måndag, oktober 26, 2009

Ny dator igång

Har skaffat laptop. Och äntligen funkar allt, med extra skärm och extra tangentbord och extra hårddisk. Så nu har jag 1,5 TB att tillgå. Grimt.

söndag, oktober 11, 2009

Tre år, 1972-74, som betydde en del (dvs. det mesta för populärmusiken...)


Det är ju så att man präglas av den musik som gäller när man växer upp, eller hur? Det är väl så att åren mellan typ 12 och 15 är de som grundlägger ens musikaliska preferenser, nicht wahr?

Eller också finns en alternativ (och kanske lite roligare) sanning: det har aldrig, niemals, jamais, gjorts så bra musik som mellan 1972 och 1975. Varken förr eller senare! Massor av artister peakade redan här, oerhört tidigt i sin karriär.

Här är bevisföringen, och betänk att alla citat är tagna direkt ur huvet (så somliga är sannolikt helt kokkobello):

1972 kom Ziggy Stardust med David Bowie. Den som har övergångarna mellan låtarna på denna platta tungt planterade i ryggraden kan inte gå ordentligt men ler oavbrutet. Wham bam thank you mam. Lyssna på covern av titellåten med Walking Posterboys (mitt band).

1972 kom Close to the edge med Yes. Vi som gillar långa låtar har här hittat det ultimata formatet inklusive fågelsång och flageoletter. Close to the edge, round by the river. Det blir min själ inte bättre nånstans. Fast det finns ju andra genrer såsom livehårdrock:

1972 kom Made in Japan av Deep Purple. Den bluesbaserade hårdrocken kulminerade redan här, även om Zeppelin visserligen forsatte hålla fanan högt. Men enligt min mening kan inte tung rock bli bättre än med Jon Lord och Ian Gillan i högform. Sweet Child in Time. You'll see the line. I'm a-highway-star.

1972 kom Berlin med Lou Reed. Arty farty-romantisk rock blir inte mer högdramatisk och skönt storvulen än så här. Vilka rockare umgicks med Andy Warhol? De som förstod att rock kunde vara konst. Skrovla med i Men of good fortune/never cause empires to fall. While men of poor beginnings/never do anything at all. Poetry, pure poetry, mina vänner.

1972 kom Genesis live. Alla som ville höra The Knife, och vi var många, fick höra den igen. Och Peter Gabriel säger i introduktionen "That...was an unacompanied bass pedal sound off from Michael Rutherford...This is The Knife." Magic. Just denna kniv som förekommer redan på LP:n Trespass har jag sedan återanvänt som ett bokomslag till eposet "Liket i balansräknigen". Snacka om klassiskt.

1972 kom även Pictures at an Exhibition av Emerson, Lake and Palmer. Jammen jag vet att de var überpretentiösa. Jammen jag vet att de inte gjorde nån annan helgjuten platta. Men detta är rena drogen. Ingångsplatta till all klassisk musik över huvud taget. Segla på Greg Lakes röst. I carry the dust/of a journey/that cannot be shaken away. (Och lyssna på Nutrocker innan Robban Wells massakrerade den. Det behövs faktiskt en halvtimma klassiskt och högstämt innan den blir riktigt kul. Men då!)

1973 kom For your Pleasure såväl som Stranded med Roxy Music. Snyggaste omslagsdamerna nånsin, oomtvistat. Bryan Ferry at his early peak. Rock'n'roll som i Editions of you. Eller: Here as I sit at the Senti Café/thinking of you/I remember/all those moments/lost in wonder/that we'll never/find again. A song for Europe, Romance. Cocktails. Tillochmed groupiesarna tyckte att Bryan var en gentleman.

1973 kom Over-Nite Sensation med Frank Zappa. Hur galet bra kan det bli? Jo, som i Dinah-Moe Humm: I don't know where she was coming from/but I just met a lady called Dinah-Moe Humm...och lite senare, när han slagit vad med henne om att han minsann skulle kunna få henne att komma: I hoked and I poked til my wrist got numb/and applied rotation on her sugarplum. Skruvat får liksom en helt ny innebörd här, som dessutom är musikaliskt helt crazy cool.

1973 kom Band on the run med Wings. Om någon hade trott att Pålle gjort sitt så visade han här alla framfötter som finns. Jet, I can always remember their funny faces.

1973 släppte Elton John Goodbye Yellow Brick Road. Hur bräcker man titellåtens rader So, Goodbye Yellow Brick Road/where the dogs of society howl/you can't plant me in your penthouse/I'm going back to my plough/Back to the howlin' old owl in the woods/huntin' and hauntin' back toad...Jo, med en radda nästan lika bra låtar som till slut blir ett dubbelalbum. Det blev helt enkelt inte mycket kvar till karlns fortsatta karriär.

1973 kom Selling England by the Pound med Genesis. Gabriel inleder: Can you tell me where my country lies?/said the unifaun to his true love's eyes. Och sen rycker det loss. Senare blev bandet bara en blek kopia av sig självt. Ja, faktiskt även Lamb lies down.

1974 kom Kimono my house med Sparks. Snacka om genialiskt. Det dunkar på i djurparken från inledningsspåret och framåt: She-time, is you and me-time/the mammals are your favorite type and though you want her tonight/Heartbeat, increasing heartbeat/You hear the thunder of stampeding rhinos/elephants and tacky tigers.

This town ain't big enough for the both of us. Här borde det göras covers. Om det går.

1974 kom Queen II. Freddie Mercury innan han blev lat utan fortfarande jagade pojkar i smyg med oemotståndlig rock. Trollen samlas i den våldsamma Ogre Battle, eller i singeln Seven Seas of Rhye. Hear me all you peers and prrivy counsellors/I stand before you naked to the eyes/I will destroy any man who dares abuse my trust. Bring before me what is mine!

1974 kom Autobahn med Kraftwerk. Tyskland, mina vänner, består för oss av motorväg vilket dessa galningar så tydligt beskrev: Wir fahr'n fahr'n fahr'n auf der Autobahn/Brum brum brum. Monoton minimalism with a purpose, därför ständigt citerat, kopierat, samplat men aldrig överträffat i sin genre. Undra på att Florian Schneider gick över till racercykling.

Nuff said.

lördag, oktober 10, 2009

Mums på Malta


Om du är hungrig på Malta finns naturligtvis gott om goda alternativ. Kaningryta? En specialitet...

Men en ö mitt i Medelhavet måste ju först och främst ha riktigt goda skaldjur och fisk. En lämplig hållplats för detta är nöjes- och restaurangkvarteren i St Julians, som ligger alldeles intill Sliema som ligger alldeles intill Valletta, huvudstaden. Så nu vet du. Vid gamla hamnen i St Julians ligger en rad goda restauranger, det vet jag eftersom jag ett tag på 90-talet besökte Malta ganska flitigt.

Jag provade denna gång på rekommendation La Dolce Vita, (www.ladolcevita.com.mt) ett ställe där man (se bilden ovan och videon nedan) har alldeles utmärkt utsikt över den gamla hamnen. Eftersom det var 26 grader i luften nu i oktober passade det utmärkt att sitta på balkongen. Började med musslor i peppar, en riktigt schysst halvflaska sancerre till detta, fortsatte med en utmärkt scaloppine al marsala med ett glas nero d'avola och avslutade in style med en tiramisu med ett glas sicilianskt sött.

Strax nedanför Hilton där jag bodde låg Zeri's (www.zerisrestaurant.com), där chef patron Mark Zerafa har skapat ett modernt upmarket bistroalternativ med färsk fisk och skaldjur (alla bra restauranger på Malta har sin egen husfiskare som förser dem med godsaker) som främsta dragplåster. Började med en blandning av musslor, räkor (stora!) och kammusslor i koncentrerad vindekokt, fortsatte med red snapper och medelhavsvarianten av mahi-mahi (har glömt vad den heter). Allt var helt perfekt. Till detta en högst passabel maltesisk chardonnay, Isis från Meridiana. Avslutade med vininkokta persikor och vaniljglass.


video

onsdag, oktober 07, 2009

Maltas bästa vin?

Under min tvådagarsvistelse på Malta har jag frågat ett antal människor vilket de anser vara öns bästa vin. Vinkyparen på finkrogen La Dolce Vita vid gamla hamnen i St Julians svarade Nexus, ett merlotvin från producenten Meridiana.

Martin, som nyligen gått ett par seriösa vinkurser, framhöll Cheval Franc, ett cabernet francbaserat vin med lite syrahinblandning från producenten Marsovin. Samma firma gör Marnisi, robust eklagrad cabernet sauvignon från ett särskilt område nära Marsaxlokk, rekommenderat av Kenneth som skjutsade mig ett par gånger under resan.

Alla tre vinerna fanns på flygplatsen och är vederbörligen inhandlade, så nu är det upplagt för grandios tävling.

söndag, oktober 04, 2009

Skön bourgogne

Var på Munskänkarnas webmasterutbildning i helgen, och i sådana vänners lag blir det lätt så att man vill testa vad källaren kan erbjuda. I just detta fall var sagda källare belägen i Skåvsjöholm, ett högst rekommendabelt konferensställe strax norr om Sthlm.

Vi fick tillfälle att bese hyllorna, och det som kanske såg intressantast ut var en Nuits-St-Georges 1971 från Laroy som faktiskt var tillgänglig under tusenlappen.

Så vi salade helt enkelt, tio man och kvinnor, och sannerligen var det värt det:

Skön doft av multna löv, chark och islaywhisky. Bra frukt och spänst i smaken. Varför får man så sällan mogen bourgogne? Kan ha med priset att göra...