Vamos muchachos...

Tre timmar sent men ändå, till slut, iväg till Barcelona. Hotellet var lite spännande, inte en kvinna så långt ögat nådde, nej, ett äkta ställe gjort och inrett för män som gillar män av samma slags män. Rummet var magnifikt i sitt eget slag med suverän stuck i taket, gamla barockmöbler, fräck balkong, cd-spelare till platt-tv:n, röda och gröna torkade blommor i glasvaserna och en säng där inte den kyskaste lilla oskuld skulle kunna komma undan sex, så trång var den. Med sängstolpar. Stället heter L'Antic Espai, och ligger på La Gran Via de les Corts Catalanes.

Faktum var att rummet var så klaustrofobiskt att det, tillsammans med min täppta näsa, gjorde att jag smått panikslaget inte kunde sova första natten i brist på näsdroppar. Efter några timmar i sällskap med med guideböckerna på den välupplysta toan, och med ett par fåfänga sovomgångar i stolen bredvid barockskåpet, och efter en misslyckad kvartersrunda i syfte att skaffa näsdroppar i jakt på det gröna kors som betyder FARMACIA somnade jag ändå till slut helt utmattad och sov till nio.

Vi hade inte bokat restaurang första kvällen, utan optimistiskt nog ställt in oss på baskisk brakmiddag på GORRIA på C. Diputació. Pyttsan. Fullbokat så det visslade. Men vi fann Valentin på samma gata, ett kombinerat charkuteri och vinkrog med fullt av skäggiga Woody Allentyper efter jobbet, typ. Vi åt suverän risotto (tryffel) och god lammkotlett, betalade rätt saftigt. Albariñon som hette Mar de Frada eller så var inte lika frisk som den plägar vara. "Ekad", fnyste jag, vilket kan vara sant men förmodligen inte. Den ska vara frisk som riesling, aromatisk som sauvignon blanc och samtidigt fruktig, läste jag just.

Frukost på balkongen innan vi begav oss ut på jakt efter pärlor och vin. I Barcelonas Born finns Vila Viniteca, en synnerligen välsorterad affär på Agullers 9. Jag kom ut därifrån försedd med boutiquevinet Finca Sandoval, krispig, besk Guitian Godello, en albariño som heter Ferreira, och den allra sista flaskan de hade av 01:an (ej 00:an tyvärr) Chateau de Closett. Den heter inte riktigt så men jag kommer nog på det sen. /Rätt: Castell de Falset/

Tidigare, på Kastrup, hade de ngt så ovanligt som vinrea, 30 procent reduktion, men där hade nördarna svept rent sånär som på en dammig Chablis till hotellrummet och en Cru Bourgeois som heter Ch de Pez som Hugh Johnson är imponerad av så det fick det bli.

Eftersom termometern vid fredagen lunchtid stod runt 20 grader, i saftig kontrast till snöstormen hemma, korsade vi stadsdelen Barceloneta med dödsförakt för att även i sinnevärlden sitta och softa i solen på drömkrogen Agua. Hur fullbokad var inte den, ännu en miss i planeringen...vi bokade lördagslunch istället och åt en medeltrist burgare på Baja intill. Men solen var god och varm där också.

På kvällen skulle vi till Taller de Tapas, tapasverkstaden i närheten av Picassomuseet, nere på Argenteria. Men på vägen dit passerade vi en av resans stora höjdpunkter, cavastället El Xampanyet, på samma gata som Picassomuseet (C. de Montcada). Här serverade familjen Spagnac cava i läskflaskor med Pommacstuk, för sött tyckte A, för gött tyckte jag. Tapasurvalet därtill sträckte sig från mjälla inlagda sardiner med specialsås till mjälla sardeller med annan specialsås som jag glatt spillde på min nyinköpta designade BarcelONaaxelväska i limeigt gult. Billigt var det också. Och vilka små elaka paprikor med färskost i! Hit MÅSTE man bara gå för den frivola stämningen och atmosfären. Tro mig.

På T. de T. fanns Rotlla nånting, en Priorato. Kul. Maten helt OK, lite saggig frittpotatis kanske...Bar Bubó tvärs över torget hade god billig cava och superdesignade tapas, vi åt fina friterade torskbollar med sesamskal.

Tillbaka till Barceloneta: Agua var verkligen ett kanonställe. Maten lysande, Martin Codax i glasen, tagliolini med räkor och carpaccio på bacalau (torsk). Dessutom fin utsikt över strandpromenaden och 22 grader i solen.

Vi testade ett ställe nära hotellet på kvällen, El Mussol. Åt allt i fel ordning, med deras specialsniglar ackompanjerade av baconmix som kreativ höjdpunkt. En Ribera del Duero till.

Sista dan var vi uppe på Montjuïc, såg Miròmuseet som bara kan rekommenderas. Sista lunchen på Taller nr två inne i Barri Gotic. Nu bättre Albariño...

To Barcelona or not to B?

Snökaos. Inga bussar, inga tåg. Som i den gamla ryska historien där den fåordige kusken säger till passageraren, pekandes mot horisonten: "Beda.Buran." ("Oflyt. Snöstorm.").

Oflyt kan man säga eftersom ett minibreak var inplanerat just i dag, långhelg i Barcelona. Spanair borde lyfta från Kastrup 14.30. Men gör det det?

Vila Viniteca. 15-20 grader. Öl på Montjuic. Tapas. Drinkar på Agua. Hotell L'Antic Espai i Eixample, där Sergio mailar med endast STORA BOKSTÄVER.

Hoppas.

Nyckeln till Sting

Fick tag på Stings självbiografi, Broken Music, på Barnes & Noble i New York. Betalade ca 5 dollar, ett kap. Sting skriver litterärt, språket är riktigt mångfasetterat. Han är angelägen om att berätta om sina drivkrafter, hur hans dåliga förhållande till sina föräldrar, pappa mjölkutköraren och olyckliga mamma, format honom som vuxen.

I grunden är han en jazzman, vilket för oss som inte följt honom så nära förklarar hela banan efter Police rent musikaliskt. Han sliter i många år med konstellationen Last Exit i Newcastle innan det lossnar i London sedan han mött Stewart Copeland med hela den amerikanska gåpåarandan. Och det är punkens storhetstid...The rest is history, som man säger.

Jag gillar boken, och det är en tid man känner igen. Uppskattar att Sting fokuserar på tiden innan Police. Inget för popkalenderbitare kanske, men en bra bildningsroman om en ung romantisk man.

En ny quickie till NYC

Javisst är det kônstigt, en ny sväng till Det stora äpplet, med ca 24 timmar att utnyttja. Flyget dit innehöll kall, torr och inte gratis 1999 Henriot (Pinot Noir, Chardonnay), Anselmi San Vincenzo 2005, generös italienare med lite grapedoft, funkade bra med lax, Babich Reserve Pinot Noir 2004 och Clos de los Siete, tungviktare från Argentina samt Pouilly Blanc Fumé, Jean-Claude Chatelain, Les Berthies 2005.

På La Masseria (mellan Broadway och 8:e avenyn) åt jag mitt livs bästa mozzarella, vilket jag upplyste kyparen om. "Yes, it's very moist when fresh," sa han stolt. Helt rätt, det gav uttrycket smälta i munnen en helt ny innebörd. Ett glas Barolo därtill. Inte helt fel.

På MOMA som var den stora kulturella behållningen - har aldrig sett så många verk som jag känner till "live" på ett och samma ställe (impressionister, Picasso, Dali, Warhol, you name it) - drack jag ett glas dolcetto till paninin. Lättdrucket, vacker ljusröd färg, finfint.

Shoppingen slutade med en skjorta från Mexx.

Iakttagelse: Två gånger på ett dygn försökte man sno mig på tio dollar, först på Mexx, sedan i tågbiljettluckan.

Dum turist är inte alltid så dum.

Varför Jellyfishs första är ett riktigt bra vin

Musik och vin har saker gemensamt, det är bara att inse. Det krävs bra jord, bra klimat och en duktig odlare för att göra ett riktigt bra vin. Det krävs bra grundkompositioner, snyggt utförande och bra produktion/smak för att göra en bra skiva.

Ta Jellyfishs första alster, Bellybutton. Kompositionerna och instrumenteringen är oerhört genomtänkta, på gränsen till kliniskt sammansatta med vassa röster, grymma stämmor, helkonstiga intron och genomarbetade arr. Lite Beatles, lite Queen, lite 10 CC, lite Beach Boys, lite Supertramp(!). Mycket jobb bakom varje låt, ingen Bob Dylan-stil att vi går in i studion och river av grejorna och det blir nog bäst i första tagningen.

Man måste noggrant tänka igenom hur druvorna och ev. ekfatslagring ska samspela.

Sen var det vädret. På den första skivan fanns viljan att göra något gemensamt känns det som, ett samarbetsklimat. Varje medlem tillför sin bestämda del av helheten.

Till sist finliret, att stämma av, sätta ihop, slipa fint och göra allt perfekt. Smaka av, liksom.

Precis som ett bra vin. Doft och smak ska stämma överens.

Lyssna redan till första spåret "The man I used to be". Så hör du hur det hänger ihop.

Detta gillar jag...enligt mig själv på MySpace

Music
Roxy Music/Bryan Ferry, Talking Heads/David Byrne, Bowie, Jellyfish, Posies, Premiata Forneria Marconi, Timbuktu...Diana Krall, Alison Krauss, Stina Nordenstam, Kraftwerk.
Movies
Deer Hunter, Fitzcarraldo, Once upon a time in America, The Player, Boogie Nights.
Television
Heimat, Brideshead revisited, Sopranos
Books
David Lodge, Richard Ford, Marianne Ahrne

Inte dyr inte obskyr

Tierra Oscura från Chile som kom i senaste släppet borde betyda mörk jord eller liknande. Hur som helst är det cabernet franc i den, (en av mina favoritdruvor alltsedan den superba middagen på enstjärniga Ensemble i Köpenhamn för cirka ett år sedan. Sommelieren där hade en klar förkärlek för lite unga stjälkiga men intressanta viner, till exempel serverades ett rött vin från Champagne, något som egentligen bara görs särskilt varma år, det är ju inte särskilt varmt där), och för att återvända till mörk jord - den var väldans god. Inte alls så där varmblodig och uppuffad som sydamerikanerna ofta är. Utan klart europeisk i sin framtoning.

77 spänn, som hittat, jag kastade mig iväg efter 3 nya flaskor i lördags. Och eftersom jag var på bra humör så blev det lite extra i påsen. En Brunello Col d'Orcia 2000 och en chenin blanc från Nicolas Joly, den biodynamiske mästaren i Loire. Det var en överbliven flaska på Kronprinsen i Malmö som jag förbarmade mig över. Den får ligga ett par år bredvid sin Savennièreskollega i skåpet.

Till hemmamiddagen i går blev det mer cabernet franc. (Det var en mezestallrik med fylld paprika, lammrack, tzatziki, aubergineröra, klyftpotatisk och grillad paprika.) Flarran var en Bourgueil från Hervé nånting som jag fyndade i Stockholm i höstas (när jag glömde mina nyinköpta mockaboots i en taxi bara för att chauffören var en fullständig galning. Men det är en helt annan historia. Fick tillbaka dem och de är favoriter.) Bourgueilen var en riktig hit, tung och fin, lutande åt bordeaux om man ska vara ärlig, och det ska man.

I dga har vi gjort chili enligt ett riktigt recept som föreskriver
ingen lök,
ingen köttfärs
inga tomater
inga bönor
utan bara massor av kött och olika sorters chili (ancho, chipotle, piripiri etc.). Koka i två-tre timmar. Lyssna på Hank Williams.
Drick ljus öl.
Och Agavetequila som heter Aha Toro (uppe i höger hörn...)

En blir däst. Men glad.

Ny månad, nytt släpp

I Trelleborg där jag jobbar tillhör inte Systemet de allra mest välsorterade, men en tur på lunchen resulterade ändå i några inköp:

Tierra Oscura, Cabernet Franc från Chile
Boa Terra
Tierras de Luna

Så får vi se vad det smakar....