Köpenhamns mikrobryggerier på fyra timmar

Smakprov från Apollo!


Är det möjligt att avverka centrala Köpenhamns fyra mikrobryggerier till fots på fyra timmar? Utan tvekan, svarar J. och Yogi M. Läs allt om det här:

Att som vi starta från Tivoli är ingen dum idé. Mikrobryggeriet på Tivoli ligger vid den lilla sjön, strax till vänster från huvudingången sett. En solig dag är den timrade verandan fullsmockad med slipsar som smitit från jobbet tidigt för att njuta av en Amber Ale, eller den mer traditionella danska guldfärgade lagertypen. En halvliter kostar 59 danska, och det smakar bra om än inte strålande. Ouppmärksam service just den här gången kan ha varit otur – eller brist på bryggerikultur.

Alldeles till vänster utanför huvudingången till Tivoli ligger Apollo, ett något mer sofistikerat ölplejs som enligt uppgift köpt sin bryggpanna i Östtyskland, och vars kvinnliga bryggmästare nått en slags lokal stjärnstatus. Denna månads specialöl är ”Malurt”, en ljusgul sötaktig brygd med intressant bitter eftersläng. Men 66 danska kronor? Det skulle behövts ett betydligt större leende från servitrisen Dorte för att få oss att bortse från detta.

Brewpub ligger inte alls långt därifrån, riktning Rådhuspladsen. Korsa den och gå 75 meter in på Vestergade till nr 29. Innergården verkar vara ett lysande val vid vackert väder, men vi slinker ner i den stylade källaren och beställer ”Cole Porter”-porter samt trendiga IPA, Indian Pale Ale. Det senare är en ofiltrerad historia som visuellt framkallar tankar på caffè latte gjord på sur mjölk, eller tillochmed ännu obehagligare saker. Men det påverkar inte smaken, som är mycket bra i båda fallen. Till detta adderar vi en stor tapastallrik med bl.a. parmaskinka, örtig cheddar, friterad fetaost och inlagda kronärtskockor. Alla priser är humana. Om inte vissa av kostymerna omkring oss hade sett för på tok för dyra ut skulle vi ha sagt att detta är ett studentställe. Ölprovning med därför särskilt avsedda glas förekommer. Sammantaget: ett ställe att återvända till

På Ryesgade (korsa bron på Sölvgade så gör du inte samma tidsmässigt kostsamma misstag som vi) ligger Nörreports Bryghus. Restaurangen på ovanvåningen måste vara väldigt bra av publiktillströmningen att döma. Vi tog plats på innergården. Ölen smakar utmärkt, och priserna är även här moderata. Vi avstår från detaljbedömningen eftersom våra smaklökar och möjligtvis även andra sinnen vid det här laget är något avtrubbade. Men, pastan är ytterst välsmakande, och, vilket väl är en av poängerna, klockan visar att avsmakningsturen till fots tagit netto ganska precis fyra timmar – vilket var vår ambition.

Dialog om pop - nostalgi eller?

(Från J., mitt svar nedan)

Hej,

I förra veckan beställde jag till slut Focus Live at the Rainbow- från Holland naturligtvis. Jag har burit inspelningen med mig sedan jag först hörde den på Musikhörnan 1973. Jag köpte vinylen då och den finns nog kvar men jag har säkert inte hört den på 25 år minst. De flesta slingorna sitter ändå som berget någonstans i ryggraden och hör dem ofta i min inbyggda bio-pod, speciellt Focus II. I morse kom CDn i brevlådan och jag satte på den och skruvade upp volymen. Av någon anledning blev det en stor känsloupplevelse och jag försöker fortfarande hämta mig. Akkermans jublande och segerrika gitarrspel och neurotiska riff är ju omöjligt att överträffa! Med den referensen är det varken konstigt att jag blev en frustrerad gitarrist eller konstant slogs mot bluesskalan. Jag vet inte vad folk tycker om musiken idag: instrumental, en ljudbild utan ljudmattor eller effekter och med joddlande sångpartier. Man måste nog referera lika mycket till klassisk musik som till pop för att förstå. Har jag fel eller hade musiken inte så starka gränser då?

Mitt svar:

För inte länge sedan hade jag en diskussion där jag försökte argumentera för att åren 1971-76 ca genererade så mycket oförglömlig musik att den helt enkelt aldrig har överträffats, nu talar jag om de då rådande populärgenrerna, då kallad pop/rock, nu kanske motsvarat av hiphop/dance/etc. Klassiska album producerades i parti och minut dessa år, så i fråga om kreativitet tror jag att det kommer att leva kvar. Musikhistorien har ju präglats av särskilt starka perioder, och det här var definitivt en sådan. Bakgrunden som jag ser det var en ”låt musiken flöda-attityd” som gick ut på att vara så kreativ som möjligt, gärna kopplat till en fantasifull image, och det skedde en hel del korsbefruktning mellan artister. Men skivbolagen dominerade inte, de hängde på och försökte bara hitta roliga saker. Så de satte inte gränserna som i dag. Musikerna hade väldigt produktiva konstnärsideal som inte var enbart penningstyrda utan gick ut på att just producera spännande grejor. Så tror jag…punk och grunge och hiphop etc. har producerat mycket spännande musik, men den varar inte riktigt lika länge som vissa av mästerverken från tidigt 70-tal. Man ser det bl.a. när man ska göra listor över klassiska album.

Det bästa som gjorts för TV-mediet

Jag älskar film, rörliga bilder. Visserligen är min smak rätt så smal och exkluderar det mesta av flabbig komedi, underhållningsvåld, tonårsdravel och skräckisar. Nej, drama ska det vara, gärna spännande men allra viktigast är relationer.

TV är oftast inte så intressant (om det inte är sport förstås). Men det finns något jag absolut inte vill missa.

Denna passion har jag nu burit i tiotalet år, genom de sällsynta och efterlängtade visningarna.

Vi talar inte om Vänner.

Vi talar inte om Sopranos (som för övrigt kanske är det näst bästa som är gjort för TV-mediet i min värld)

Vi talar inte om oerhört välgjorda brittiska TV-serier som En förlorad värld.

Vi talar om Heimat.

Tyska serier är lika ovanliga som nålar i höstackar numera. Välgjorda tyska serier ännu ovanligare.

Jag njuter av Heimat 3 som småpojkar av sjörövarfilm, som min tonåriga dotter av Sagan om Ringen-trilogin. Jag älskade Heimat 2 rakt igenom den ändlösa serien för dess fulländat komponerade bilder till Hermanns relationsöden och för den västtyska sparsmakade Braun-estetik jag växte upp med på 60-talet.

Jag ser just nu om Heimat 1.

Det är som att dricka ett vällagrat rödvin.

Cannonau: jo, den var god...

Igår korkade A. och jag upp en flaska som jag sparat sedan Romsejouren i höstas, en Cannonau di Sardegna 2002 Riserva från Sella e Mosca. Flickan i affären där jag köpte den sa att det var hennes favorit, men att det var viktigt att vi hade något kraftigt att äta till den, eftersom den hade mycket smak.

Och hon hade rätt. Den var klarröd, mycket genomskinlig, såg inte alls tung och koncentrerad ut, men både doft och smak var djup och varaktig, och övertygade långt bortom de 12 euro jag betalade för den. Till den svartpeppartäckta brasilianska oxfilén satt den perfekt, och man bara önskade att det fanns en flaska till.

Men det är det som är charmen med vin. Man vet aldrig riktigt, och så ibland blir det en fullträff.

Sardinien, visst lockar det?

Nyårsmiddag

Det var kul att ta i lite extra den här nyår med mat och dryck. Såhär såg menyn ut, och det smakade riktigt riktigt bra:

Palmer & Co Brut Millesime 1996
Ost- och örtbaklava
–
Kräftskagen
Albariño de Fefiñanes
–
Jordärtskockssoppa med ört- och tryffelolja
–
Rödvinsgravad oxfilé med getostlasagne,
blandad sallad och vodkalingon

Brunello di Montalcino
Tenimenti di Angelini 1997
–
Glace chocolat au four avec fruits
Vintry’s Madeira Malvoisie
–
Kaffe med tryffel
–
Pol Roger Brut

Fyrverkerier!!!!!