Visar inlägg med etikett albariño. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett albariño. Visa alla inlägg

onsdag, maj 18, 2011

Barcaaaaa!


Ja, vi tog oss ner till Barca igen, trots att Spanair ville spela oss ett spratt och ställde in 8.00-planet vi var bokade på, så vi fick nöja oss med Cimber Sterling 11.15. Bussen in till Catalunya, incheckning på NH Duc de la Victoria som har ett finfint läge ett kvarter in i Barrio Gotico sett från Ramblan.

Vi begav oss direkt i riktning mot Born för att spana in våra stamställen. Själv letade jag randiga strumpor men fick tji, allt var bara sedvanligt diskret i färgerna. Men lite tapas blev det direkt, på baskiska kedjan Euskal Etxea. Till dem drack vi (som man ska på baskiska hak) torra friska vinet txakoli som serveras i dricksglas i små portioner.

Tog sedan ett glas vitt (ekad Verdejo för min del) utanför katedralen och passade på att bese den, vilket vi nog inte gjort tidigare. Väl värt!

Middagen var bokad på Biblioteca i Raval, en fin lokal som sannolikt syftar på Barcas boktryckartraditioner. Åt en långstekt lammlägg som hette duga, till detta skönfruktigt Prioratvin från Mas Igneus. En sympatisk sak med Spanien är att påslaget på flarrorna ofta är blygsamma 30-40 procent, vilket gör att man kan unna sig bättre viner som ändå kostar under 25 Euro, vilket för samma summa bara genererar rena skräpet här i Sverige.

Fredagen var shoppingdag, man måste bara se vad Desigual har att erbjuda. Har aldrig gått därifrån utan något, så även denna gång trots heligt löfte om motsatsen. En skjorta och en tunn jacka, till extrapris i alla fall. Och A. fyndade likaledes. Vi var även på Sephora, den gigantiska kosmetikaffären i El Triangle vid Placa Catalunya där jag investerade i en pincett med belysning. Oumbärligt? Kanske.

Fredag lunch var inbokad på stranden i Barceloneta. Agua på altanen är aldrig fel när solen skiner. Vi åt det grekerna kallar small fish, dvs. friterad slom om man kommer från Karlstad. Och friterade kronärtskockor, nyttigt och gott ;) Därefter en harrlig gryta med ris, bläckfisk, kronärtskockor och annat. Martin Codax albariño till, som alltid. Sedan dåsade vi i solen på stranden. A. badade men för en gångs skull var jag fegis. Hade dragit på mig en liten förkylning som jag försökte mota bort med ivrigt ätande av Echinaforce...

Otroligt nog orkade vi inte gå ut och äta middag på kvällen, utan slocknade på hotellet mer eller mindre. Cavan från Juvé & Camps hjälpte till lite grand.

Lördagen var vikt för en tur till Sitges. Det är en liten fin badort med gamla traditioner som ligger ca 40 minuter med tåg från Barca. Turen dit var också fin. Ta gärna tåget redan på stationen Passeig de Gracia, eftersom man då kommer på före resten av soldyrkarna som går på på station Sants.

Vi frågade om vägen till stranden på turistbyrån intill stationen i S. Det handlar om en pittoresk liten by, fortfarande en aning sömnig i maj. Men solen lyste från klarblå himmel, så vi valde att snabbt boka solsängar och parasoll hos mr Jimmy som hade sin del av stranden rätt nära den ursprungliga Chiringuito (=strandsylta) där vi sedan åt lunch. Knappast billigt, vi tog patatas bravas, friterad bläckfisk (inte ringar, småbläckfiskar...) och en grönsallad, samt några glas öl i värmen. Men kul och enkelt. En dag i Sitges är bara att rekommendera, skönt avslappnat och härliga stränder.

På kvällen var vi bokade på restaurant Montiel som ligger på en parallellgata till Carrer Montcada med Picassomuseet. Den är uppskriven på Tripadvisor, så förväntningarna var relativt uppskruvade. Tyvärr skulle de komma på skam. Vi valde avsmakningsmenyn som såg lovande ut, först appetizers med grön olivolja, bröd, korv etc. Sedan en rökt sardin som jag direkt reagerade på var alldeles för salt. Smaken var god, men...Samma intryck höll i sig i den kommande tonfisktartaren, den blandade svampen likaså. Anklevern mi-cuit var väl den enda förrätten som höll klassen. Stället bjöd på en bra cava benämnd Privat som entré, och vi drack en katalansk druva vid nämnd Trepat, ganska lik pinot noir, till förrätterna, en angenäm upplevelse. Producenten hette Andreu.

Men varmrätterna var också översaltade, både fisken och köttet, och led dessutom av alltför hög värme i tillagningen, vilket torkar ut fisken (ett vanligt medelhavsfel) och ger bränd smak åt köttet. Inte ens Fefiñanes albariño, the mother of these wines, eller Tomas Cusiné Vilosell som vi drack glasvis till dessa rätter kunde rädda tillställningen. Ostarna, efterrätten och petit fourerna som avslutade blev bara nesliga försök att komma tillbaka i matchen. Den var helt enkelt förlorad, trots ett glas bubbligt dessertvin som kompensation när vi kände oss tvingade att anmärka. Lita alltså inte på Tripadvisor, det är alldeles för mycket amerikaner där som inte riktigt har samma smaker som vi. Priserna på Montiel är väl inte avskräckande, avsmakningsmenyn betingar 50 Euro, men kvaliteten är inte tillräcklig.

Vi hade nästan hela söndagen på oss eftersom planet inte gick förrän 19.15. Vi gav oss tillbaka ner till stranden, vädret var fortfarande mycket bra, och jag lyckades få tillbaka min kamera som jag glömt på Agua vid fredagens lunch.

Lunchen blev en chansning, då vi letade efter Xiringuito Escriba, ägd av familjen E. med det berömda konditoriet vid Ramblan, snubblade vi istället över en osannolik samling restauranger i marinan vid Port Olimpic. Detta visade sig vara vart katalanerna själva gärna äter söndagslunch. Vi valde lite på måfå ut ett gigantiskt ställe, Moncho's, som ligger precis i hörnet av hamnen. Det var en riktig fullträff. Snabb servering av pimientos padron, de saltade små gröna pepparfrukterna som är en obligatorisk tapas. En enkel hummersallad med ägg därefter och som kronan på verket Gambas al Ajillo som var gudomliga. Enkelt men fantastiskt gott, en doft av krispig vitlök i olja och så ett stilla vin gjort på cavadruvorna, producerat av Juvé y Camps även detta. Moaaah! Efter detta var det faktiskt inte svårt att åka hem, solen och maten hade gjort sitt även denna gång. Hasta la vista!

(Vinet som även syns på bilden ovan, och som var gjort på cavadruvor heter Ermita d'Espiells: Considered a classic within the Denomination of Origin Penedés, produced with free-run juice from the grape harvest of vineyards growing the Macabeu, Xarel·lo and Parellada varieties.

Ideal to drink with any type of fish or seafood, also good with starters.

Matured in bottle for 9 months.)

söndag, februari 13, 2011

Man repar sig...


...från det mesta. Efter trebetygsdebaclet var jag i torsdags på en mycket trevlig middag på Atmosfär i Malmö. Vi började med skumpa från Diebolt-Vallois, torr och fin, och fortsatte med denna till tre franska ostron som inledning.

Sedan vidtog pata negra-skinka snyggt fatpresenterad i lövtunna skivor ackompanjerad av modern rioja från Roda. Vi fortsatte med gåslever där klassikern sauternes ersattes av en Beerenauslese från Domäne Wachau i Österrike. Det gick alldeles utmärkt!

Fisk var en stenbitsbit serverad med skummig soppa och förlorat ägg. Till detta drack vi en albariño som var ofiltrerad, vilket gav den ett lite skumt utseende, men det var inget fel på den, även om den inte var kvällens höjdare.

Dovhjort med puylinser sedan, med en alldeles lysande Gigondas! Kanon! Sedan tre blandade ostar och två viner: mer rioja, och en port från Quinta do Crasto.

Sist en brylé med hallonsorbet och mer österrikisk BA. En helkväll alltså. Atmosfär på Fersens väg i Malmö är för övrigt renoverat inuti och konceptet med mellanstora rätter fungerar utmärkt.

onsdag, mars 17, 2010

Spanien är ett land där man dansar tango

...men oxå dricker en hel del bra vin. Nedanstående lista är en resumé från gårdagskvällens crash course i spanska viner med tonvikt vid en del rådande trender. En vetgirig grupp Munskänkar gjorde tummen upp för Finca Sandoval, medan Baron de Ley delade lägret ordentligt, ända från "unket" till "mycket gott". Och just denna flaska Vilosell kunde nog inte klassas som "bersåvin". Flaskvariation?

Halvblind provning Spanien, 16 mars 2010

Vita viner:
Catalunya: Raïmat Abadia Blanc des Blancs 2008 (Albariño/Chardonnay/Sauvignon Blanc) 69:-
Från Katalonien kommer denna intressanta blandning där den traditionellt galiciska druvan i ropet, albariño, blandats med chardonnay och sauvignon blanc till en frisk, ungdomlig mix. Producenten Raïmat, ägd av cavajätten Codorniú med hemvist i Penedes, alltså i nordöstra Spanien, har börjat blanda i albariño i sina tidigare chardonnay-dominerade Blanc de Blancs-viner, under inflytande av australiske vinmakaren Marc Nairn. Parentes: Den över hela världen kände vinmakaren Miguel Torres har sin teori helt klar: han tror stenhårt att albariño är en variant av Riesling, en inte alltför långsökt idé med tanke på den höga syran. Guia Peñin-poäng: 89

Rueda: Viña Morejona 2008 (Verdejo) 88:-
Den lite svårhanterade druvan verdejo har sedan man hittat metoder att behandla den (såsom nattlig skörd och skydd av livsmedelsgas under hanteringen för att undvika oxidation) blivit Ruedas kännetecken. Marqués de Riscal var förmodligen först med att göra detta friska aromatiska, och i just detta fall friskt fruktiga, vin som kan innehålla även druvan viura som finns framför allt i vit rioja.

Valdeorras: Guitiàn Godello 2006 (Godello) 199:-
Godello är en druva vi ser väldigt lite av här. Den odlas i Valdeorras i nordvästra Spanien, och de som gjort den berömd är just A Tapada, som gör tre olika varianter av Guitiàn: en ofatad hundrakronors, en ”sur lie” för hundrafemtio ca, och till sist denna variant, den fatade för ca 200. Den sistnämnda är den enda Systemet tagit in, vilket jag kan tycka är lite synd då de andra är väl så bra…Guia Peñin-poäng: 91

Röda viner:

Costers del Segre: Vilosell 2006 119:-

Om man någonsin skulle komma på tanken att kalla ett rött vin för ett bersåvin så är detta en god kandidat: Vilosell av stjärnskottet Tomás Cusiné i Costers del Segre är lite av husvin på La Vinya del Señor, den fina vinbaren i Born i Barcelona. Det var där jag först såg den Paul Smithmönsterlika etiketten som ser så lockande ut med sina tvärränder. Någon dag senare skyltades det med samma etikett i Vila Viniteca, min husvinaffär i Barcelona, så jag var tvungen att slå till. Hur smakar då Vilosell? Druvblandningen är tempranillo 62%, merlot 13%, cabernet sauvignon 14%, syrah 5%, garnacha 3%, cariñena 3%. En RIKTIGT elaborerad cuvée med andra ord, smeksam, charmig, fruktig, varm, vissa tanniner men inte så sträva.

Rioja traditionell: Marqués de Murrieta Finca Ygay Reserva 2003 129:-Marqués de Murrieta tillhör urgardet som på 1860-talet började framställa vin i Rioja enligt bordeauxmetoder, med lagring på 225-liters ekfat ,”barriquer”, vilket av de flesta i området ansågs vara ett för dyrt och omständligt sätt att hantera vinet. Men framgångarna för denne markis och även de Riscal som nog var allra först bevisade att de hade fel. Ygay framställs enligt denna metod, och Reserva anger att vinet lagrats i åtminstone tre år, varav minst ett på ekfat. Druvor: 88% tempranillo, 8% garnacha tinta och 4% mazuelo. Enligt Systemet: Balanserad, utvecklad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av dill, torkade fikon, plommon, muskot och mörk choklad.

Rioja modern: Baron de Ley Club Privado Reserva 2004 (Tempranillo) 103:-

En motreaktion i modernare tid mot den traditionella överlånga ekfatslagringen (som har effekten att frukt och friskhet tenderar att blekna bort över tid) är den ”nya” riojastilen, där Baron de Ley är en av de värdigaste företrädarna. Här är eken tydlig, men samtidigt ska frukten vara tydlig och med yngre framtoning, men ändå fortfarande RIOJA. Enligt Systemet: Kryddig, aningen utvecklad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, plommon, tobak, dill och choklad.

Manchuela: Finca Sandoval (Syrah/Monastrell/Bobal) 2007 263:-Finca Sandoval är ett spännande vin, och Victor de la Serna som utvecklat den är en parallell till Pet Shop Boys inom musiken, dvs. journalisten som bytte sida och istället för att recensera ägnar sig åt att producera. Flera års sökande efter en vingård med rätt terroir slutade i den relativt okända regionen och nya appellationen Manchuela beläget mellan La Mancha och Utiel Requena i mellersta Spanien.
Här hittade Victor allt han letade efter och dessutom till rimlig kostnad. Druvsammansättningen är 79% Syrah, 19% Monastrell (Mourvèdre), 9% Bobal.

Priorato: Finca el Puig 2003 189:-

Ett annat område som låtit tala om sig på sistone är DOC Priorato i Katalonien, vars röda viner rönt internationella framgångar. Vingårdarna ligger på terrasser längs branta sluttningar, på höjder upp till 700 meter över havet, där huvudsakligen garnacha och cariñena odlas, med vissa inslag av syrah och cabernet sauvignon. Vinerna är koncentrerat fruktiga och strama, och kräver ofta lång buteljlagring innan de kommer till sin rätt. En föregångare bland pionjärerna i Priorato är Alvaro Palacios. Druvor: 45% garnacha, 23% cariñena, 20% cabernet sauvignon, 10% merlot och 2% syrah. Enligt Systemet: Stor, aningen utvecklad doft med rostad fatkaraktär, inslag av körsbär, romrussin, choklad, muskot, kaffe och läder.

Jumilla: Vedré 2007 (Monastrell/Syrah/Tempranillo) 99:-
Jumilla ligger längre söderut i Spanien och var ett område som tidigare mest gjorde enklare bulkviner. Efter det att området mycket sent (på 1980-talet) drabbats av vinlusen, gjordes ett allvarligt försök att höja kvaliteten, inriktat i huvudsak på områdets röda druva framför andra, monastrell, som kallas mourvèdre i Frankrike. Resultatet är lyckat, och den kände amerikanske kritikern Robert Parker som gillar kraftfulla viner har gett flera av jumillavinerna 90 poäng eller mer. Vedré innehåller förutom monastrell även syrah och tempranillo. Enligt Systemet: Nyanserat, kryddigt vin med fatkaraktär, inslag av plommon, viol, choklad, tobak och lakritsrot.

fredag, december 25, 2009

Julkul i Barca


FLÖG ner med Norwegian, funkade bra: Hotellet hette Hesperia Metropol och låg väldigt nära skulpturen Barcelonas ansikte vid gamla hamnen. Känns helt ok att inte bo vid Catalunya vilket vi gjort alla andra gånger.

De första dagarna med blandat väder, mest regn, ägnades åt shopping och ätande. Saluhallen förstås, se film nedan för julladdade Barcelonabor).
La Vinya del Senor, vid torget bredvid Santa Maria del Mar, kyrkan i Born, är en mycket bra vinbar där vi fick Guitians godello Sobre Lias (Sur Lie), vilket med sparsam fatbehandling bara ger lite tyngd åt vinet från Valdeorras som lever högt på sin fräscha frukt. Kärt återbesök därefter på El Xampanyet, cavabaren som har så goda ansjovistapas. Hade ingen plats för ytterligare mat denna kväll.

Styrde kosan nästa dag till Fnac, bokhandeln i El Triangle på Place Catalunya. Ville köpa Guia Peñin, som är den oomtvistat bästa handledningen till spanska viner och utkommer varje år, vilket jag gjorde för 27 Euro.

El Corte Inglés vid samma torg har en ganska välsorterad vinavdelning, så jag köpte några gamla favoriter: El Vincúlo av Alejandro Fernandez från La Mancha, Palacio de Fefiñanes standardalbariño (inte heller detta vin bör fatas enligt min mening, spanjorer tycker ofta annorlunda men de är ju uppfödda under vanföreställningen att tungt med fat betyder automatisk kvalitet), riojan Remelluri som scorar högt i Guian. Senare påfyllt med Pétalos de Bierzo av Descendentes de senor Palacios, AN2 från Mallorca, Vilosell av det nya stjärnskottet Tomas Cusiné, och standardGuitiangodellon eftersom Sobre Lias verkar slutsåld. Allt detta införskaffat i superaffären Vila Viniteca på c/Agullers dit varje vinvän på besök i Barcelona bör bege sig.

Värt att tillägga är att Taller de Tapas på Argenteria i Born håller stilen som tapasställe av rang. Pimentos de padron, bläckfisk och blandningen av spenat, kikärter och sidfläsk smakade lika bra som vanligt med Martin Codax albariño därtill. Fast Lonja de Tapas vid carrer Montcada ett kavrter därifrån visade sig sidta dagen vara i princip lika bra, med en lågprisad albariño kallad Cresciendo (12 Euro!) på listan.

Bästa vädret rådde på juldagen, då vi satt och njöt av solen och en öl uppe på slottet på Montjuïc (bilden), "som vanligt" höll jag på att säga. Tack Elisabeth för tipset om Tragaluz, som bjöd på en excellent juldagslunch ackompanjerad av Enrique Mendozas sköna pinot noir: jag åt kingcrabcannelloni med avocadofodral, fantastisk oxfilé och kanelglass på french toast...tacka tusan för att man behövde en Fernet på coola klubben CDLC nere vid playan nära Porto Olimpico sen.

fredag, december 11, 2009

Goa grejer


Jag var i Stockholm denna vecka, vilket ledde till en del vinsampling. Senaste veckorna har mest handlat om att bunkra inför en Spanien/Portugalprovning i morgon lördag, men man snubblar ju över annat trevligt. I Stockholm blev det en Langhe Nebbiolo från La Spinetta. Och en champagne till nyår: Palmer Millésime Brut 2002.

Vid middagen på kvällen i Stockholm, som ägde rum på Sjöfartshuset bredvid Reisen, hade krögaren den goda smaken att rakt igenom bjuda Terras Gauda, en mycket mycket passabel albariño som funkade till arrangemanget med kyckling lika väl som den grillade fisken.

För kvällen känns det som att pinot noir skulle kunna passa. Kanske Beetlejuice, nyazeelänningen från förra släppet? Ett riktigt fynd nyligen var även Jaffelins Mercurey, under 150 får väl fortfarande räknas som budget från de burgundiska trakterna?

En annan tänkbar möjlighet för kvällen är Clotilde Davennes Chablis Premier Cru Vaugiraut. Skönt att livet är fullt av möjligheter.

tisdag, april 28, 2009

Vita spanjorer


En liten livsuppgift kan ju vara att tala för vita viner från ett land som mest producerar rött, rött, rött. Italien? Näe. Bulgarien? Knappast. Spanien? Jomenvisst. Du kände ju till vit rioja. Och om du läst denna blogg kanske även albarino. Och sherry fino, den räknas väl som vit? Cava är ju definitivt vit.

Men det var inte det det var frågan om. Vi är fortfarande i de nordvästliga atlanttrakterna, med en aning kyligare klimat, vilket vitvinsdruvorna behöver för fräschören, fruktigheten, friskheten. Jämfört med Rias Baixas, albarinons hemvist strax söder om Santiago de Compostela (har du läst Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud, där den femtioåriga huvudpersonen gör den berömda pilgrimsmarschen till just S de C på jakt efter en tjugonåntings hjärta? Gör det.) ligger området Valdeorras strax österut, lite inåt landet.

Här härskar vitvinsdruvan godello, vanligtvis krispig, hög syra, fruktig osv. När jag besökt mitt vinstamställe i Barcelona, Vila Viniteca, har jag inte kunnat undgår att notera hur de skyltat upp med vinet Guitian. Och förstås inte kunnat låta bli att köpa det. Här har vi ett verk av godellons kanske främste företrädare, Ramon G. som en gång grundade adegan La Tapada, nu tyvärr avliden. Just såhär fruktig, fräsch men samtidigt lite aristokratiskt elegant.

Döm om min fövåning när jag av en slump hittade detta i mina ögon urspanska vin i en variant på systemet i stan. Guitian Godello görs även i en variant som jäst/lagrats på ekfat. Tror min själ det finns kvar fortfarande. Jojomän, Guitian Godello 2006 (nr 99066), 199:- kostar det och det är helt OK för att få en inblick i hur man såpass nära rioja gör något rätt annorlunda. Rekommenderas.

måndag, april 20, 2009

Jahaja...

vad har det då druckits sedan sist? Ja, en hel del. En överblommad Chablis Vaudésir Grand Cru från 2002 är väl nämnvärd, om än med starkvinskaraktär, och frukten ngt passé varvid ek (?) dominerade. Och förstås den första av tre flarror Chateau Cantemerle från 2000. Den var däremot helt i sitt esse, och passade fint till det grillade köttet. Tanninerna på lagom nivå.

Men jag undrar om jag inte tillhör dem som gillar lite yngre viner? När det gäller vitt är det nog inte nån tvekan. Friskheten är väl delvis själva målet där. Möjligen med undantag för vit bourgogne, som inte lever på nån friskhet från början. Till AIK-MFF avnjöts en Dönnhoff Riesling Trocken som inte alls var dum. Och ytterligare en tasmansk riesling har väl också slunkit ner. Lite mer Rolling förstås. Samt den intressanta blandningen Chardonnay-Albarino i form av Raimats Blanc des blancs från Katalonien.

Just nu läppjar jag på något från det senaste släppet, en Perdera från Sardinien. Producenten Argiolas har jag goda erfarenheter av sedan tidigare, då sannolikt av deras Cannonau (Grenache). Fruktig och fin tycker jag, för sitt pris. Druvan ska heta Monica di Sardegna. Får kollas upp. Men nu är det dags att hoppas på att Helsingborg tappar poäng mot Örebro. Kan vara kul för MFF och mig att leda Allsvenskan lite mer än en dag denna säsong. Go Labbe!

lördag, januari 31, 2009

Ytterligare erfarenheter inför trebetygsprov

Eftersom jag har ett stort hål vad kunskaper om nya världen beträffar försöker jag fylla igen det så gott det går. Köpte en pinotage, en shiraz (Brown Brothers) och en carmenère från Chile för övnings skull ;)

Men bara shirazen har provats ännu, igår blev det istället Bonterras Chardonnay, trevlig, tydlig ek, borde vara en given gissning rent druvmässigt i alla fall. Fortsatte med barbera, Fontanafreddas Bricco Rotondo. Hittade inga riktigt säkra kännetecken, går säkert att förväxla...

Hur ska man då känna igen albarino? Kanske på grapefruktkärnebeskan som uppträdde i den senaste jag provat, Leida tror jag den heter. Kändes lite typisk som ton i botten. Tyvärr hade inte just detta vin den friska fruktiga charm som brukar komplettera. Kanske för dåligt väder i Galicien just det året?

Nu har jag även gett mig på ett österrikiskt Eiswein som sparats. Det är en ganska rak sötma, botrytisfri. Lutar mer åt Anjou/Coteaux de Layonhållet rent smakmässigt.

Så har man då äntligen fått smaka Sassicaia, vid Munskänkarnas provning i veckan. Tror inte att detta var någon toppårgång, men balansen är ju fantastisk och italiensk prägel finns ju där trots de franska druvorna. Fast jag måste erkänna att Guidalberto, andravinet som jag köpte tre magnumpavor av trots eller tack vare att det var den tvivelaktiga årgången i Toscana 2002, nog kan hävda sig mot strorebror trots att jag betalt en tredjedel av priset eller mindre. Sassicaia kostar f n upp emot 900 SEK på systemet.

En annan personlighet jag sett fram emot att få svälja är Nicolas Jolys Clos de la Coulée de Serrant, från Savennières i Loire. Detta är ju en helt egen appellation, och Joly en av de riktigt stora vinpersonligheterna med sin biodynamiska odlig där man tar hänsyn till månen etc. Vara hur det vill med detta, men vinet räknas som en av attraktionerna i Frankrike. Joly själv vill att man sparar det en 10-15 år och gärna öppnar flaska sisådär 24 timmar innan den ska drickas.

Hur var vinet då? Mörkt gult förstås, "torr", starkvinsaktig doft med typisk chenin blanc-karaktär, vilket gick igen i smaken, som var koncentrerad, med torr sherryton, lång eftersmak men i mitt tycke för låg i frukten mot vad jag hade hoppats. Vet inte om detta var ett årgångsfenomen, tror det var en 2003:a, alldeles för ung med Jolys mått mätt alltså, så frukten kan knappast öka med lagring, kanske var det för varmt även i Loire 2003?

Hade nog blivit besviken om jag köpt en flaska för mellan fem- och sexhundra och korkat upp den nu.

Roligaste överraskningen vid denna provning var i mitt tycke en Ojai (kul eftersom jag fick en flaska från denna producent i julklapp). Just denna ganska mörka vätska kunde A. och jag själv ha svurit på var en syrah, med stallighet, fina fat och ädel rhonekaraktär. Men så var det inte. Det var en Pinot Noir, Pepe hette den vilket ska svara mot en växtplats. Ojai har ju inga egna druvor, utan köper på rot ("per acre") av kompisarna i omgivningarna i Santa Barbera. Filosofin är "gör så lite som möjligt", vilket går igen både i hur man tar hand om rankorna och i vineriet. Terroir alltså, olikt mycken annan nya världen-filosofi.

måndag, november 17, 2008

Albariñofunderingar


Min personliga historia med viner gjorda på albariñodruvan började i småtråkiga badorten Bahia Feliz, ganska mittemellan Las Palmas och San Agustin på Gran Canaria. Julen 2001 spenderade jag med min A. här, det var skönt och avkopplande men utan större gastronomiska sensationer. Men till slut hittade vi i alla fall en högst anständig och mycket traditionell fiskrestaurang, Los Pescadores, i utkanten av strandpromenadens komplex av diskotek, barer och allmänt kitsch.

Vår kypare första kvällen undrade vad vi vill ha för vin till fisken, och vi bad honom bestämma. ”Aah”, sa han, ”I’ll give you Galician wine.”

Han kom med en brun flaska i fluteformat. Mina geografiska kunskaper om Spanien var vid denna tid ytterst rudimentära, men så småningom förstod vi att det var för det nordvästra hörnet av Spanien, det som ligger norr om Portugal och som vetter mot Atlanten som hans hjärta klappade. Och snart förstod vi varför. Friskheten, syran, fruktigheten och den allmänna välgjordheten hos detta okända vin hade snart vunnit även oss, och det passade som hand i handske till fisk och skaldjur som givetvis var specialiteten på Los Pescadores.

Andra och tredje gången vi kom till restaurangen behövdes inget vinval. Vår kypare visste vad vi ville ha. Palacio de Fefiñanes, gjort på albariño förstås.

Vi spårade vinet i någon butik ute i Puerto Mogan, och köpte givetvis ett par flaskor. Sedermera har samma producents alster fått följa med hem i resväskan från Barcelona, Mallorca och diverse andra ställen. Min kunskap om druvan har växt förstås, liksom om andra producenter vid sidan av Fefiñanes. Besök i Portugal har vidare genererat prov på alvarinho, portugisernas namn på samma druva.

Vinerna är relativt dyra, vilket förklaras med de ganska svåra odlingsförhållandena och därmed sammanhängande låga avkastningen i Rias Baixas (”de lägre vikarna”) som är albariñodruvans hemvist. Det är vått i Galicien, det regnar mycket, och druvorna utsätts därmed för risker: mögel, kyla, sjukdomar som mjöldagg osv. Bodegan, som i Galicien kallas för adega, är av tradition ganska liten och jobbar inte särdeles modernt. På traditionella planteringar binds stockarna upp högt, vilket gör skördandet vanskligt men är en säkerhetsåtgärd för att få in luft och ljus i det fuktiga bladverket och därmed skydda druvorna, också från mjöldagg.

Det är bara det senaste årtiondet som albariño har hittat bort från Galicien. Faktiskt ända bort till USA som längst, närmare bestämt Santa Cruz i Kalifornien. Den alltid lika experimenterande Bonny Doon har exempelvis fått fram Ca’ del Solo (har varit tillgänglig på Systembolaget 2008), som även innehåller loureira och treixadura, andra druvor med galicisk hemvist. Även torrontes tillhör de i Galicien godkända sorterna. Producenten Raimat, ägd av cavajätten Codorniu, med hemvist i Penedes, alltså i nordöstra Spanien, har också börjat blanda i albariño i sina tidigare chardonnaydominerade Blanc de Blanc-viner, under inflytande av australiske vinmakaren Marc Nairn.

Den över hela världen kände vinmakaren Miguel Torres har sin teori helt klar: han tror stenhårt att albariño är en variant av Riesling, en inte alltför långsökt idé med tanke på den höga syran. Teorin är i alla fall väl utarbetad. Längs norra delen av Spanien, med mål i galiciska Santiago de Compostela, löper den så kallade pilgrimsvägen. Torres menar att tyska munkar som gjort denna vandring har haft med sig rieslingstockar som pilgrimsgåva…

Vintyper i Rias Baixas:

Val do Salnés: Minst 70 procent Albariño, resten från de andra godkända sorterna.

Condado de Tea: Albariño och Treixadura till minst 70 procent, resten från de andra godkända sorterna.

O Rosal: Albariño and Loureira till 70 procent, resten från de andra godkända sorterna.

måndag, februari 26, 2007

Vamos muchachos...

Tre timmar sent men ändå, till slut, iväg till Barcelona. Hotellet var lite spännande, inte en kvinna så långt ögat nådde, nej, ett äkta ställe gjort och inrett för män som gillar män av samma slags män. Rummet var magnifikt i sitt eget slag med suverän stuck i taket, gamla barockmöbler, fräck balkong, cd-spelare till platt-tv:n, röda och gröna torkade blommor i glasvaserna och en säng där inte den kyskaste lilla oskuld skulle kunna komma undan sex, så trång var den. Med sängstolpar. Stället heter L'Antic Espai, och ligger på La Gran Via de les Corts Catalanes.

Faktum var att rummet var så klaustrofobiskt att det, tillsammans med min täppta näsa, gjorde att jag smått panikslaget inte kunde sova första natten i brist på näsdroppar. Efter några timmar i sällskap med med guideböckerna på den välupplysta toan, och med ett par fåfänga sovomgångar i stolen bredvid barockskåpet, och efter en misslyckad kvartersrunda i syfte att skaffa näsdroppar i jakt på det gröna kors som betyder FARMACIA somnade jag ändå till slut helt utmattad och sov till nio.

Vi hade inte bokat restaurang första kvällen, utan optimistiskt nog ställt in oss på baskisk brakmiddag på GORRIA på C. Diputació. Pyttsan. Fullbokat så det visslade. Men vi fann Valentin på samma gata, ett kombinerat charkuteri och vinkrog med fullt av skäggiga Woody Allentyper efter jobbet, typ. Vi åt suverän risotto (tryffel) och god lammkotlett, betalade rätt saftigt. Albariñon som hette Mar de Frada eller så var inte lika frisk som den plägar vara. "Ekad", fnyste jag, vilket kan vara sant men förmodligen inte. Den ska vara frisk som riesling, aromatisk som sauvignon blanc och samtidigt fruktig, läste jag just.

Frukost på balkongen innan vi begav oss ut på jakt efter pärlor och vin. I Barcelonas Born finns Vila Viniteca, en synnerligen välsorterad affär på Agullers 9. Jag kom ut därifrån försedd med boutiquevinet Finca Sandoval, krispig, besk Guitian Godello, en albariño som heter Ferreira, och den allra sista flaskan de hade av 01:an (ej 00:an tyvärr) Chateau de Closett. Den heter inte riktigt så men jag kommer nog på det sen. /Rätt: Castell de Falset/

Tidigare, på Kastrup, hade de ngt så ovanligt som vinrea, 30 procent reduktion, men där hade nördarna svept rent sånär som på en dammig Chablis till hotellrummet och en Cru Bourgeois som heter Ch de Pez som Hugh Johnson är imponerad av så det fick det bli.

Eftersom termometern vid fredagen lunchtid stod runt 20 grader, i saftig kontrast till snöstormen hemma, korsade vi stadsdelen Barceloneta med dödsförakt för att även i sinnevärlden sitta och softa i solen på drömkrogen Agua. Hur fullbokad var inte den, ännu en miss i planeringen...vi bokade lördagslunch istället och åt en medeltrist burgare på Baja intill. Men solen var god och varm där också.

På kvällen skulle vi till Taller de Tapas, tapasverkstaden i närheten av Picassomuseet, nere på Argenteria. Men på vägen dit passerade vi en av resans stora höjdpunkter, cavastället El Xampanyet, på samma gata som Picassomuseet (C. de Montcada). Här serverade familjen Spagnac cava i läskflaskor med Pommacstuk, för sött tyckte A, för gött tyckte jag. Tapasurvalet därtill sträckte sig från mjälla inlagda sardiner med specialsås till mjälla sardeller med annan specialsås som jag glatt spillde på min nyinköpta designade BarcelONaaxelväska i limeigt gult. Billigt var det också. Och vilka små elaka paprikor med färskost i! Hit MÅSTE man bara gå för den frivola stämningen och atmosfären. Tro mig.

På T. de T. fanns Rotlla nånting, en Priorato. Kul. Maten helt OK, lite saggig frittpotatis kanske...Bar Bubó tvärs över torget hade god billig cava och superdesignade tapas, vi åt fina friterade torskbollar med sesamskal.

Tillbaka till Barceloneta: Agua var verkligen ett kanonställe. Maten lysande, Martin Codax i glasen, tagliolini med räkor och carpaccio på bacalau (torsk). Dessutom fin utsikt över strandpromenaden och 22 grader i solen.

Vi testade ett ställe nära hotellet på kvällen, El Mussol. Åt allt i fel ordning, med deras specialsniglar ackompanjerade av baconmix som kreativ höjdpunkt. En Ribera del Duero till.

Sista dan var vi uppe på Montjuïc, såg Miròmuseet som bara kan rekommenderas. Sista lunchen på Taller nr två inne i Barri Gotic. Nu bättre Albariño...

lördag, mars 04, 2006

B-b-b-barcelona


Har nu tillbringat en långhelg i Barcelona, och det var lika bra eller bättre än sitt rykte. Vi bodde på hotell Jazz på Carrer Pelai 3, ett lite längre stenkast från Ramblan, nära T-banestationen Universitat. Stajlat hotell, komplett med svarta väggar och spottar i badrummet etc., möjligen lite opersonligt och kanske inte helt prisvärt, men ett superläge i stan för en weekend av detta slag.

Ramblan, denna pulsåder till gata full av turistfällor av allehanda slag kan trots allt inte undvikas, man måste se saluhallen bara för att njuta av de fantastiska uppläggningarna av frukt, fisk och you name it. Vi käkade första lunchen på Bar Ra bakom just Boquerian (som saluhallen heter). Sol och billig meny med grillade sardiner som höjdpunkt. Första middagen intog vi på Casa Calvet, en nerlagd textilfabrik med superfräsch mat om än inte till ekonomipris.

Hela Barrio Gotico till höger om Ramblan om man står med ryggen mot havet är ett sammelsurium av affärer och barer. Om man som A. har fastnat i pärlträsket, dvs. älskar att skapa sina egna smycken av lösviktstjosan finns här ett himmelrike, billigt och bra.

Om man som jag sätter vin oerhört högt i livet kan man med fördel söka sig till shoppen Vila Viniteca i Born som är hyfsat välsorterad - där köpte jag bland annat sista dagen en flaska Anima Negra, kultvin från Mallis, till under 30 Euro vilket är helt OK. För den som vill testa först finns andravindet AN2 för ca 11 Euros.

En riktig tapashöjdare är baren/restaurangen Taller de Tapas, snyggt inredd som vi hann med inte mindre än tre gånger under dessa dagar. Ständigt drack vi deras Albarino från Castro Martin, trots att servitrisen bekände att hon inte brukade rekommendera den eftersom vissa gäster blev besvikna. Jag räknade ut att det måste vara miljöskadade spanjorer som MÅSTE ha ekade viner, annars!!! De vet inte vad de sysslar med.

Sista kvällen åt vi middag på Brasserie Flo, också ett fantastiskt ställe med kul betjäning och rimliga priser. Vi åt saltinbakt dorada som smakade fantastico...

En promenad uppe på berget Montjuïc, avslutad med stora öl mitt i solen, hann vi också med, och det var en skön kontrast mot snöiga sunkiga Skåne. Och visst såg vi Sagrada Familia, liksom Picassomuseet...Sammanlagt 11 vinflaskor tyngde ryggsäcken på resan hem. Två st El Vinculo, Alejandro Fernandez mästerverk för 15 Euro, som smakar som det tredubbla...Förmodligen det bästa rödvin jag någonsin druckit!

I'm from Barcelona...