Across NYC in a jiffy

Snubblade över sammandrag av min blixtsnabba New York-visit i höstas, kan kanske vara av värde för någon:

Det var rätt snabba puckar känns det som, både fredagen och söndagen var bara korta "orienteringsstuder om staden", medan jag kunde utnyttja lördagen bättre. Det som slog mig mest var att jag hade en överdriven bild av att stan skulle kännas STOR, mest beroende på alla imponerande byggnader man sett på bild. Men i själva verket är det ju en mycket promenadvänlig stad, på många ställen påminnande om Stockholm med vattnet osv. Restauranger osv. finns det givetvis allt möjligt att välja på för flanören, från mindre, mysiga ställen som italienska Tina's Bar i SoHo där jag satt en stund till den mer busy restaurangen Bar Americain, stajlat och med klar cityfeeling.

På fredagen var det mest Broadway, Times Square och lite 5th Avenue, ett glas vin på baren Fives på hotellet Peninsula. Efter häftigt fatty omelettfrukost började lördagen på Ground Zero, där man den här dagen faktiskt började återuppbygga Freedom Tower, den stora byggnad som ska ersätta WTC-skraporna. Dit förresten via tunnelbana från Times Squareområdet. Tunnelbanan kändes lite skräpig och inte helkul.

Ground Zero hade en hel del säljare runt omkring och givetvis en minnesutställning med alla namn och en del bilder. Fortsatte ner till Battery Park för att se på Frihetsgudinnan på håll, och de långa köerna till båtarna. Vädret hyfsat, så det var skönt att gå efter vattnet till Southport vid Brooklyn Bridge. Vek av inåt mot Chinatown, kikade i några affärer på vägen, fortsatte mot Little Italy. Båda områdena verkligen influerade av sin befolkning/ursprung, kinesiska bokstäver och rödvitgröna brandposter/massa restauranger. I SoHo med boutiquer etc. var det dags för lite antipasti hos förutnämnda Tina. Hål i väggen men fräckt och med signerat Leo Di Caprioporträtt på väggen.

En liten bit av Greenwich Village till sist. Mest Christopher Street där det öppnat en skandinavisk designaffär som heter Hus. Förstår att det kan appellera till trendiga amerikaner.

Middag på fiskrestaurang, och bara Central Park och några små inköp på söndagen. Men parken är helt klart en av de bästa jag varit i. Klart mer skön stadsparkskänsla än Londons Hyde Park, som jag ändå gillar högt.

Dagen då inget hände

Hade en känsla av att det var lite tradigt och inget speciellt hänt idag. Men då ägnade jag mig åt att tänka efter:

• Det är blixthalka ute efter att ha varit typ 10 grader hela vintern.
• Min syster gjorde ett kanonjobb med att producera Guldbaggegalan igår, vilket jag messade och talade om för henne varpå jag via henne fick en personlig hälsning av Cecilia Frode som är min idol
• Min kompis Christer som jag inte hört av på jättelänge (om man räknar bort julkort) mailade efter att ha sökt min adress på webben och gav mig Östersundsrekommendationer på Hello Saferide, Autisterna och Vapnet.
• Vi hade ett möte på jobbet om Klimatet vilket jag efterlyst sedan jag började.
• Vi håller på att repa in Razorlights "America" med bandet.
• Börsen går helt OK.
• Jag har 70 schyssta vinflaskor i skåpet.
• Bofors har spottat upp sig i Allsvenskan.
• Huvudsaken e' la att en e' fresk.

Gamle Leonard

Ni känner till typen.

Den äldre, gärna gråhårige, ytterst levnadserfarne diktaren/sångaren/affärsmannen som med sin visdom (och ibland pengar) strävar efter att förföra yngre, gärna vackra och livsbejakande kvinnor med många frågor i sina huvuden.

Den äldre romantikern uppvaktar den aktuella kvinnan, förför så småningom, främst med sin kunskap och sin erfarenhet...det är ju inte första gången...och ser i varje ny ung kvinna något UNIKT. Som tyvärr efter hand kommer att förgå. Han besvarar, till synes, hennes frågor om livet, gärna i poesi eller aforismer, men flera år senare när han för länge sedan flugit vidare till en annan blomma i raden inser hon hur tomt hans romantiserande har ekat.

En lysande dokumentär som gick på TV i förra veckan om en man och hans föräldrar avslöjade hur filmarens mor levt i en romantisk dröm uppbyggd av femtiotalets filmer och deras kvinnoroller.

Rollen ovan är samma fälla fast på manssidan. Värdiga representanter för detta otidsenliga och trista men fortfarande fullt gångbara ideal är Ulf Lundell och ett antal andra svenska och utländska författare som inte behöver nämnas här. Litterära varianter på det urgamla temat är Casanova och Don Juan. Och den främste vapendragaren av dem alla.

James Bond.

Och hela denna tankegång orsakad av att lyssna på Leonard Cohen i bilen på väg till jobbet. Som är så mycket mindre av allt musikaliskt än Cat Stevens. I mina ögon.

Dags att klättra ner från tornet?

Läste just lite i bloggen Stockholm Crü 2007 (länk här bredvid). Den är ju schysst sanslös i sina beskrivningar om hur vin passar vid alla livets tillfällen och hur champagne gör en både snygg och klok.

Sant, eller hur?

Den kan också göra så att man blir gungig i knäna.

Men den skapar ALLTID förväntningar och festkänsla.

Så enkelt kan det vara med vin.

Köpte en Passo Doble härom dagen. Den drar ju åt Amarone, har lite passitodruvor i sig som gör att den blir lite tung och god.

Petroleumbluffen

Jag talar i rubriken inte om vad jag borde tala om, nämligen allas vår fullständigt vansinniga misshushållning med jordens ändliga resurser, namely olja.

(pratade idag om att utsläppsrätter för individer förmodligen blir verklighet längre fram, det är ju bara ekonomisk reglering som funkar på oss dumma människor)

nej, jag talar om en liten myt i vinkretsar, nämligen den om att petroleumdoften i äldre rieslingviner skulle bero på att druvan suger åt sig gamla oljerester lagrade i skifferjord som den trivs i.

Verkar folksaga. Istället hör det ihop med själva druvans åldrande och kemi. Enligt en insatt artikel jag fick på vinkursen.

Men luktar det olja är det väl olja...så resonerar vi ofta.

Trettondag!

Kan inte undanhålla er vad vi satte i oss på Trettondagen:

Ansjovisrullar (smördegsbaserade). Freixenet Cava Rosato (rosé)

Tartar och carpaccio på pilgrimsmusslor. Champagne Jacques Picard.

Lättstekt oxfilé med karljohans-, svart trumpetsvamps- och mandelpotatisterrin och rucola. Chateu de Caix 1996, Cahors.

Tarte au limon/meringue. Moulin Touchais 1993.

Kaffe och grappa, alt. Scapa single malt, Orkney.

Valpolicella = Bourgogne

Köpte en Valpolicella på Kastrup härförleden som killen i shopen menade var ett mycket gott val.

Kan bara hålla med.

Vacker ljusröd färg, lite av det där genomskinliga man ser i en riktigt juste Bourgogne. Men döm om min förvåning, även smak och doft gick i samma härligt lätta, samtidigt oerhärt smakrika (hallon?) och alltigenom övertygande riktning. Kanhända var jag påverkad av färgen? Tror inte det. Smakade riktigt spännande.

Köpte därför två till härom dagen, på en överdagentripp till Milano. Vad den heter? Tommasi Amarone della Valpolicella Il Sestante Vigneto "I Pianeti" 2004. Goody yum yum!

Besviken på Cabernet Sauvignon

En kanske lite oegentlig rubrik måste jag tillstå. Men det är nåt med det där kärva snipiga som kan vara så tråkigt...jag talar förstås Frankrike, inte nån storfruktig chilenare. Tog fram en Chateau Maillard från Graves, årgång 2000, och såg fram emot en upplevelse. Doften var väl OK, men nej, kan inte riktigt fördra det där lite vrånga som Cab Sav har när den inte är riktigt klar.

Skulle nästan vilja likna det vid det där som enligt Michel Jamais INTE FINNS, nämligen halvkork.

Hu!

Nytt år...

Eller Grått Nytt Hår, som jag lärde mig härom dagen och fortfarande tycker är lite kul...

På nyårsfesten fick vi sydafrikanska Pecan Stream, som jag tidigare faktiskt gav bort en magnumflaska av på måfå. Det var intensivt, lite rökigt och mulligt, inte dumt alls. Men kräver lite tyngre mat, i det här fallet oxfilé.