lördag, mars 21, 2009

Byrne that, done that, bought the t-shirt

När man närmar sig livets mittpunkt är det ju lätt att bli blaserad. Man har ju sett och hört det mesta. Och allt går i repris. Därför är det skönt för mig att kunna vara entusiastisk och oförblommerat positiv till något som jag tänker vara nu. Förutsättningarna var kanske inte de allra bästa: artist äldre än man själv, past his peak skulle en del säga, Konserthuset i Malmö som ingen med bästa vilja kan kalla en charmig lokal. Men David Byrne besegrade förutsättningarna med storm. Detta var rätt så annorlunda än förra gången jag såg honom live, på Mejeriet i Lund vid tiden för hans svarta soloalbum om jag minns rätt. (Det var en bra konsert men inte fantastisk). Han presenterade dagens program på torrt manér: "That's about today's menu, I guess". Med fem man (inklusive eget gitarrspel), tre körsångare och tre dansare, alla klädda i änglavitt, gjorde han sedan en show som lämnade publiken (medelålders entusiaster i klar majoritet) visslande och dansande i bänkraderna i denna för ändamålet helt oanpassade lokal. Redan i tredje låten, "I Zimbra", anade jag att detta skulle bli a night to remember.

David visade stor spelhunger på äldre låtar, inte bara det nya stillsammare gospel- och countryfärgade materialet från samarbetet med Brian Eno på senaste plattan, utan en rad låtar från Talking Headstiden. Och då pratar vi den tunga, danspräglade tiden för bandet. Det var inte utan att man kände sig förflyttad till tiden för "The name of this band is Talking Heads", liveplattan med alla dansklassikerna. Sättningen var ju i princip densamma, med extra slagverkare, maffig sångbackning och tung funkbasist (ingen Tina Weymouth dock). Men med de tre unga dansarna som rörde sig fritt över hela scenen, tillförde energi, och interagerade på alla möjliga sätt med bandet tillkom ännu en dimension. David Byrne har aldrig lämnat det visuella åt slumpen. Alla nummer var i någon mening koreograferade, och med sin ryckiga svårhärmade dansstil och attack i rösten var han totalt i sitt esse. Från att ha startat med "Strange Overtones" och ett par låtar till från olika tider av Enosamarbete (till och med ett nummer från oerhört svåruppförda samplingsplattan "My life in the bush of ghosts") blev det mer och mer Talking Heads, uppblandat med Enolåtarna, vilket ingen i lokalen verkade ha något emot. Utan inbördes ordning kom exempelvis "Heaven", "Air", "Once in a lifetime", "Life during wartime" och bland extranumren liveklassikern, Al Greens "Take me to the river", plus "Burning down the house (se videon här)" (av någon excentrisk anledning framförd med hela bandet iförda vita tyllkjolar).

Till slut, i tredje inropningen, valde han stilfullt att avsluta med lätt sakrala titellåten från senaste albumet "Everything that happens will happen today". I min bok var detta så bra det kan bli. Visst, det är färgat av nostalgi och studentrumsvibrationer, men jag tycker att David Byrne just NU i denna form och med sådan tydlig aptit på scenen överglänser i princip allt man kan se live. He's just so fucking good. Till och med Konserthuset verkade till slut ändamålsenligt.

Och ja, jag köpte lycklig efteråt en illgrön t-shirt. Såja, nu kan man återgå till att vara medelålders blasé igen. Men tack för att man kan känna såhär fortfarande... (Läs Håkan Engströms recension av samma konsert här. Skönt att ha meningsfränder:) http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article421014/Byrne---briljant-och-aktuell.html
video

Inga kommentarer: