söndag, maj 27, 2012

Cykla mellan topproducenter i Alsace

Ja, var börjar man när man just fullföljt en slags drömresa i Alsace?

Kanske i Kaysersberg, där vi efter att ha fraktats friktionsfritt med Easyjet till Euro Airport i Basel och vidare med buss slagit läger på Hotel Remparts, ett mycket prisvärt alternativ med fint läge nedanför vinsluttningarna. Första kvällens middag intogs på La Moréote mitt i byn, en restaurang som drivs av ett par som ytterst effektivt klarade av att betjäna 25 personer med enminutslax, alsacekyckling med mera och samtidigt ge oss den första inblicken i hur vitvinsdistriktet Alsaces fina drycker klarar av att betjäna avancerade lokala kombinationer. (En riktigt fin Riesling från Josmeyer till Alsacekycklingen med tryffelravioli och rieslingsås slår till och visar framfötterna direkt.) Vi talar om pajer, fisk, gåslever etc. och vi fick många sådana inblickar under de kommande dagarna, insiktsfullt komponerade av vår vägledare i regionen, Håkan Nilsson, välkänd vinprofil från Helsingborg.

Håkan Nilsson och Catherine Faller

Viner hos Hugel

Bedårande utsikter över vinfälten från cykeln

Etienne Hugel korkar upp.

L'Auberge de l'Ill

Världens äldsta vinfat hos Hugel?

Vårt för mig personligen idealiska fortskaffningsmedel under de följande två dagarna var cyklar, som vi hyrde i Kaysersberg. Det kan vara idé att studera kartan, det märkte vi under etapp ett av cyklandet, när vi skulle gena över berget i riktning Riquewihr: dit var resan fylld av motlut värdiga en bergsetapp i Tour de France (åtminstone sett ur amatörens synvinkel), men den stora skillnaden gentemot tävlingen är ju att vi utan tidspress kunde gå av cyklarna och leda dem uppför stupen ;)

Väl i Riquewihr, som ju är en kuperad by där huvudgatan med sina korsvirkeshus utgör sinnebilden av den här pittoreska vinregionen vid bergskedjan Vogesernas fot, möttes vi av den färgstarke Etienne Hugel.

Besök på Hugel, Riquewihr

Hugels är en av de riktigt anrika vinfamiljerna i Alsace. Släkten flyttade till Alsace redan på 1600-talet från Schweiz. Etienne beskrev hur krigen rasat i denna del av Frankrike som ju i omgångar tillhört Tyskland. Detta faktum försvårade livet för familjen då man i omgångar fick bygga upp sin hemmamarknad helt på nytt. Från att ha etablerat sig i Frankrike var man plötsligt okänd i sitt nya land. Hur som helst ledde detta till beslutet att under början av 1900-talet satsa helhjärtat på export ut i världen, vilket varit melodin sedan dess, berättar Etienne, och nu går 90 procent på export. Han själv, likt många topproducenter, tillbringar numera mycket tid med resor ut i världen för att bygga relationer med sina importörer, besöka vinutställningar, restauranger och så vidare. Deras ägor är 138 hektar med Grand Cru-lägen i Schoenenbourg och Sporen.

I källaren finns några intressanta höjdpunkter, Etienne Hugel pekar stolt ut vad som är det förmodligen äldsta vinfat som fortfarande används för produktion, en fantastisk klenod med 1719 som tillkomståret, väl synligt.

Hugels (ska uttalas 'yggéll, på franska alltså) vindemonstration börjar i en ände Etienne är stolt över: "Gentil" 2010 är en av honom återetablerad vinblandning i traditionen i Alsace där de "ädla" druvorna riesling, muscat, pinot gris och gewurztraminer ingår. Från början var detta en vingårdsblandning som byggde på att bönderna ansåg att man borde mixa rankorna på fältet snarare än att odla dem var för sig. Sedan gjorde man helt enkelt ett vin av den blandade skörden. Nu är det inte längre så, rankorna odlas var för sig och blandningen sker i själva produktionen. Men det är ett lyckat återuppväckande av en gammal vintradition, vinet passar till diverse klassiska rätter för vitvin inklusive fisk och skaldjur, och har med sitt moderata pris kring 8-10 Euro blivit en succé på alla marknader där Hugel finns representerade. 2010 är en bra årgång med skön syra och i övrigt bra förutsättningar.

Alsace gör ju framför allt torra, aromatiska vita viner som passar till mat, på förutom de fyra nämnda ädla sorterna även pinot blanc, auxerrois och sylvaner. (Därtill måste man numera lägga en vissa andel pinot noir, regionens enda rödvinsdruva, som dock i genomsnitt inte når några bourgognehöjder, så väl matchar inte väder, jordmån och de andra förutsättningarna i Alsace druvans krav, även om det finns vissa goda exempel.)

Etienne Hugel fortsätter med exempel på helt rieslingbaserade viner. Standardvinet Riesling "Hugel" känner vi från Systembolaget sedan länge, men nu får vi även prova de högre kvaliteterna: Etienne talar om "apocalyptic vintages" som inte gav mogen frukt, och några historiska sådana i Alsace var 1963, 1965 och 1968. I modern tid var 2006 en slags motsvarighet. Men med växthuseffekten lär dessa katastrofår försvinna.

Så är det dags för specialvinerna. Vendanges Tardives är viner gjorda på sent skördade väl mogna druvor. I stället för skörd i skiftet september-oktober talar vi nu om november. Självklart ökar sockerhalten i sådant vin, men det är ändå inte riktigt att jämställa en Vendange Tardive med söta viner såsom sauterner eller TBA, det är inte alls frågan om den typen av av genomträngande sötma. Vi provar en härlig VT 1988 Riesling som har en halt på ca 22 g restsocker per liter, och bestämmer oss för att detta får bli vårt medköp hem till Sverige. Priset 32,50 € per flaska känns som ett kap. Ett sådant vin dricks antingen på egen hand eller till exempel till en hummer i gräddig sås.

VT 2005 Gewurztraminer har toner som harmonierar med mögelost såväl som honung, och vi får även prova en Sélection de Grains Nobles 2000 Gewurztraminer. Denna typ av vin produceras i mycket små kvantiteter när det faktiskt görs, i detta fall gjordes 700 liter. Etienne säger att det bara gjorts i fyra årgångar!

Nästa besök gör vi på eftermiddagen samma dag, efter att i Riquewihr ha intagit en härlig lunch på Le Sarment d'Or, med såväl foie gras som lammfilé, med muscat som fördrink, pinot gris till anklevern och modern pinot noir till lammet, totally Alsatian style alltså.

Besök på Domaine Faller = Weinbach, Kientzheim

Vi rullar blixtsnabbt tillbaka nerför branterna mot Kientzheim nära Kaysersberg, i riktning mot den före detta klosterträdgården Clos des Capucines. I den imponerande tillhörande byggnaden huserar systrarna Faller, Catherine, som vi träffar, och Laurence, som är den världsberömda vinmakaren här på Domaine Weinbach. Tillsammans med sin mor Colette och sammanlagt tolv anställda gör de här viner som hittar in på världens alla lyxkrogar på grund av sin unika framtoning. Man känner lätt igen Weinbachs etiketter på deras gammalmodiga skrivstilstypsnitt i en personligt salig och samtidigt skön blandning.

Catherine, som är en härligt levande berättare, börjar med att avslöja att de rätt så nyligen har uppnått en biodynamisk certifiering och därmed uppfyller såväl Demeters som Ecocerts krav. Goda nyheter för oss som alldeles innan råkat ut för obehaget att hamna i vägen för småtraktorer ute på besprutningsuppdrag under vår cykeltur genom vinfälten. Kan man undvika detta med gift i livsmedlet, och det kan man ju helt klart, så ökar tydligt dryckens attraktivitet för mig. Weinbach tänker dock inte sätta ut certifieringen på etiketten utan föredrar att sommelieren berättar det för kunden. Med detta sagt förstår ni att även Weinbach föredrar att se sina viner som ackompanjemang till mat. Förutom klosterträdgården utanför knuten förfogar man över mark i Grand Cru-lägena Schlossberg som är den vackra granitbaserade sluttningen mittemot, och Furstentum som har annorlunda jordmån, kalksten och lera.

Vi börjar bokstavligen med en aptitretare, Pinot Blanc 2011, som i Weinbachs version innehåller 70 procent auxerrois och bara 30 av egentlig pinot blanc. Detta gör vinet elegantare på kort sikt, och det är ju kanske inget vin som bör lagras. Vi övergår till en riktig höjdare på en gång: Cuvée S:te Catherine Riesling 2010. Detta vin tas från de nedre Schlossbergfälten. En kristallklar syra, och en magnifik mineralitet råder redan i detta unga vin. Året var besvärligt, säger Catherine, och det resulterade i rekordlågt skördeuttag, 22 hl per hektar. Men druvorna repade sig innan skörd och mognaden i sig blev mycket bra.

Vi provar även 2009 Cuvée S:te Catherine Riesling Grand Cru Schlossberg, som kommer från de äldsta stockarna uppe i själva hjärtat av Schlossbergfälten, och som är finfin, mineralisk, elegant, rik.

Nu går vi över till pinot gris. Catherine som är djupt matintresserad tycker att de tryffeltoner som finns i deras pinot grisviner, eventuellt pga botrytis i fälten, lämpar sig att kombinera med gravlax, med svamprätter förstås och gärna tillsammans med sparris i en krämig sås. Vi provar en Pinot Gris 2003 Altenbourg Cuvée Laurence, som har GC-klass trots att växtplatsen inte är klassad så.

Men raskt över till Gewurztraminer, som är en tour de force hos Domaine Weinbach. Vi provar 2009 Gewurztraminer Cuvée Laurence som vore en utmärkt dryck till diverse kinesiska rätter, men även blåmögelost. Definitivt inte over the top som fallet ibland är med Gewurztraminer. Vi går vidare med en 2008 från Altenberg som tydligt illustrerar vad Catherine menar ofta finns i Gewurztraminer, nämligen känslan av karamelliserad beska man kan hitta hos skalen i en apelsinmarmelad.

Så är vi inne på finsmakandet av Vendange Tardive. Vi börjar med en Pinot Gris Altenbourg 2009 Trie Speciale, och även om det är gott börjar smaklökarna nu bli trötta. Till sist det Catherine kallar för "en skärva av evigheten", Sélection de Grains Nobles Gewurztraminer Furstentum 2006. Ett vin som plockas druva för druva i vingården, och som hon säger: skulle vinplockarna få betalt efter vikt för detta skulle de tjäna ett par euro om dagen. Så i stället har de timpenning. Och efter att således ha skådat evigheten i våra vinglas i ett ögonblick och konstaterat att den är vacker, koncentrerad och faktiskt inte alls upplevs som långsam vacklar vi utmattade och tacksamma ut till våra cyklar.

Hur otroligt det än kan låta samlar vi efter en kort vila ihop oss till en helkväll på trestjärniga L'Auberge de l'Ill i Illhaeusern till kvällen. Men detta vore värt en helt egen historia.

Besök hos Gustave Lorentz, Bergheim

Nästa dags cykeltur är solfylld, skön, slät (vi kör vid sidan om berget), helt utan bekymmer och går i riktning mot Bergheim. Här besöker vi producenten Gustave Lorentz, representerade av Georges Lorentz. Familjen Lorentz är etablerade i Bergheim sedan 1680, men inledningsvis mer som vinhandlare. Först 1846 kom själva vinproduktionen igång, och det var grundare som gav namn åt firman.

Alsace var bakåt i tiden ett ännu mycket tydligare vinområde än i dag, en gång var 40 000 hektar vinfält i regionen, mot ca 15 000 hektar i dag. Av dessa fält förfogar Lorentz själva över 33 hektar. Därutöver köper man en hel del druvor, men bara från Bergheim, av två skäl: det ena är att man vill bevara sin specifika husstil som bygger på druvor från omgivningarnas terroir av lera och kalksten, det andra att det ger dem en kontroll av kvaliteten att inte variera vem man köper av.

Av familjens ägor är omkring hälften belägna i Grand Cru-lägena Altenberg de Bergheim respektive Kaentzlerberg. Det senare är dock ett begränsat område om bara en och en halv hektar. En stor och viktig nyhet är att Lorentz från och med 2012 är certifierat ekologiska, via Ecocert. Detta kommer man till skillnad från Weinbach också att deklarera på etiketterna.

Lorentz producerar omkring 2 miljoner flaskor om året, varav hälften säljs i Frankrike och hälften går på export. Vi känner ju deras instegsviner som kallas Reserve väl från svenska Systembolaget, där både Riesling och Gewurztraminer ingår i standardsortimentet. Allt hos Lorentz är handplockat, och man betonar som många andra Alsace-producenter att detta är matviner i första hand. Man använder en långsam jäsning, låter vinet vila på jäsresterna ett par månader innan det filtreras omkring mars månad. Buteljeringen fortgår mars till september ungefär. Då är karen tomma och lämnar plats åt en ny skörs, berättar Georges.

Lorentz använder skruvkork för de kvaliteter som ska drickas inom 4-5 år, medan de som kan lagras ännu längre har konventionell kork. En intressant detalj är att flaskorna i första läget måste hållas stående upp så att korkarna kan expandera, annars riskerar man läckage som kan skada vinet. Etketteringen avvaktar man med fram till beställningar sker från olika länder, eftersom varje land i princip har egna regler om vad som måste framgå av etiketten - det kan handla om varningstexter såväl som olika allergideklarationer om man exempelvis använt fiskbensmjöl för klarningen av vinet (vilket Lorentz inte gör).

Vi inleder med en Cremant d'Alsace, som alltså liksom all fransk Cremant görs enligt den traditionella metoden. Här har vi 40 procent chardonnay, 30 procent pinot noir och 30 procent pinot blanc. En mycket trevlig aperitif som är Brut, dvs. torr med låg restsockerhalt.

2011-vinerna är kanske inte den allra elegantaste av årgångar. Och varför skulle man köpa viner som man lätt kommer åt hemma i Sverige, till nästan samma pris? Och trots att Altenberg de Bergheim-vinerna av Riesling som exempelvis 2007-an är bra, med skön mineralitet, uppfattar jag dem som en aning spinkiga, och föredrar istället deras bredare och oljigare Pinot Gris och Gewurz VT från samma Grand Cru-läge, samma år. Så det är där inköpen hamnar.

Besök hos Paul Blanck, Kientzheim

Efter en helt betagande lunch (inledd med muscat ute på gården), hos Wistub de Sommelier i Bergheim, där vi för tredje gången denna resa provar foie gras, med traditionell surkålstallrik därefter, en av mina stora favoriter i livet, kastar vi oss än en gång på cyklarna. Vissa väljer släta vägen tillbaka mot Kientzheim medan vi andra mer dödsföraktande kör via Riquewihr upp över berget. Tidsmässigt går det på ett ut, men gillar man nerförsbacken när man tagit sig uppför berget så...

När vi kommer fram till Paul Blanck, sista vinanhalten denna gång, möter vi Philippe Blanck. Hans provning har en lite mer pedagogisk stil än de tidigare på så sätt att han betonar provningstekniken och alsacevinernas unika egenskaper, och jag lär mig ett antal nya saker av honom:

1.  Andning. Innan du ska dofta på ett vin, gör en ordentlig in- och utandning. Du blir lugn och fokuserad och får en betydligt bättre uppfattning av det vin du ska prova.

2. Glycerol.  I vissa alsaceviner där man avsiktligt använder sig av botrytiserade druvor i viss utsträckning kommer inte allt socker att omvandlas till alkohol, utan till en synlig "fat component" bestående av glycerol, vilket ökar komplexiteten hos vinerna.

3. Livslängd i Alsace. Man kan tala om fyra faser hos ett lagringsbart alsacevin. Den första fasen, friskhet, varar något år, sedan går vinet in i tunnel. Den andra fasen ökar komplexiteten och avslutas även den i tunnel. Den tredje fasen är egentligen den sista, attraktiv för den gillar åldrad charm, och slutar även den i tunnel. Sen finns en sista explosiv uppvaknandefas när vinet egentligen smakar precis som druvan gjorde när den plockades. Sen är det slut!

Vi får ett intressant smakprov redan inledningsvis: Pinot Blanc från 1989! En distinkt doft och smak av tobak, inte alls oangenäm. Vem hade trott att pinot blanc kunde åldras så väl? Drick detta till "anything à la crème", säger Philippe. Men allra viktigast: "Who are you drinking it with?" Champinjoner och kantareller är andra alternativ ;)

En Riesling 2088 Patergarten visar hög syra, mineralitet, rökig barbeque, citrus, äpplen och jodsalt. Men det blir bara bättre med Grand Cru-lägena i Schlossberg och Furstentum. Vi investerar i en fin Schlossberg 2008 och en Furstentum 2005, uppvuxen på 3-400 meters höjd, extrem mineralitet och nästan helt dold frukt i denna fas. Vi får se hur den utvecklas vidare enligt Philippes kurvor.



tisdag, maj 01, 2012

Bubbel från England

Nyetimber, Camel Valley, Denbies, Ridgeview 1 o 2. Underlag för ett riktigt avgörande test av Englands bästa mousserande hemsläpat.