Ett gammalt löfte till Sonja Berg Pleijel gör att jag gärna vill skriva om Pram Toer, Indonesiens främste författare, som dog i slutet av april detta år, 2006:”Indonesien är en demokrati, men utan demokrater”, sade Pramoedya Ananta Toer, landets i särklass mest kända författare vid Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg för några år sedan. Pram, som han kallades, var då 78 år gammal och synbart kritisk till landets långsamma utveckling.
Pram Toers liv är en exposé över Indonesiens moderna historia, och han var internerad eller i hus- eller stadsarrest under åtminstone tre olika regimer.
Redan under holländarnas styre i slutet av 1940-talet blev han betraktad som ”antikolonial” och sattes i fängelse. Under denna tid lärde han sig engelska, läste John Steinbeck och fascinerades av dennes sätt att berätta:
– Steinbeck försöker aldrig leda läsaren med omdömen. Hans stil är filmisk, han ger bevis istället för att värdera, sade Pram Toer. Steinbeck var en av de författare som han under sin karriär översatte till indonesiska.
Pram Toer debuterade 1947 och var litterärt aktiv under 1950-talet -- under den första tiden huvudsakligen med fiction i novellform, men därefter alltmer med historiska och kritiska studier.
Efter den ännu inte helt utredda militärkuppen i Indonesien 1965, som utmynnade i Suhartos övertagande av makten, beslagtogs allt hans skrivna material och alla arkiv försvann. Pram Toer deporterades utan egentlig rättslig prövning till Indonesiens Gulag - fängelseön Buru. Hans öde byggde på samma förmodade sympatier med den kommunistiska 30-septemberrörelsen som miljontals andra fick lida eller dö för i Indonesien under denna tid. ”Jag som aldrig någonsin studerat marxism”, menade Pram själv. På Buru fick Pram och hans omkring 14 000 medfångar ägna sig åt obetalt arbete, t.ex. vägbyggen. För att livnära sig drev de också jordbruk i liten skala, såsom risodling.
Nu, långt senare, ser han den nio år långa vistelsen på Buru och hans ”farlighet” för regimen som ett slags utmärkelse: han känner inga hatkänslor gentemot dem som stulit en lång period av hans liv (även om han gärna skulle driva en rättslig process för att frita honom från anklagelserna och ge honom tillbaka det hus i Jakarta som man tog i beslag). Han tycker däremot synd om den indonesiska eliten och deras konstanta rädsla. Många uppsatta människor sedan den tiden finns fortfarande kvar i maktapparaten, anser han. Dessutom är han mycket kritisk till Indonesiens långsamma utveckling till demokrati och den fortfarande utbredda korruptionen, vilket inledningscitatet sammanfattar. Han ser sin författarbana som ett slags nationellt uppdrag som handlat om att höja den intellektuella standarden i den unga nationen.
Under Burufångenskapen tillkom det som många anser vara hans främsta verk, de sammanlagt fyra romanerna om den unga journalisten Minke som brukar kallas Burukvartetten, författade på Indonesiens nationalspråk
bahasa indonesia. Pram Toer hittade på historien och traderade den muntligt för sina fånglägerkamrater.
Modell för Minke brukar anses vara
Tirto Adi Suryo (1880–1918), journalist och aktivist. Mot bakgrund av en kärlekshistoria mellan Minke och den indoeuropeiska Annelies handlar romanerna om den indonesiska frihetsrörelsens födelse. ”Jag hade varken penna eller papper, så allt som återstod var att berätta muntligt”, säger Pram. När han så småningom fick tillgång till skrivverktyg bearbetade han historien, eftersom ”muntligt traderande till stor del bygger på improvisation, medan själva språket blir så mycket viktigare i skriven text”, menade han.
På Buru fick Pram kontakt med den tyske katolske pastorn Ruffing, som hjälpte till att sprida texterna. Pram smugglade originalet under sina kläder, för säkerhets skull mödosamt handkopierat i flera exemplar, till prästen som lät kopiera och skicka materialet till mottagare i flera andra världsdelar. Så spreds manuskriptet, trycktes, och grundade Prams världsrykte, det som fick författare såsom Günter Grass och Sartre att göra hjälpinsatser för Pram med familj.
Hans böcker har sedermera spritts överallt utom i Indonesien, där hans verk varit förbjudna ända fram till för ett par år sedan, när förbudet lättade och han också fick tillåtelse att börja resa.
Sedan ett antal år tillbaka vill inte Pram Toer ha något att göra med den indonesiska regimen, även om han inte har något otalt med den nu sittande. För en yngre generation, särskilt studenter i Yogjakarta, var och är han dock något av en idol, och han tillåter sig vara kritisk till ett antal saker i det indonesiska samhället. ”Jag har hört av mig till Kofi Annan”, sade han. ”Jag anser att Indonesien självt inte kan lösa konflikten i Aceh, utan man borde ta den till en internationell domstol.”
Om Pram Toers verk:
På svenska finns en nyöversättning av Roy Isaksson av de första och andra delarna av Burukvartetten, ”Människornas jord”, och "Barn av alla folk" (Leopard Förlag), och de följande är planerade för svensk utgivning. Tidigare har den första boken utgivits i något förkortad version, översatt av Sonja Berg Pleijel (”Människans jord”, Hjulet resp. Norstedts förlag).
”Child of All Nations”, ”Footsteps” och ”House of Glass”, (del 2, 3 och 4 av Burukvartetten) finns utgivna i paperbackversioner av Penguin. ”The Mute’s Soliloquy” och ”The Girl from the Coast” är utgivna av Hyperion. Alla finns tillgängliga via amazon.com.
Inlägg
