Daniel Berlin i Skåne Tranås

Efter tips från P-O hade jag fått en mycket fin födelsedagspresent av A. En riktig gåsamiddag på Daniel Berlins krog i Skåne Tranås (bilden). Var ligger det? En bit utanför Ystad åt Tomelilla till ungefär. Byn består av ett par gator, vandrarhemmet som vi checkade in på (mycket bra!) och krogen som ligger 192 steg exakt från vandrarhemmet. Och lite till: en plantskola, en chiliplantshop och en liten chokladfabrik till exempel, för den som söker andra nöjen på orten.

Fördrinken på rummet var en nyhet för mig, Murés Gentil från Alsace för behagliga priset 92 kronor, väldigt prisvärd, skön liten beska i avslutet.

Väl framkomna till krogen visade sig vår middagssal vara ett fint vitt litet rum med bubbliga Mooreinspirerade skulpturprydnader på väggarna. Vi satsade på vinpaket förstås. Amusen var en bit grissida med blomkålspuré, hyvlad blomkål och lökbuljong. Härligt, finstämt. Kavring med smör till, jajamän.

Förrätten var traditionell svartsoppa. Jag har alltid gillat detta trots omvärldens skepsis. Men jag tränade som liten eftersom min morfar alltid hämtade svartsoppa från Stadshotellets kök i Karlskoga vid den här tiden på året...

Soppan var mild, serverades med madeira som är en trotjänare i sammanhanget och matchar kryddningen. I mitten av fatet lågen bit gåsleverterrin med några hyvlade skivor gåsamage och hjärta on top. Låter brutalt, men det är så det ska vara...

Varmrättens gås var en rejäl bunt gåsabröst delikat lättstekt med krispigt skinn i änden, plus en savoykålsrulle med lår och andra bitar brunt kött i strimlor. Till detta kalorijägarens mardröm, nämligen confiterad potatis (kokt i flottet, betyder detta), samt ytterst varsamt behandlad brysselkål och en fin skysås, typ.

Till detta drack vi förstås pinotnoir-baserat vin, bourgogne är ju en fullständig klassiker till gås. I detta fall handlade det om en Côte Chalonnaise (utkanten av Bourgogne), ung med fina syror, producerad av Benoit Delorme, en nykomling för mig, mycket trevlig sådan. Lär dessutom vara biodynamiskt framställd...Ibland måste man bara dricka ung pinot noir, det är så piggt och spännande!

Härefter fick vi en välförtjänt stunds vila...

Efterrätten var sublim, en liten bakelse/paj med smulor och kolasmak, omgiven av äppelbitar i äppelskum, gjort av kolsyra och gelatin, berättade hr Berlin. Till detta en Loirekreation som jag inte smakat tidigare, blandning av söttvin, vittvin och druvjuice gissade vi, från Anjou i alla fall och med tydliga äppeltoner som rimmade fint med efterrätten.

Vi hade därmed gjort oss förtjänta av te/kaffe med en calva och en grappa som tog oss slutgiltigt runt kostcirkeln. Vi bokade omgående in en repris på långfredagen nästa år. Berlins krog stänger nämligen nu för att hämta andan, bygga om, och fortsätta sin satsning på lokala råvaror nästa år i april. Vi tillhör fansen!

Fadäs i repris, nä, banne mej…

Min son Justus och jag var i London och ville gärna äta sista dagen på det som Jamie Oliver tycker är stans bästa fish and chips...visserligen låg det en bit bort, men det var lugnt med tiden tyckte jag. När vi så småningom hittat dit, vederbörligen ätit (de var goda!), och skulle ta t-banan tillbaka visade det sig att den närmaste stationen var tillfälligt stängd. Så det var bara att vanka vidare till nästa station, vilket tog ca tjugo minuter som inte riktigt var inkalkylerade. När vi var tillbaka på hotellet i Chelsea hade marginalerna krympt betänkligt. Vi sprang med våra rullväskor till närmaste Underground, men vi fick vänta även på denna.
Vi skulle till Liverpool Street Station, den som har tåget som går till Stansted vilket alla luttrade Ryanairresenärer känner till.

Svetten ökade, och jag sa till Justus att med den hastighet T-banan går kommer aldrig att hinna till tåget i tid. I bakgrunden lurade den fadäs jag hade gjort gången innan när jag var i London med jobbet. Jag hade den gången kalkylerat helt galet när jag skulle ta mig från Amersham i väst till Stansted i öst, och missat incheckningen med mer än en kvart, vilket slutade med att jag fick sova på en obekväm bänk på Stansted och ta morgonplanet i stället.

Detta scenario, ännu plågsamt tydligt i minnet, ville jag till varje pris undvika att ånyo gå igenom, särskilt jobbigt var det att utsätta min lille son för detta upprepat dåliga omdöme mitt i allt…

”Vi hoppar av T-banan och tar en taxi, det går snabbare,” sa jag till honom. Sagt och gjort och vi kastade oss ut i gatan och fick tagt på en bil rätt så snabbt. Nu gällde det att trafiken inte var för häftig. Men det var en bra chaufför, han öste på, och vi kom fram till Liverpool Street Station cirka fem minuter innan ett lämpligt tåg skulle gå. Jag betalade och vi kastade oss ut ur taxin och sprang med våra väskor mot stationen.

Men, blixten slog ner i huvudet på mig, var hade jag min handväska med biljetter och pass med mera? Den hade jag ju hela tiden haft över axlarna. Det svindlade för ögonen. Jag hoppade upp och ner och skrek obehärskat ut ”NEJNEJ, NEJNEJ”. Justus såg skrämd ut. Jag hade glömt den i taxin i röran. Vi sprang tillbaka. Ingen taxi.

Jag pratade hetsigt med ett par bobbies. ”Har du nån aning om hur många taxi det finns i London?” sa de med föga medkänsla. ”Det enda du kan göra är att springa tillbaka till samma ställe där ni klev av. Kanske kommer han tillbaka.”

Modet var nu på nollpunkten. Vi hade i princip redan missat tåget och därmed planet. Hur skulle vi få tag på och boka hotellrum för en extra natt? Varför kalkylerar jag så dåligt? Är jag en så dålig människa, tillochmed kanske dålig pappa? Jag förbannade min oförmåga.

”Pappa,” sa Justus försiktigt och pekade. ”Han står där”. Taxichauffören. Mot alla odds hade han till slut vänt tillbaka och stod och viftade med väskan. Jag sprang i högsta fart fram till honom, ryckte väskan och hann klämma ur mig: ”You are a wonderful person”, sedan sprang Justus och jag de hundratal meterna fram till stationen igen. Det fanns ett tåg, som kanske kanske.

Hela vägen fram till Stansted, cirka trekvart, satt som vi på nålar, varje stationsuppehåll tog en evighet, och när tåget väl var framme satte vi sprinterrekord fram till incheckningen. Killen som stod där sa bara ”Det är hur lugnt som helst, mer än fem minuter kvar”.

Vi hann. Jag var ohyggligt lättad men inte särskilt lugn. Eventuellt var jag inte riktigt så dålig som människa och far i alla fall, men pulsen ökar och adrenalinet börjar vina i ådrorna varje gång jag tänker på den här incidenten.

The Spotted Pig, NYC

Är man i fel tidszon får man i alla fall lite tid att blogga på morgonen innan staden vaknar. Just nu är klockan fem på morgonen New Yorktid, och jag liggsitter i en skön säng på Distrikt Hotel som är ett designhak på W. 40th Street, nära 8th Avenue.

Flyget hit gick utan problem, tack Delta för fungerande videoskärmar med skräpfilm och frågesport på resan. Jag tänkte spara 30 dollar nånting genom att åka Super Shuttle in till stan från JFK, vilket kostar ca 20 bucks i stället för 50+ med gul taxi. Men det kan jag inte rekommendera. Man fick sightseeing genom halva NYC eftersom alla som delade bil skulle till olika adresser och det tog nog en och en halv timme totalt. Tanten bredvid gick upp i atomer.

Med MFFs guld i huvudet var jag helt tvungen att hålla mitt Facebooklöfte och fira det med att äta på The Spotted Pig. Det visade sig ligga på W. 11 Street, alltså ca 30 gator ner på 8th Av. Men jag vet ju att fötterna räcker långt här, så det var bara att trava på.

Har aldrig varit i West Village, så det var en ny upplevelse för mig. Det slår mig hur mycket junk och sunkaffärer Manhattan fortfarande innehåller på vägen dit, och oinbjudande diners vimlar det också av denna promenad. Förvisso även kul ställen, etniska restauranger som kan vara ett alternativ om det inte funkar på TSP?

Det tog 25 minuter ca, så är jag framme. Utanpå ser TSP ut som en kvarterspub, och den känslan kvarstår när man kommer in. Mycket skön buzz och musik, fullspikat när klockan är strax efter åtta, mest folk i 25- till 30-årsåldern, övervägande hipsters, men en och annan beväpnad med reseguide av min egen typ däremellan. Jag får fin hjälp av mannen i dörren som är av den kalibern som man aldrig möter hemma, nämligen med järnkoll på gäster och sällskap som väntar på bord. Det ska gå ganska fort att få plats i baren, menar han, och det går mycket bra att äta där. Jag litar fullständigt på honom.

Jag tar ett glas kaliforniskt vitt så länge, och känner in viben. I svensk tid är ju klockan snart tre på natten. Men det känns ändå helt OK att äta en bit och fira lite. Platsen uppstår mycket riktigt snart, och jag blir raskt betjänad av den mörkhåriga Nebraskatjejen i den lilla baren på nedre våningen. Beställer havsabborre med nötter, samt grönkål med bacon som sideorder. Till detta en Oregonriesling. Vinet har bra doft men för liten kropp med rieslingmått mätt. Fisken är mycket bra, och baconet är förmodligen det godaste jag ätit. Rieslingen är snabbt förbrukad, och jag tar in ett glas Pinot Noir, också detta från Willamette Valley. Detta glas serveras lite för varmt, de har valt att inte kyla pinot noiren alls vilket jag alltid gör hemma...men den passar bra med grönkålen.

Noterar det franska triangeldramat bredvid, där en gaykille flirtat med sin straighta kompis, men sedan tappar mark när väl dennes nyvunna flickvän anländer. Han drar sig sedesamt tillbaka en aning och betalar för deras dricka trots att han inledningsvis grymtat över 8 dollar för ett glas Speckled Hen.

Tar in en spännande Zinfandel, Three Valleys av prestigeproducenten Ridge. Detta vin har inte alls det överdrivna som Zin kan ha utan är ett fint instegsvin av priset att döma. Till detta två sorters ost: en mildare sak från Pennsylvania, väldigt god, och en mer vällagrad pecorinostyyle från Italien.

Härligt. Nu är jag mogen att lyfta efter snart ett dygn i vaket tillstånd. Tipsar både Nebraskatjejen och mannen i dörren ordentligt innan jag tar en gul cabbe tillbaka til hotellet. Tack MFF för denna fina upplevelse ;)))

Middag tillsammans

Att laga middag är ju ett bra sätt att umgås med sina vuxna barn, i det här fallet min dotter Jasmin hemma på besök. Vi hade en lammstek, pilgrimsmusslor och löjrom hemma, så då borde vi väl kunna sno ihop nåt? Jasmins iphone sökte fram förrätt och efterrätt: svenska kocklandslagets pilgrimsmusslor med löjrom. Man steker dem hastigt och delar dem i hälften i puckar, en blandning av lök, pepparrot och grönt på detta, sen löjrom och pressad citron överst. Vi strödde gräslök över...

Till detta Willi Schaefers Moselriesling, en Graacher Spätlese.

Varmrätten blev en gryta av lammsteken i bitar, blandat med paprika i olika färger, lök, vitlök, selleri, morot, och så småningom även kikärter, linser och zucchini. Puttra i kalvbuljong med salt, peppar och rosmarin. Finpotatis och brysselkål till detta.

Vi drack ett fynd jag gjorde i Berlin till, Alain Graillots Crozes-Hermitage från 2001.

Så iphonefterrätten: Maränger och frukt (krusbär från Ven och björnbär från Motala). Vi vispade marängsmeten i tio minuter med elvisp, och blandade i citronsaft och skal. Gräddade i fyrtio minuter. En sås av lemoncurd och saffransglögg (eftersom vi inte hade limoncello), plus vaniljglass och bären i blandningen som totalt kan liknas vid en upgrade marängsviss....Vi serverade i limegröna margaritaglas med Moscato till. Var det gott? Jaaaaa.