Min bästa bok...

...för att tala med hon Tiffany i Staffanstorp...så i alla fall det bästa jag läst på mycket mycket länge är en bok som...
- inte innehåller något dödkött på 900 sidor
- som lär mig mycket om livet och dess svängningar
- som gör att man förstår Indien oerhört mycket bättre
- som gör att man uppskattar att man har vänner och käresta
- som är skriven på ett fantastiskt språk
- är spännande från början till slut
- här snackar vi DRAMA

Jag talar om Shantaram av Gregory David Roberts. Precis den här sortens epik är det som gör att mina favoritfilmer är The Deer Hunter, Once Upon a Time in America, Dr Zjivago osv. Det är böcker och filmer om livet, kärleken, döden, glädjen och förflyttningen mellan ont och gott som är det som framkallar lyckokänslor.

Paradiset är ett helvete eftersom all mat är god, alla människor snälla och all musik sker på harpa. Kan ni tänka er något tråkigare? Näppeligen.

Tradition vs. förnyelse i Rioja

Sverige drack nåt kopiöst med Rioja 1995, då det svarade för en fjärdedel av den svenska rödvinförsäljningen. Men sen har intresset svalnat fram till för något år sedan. Rioja har ryckt upp sig, och det experimenteras lite grann tillochmed i denna traditionsrika del av vinvärlden.

Tänka sig, man tillåter nu att blanda in Cabernet Sauvignon i tempranillon och får på så sätt fram vad som skulle kunna travesteras såsom "super-Riojor". Ett bra exempel på detta nytänkande är Baron de Leys Finca Monasterio (finns på systemet, 199:-). Både när jag själv gick Munskänkarnas ettbetygsutbildning och när jag själv höll motsvarande provning med inriktning på Spanien och Italien igår vann detta vin popularitetstävlingen bland provarna, i så hård konkurrens som Barolo från Fontanafredda, Brunello från Val di Suga, Rioja Gran Reserva (mer traditionell) från Conde de Valdemar, Amarone från Masi och Chianti Classico från Marchese Antinori.

Jag tror att det är den överrumplande fullödiga doften och harmonin mellan frukt och fat i detta vin som gör att det känns tungviktigt. Och nyhetens behag. Enda reservationen är kanske att det är lite uppumpat och kan bli en aning enahanda i längden, ungefär det som de inbjudande nya världenvinerna anklagades för för några år sen.

För övrigt anser jag att Nina Frisk är en betydligt sämre film än Masjävlar. Inte dålig, men lite för karikatyristisk om ni förstår. Det var Masjävlar helt klart också, men med högre tonträff och bättre djup. Det är lite musikal över agerandet i Nina Frisk, säkert medvetet, men jag skulle vilja se lite mer gammaldags drama i det Maria Blom gör. Men det kommer säkert. Eller?