Min personliga historia med viner gjorda på albariñodruvan började i småtråkiga badorten Bahia Feliz, ganska mittemellan Las Palmas och San Agustin på Gran Canaria. Julen 2001 spenderade jag med min A. här, det var skönt och avkopplande men utan större gastronomiska sensationer. Men till slut hittade vi i alla fall en högst anständig och mycket traditionell fiskrestaurang, Los Pescadores, i utkanten av strandpromenadens komplex av diskotek, barer och allmänt kitsch.
Vår kypare första kvällen undrade vad vi vill ha för vin till fisken, och vi bad honom bestämma. ”Aah”, sa han, ”I’ll give you Galician wine.”
Han kom med en brun flaska i fluteformat. Mina geografiska kunskaper om Spanien var vid denna tid ytterst rudimentära, men så småningom förstod vi att det var för det nordvästra hörnet av Spanien, det som ligger norr om Portugal och som vetter mot Atlanten som hans hjärta klappade. Och snart förstod vi varför. Friskheten, syran, fruktigheten och den allmänna välgjordheten hos detta okända vin hade snart vunnit även oss, och det passade som hand i handske till fisk och skaldjur som givetvis var specialiteten på Los Pescadores.
Andra och tredje gången vi kom till restaurangen behövdes inget vinval. Vår kypare visste vad vi ville ha. Palacio de Fefiñanes, gjort på albariño förstås.
Vi spårade vinet i någon butik ute i Puerto Mogan, och köpte givetvis ett par flaskor. Sedermera har samma producents alster fått följa med hem i resväskan från Barcelona, Mallorca och diverse andra ställen. Min kunskap om druvan har växt förstås, liksom om andra producenter vid sidan av Fefiñanes. Besök i Portugal har vidare genererat prov på alvarinho, portugisernas namn på samma druva.
Vinerna är relativt dyra, vilket förklaras med de ganska svåra odlingsförhållandena och därmed sammanhängande låga avkastningen i Rias Baixas (”de lägre vikarna”) som är albariñodruvans hemvist. Det är vått i Galicien, det regnar mycket, och druvorna utsätts därmed för risker: mögel, kyla, sjukdomar som mjöldagg osv. Bodegan, som i Galicien kallas för adega, är av tradition ganska liten och jobbar inte särdeles modernt. På traditionella planteringar binds stockarna upp högt, vilket gör skördandet vanskligt men är en säkerhetsåtgärd för att få in luft och ljus i det fuktiga bladverket och därmed skydda druvorna, också från mjöldagg.
Det är bara det senaste årtiondet som albariño har hittat bort från Galicien. Faktiskt ända bort till USA som längst, närmare bestämt Santa Cruz i Kalifornien. Den alltid lika experimenterande Bonny Doon har exempelvis fått fram Ca’ del Solo (har varit tillgänglig på Systembolaget 2008), som även innehåller loureira och treixadura, andra druvor med galicisk hemvist. Även torrontes tillhör de i Galicien godkända sorterna. Producenten Raimat, ägd av cavajätten Codorniu, med hemvist i Penedes, alltså i nordöstra Spanien, har också börjat blanda i albariño i sina tidigare chardonnaydominerade Blanc de Blanc-viner, under inflytande av australiske vinmakaren Marc Nairn.
Den över hela världen kände vinmakaren Miguel Torres har sin teori helt klar: han tror stenhårt att albariño är en variant av Riesling, en inte alltför långsökt idé med tanke på den höga syran. Teorin är i alla fall väl utarbetad. Längs norra delen av Spanien, med mål i galiciska Santiago de Compostela, löper den så kallade pilgrimsvägen. Torres menar att tyska munkar som gjort denna vandring har haft med sig rieslingstockar som pilgrimsgåva…
Vintyper i Rias Baixas:
Val do Salnés: Minst 70 procent Albariño, resten från de andra godkända sorterna.
Condado de Tea: Albariño och Treixadura till minst 70 procent, resten från de andra godkända sorterna.
O Rosal: Albariño and Loureira till 70 procent, resten från de andra godkända sorterna.
Inlägg
