju även detta inte så lätt att få tag i härhemma. Men jag kunde ju inte åka från Tyskland utan riesling, så eftersom det var Frankenhyllan jag nådde blev det även en bättre sådan, inte i bocksbeutel utan i sedvanlig fluteflaska. Till slut packade i alla fall teamet ihop sina grejor, och jag fick tillträde även till Moselhyllan. Skönt.

söndag, november 20, 2011

Gili Islands and Bali tips, November 2011

It may sound a little bit risky to go to Indonesia for a sunny holiday in late October/early November, arguably already rain period, but we took our chances. It is from many points of view the best time to leave sombre Scandinavia for a two-week break.

We went by Singapore Airlines, a reliable carrier, with a short stop in S-pore which is always great, Changi is a very enjoyable airport. Bought some wine (terribly expensive in Asia, but what can you do) and cosmetics there. Fishball soup Singaporean style gives the right taste from the start.
Our first stop was Jakarta, to meet with family. We really enjoyed this, and stayed at Aston Kuningan Suites, a great choice with perhaps the best bed I have ever slept in in a hotel. Except my father's wonderful food we tried Sushigroove, an exceptional, very affordable eatery inside the Grand mall. Sushi here in this "groovy" ("funky", my sister says), the sushi is more Californian style than Japan style. Designed sushi pieces, loud music, young waiters.
Another fun place was Pizza and Birre, a sort of a franchise in neo-brutal barn-like design inside another mall close to my sister's place. They specialize in funky pizza, such as the oxtail one we tested which is very recommendable. But stick to Bintang beer (license-brewed Heineken with a long Indonesia history and great taste), I tried the White Horse which was bland in comparison.
Our next stop, the island Gili Air, was a flight-taxi-speed boat ride away. We flew in to Lombok's new international airport, which is two hours away from the coast (the old on was only one hour). Count on a somewhat special, perhaps bumpy, taxi ride through Lombok's metropolitan Mataram and up along the coast, or risk going to Gili Islands by unreliable boats from Bali...

Gili Air is smaller and less explored than its neighbor Gili Trawangan. We found it the right place to be, with a lovely white beach at the Scallywags Beach Club, which became our base for the couple of days we stayed at the island. Scallywags has a small resort, the Mango Retreat, about 10 minutes walk from the beach. We stayed there and it was a good place, although I would recommend carrying a torch to find your way home in the evening when you have visited any of the restaurants along the beachside. Our favorite place to eat was undoubtedly the Chillout Bar, with its friendly owner running the barbeque, and local fish on gigantic skewers and seafood on display outside the entrance. Here, you get all you need in terms of fish, octopus, balibugs, whatever. Immensely tasty, nothing short of great at VERY good prices. If it wasn't for the wine which always is quite expensive, meaning close to home prices, you'd have trouble spending 15 Euros for an excellent meal.
A day-trip by 15 minute fast boat to Gili Trawangan, where we also set up base at the original Scallywags resort that had a nice pool area, gave us the opportunity to see what attracts so many youngsters these days from various parts of the world. Obviously, the lack of car traffic, which is actually becoming a nightmare in Jakarta as well as in Bali, is of course extremely refreshing. If you need to transport suitcases etc. you will have to rely on horse and carriage. Bicycles are another handy means of transport while you are at the Gili Islands.
Had a great hamburger lunch at the Ko-Ko-Mo, a somewhat upgrade spot. But the overall impression from Trawangan was that this is fast becoming a not as enjoyable place to be from my generation point of view. As the amount of backpackers indicate, they think otherwise. But I would go for Gili Air any time of day - quieter, better-looking, less crowded, nicer beaches.
Back to Bali, it's always a super place to be. This time we stayed in Jimbaran, the friendly beach and fishermen spot not too far from Bali's Airport. We were lucky enough to be able to stay at Karma Jimbaran, in an upgrade villa. We had a small pool for ourselves, and a bigger one down by the Karma Lounge in the same area.
Seminyak is perhaps the shopping centre of the island (if you avoid Kuta, which I think you should if you don't happen to be a teenage Australian surfer looking for friends). We went there to stock up with the necessary things and presents, go to Bintang supermarket, have lunch at wonderful Cafe Bali in Jalan Oberoi, look at bags, clothes, silver etc. Tried local wine producer Hatten's sparkling, Tunjung, which is still OK, in SIP wine bar, just across the street from Bintang supermarket.
In Ubud, the handicraft centre of Bali, we as always had lunch at Bebek Bengil, the Dirty Duck diner. The crispy duck was even better than I can remember it. Magnifique. In the evening, we went by car to Legian to revisit the TAKE sushi restaurant, always a fabulous experience. Bit more Japanese than Sushigroove in Jakarta, but somewhere in that genre.

The last days in Bali the sun was back. In Seminyak and Ubud we had our fair share of rain, but luckily it was the days when we had not planned to be on the beach or by the pool. We tried nearby Jimbaran Beach club and, of course, lunched by the sea at Cafe Menega, the currently best of the simple but always in demand fish restaurants at Jimbaran beach. We had it all, mussles, shrimps, fish, the works, together with sambal and rice for under 10 Euros pro person. Do NOT miss this when in Bali. To go here for lunch is not a bad option, less crowded than in the evenings.

We also experienced some really upgrade nightlife in Rock Bar, a magnificent cocktail lounge on top of the beachy cliffs by the Ayana Hotel (formerly Ritz/Carlton) in Jimbaran. And last but not least, a sensational beach and pool at the Karma Kandara resort in the very south of Bali. To lie in the infinity pool water there and stare at the horizon must be one of the most breathtaking things you can imagine.

söndag, oktober 23, 2011

Pinot Noir-lördag, ett race runt världen

I listan nedan måste italienska Krafuss anses vara den stora skrällen, och avgick med omröstningssegern i första flighten, medan kursdeltagarna visade mindre uppskattning för tysk Spätburgunder i Beckers tappning, och än mindre för Leon Beyers alsacevariant. Men det är ju min egen erfarenhet och uppfattning att dessa kallodlade varianter kräver lite tillvänjning och inte har den "charm" som gärna vinner i blindprovning.

I flight 2, Nya Världen, var det en del röster som förordade Galpin Peak från Walker Bay, men därefter var loppet jämnare. Krafuss och Galpin Peak är viner där man dragit på i termer av koncentration, ek och skogsdoft, lite grann av bourgogne på steroider. Men båda är välgjorda, och man ska förmodligen upp en del i prisklass för att hitta äkta bourgogne som tydligt slår dessa kraftpaket. Monsieur Jadot räckte inte riktigt till för detta denna gång, även om Pommard Grands Epenots på inget sätt var ett dåligt vin, balanserat, drickfärdigt och allmänt trevligt.

Druvbetyg, oktober 2011
Rosman Jahja
Pinot Noir

1. Becker Spätburgunder 2008, Pfalz, Tyskland, 13 %
Nr 90359     139:-
2. Leon Beyer Pinot Noir 2007, Alsace, Frankrike, 13,5%
Nr 73679     169:-
3. Krafuss 2005, Alois Lageder, Alto Adige, Italien, 13,5% 
Nr 75316     285:-
4. Pommard Grands Epenots 2007, Louis Jadot, Bourgogne, Frankrike, 13,5%      
5. Delinea 300 Pinot Noir 2009, Willamette Valley, Oregon, USA, 14%
Nr 90392     99:-
6. Montes Alpha  Pinot Noir 2008, Casablanca, Chile, 14%
Nr 90293     169:-
7. Gloria Ferrer Pinot Noir 2005, Carneros, Kalifornien, USA, 13,5%
Nr 74419     209:-
8. Clos de Ste Anne Naboth’s Vineyard Pinot Noir 2008, Gisborne, Nya Zeeland, 13,5%
Nr 90345     249:-
9. Galpin Peak Pinot Noir 2007, Bouchard Finlayson, Walker Bay, Sydafrika, 13%
Nr 82933     299:-

måndag, oktober 17, 2011

Skaldjursrulle, passar till allt mousserande!

Detta recept är utprovat av mig vid Munskänkarnas mousserandekurs i Malmö:

Skaldjursrulle (8 portioner)
1,5 dl vatten
1 dl kaffegrädde
50 g smör
1,5 dl vetemjöl
3 ägg

250 g skalade räkor (ca 500 g oskalade)
1 burk musslor i vatten (200 g, bara Abbas duger)
3 dl vispgrädde
3 msk riven pepparrot
1 dl finhackad dill

1. Sätt ugnen på 200 grader. Koka upp grädde, vatten och smör. Tillsätt mjölet under kraftig vispning och rör tills smeten släpper kastrullens botten. Låt svalna. Tillsätt äggen ett och ett och rör om väl mellan varje ägg.
2. Bred ut smeten i en långpanna (30x40 cm) klädd med bakplåtspapper. Låt grädda i ca 20 minuter. Stjälp upp på bakplåtspapper och låt kallna.
3. Låt musslorna rinna av, och räkorna om de är burkade. Skala annars räkorna. Skär skaldjuren i mindre bitar.
4. Vispa grädden ganska hårt. Rör ner pepparrot och dill, smaka av med salt (eller örtsalt).
5. Bred ut gräddblandningen över botten, lägg ut skaldjuren ovan på. Rulla ihop till en rulltårta och låt den vila i kylskåp ett par timmar.
6. Lägg upp rullen på en vacker skärbräda eller uppskivad på ett serveringsfat.

lördag, september 24, 2011

Organic, biodynamic or natural wines?

This is version of a small wine introduction for tonight. I will present two wines, one white and one red:

Dear friends, I have been asked to select our wines tonight. First of all, you may or may not know that organic or ecological wines is a little bit of a jungle. In reality, there are no completely organic wines. The ones labeled that way are mostly made of organically grown grapes. This means of course that no artificial fertilizers or pesticides have been used, just as in organic agriculture in general. But in the winery, there is no real consensus as to what organic winemaking should entail. The perhaps biggest difficulty lies in the decisions about how you should use sulphur. Sulphur is actually one of the big secrets in winemaking. Without it, most wine would turn quickly into vinegar. Which is a nice product, but more limited than wine with regard to quantities you would want to consume. Anyway, the second category of organic wines are the biodynamically grown. This is even more difficult to define, as all biodynamic growers have their own definitions of what is required. Mostly, the use of artificial fertilizers and pesticides is forbidden, but other than that, the biodynamic grower is concerned about balance in the soil. There are endless tricks, some of them of quite spiritual kind, to make the soil perfect for the grapes. The spiritual content comes partly from the biodynamic guru, mr Steiner of Austria who wrote the antroposophic books that have inspired the biodynamic movement. You need to keep track of the moon, because according to these principles, the moon decides a lot about the right time to do things in the vineyard. The third and currently trendiest category of organic wines are the natural wines. Basically, the same ground rules apply, but you should also do as little as possible in the winery to affect the wine. Even limit your use of sulphur. But also avoid clearing and filtering the wine. There are no real rules here, but a lot of hype. Keep in mind that these wines are quite sensitive, as the lack of sulphur make the difficult to transport, they turn sour and easily become - vinegar. This should not keep you from trying them once in a while. Many sommeliers go bananas currently about these natural wines.

Today's wines are simply organic of the first category. The first wine is made of the king of grapes, riesling. And in no other country do you make better riesling than in Germany. This is not from Mosel or Rheingau, the home of riesling, but from Rheinhessen, a less famous but sometimes nice area for white wine. It has all the signs of a good riesling: crispiness, acidity, fruit and a certain minerality. Carl Reh is the name. The red wine comes from Italy. In Tuscany, the home of chianti, the main grape is sangiovese. This is a sangiovese, which literally means Jupiter's blood from the grower Farnese. It is not as rough as sangiovese sometimes is but instead softish, fruity, made in a popular style that I believe will firt the menu of today. Hope you will all enjoy these wines. Thank you.

måndag, augusti 22, 2011

Il Notaio, prestigeproducent i italienska Basilicata

I den italienska stövelns hålfot, närmare bestämt i regionen Basilicata, finns producenten Cantine del Notaio, en av de absolut främsta i området. "Notariens" vinmakeri har fått en hel del internationell uppmärksamhet för sina viner, främst gjorda på Basilicatas huvuddruva, aglianico.

Cantine del Notaio gör en serie viner på denna druva vars namn sannolikt kommer av ordet helleniko, den "grekiska druvan" (Basilicata får räknas till det gamla Storgrekland vinmässigt, Magna Grecia):

L'Atto, instegsvinet, är gjort på unga stockar skördade i början av oktober. Sju dagars maceration, vinet kostar under hundralappen i svenska kronor.

Il Repertorio, ca 150 kr, med druvor skördade under senare delen av oktober. Tio dagars maceration.

La Firma är prestigevinet (270 SEK) och druvorna skördas i november, med cirka 20 dagars maceration i ståltankar. Lagringen sker i naturliga grottor av vulkanisk tuff.

Därutöver görs även Il Sigillo, ett amaroneliknande vin (300+ SEK)i så måtto att druvorna tas från en och samma vingård i slutet av november då de är övermogna och på så sätt torkar redan på rankan. Tolv månader barrique innan flasklagringen startar.

Skillnaden mellan vinerna beror således i huvudsak på två faktorer: tidpunkten för skörd och antal dagar för kallmacereringen. Alla vinerna lagras på franska ekfat, vilket il Notaio menar är det som gör dem eleganta, trots att aglianico är känd som en ganska tuff druva. Aglianicovinerna kallas ibland för söderns Barolo, vilket enligt vår guide på il Notaio beror på att de tidigare skeppades till Piemonte för inblandning i de norditalienska prestigevinerna som formellt och legalt görs endast av nebbiolo. Vare hur det vill med den saken, vi vet ju hur man i Toscana sannolikt använt cabernet sauvignon i sin brunello, även om saken tystas ned.

Il Notaios barriquer används högst tre gånger, sedan säljs de vidare. När de är nya är det La Firma och Il Sigillo som får den kraftigare ekprägeln, medan L'Atto får tredjegångstunnorna.

Il Repertorio är ett försök att efterlikna traditionell aglianico med kortare macerering,medan La Firma och Il Sigillo är extraherade viner anpassade till moderna internationella smaker. L'Atto bör drickas ganska omedelbart, men har ända jämförelsevis mycket elegans i frukten. Vid vårt besök serveras det till en bondsk soppa med speltvete, svartögda bönor och lokala orecchiette.

Vingården gör även ett mousserande på aglianicodruvor, La Stipula, enligt klassisk metod - inte något man provar varje dag. Plus ett rosé, Il Rogito, och ett par vita viner, varav ett med moscato- och malvasiainblandning, samt ett dessertvin. Därtill ett par olika sorters grappa, lagrad och klassisk vit.

Vinkällarna i Rionero, som orten heter, är något av ett kännetecken för området. Den lättarbetade berggrunden med basaltinslag utgör en idealisk miljö för lagring. Il Notaios källare håller mellan 14 och 16 grader året runt utan några som helst tekniska hjälpmedel. Detta oavsett utetemperaturen som vid vårt besök i mitten av augusti låg runt 30 grader. Väggarna är täckta med vad man först tror är kristaller, men i själva verket handlar det om en speciell typ av klibbiga alger som används som ett slags signal för att källarmiljön är perfekt vad avser fuktnivå och temperatur.

Cantine del Notaio saknar fortfarande svensk distributör. Ingen som känner sig hågad att sätta Basilicata på den svenska vinkartan? D'Angelo finns visserligen redan i Sverige, men Il Notaio vore sannerligen värd representation i landet.

onsdag, augusti 03, 2011

Bunkring av Bordeaux 2008

Lyckades komma över ett par prov på Bordeaux 2008 i augustisläppet. Det blev två flaskor Chateau Poujeaux, resp. en flaska Chateau de Fieuzal och en Chateau Haut-Bages-Libéral. Hyfsat prisvärda i förhållande till kvalitetsrankingar jag tagit del av, och omtyckta producenter om man får tro bl.a. Andreas Larsson.

Dessutom en magnumflaska av La Spinettas Langhe Nebbiolo...hade en magnum Ca' di Pian av samma producent sen tidigare, så nu krävs en rejäl italiensk fest.

Så lämpligt att vi ska till Basilicata och Amalfikusten senare i augusti, då kanske vi kan proviantera för en kommande sådan.

onsdag, juli 06, 2011

Göj med Gaja

Det var dags att öppna en flaska Sito Moresco 2006 som jag sparat ett par år. Vilket ställe är bättre för detta än Ven efter en solig dag av trädgårdsarbete och strandslappande? Vi grillade lammkotletter, till detta ugnsbakade potatisklyftor, en härlig sallad och hemgjort chili/vitlökssmör. Sito Moresco är ju produkt av Gajas marker i Langhe, Piemonte. Men till skillnad från hans standard, som ju är nebbiolobaserade barbaresco- och baroloviner så handlar detta om en blend. En slags variant på supertoskanarna, där cabernet sauvignon och merlot tillsatts nebbiolon. Internationalisering? Experiment för uppmjukning? Vet inte, men lite spännande är det. 2006:an borde ha hunnit öppna upp vi det här laget...

Doften är omisskännligt italiensk och innehåller tydliga fat och körsbärstoner. Smaken är kraftfull, körsbären och andra mörka bär tydliga även i munnen, koncentrationen bra och tanninerna fortfarande mycket accentuerade. Vi karafferar och snurrar vinet ordentligt. Detta är definitivt ett matvin, har börjat öppna upp men tål ytterligare ett par års lagring utan problem. En angenäm bekantskap som vi skulle ge sju till åtta på en tiogradig skala. Funkade fint till kotletterna! Blir kul att testa den andra flaskan om ett par år.

söndag, juni 26, 2011

Amarone är jobbigt

Jag har ju tidigare beskrivit hur svenska grabbar diggar amarone, någon påstod att det är för att om man kommer från whisky- och vodkahållet så tycker man helt enkelt att det mesta i vinväg är lite mesigt. Man vill ha rött vin med malle. Likaså säger många "jag dricker inte vitt vin". Håhåjaja. Men då får jag ju mer bättre Mosel för mig själv, klagar inte.

Anyway, de fåtaliga gånger jag ger mig på amarone så är det bara för mycket. Alkohol, tyngd och socker. Ont i huvet får man också. Öppnade en Amarone Classico till osten i går, och det har gjort mig mentalt tunggumpad hela dagen. Inte blir det bättre av att MFF torskar mot GAIS heller.

Nej, åk lite västerut till Piemonte och satsa på barolo eller Langhe nebbiolo i stället. Malvirá var en trevlig bekantskap. Finns i beställningssortimentet.

Och lyssna gärna på Joan Osbornes version av "What becomes of the broken hearted". Det gjorde jag just. Och nu är det Rasmus Seebach, en riktig Guilty Pleasure. Gi' slip nuu'... En vecka kvar till friheten!

torsdag, juni 23, 2011

Life at the top

Förbättrade idag mitt golfhandicap från Urkass (=36) till Askass (=35,5). Det går framåt.
För övrigt är Schiffmann-Junk en utmärkt Moselrepresentant, att döma av Auslesen från 2005 som inmundigades ikväll.

lördag, juni 04, 2011

Vinfilosofi på pränt

Ibland undrar man varför man tycker som man tycker om vin, och så ibland dyker det upp någon som har tänkt ett steg längre. Jag har en fäbless för finlemmade europeiska viner som blivit allt tydligare. Och jag har ytterligt svårt för maffiga fruktcocktails med tydliga fat, vilka mycket ofta har sitt ursprung i nya världen. För att förenkla något: jag gillar norra Rhone, men är relativt likgiltig för södra, jag gillar Loires grönstickiga cabernet francer och Bourgognes underverk på den lilla skalan snarare än Kaliforniska supercaberneter, supertoskanare eller spanska boutiqueblandningar. Och på senare tid har jag uppskattat låg- eller ickesvavlade viner vare sig de är uttryck för biodynamiska, ekologiska eller allmänna naturvinsambitioner. Exempel på sådana är Josko Gravners ribolla, jäst i amfora, som jag nyligen provade på Griffins i Stockholm, Nicolas Jolys loireviner eller vinerna från Vin &Natur; testade härom dagen ett par av dessa på La Belle Epoque i Malmö.

Och nu har jag således hittat en "guru" på området, som lämge fört ett slags kamp mot Robert Parkers alltför stora inflytande i vinvärlden och bland annat därför skrivit en underhållande bok om vad hon själv uppskattar och inte uppskattar. Jag talar om Alice Feiring, vars alster "The battle for wine and love or how I saved the world from Parkerization" på alla sätt kan rekommenderas.

Alice gillar viner som uttrycker sig och menar att Parker i princip värdesätter koncentration, fatbehandling, fruktighet och syltighet. Faran är att jakten på parkerpoäng får lokala vintillverkare att jaga dessa poängfaktorer snarare än att försöka göra det vin som traditionen bjuder i området. Hon ger gott om exempel på vad hon menar: hennes intresse för vin väcktes av en traditionell barolo; sådana görs ju knappt längre, i Rioja har traditionellt gjorda viner, både röda och vita, ersatts av betydligt fruktigare varianter. Företeelser som mikrooxygenation, barriquer, industriell jäst, maskinskörd, överdriven kallmacerering menar Alice har anonymiserat vinerna i många områden runt om på jordklotet, men absolut mest i nya världen. Fullmatade shirazer från Australien är kanske symbolen för denna utveckling.

Även om min egen smak inte stämmer med Alices i varje dimension har hon hjälpt mig att förstå en utveckling som jag också tyckt varit negativ utan att riktigt kunna formulera varför. Och hon har definitivt gett mig tips om intressanta lokala producenter som gör viner med personlighten kvar. Så jag kommer absolut att fortsätta jaga spännade saker från Loire, norra Rhone, bourgogner och olika sorters mer naturligt vin även framöver. Och skippa parkerpoäng med orsakerna klara för mig.

söndag, maj 29, 2011

Bryan Ferry bjöd på sig själv

Vet inte vad det är med Konserthuset i Malmö som lokal för fina karriäröverblickar, men tydligen kan den få de potentiellt mest blaserade artister att överträffa sig själva. Bryan Ferry, för kvällen i diskret mör kostym och slips, alltid elegant, är inte den mest extroverte sångaren som hållit på i 40 år, och inte heller igår fick vi några mellansnack som beskriver vad han tycker och tänker nuförtiden, men det spelade inte så stor roll när han gav en så snygg provkarta över sin karriär rent musikaliskt. Precis som David Byrne i samma lokal förra året. Fler likheter med Byrnes konsert: inte någon återhållsam unplugged-sättning precis, utan 11 man på scenen en stor del av tiden. Eller män/kvinns om man ska vara petig.

Det drog igång med bra tempo från början via "I put a spell on you" och "Slave to love". Både rutin och ung entusiasm fanns på scenen samtidigt, manifesterat i den dubbla gitarristuppsättningen med Chris Spedding (som åldrad mafioso tagen ur Sopranos) och Ollie Thompson (20 årig släkting till Paul Th.? får kollas), liksom trummor/slagverk som hanterades av veteranen Andy Newmark tillsammans med Bryans likaledes ca 20-åriga son Tara.

Det var välavvägt att inte som jag kanske hade befarat ta alltför mycket från det senaste albumet Olympia, som visserligen är bra, men har man gått för att höra Bryan Ferry så finns det ju så mycket mer man vill få, och det fick vi: det är ju kanske som coverartist han är allra störst, och kvällen bjöd på Dylannedslag ("All along the Watchtower", till exempel), Neil Young ("Like a hurricane"), såväl som den obligatoriska avslutningen med magnifika "Let's Stick Together" som fick hela publiken på fötter och "Jealous Guy" som han faktiskt i ärlighetens namn gör bättre än Lennons original. Dessutom tryfferades alltihop för min egen del av "Bitter-Sweet" och "Love is the drug", två av Roxy Musics absolut bästa alster plus, som en eftergift åt alla nostalgiker som nånsin vaknat till Eldorado med Kjell Alinge,: "Avalon", en loungeklassiker.

Kul också med stolpiga "Sign O' the Times" från gamla "The Bride Stripped Bare", albumet som färgades av uppbrottet med Jerry Hall (Mick Jagger snodde ju henne), medan jag hade kunnat avvara dansmonotonin i "Boys & Girls" från albumet som är ett av hans mer lättglömda.

Jag står ut med att det inte kom särskilt mycket (om nåt?) från hans två första album "These Foolish Things" och "Another Time, Another Place". De är ju hypernostalgiska och funkar faktiskt fint där de är, i min skivspelare.

Köpte en Kate Moss-prydd T-shirt som minne. Bryan är väl den enda "rock"-artist som kommer undan med det, att ha en fotomodell som prydnad på trumskinn och t-shirtar. Men det är en linje han kört från början, och jag faller mycket lätt för den. Fem stjärnor.

onsdag, maj 18, 2011


Ja, vi tog oss ner till Barca igen, trots att Spanair ville spela oss ett spratt och ställde in 8.00-planet vi var bokade på, så vi fick nöja oss med Cimber Sterling 11.15. Bussen in till Catalunya, incheckning på NH Duc de la Victoria som har ett finfint läge ett kvarter in i Barrio Gotico sett från Ramblan.

Vi begav oss direkt i riktning mot Born för att spana in våra stamställen. Själv letade jag randiga strumpor men fick tji, allt var bara sedvanligt diskret i färgerna. Men lite tapas blev det direkt, på baskiska kedjan Euskal Etxea. Till dem drack vi (som man ska på baskiska hak) torra friska vinet txakoli som serveras i dricksglas i små portioner.

Tog sedan ett glas vitt (ekad Verdejo för min del) utanför katedralen och passade på att bese den, vilket vi nog inte gjort tidigare. Väl värt!

Middagen var bokad på Biblioteca i Raval, en fin lokal som sannolikt syftar på Barcas boktryckartraditioner. Åt en långstekt lammlägg som hette duga, till detta skönfruktigt Prioratvin från Mas Igneus. En sympatisk sak med Spanien är att påslaget på flarrorna ofta är blygsamma 30-40 procent, vilket gör att man kan unna sig bättre viner som ändå kostar under 25 Euro, vilket för samma summa bara genererar rena skräpet här i Sverige.

Fredagen var shoppingdag, man måste bara se vad Desigual har att erbjuda. Har aldrig gått därifrån utan något, så även denna gång trots heligt löfte om motsatsen. En skjorta och en tunn jacka, till extrapris i alla fall. Och A. fyndade likaledes. Vi var även på Sephora, den gigantiska kosmetikaffären i El Triangle vid Placa Catalunya där jag investerade i en pincett med belysning. Oumbärligt? Kanske.

Fredag lunch var inbokad på stranden i Barceloneta. Agua på altanen är aldrig fel när solen skiner. Vi åt det grekerna kallar small fish, dvs. friterad slom om man kommer från Karlstad. Och friterade kronärtskockor, nyttigt och gott ;) Därefter en harrlig gryta med ris, bläckfisk, kronärtskockor och annat. Martin Codax albariño till, som alltid. Sedan dåsade vi i solen på stranden. A. badade men för en gångs skull var jag fegis. Hade dragit på mig en liten förkylning som jag försökte mota bort med ivrigt ätande av Echinaforce...

Otroligt nog orkade vi inte gå ut och äta middag på kvällen, utan slocknade på hotellet mer eller mindre. Cavan från Juvé & Camps hjälpte till lite grand.

Lördagen var vikt för en tur till Sitges. Det är en liten fin badort med gamla traditioner som ligger ca 40 minuter med tåg från Barca. Turen dit var också fin. Ta gärna tåget redan på stationen Passeig de Gracia, eftersom man då kommer på före resten av soldyrkarna som går på på station Sants.

Vi frågade om vägen till stranden på turistbyrån intill stationen i S. Det handlar om en pittoresk liten by, fortfarande en aning sömnig i maj. Men solen lyste från klarblå himmel, så vi valde att snabbt boka solsängar och parasoll hos mr Jimmy som hade sin del av stranden rätt nära den ursprungliga Chiringuito (=strandsylta) där vi sedan åt lunch. Knappast billigt, vi tog patatas bravas, friterad bläckfisk (inte ringar, småbläckfiskar...) och en grönsallad, samt några glas öl i värmen. Men kul och enkelt. En dag i Sitges är bara att rekommendera, skönt avslappnat och härliga stränder.

På kvällen var vi bokade på restaurant Montiel som ligger på en parallellgata till Carrer Montcada med Picassomuseet. Den är uppskriven på Tripadvisor, så förväntningarna var relativt uppskruvade. Tyvärr skulle de komma på skam. Vi valde avsmakningsmenyn som såg lovande ut, först appetizers med grön olivolja, bröd, korv etc. Sedan en rökt sardin som jag direkt reagerade på var alldeles för salt. Smaken var god, men...Samma intryck höll i sig i den kommande tonfisktartaren, den blandade svampen likaså. Anklevern mi-cuit var väl den enda förrätten som höll klassen. Stället bjöd på en bra cava benämnd Privat som entré, och vi drack en katalansk druva vid nämnd Trepat, ganska lik pinot noir, till förrätterna, en angenäm upplevelse. Producenten hette Andreu.

Men varmrätterna var också översaltade, både fisken och köttet, och led dessutom av alltför hög värme i tillagningen, vilket torkar ut fisken (ett vanligt medelhavsfel) och ger bränd smak åt köttet. Inte ens Fefiñanes albariño, the mother of these wines, eller Tomas Cusiné Vilosell som vi drack glasvis till dessa rätter kunde rädda tillställningen. Ostarna, efterrätten och petit fourerna som avslutade blev bara nesliga försök att komma tillbaka i matchen. Den var helt enkelt förlorad, trots ett glas bubbligt dessertvin som kompensation när vi kände oss tvingade att anmärka. Lita alltså inte på Tripadvisor, det är alldeles för mycket amerikaner där som inte riktigt har samma smaker som vi. Priserna på Montiel är väl inte avskräckande, avsmakningsmenyn betingar 50 Euro, men kvaliteten är inte tillräcklig.

Vi hade nästan hela söndagen på oss eftersom planet inte gick förrän 19.15. Vi gav oss tillbaka ner till stranden, vädret var fortfarande mycket bra, och jag lyckades få tillbaka min kamera som jag glömt på Agua vid fredagens lunch.

Lunchen blev en chansning, då vi letade efter Xiringuito Escriba, ägd av familjen E. med det berömda konditoriet vid Ramblan, snubblade vi istället över en osannolik samling restauranger i marinan vid Port Olimpic. Detta visade sig vara vart katalanerna själva gärna äter söndagslunch. Vi valde lite på måfå ut ett gigantiskt ställe, Moncho's, som ligger precis i hörnet av hamnen. Det var en riktig fullträff. Snabb servering av pimientos padron, de saltade små gröna pepparfrukterna som är en obligatorisk tapas. En enkel hummersallad med ägg därefter och som kronan på verket Gambas al Ajillo som var gudomliga. Enkelt men fantastiskt gott, en doft av krispig vitlök i olja och så ett stilla vin gjort på cavadruvorna, producerat av Juvé y Camps även detta. Moaaah! Efter detta var det faktiskt inte svårt att åka hem, solen och maten hade gjort sitt även denna gång. Hasta la vista!

(Vinet som även syns på bilden ovan, och som var gjort på cavadruvor heter Ermita d'Espiells: Considered a classic within the Denomination of Origin Penedés, produced with free-run juice from the grape harvest of vineyards growing the Macabeu, Xarel·lo and Parellada varieties.

Ideal to drink with any type of fish or seafood, also good with starters.

Matured in bottle for 9 months.)

onsdag, april 27, 2011

Lysande återbesök hos Daniel Berlin i Skåne Tranås

Eftersom vi gärna ville att våra ättelägg skulle få tillfälle att prova på maten hos Daniel Berlin i Skåne Tranås hade vi bokat in ett återbesök (se tidigare inlägg här) på skärtorsdagen. Som förra gången inkvarterade vi oss på vandrarhemmet först, vilket verkligen kan rekommenderas, särskilt med tanke på gångavståndet. Vi började på verandan utanför våra rum i den sköna påsksolen, inmundigandes den extremt prisvärda Rueda från Marqués de Riscal (74 pistoler, rena kapet): Väl framme hos Daniel (fd Brummers krog för den som känner bygden) inledde vi med en fin champagne som jag glömt namnet på. Aptitretare allra först var lite konstfullt arrangerade svålar, en rillette på gris med marinad och egenodlad citronmeliss överst. Underbart...Till förrätt en perfekt tillagad torskbit med en sagogrynsblandning därtill, vilket liknade stora romkorn (något som nog var tanken) plus en ört jag tror kallas åkarv. Som dryck något så ovanligt som ett naturvin gjort på chenin blanc från Spanien, gjord på stockar från Loire. Oxiderat enligt normen för naturvin, och en i mitt tycke spännande och kul upplevelse.

Till varmrätt en bit grissida, även den helt sagolikt långstekt, både mjäll och krispig samtidigt. En magnifik potatispuré och syltade varianter av sandlök och ramslök plus en strimma purjolöksaska överst. Dryck: en ung och fruktig Cabernet Franc från Saumur. Vi stack emellan med ett par lokala ostar, båda rödkittsvariant men något olika i karaktären. Till detta ett mycket tilltalande bröd av pain épices-typ, lite pepparkakestuk, plus äppelkompott. Maconvin som ackompanjemang. Supergott. Minst imponerande, men ändå mycket bra, var efterrätten med sina variationer på havtorn och ett moscato d'asti till.

Vi kommer alldeles säkert tillbaka hit! Dessutom ett väldigt trevligt mottagande och service av värdparet (DBs föräldrar), våra servitörer och Daniel själv som kommer ut och pratar mellan varven.

söndag, april 03, 2011

Halvtidsrapport från premiären

2-1 i halvtid för MFF i allsvenska premiären mot Trelleborg som har det
tufft med att skapa hemmastämning på motståndarnas arena Swedbank Stadion.
Vångavallens gräs fick underkänt, vilket MFF-klacken tagit fasta på och
skanderar: "Ingen odlar gräs i Trelleborg". Målen har gjorts av Wilton
Figueiredo på inlägg av Ricardinho, och Daniel Larsson som på egen hand
vann bollen I kamp med TFFs målvakt Fritz Persson.

Korvarnas paradis...

...i alla fall om man vill ha gott sällskap är Korvhuset i Malmö, som har 101 korvsorter i lager. Jag åt lunch där i går på väg in till stan, och det blev en andouille (fransk med vitlök och rödpeppar) kombinerad, inte helt ortodoxt kanske, med kumminkryddad surkål och hemgjort potatismos. Sötstark senap OCH dijonsenap till. Satan, vad det var gott! Eller gud, om man föredrar detta. (Korvhuset ligger in till vänster vid Rajala foto på Regementsgatan).

Dessutom har de oerhört trevlig personal vilket förhöjer korvnjutningen ytterligare, plus mycket dedicerade gäster.

söndag, mars 27, 2011

Fantastisk chianti

Setriolo Chianti Classico från Tryffelsvinet är sanslöst bra, bara så ni vet. Påminner om Fonterutoli, men med ännu modernare och välavvägt snitt. Ljus i färgen, skön frukt, inget av sangioveses opolerade tanniner. Elegant är bara förnamnet. Rekommenderas.

torsdag, mars 03, 2011

Riesling en masse!

På egen hand, utan onödigt matackompanjemang, varför inte i gamla remmareglas, är rieslingen när den är bra fullständigt oslagbar. Läskande, syrlig, med sötma som balanserar, frukt och mineraler samtidigt.

Det kan vara så underbart ljuvligt. Och om man nu ansluter sig till den åsikten så är mars månad en som kan skapa extra mycket dregel i munnen. Systembolaget får in så oerhört mycket läcker riesling just i mars.

Låt oss börja med budgetvinerna. Eftersom jag gillar den där balanserande sötman (för att matcha syran) som Mosel och Rheingau gärna står för har jag mina favoriter. Dr Loosen är synnerligen pålitlig och står för kvalitet redan från instegsvinet Dr. L och givetvis uppåt i prisskalorna. Robert Weil och Georg Breuer från Rheingau är också bra, men jag tycker att instegsvinet från Breuer, Riesling Sauvage kan vara en smula ojämnt, medan Estate och Terra Montosa i mellanprisklassen är mycket bra men svåra att få tag på. Nonnenberg, Schlossberg och de andra lägesvinerna är givetvis fantastiska men väldigt dyra, så de kan inte räknas som lämpliga bersåviner om våren, utan kräver mer andakt.

Men nu finns även trevliga Loimerviner från Österrike tillgängliga för under hundralappen. Och i marssläppet kom det en hel drös fantastiska rieslingar: Dr Loosen förstås, men även geniet Fritz Haag liksom Reinhold Haart från Mosel, Zilliken och Willi Schaefer från samma distrikt, Schäfer-Fröhlich från Nahe (som ju har superproducenten Dönnhoff), Christmann från Pfalz och Frankenriesling från Würzburger Stein. Listan kan göras hur lång som helst. Bara plånboken sätter gränsen, prova gärna instegsvinerna för runt hundringen för att se om ni gillar stilen. De som absolut inte står ut med sötman kan ju försöka hitta egna favoriter från Alsace och annorstädes. Men jag gillar först och främst Mosel och Rheingau fast tager mig understundom en australiensare som ibland kan matcha kvaliteten för druvornas kung.

söndag, februari 13, 2011

Man repar sig...

...från det mesta. Efter trebetygsdebaclet var jag i torsdags på en mycket trevlig middag på Atmosfär i Malmö. Vi började med skumpa från Diebolt-Vallois, torr och fin, och fortsatte med denna till tre franska ostron som inledning.

Sedan vidtog pata negra-skinka snyggt fatpresenterad i lövtunna skivor ackompanjerad av modern rioja från Roda. Vi fortsatte med gåslever där klassikern sauternes ersattes av en Beerenauslese från Domäne Wachau i Österrike. Det gick alldeles utmärkt!

Fisk var en stenbitsbit serverad med skummig soppa och förlorat ägg. Till detta drack vi en albariño som var ofiltrerad, vilket gav den ett lite skumt utseende, men det var inget fel på den, även om den inte var kvällens höjdare.

Dovhjort med puylinser sedan, med en alldeles lysande Gigondas! Kanon! Sedan tre blandade ostar och två viner: mer rioja, och en port från Quinta do Crasto.

Sist en brylé med hallonsorbet och mer österrikisk BA. En helkväll alltså. Atmosfär på Fersens väg i Malmö är för övrigt renoverat inuti och konceptet med mellanstora rätter fungerar utmärkt.

söndag, februari 06, 2011

Trebetygsprov i Stockholm

Vilket fiasko! Här har man trott att man har förberett sig hyfsat väl med kurs och repetition av alla Munskänkarnas välkända nummer, framför allt från gamla världen förstås, det är ju tyvärr mina egna preferenser som styr det. Sen är provet de facto så förbaskat svårt så att jag, även om jag hade temporärt överpresterat (vilket jag i sig inte gjorde) ändå inte haft skuggan av en chans.

Första vinet i första vita druvflighten visade sig vara en torrontes. Parfymen kände jag, men eftersom druvan ändå inte riktigt finns på min referenskarta så var tonen satt, jag kunde inte komma närmare än att gissa på en bättre Gewürztraminer. Från där var det bara nedåt. Chardonnay var det enda jag lyckades med i första flighten. Viognier i platta Clay Stationutförandet var för anonym, och Grüner Veltliner är bara inte lätt, jag gissade på albariño. Skrapade ihop 4 pinnar.

Andra flighten var en mardröm. Den började med en portugis, en vinho verde som jag misstog för just Grüner Veltliner (i konsekvens med flight 1). Fortsatte med en grymt ekad Pessac-Léognan, en svår rökig pfalzriesling med anonym syra och sedan paradnumret, en äppelciderdoftande, boken sak som visade sig vara Vouvray Vieilles Vignes, helt okänt på referenskartan det också...Även här skrapade jag väl ihop 4 poäng, mest på årtal.

Över till det röda vinet: Druvflighten ("den lätta") började med en pinotage där jag missade sydafrikasunket och kammade noll. Sedan satte jag en tempranillo från Ribera, och hade halvrätt på en sangiovese. Fick även halvrätt för den avslutande mourvèdren. Åtta poäng i detta var väl en liten ljusning.

Men sen: Missade en portugis, vilket jag inte skäms för, och hamnade i rätt land men inte rätt region med beaujolais, halvkass men tillhör såna missar man gör. Sen var jag för smart för mig själv och bara halvgissade bordeaux, eftersom den liknade en Meerlust Rubicon jag nyligen testat, till sist hamnade jag i Priorato trots en avslutande anteckning som sa : "Det kan vara shiraz!!!" Vilket det givetvis var. Katastrofala fem poäng i flighten. Här hade jag nu tappat allt mod tyvärr.

Att det som vanligt gick lite bättre med det söta var föga trösterikt. Klarade Muscat de Beaumes de Venise, halvklarade sherry, och mixade till slut en Rutherglen med en Moscatel de Setubal. Typ 9,5 poäng i flighten.

Allt som allt cirkus 30 poäng och cirkus 23 under godkänt. Verkar inte vara särskilt troligt att man ska ta sig upp på nivån som krävs, eller? Just nu känns det som rätt omöjligt. Frågan är om detta verkligen är rätt nivå, på prov som dessutom bara ges vartannat år. Tveksamt. Jag hade betydligt färre poäng denna gång än för två år sedan när jag var en MYCKET mer oerfaren vinprovare som aldrig gått trebetygskursen, då hade jag 43,5...

lördag, januari 01, 2011

Nytt år...

Ja, då var det 2011. Vi hade en lugn nyårsafton efter vad som känns som ett hektiskt år, och satsade på skaldjur traditionellt: ostron och hummer från Limhamns Fiskrökeri. Franska ostron, hyfsat lättöppnade även om man aldrig får ha brått med den saken...Ruinart till, vi sparade en slurk till tolvslaget.

Hummerklorna åt vi naturella, och kroppen var Hummer Thermidor på klassiskt vis med köttet blandat med vin, senap och schalottenlök och gratinerad med schweizerost. Skön kombo, till detta finstämd alsaceriesling från Bott-Geyl.

Efterrätten gjorde jag ur minnet av en mästerlig sak från Malta, en charlotte, nämligen rulltårteinpackad hallonripplad glass under marängtäcke med hallonsås(mixade bär) till. Sött, friskt, fruset och bakat i samma tugga.

Trots att vi gjort roliga resor under 2010 (Barcelona, Berlin x 2 för min del, fin sommar på Ven, Singapore/Bali och en sväng till USA) så känns det som ett tufft och jobbigt år (med askmoln, terror, Haiti, oljekatastrofen bara som prov på prövningarna). Jobbet har krävt mycket och helhetskänslan är slitenhet.

Nyårslöftet är väl i princip uppfyllt eftersom det handlar om att dra ner, jag har sedan tidigare bestämt att avgå från mitt styrelseuppdrag i Malmömunskänkarna. Förhoppningsvis leder detta till mer tid för rock'n'roll och skrivande. Och att komma ut i friska luften...