Fest i helgen

Jojomän, och då blev det naturligtvis en hel del att dricka. Vi hade laddat upp med en hel del "Rolling" från förra inlägget att ha som "drickevin". Men det slank ner en del annat såsom: en Clos de Saint Yves, Savennières som är såpass inbunden och diskret i bitterheten i botten att den faktiskt försvann lite i mängden (i stil med de italienska vita från Kampanien, också de med bitterhet i ryggraden, vi provade på Munskänkarna några dagar tidigare. I utbildningssyfte måste man hålla reda på falanghina, greco och fiano, alla från Mastroberardino. Men det är inte lätt.)

Nåväl. Som fördrinkschampagne til ansjovissnurrorna blev det en Piper-Heidsieck Brut som jag har goda erfarenheter av tidigare, och visst var den bra. Men allra bäst under lördagen var en bourgogne till lunchen: Beaune du Chateau Bouchard 2005. Riktigt genuin, välbalanserad och en renodlad njutning med köttig doft och smak.

Vi öppnade även en amarone, Tommasi 2001, som hade legat till sig fint och var portvinslik i doften. Inte hundra procent min grej, men ett mycket välgjort vin. Det som var kvar i flaskan fick åka ner med en bit gruyère när vi kopplade av i går kväll.

Pssst, säg inget...

Kan man få en schysst Chardonnay, oekad men med den där sköna tonen som eken så fint förstärker, koncentrerad och fyllig med lite lite av bourgognefeeling, citrus/grape och läckra mineraler på toppen, nästan riesling eller chabliskänsla i just detta avseende, för 69 spänn?

Svaret är givet, gissar jag, annars hade jag ju knappast tagit upp saken. Och det finns flaskor så det räcker åt oss alla...jag pratar om Rolling, en australisk sak från New South Wales, med en retrobild av en cyklist på etiketten och snabbavtagen skruvkork på.

Spring och köp. Njut den ganska kyld.

Byrne that, done that, bought the t-shirt

När man närmar sig livets mittpunkt är det ju lätt att bli blaserad. Man har ju sett och hört det mesta. Och allt går i repris. Därför är det skönt för mig att kunna vara entusiastisk och oförblommerat positiv till något som jag tänker vara nu. Förutsättningarna var kanske inte de allra bästa: artist äldre än man själv, past his peak skulle en del säga, Konserthuset i Malmö som ingen med bästa vilja kan kalla en charmig lokal. Men David Byrne besegrade förutsättningarna med storm. Detta var rätt så annorlunda än förra gången jag såg honom live, på Mejeriet i Lund vid tiden för hans svarta soloalbum om jag minns rätt. (Det var en bra konsert men inte fantastisk). Han presenterade dagens program på torrt manér: "That's about today's menu, I guess". Med fem man (inklusive eget gitarrspel), tre körsångare och tre dansare, alla klädda i änglavitt, gjorde han sedan en show som lämnade publiken (medelålders entusiaster i klar majoritet) visslande och dansande i bänkraderna i denna för ändamålet helt oanpassade lokal. Redan i tredje låten, "I Zimbra", anade jag att detta skulle bli a night to remember.

David visade stor spelhunger på äldre låtar, inte bara det nya stillsammare gospel- och countryfärgade materialet från samarbetet med Brian Eno på senaste plattan, utan en rad låtar från Talking Headstiden. Och då pratar vi den tunga, danspräglade tiden för bandet. Det var inte utan att man kände sig förflyttad till tiden för "The name of this band is Talking Heads", liveplattan med alla dansklassikerna. Sättningen var ju i princip densamma, med extra slagverkare, maffig sångbackning och tung funkbasist (ingen Tina Weymouth dock). Men med de tre unga dansarna som rörde sig fritt över hela scenen, tillförde energi, och interagerade på alla möjliga sätt med bandet tillkom ännu en dimension. David Byrne har aldrig lämnat det visuella åt slumpen. Alla nummer var i någon mening koreograferade, och med sin ryckiga svårhärmade dansstil och attack i rösten var han totalt i sitt esse. Från att ha startat med "Strange Overtones" och ett par låtar till från olika tider av Enosamarbete (till och med ett nummer från oerhört svåruppförda samplingsplattan "My life in the bush of ghosts") blev det mer och mer Talking Heads, uppblandat med Enolåtarna, vilket ingen i lokalen verkade ha något emot. Utan inbördes ordning kom exempelvis "Heaven", "Air", "Once in a lifetime", "Life during wartime" och bland extranumren liveklassikern, Al Greens "Take me to the river", plus "Burning down the house (se videon här)" (av någon excentrisk anledning framförd med hela bandet iförda vita tyllkjolar).

Till slut, i tredje inropningen, valde han stilfullt att avsluta med lätt sakrala titellåten från senaste albumet "Everything that happens will happen today". I min bok var detta så bra det kan bli. Visst, det är färgat av nostalgi och studentrumsvibrationer, men jag tycker att David Byrne just NU i denna form och med sådan tydlig aptit på scenen överglänser i princip allt man kan se live. He's just so fucking good. Till och med Konserthuset verkade till slut ändamålsenligt.

Och ja, jag köpte lycklig efteråt en illgrön t-shirt. Såja, nu kan man återgå till att vara medelålders blasé igen. Men tack för att man kan känna såhär fortfarande... (Läs Håkan Engströms recension av samma konsert här. Skönt att ha meningsfränder:) http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article421014/Byrne---briljant-och-aktuell.html

Diverse korkat

I helgen råkade jag ut för två korkade flaskor, båda spanska till ursprunget. Först en ekologisk Rioja Azabache (från nya släppet), sedan en Atrium Merlot från Torres (flygplatsinköpt och därmed obytbar). Surt. Azabacheresterna graderade jag upp till en Paul Blanck Alsace Riesling Grand Cru: Furstentum. Ser vi fram emot.

Apropå Riesling och nya släppet så kom det ju en trevlig sak från Tasmanien, en Ninth Island Riesling. Skönt mineralisk och med bra syra. 119 kostar den.

Tänk att Skellefteå vann. Ibland slår vilja kunnande.

Tänk att MFF värvat en defensiv mittfältare, när allt de behöver är en offensiv.

Tänk att det blir vår. Varje år.

Wild weekend

Såsom det stundom hampar sig så blev det vilt till middag både lördag och söndag. Gästerna som kom för att se Ola Salos sista kvällsföreställning av Jesus Christ Superstar i lördags (mycket mycket bra uppsättning, liv och rörelse i stället för det statiska förflyttandet av människomassor som denna musikal gärna blir...)undfägnades med en grillpannad pilgrimsmussla med örtolja allra först, till detta Simonsigs chardonnay som nu har kommit i ny årgång, därefter en älggryta som hade stått och puttrat flera timmar på eftermiddagen, med messmör och enbär gubevars. Ackompanjemanget, det bästa, blev i detta fall trotjänaren Vila Santa, Ramos fina cuvée med portugisiska druvor plus lite Cab Sav, som här i Sverige kostar mindre än någonstans i Europa.

På regniga söndagen besökte vi Lidl, känt från TV-reklamen, som vi anade hade riktiga bratwurstar, de gråvita, som passar så bra till surkål. Men de presterade inte bara detta, utan döm om vår förvåning när vi ur frysdisken fiskade upp två skotska fasaner. Dom fick väl vara värda 130 spänn styck, tyckte vi. Några ostfyllda smördegskuddar av grekiskt ursprung hängde också med och var ämnade som kvällens förrätt.

Så med baconskivor fastlindade på buken åkte dessa pippi in i ugnen en timme, och klyftpotatisen hade vi ju över från gårdagen. En skön konjakssås till, plus en härlig stram men ändå fullt ut typisk bourgogne från Jadot (Côte de Beaune-Villages 2006).

Fair game, I must say.

PS. När vi tog turen till Viltspecialisten vid Konserthuset i Malmö passerade vi en liten närmast fastfoodaktig restaurang mittemot Latinskolan på Amiralsgatan. Det var en nyöppnad italienare med genuina grabbar från Syditalien på tå därinne. Vi tog förstås en varm macka Superspecialo med ost, parmaskinka, spenat, chili etc. Den serverades och avnjöts med ackuratess. Kan bara rekommenderas, och för att stötta detta deras goda initiativ köpte vi även deras trevliga olivolja, en liter för en hundring, från samma landsdel som de själva antagligen.

Månskensmiddag i lördags

Eftersom det var partaj (skönt ord, va?) hemma i lördags fick jag och A. fly ut på middag och bioafton (Män som hatar kvinnor, Noomi Rapace mycket imponerande...) Vi hade svårt att få bord någonstans, men det var ju tvunget att vara krypavstånd till bian Royal så till slut blev det Moonlitlounge på Davidshall. Jag åt en kräftfylld rödtunga med färskpotatis och champagnesmörsås, A. åt maffig grilltallrik.

Det var riktigt gott. Till detta drack vi för ovanlighetens skull inget exklusivare än Mariestads. Men då somnade vi inte heller på bian sen. Jag överdoserade med choklad och fruktkola. Efter detta var vi en stund på Mrs Brown, tycker att det är ett lagom cool ställe för ett glas vin på helgen. Det fick bli en österrikisk Weissburgunder...lite rund och spritsig samtidigt. Sen stöp vi i säng med öronproppar som motmedel mot artonåringarna.

Idag var det släpp på systemet. Kunde inte motstå att åka in till Hansa efter jubb. Och det resulterade lyckligtvis i fem av sju napp. Gianni Voerzios Barolo, resten vita: en A. Christmann Gimmeldinger, Peter Lehmanns Barossa Margaret Semillon, Falanghina Irpinia från Tryffelsvinet, den vita Brancon (tautologi) från Portugal...