Visar inlägg med etikett priorato. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett priorato. Visa alla inlägg

onsdag, maj 18, 2011

Barcaaaaa!


Ja, vi tog oss ner till Barca igen, trots att Spanair ville spela oss ett spratt och ställde in 8.00-planet vi var bokade på, så vi fick nöja oss med Cimber Sterling 11.15. Bussen in till Catalunya, incheckning på NH Duc de la Victoria som har ett finfint läge ett kvarter in i Barrio Gotico sett från Ramblan.

Vi begav oss direkt i riktning mot Born för att spana in våra stamställen. Själv letade jag randiga strumpor men fick tji, allt var bara sedvanligt diskret i färgerna. Men lite tapas blev det direkt, på baskiska kedjan Euskal Etxea. Till dem drack vi (som man ska på baskiska hak) torra friska vinet txakoli som serveras i dricksglas i små portioner.

Tog sedan ett glas vitt (ekad Verdejo för min del) utanför katedralen och passade på att bese den, vilket vi nog inte gjort tidigare. Väl värt!

Middagen var bokad på Biblioteca i Raval, en fin lokal som sannolikt syftar på Barcas boktryckartraditioner. Åt en långstekt lammlägg som hette duga, till detta skönfruktigt Prioratvin från Mas Igneus. En sympatisk sak med Spanien är att påslaget på flarrorna ofta är blygsamma 30-40 procent, vilket gör att man kan unna sig bättre viner som ändå kostar under 25 Euro, vilket för samma summa bara genererar rena skräpet här i Sverige.

Fredagen var shoppingdag, man måste bara se vad Desigual har att erbjuda. Har aldrig gått därifrån utan något, så även denna gång trots heligt löfte om motsatsen. En skjorta och en tunn jacka, till extrapris i alla fall. Och A. fyndade likaledes. Vi var även på Sephora, den gigantiska kosmetikaffären i El Triangle vid Placa Catalunya där jag investerade i en pincett med belysning. Oumbärligt? Kanske.

Fredag lunch var inbokad på stranden i Barceloneta. Agua på altanen är aldrig fel när solen skiner. Vi åt det grekerna kallar small fish, dvs. friterad slom om man kommer från Karlstad. Och friterade kronärtskockor, nyttigt och gott ;) Därefter en harrlig gryta med ris, bläckfisk, kronärtskockor och annat. Martin Codax albariño till, som alltid. Sedan dåsade vi i solen på stranden. A. badade men för en gångs skull var jag fegis. Hade dragit på mig en liten förkylning som jag försökte mota bort med ivrigt ätande av Echinaforce...

Otroligt nog orkade vi inte gå ut och äta middag på kvällen, utan slocknade på hotellet mer eller mindre. Cavan från Juvé & Camps hjälpte till lite grand.

Lördagen var vikt för en tur till Sitges. Det är en liten fin badort med gamla traditioner som ligger ca 40 minuter med tåg från Barca. Turen dit var också fin. Ta gärna tåget redan på stationen Passeig de Gracia, eftersom man då kommer på före resten av soldyrkarna som går på på station Sants.

Vi frågade om vägen till stranden på turistbyrån intill stationen i S. Det handlar om en pittoresk liten by, fortfarande en aning sömnig i maj. Men solen lyste från klarblå himmel, så vi valde att snabbt boka solsängar och parasoll hos mr Jimmy som hade sin del av stranden rätt nära den ursprungliga Chiringuito (=strandsylta) där vi sedan åt lunch. Knappast billigt, vi tog patatas bravas, friterad bläckfisk (inte ringar, småbläckfiskar...) och en grönsallad, samt några glas öl i värmen. Men kul och enkelt. En dag i Sitges är bara att rekommendera, skönt avslappnat och härliga stränder.

På kvällen var vi bokade på restaurant Montiel som ligger på en parallellgata till Carrer Montcada med Picassomuseet. Den är uppskriven på Tripadvisor, så förväntningarna var relativt uppskruvade. Tyvärr skulle de komma på skam. Vi valde avsmakningsmenyn som såg lovande ut, först appetizers med grön olivolja, bröd, korv etc. Sedan en rökt sardin som jag direkt reagerade på var alldeles för salt. Smaken var god, men...Samma intryck höll i sig i den kommande tonfisktartaren, den blandade svampen likaså. Anklevern mi-cuit var väl den enda förrätten som höll klassen. Stället bjöd på en bra cava benämnd Privat som entré, och vi drack en katalansk druva vid nämnd Trepat, ganska lik pinot noir, till förrätterna, en angenäm upplevelse. Producenten hette Andreu.

Men varmrätterna var också översaltade, både fisken och köttet, och led dessutom av alltför hög värme i tillagningen, vilket torkar ut fisken (ett vanligt medelhavsfel) och ger bränd smak åt köttet. Inte ens Fefiñanes albariño, the mother of these wines, eller Tomas Cusiné Vilosell som vi drack glasvis till dessa rätter kunde rädda tillställningen. Ostarna, efterrätten och petit fourerna som avslutade blev bara nesliga försök att komma tillbaka i matchen. Den var helt enkelt förlorad, trots ett glas bubbligt dessertvin som kompensation när vi kände oss tvingade att anmärka. Lita alltså inte på Tripadvisor, det är alldeles för mycket amerikaner där som inte riktigt har samma smaker som vi. Priserna på Montiel är väl inte avskräckande, avsmakningsmenyn betingar 50 Euro, men kvaliteten är inte tillräcklig.

Vi hade nästan hela söndagen på oss eftersom planet inte gick förrän 19.15. Vi gav oss tillbaka ner till stranden, vädret var fortfarande mycket bra, och jag lyckades få tillbaka min kamera som jag glömt på Agua vid fredagens lunch.

Lunchen blev en chansning, då vi letade efter Xiringuito Escriba, ägd av familjen E. med det berömda konditoriet vid Ramblan, snubblade vi istället över en osannolik samling restauranger i marinan vid Port Olimpic. Detta visade sig vara vart katalanerna själva gärna äter söndagslunch. Vi valde lite på måfå ut ett gigantiskt ställe, Moncho's, som ligger precis i hörnet av hamnen. Det var en riktig fullträff. Snabb servering av pimientos padron, de saltade små gröna pepparfrukterna som är en obligatorisk tapas. En enkel hummersallad med ägg därefter och som kronan på verket Gambas al Ajillo som var gudomliga. Enkelt men fantastiskt gott, en doft av krispig vitlök i olja och så ett stilla vin gjort på cavadruvorna, producerat av Juvé y Camps även detta. Moaaah! Efter detta var det faktiskt inte svårt att åka hem, solen och maten hade gjort sitt även denna gång. Hasta la vista!

(Vinet som även syns på bilden ovan, och som var gjort på cavadruvor heter Ermita d'Espiells: Considered a classic within the Denomination of Origin Penedés, produced with free-run juice from the grape harvest of vineyards growing the Macabeu, Xarel·lo and Parellada varieties.

Ideal to drink with any type of fish or seafood, also good with starters.

Matured in bottle for 9 months.)

onsdag, mars 17, 2010

Spanien är ett land där man dansar tango

...men oxå dricker en hel del bra vin. Nedanstående lista är en resumé från gårdagskvällens crash course i spanska viner med tonvikt vid en del rådande trender. En vetgirig grupp Munskänkar gjorde tummen upp för Finca Sandoval, medan Baron de Ley delade lägret ordentligt, ända från "unket" till "mycket gott". Och just denna flaska Vilosell kunde nog inte klassas som "bersåvin". Flaskvariation?

Halvblind provning Spanien, 16 mars 2010

Vita viner:
Catalunya: Raïmat Abadia Blanc des Blancs 2008 (Albariño/Chardonnay/Sauvignon Blanc) 69:-
Från Katalonien kommer denna intressanta blandning där den traditionellt galiciska druvan i ropet, albariño, blandats med chardonnay och sauvignon blanc till en frisk, ungdomlig mix. Producenten Raïmat, ägd av cavajätten Codorniú med hemvist i Penedes, alltså i nordöstra Spanien, har börjat blanda i albariño i sina tidigare chardonnay-dominerade Blanc de Blancs-viner, under inflytande av australiske vinmakaren Marc Nairn. Parentes: Den över hela världen kände vinmakaren Miguel Torres har sin teori helt klar: han tror stenhårt att albariño är en variant av Riesling, en inte alltför långsökt idé med tanke på den höga syran. Guia Peñin-poäng: 89

Rueda: Viña Morejona 2008 (Verdejo) 88:-
Den lite svårhanterade druvan verdejo har sedan man hittat metoder att behandla den (såsom nattlig skörd och skydd av livsmedelsgas under hanteringen för att undvika oxidation) blivit Ruedas kännetecken. Marqués de Riscal var förmodligen först med att göra detta friska aromatiska, och i just detta fall friskt fruktiga, vin som kan innehålla även druvan viura som finns framför allt i vit rioja.

Valdeorras: Guitiàn Godello 2006 (Godello) 199:-
Godello är en druva vi ser väldigt lite av här. Den odlas i Valdeorras i nordvästra Spanien, och de som gjort den berömd är just A Tapada, som gör tre olika varianter av Guitiàn: en ofatad hundrakronors, en ”sur lie” för hundrafemtio ca, och till sist denna variant, den fatade för ca 200. Den sistnämnda är den enda Systemet tagit in, vilket jag kan tycka är lite synd då de andra är väl så bra…Guia Peñin-poäng: 91

Röda viner:

Costers del Segre: Vilosell 2006 119:-

Om man någonsin skulle komma på tanken att kalla ett rött vin för ett bersåvin så är detta en god kandidat: Vilosell av stjärnskottet Tomás Cusiné i Costers del Segre är lite av husvin på La Vinya del Señor, den fina vinbaren i Born i Barcelona. Det var där jag först såg den Paul Smithmönsterlika etiketten som ser så lockande ut med sina tvärränder. Någon dag senare skyltades det med samma etikett i Vila Viniteca, min husvinaffär i Barcelona, så jag var tvungen att slå till. Hur smakar då Vilosell? Druvblandningen är tempranillo 62%, merlot 13%, cabernet sauvignon 14%, syrah 5%, garnacha 3%, cariñena 3%. En RIKTIGT elaborerad cuvée med andra ord, smeksam, charmig, fruktig, varm, vissa tanniner men inte så sträva.

Rioja traditionell: Marqués de Murrieta Finca Ygay Reserva 2003 129:-Marqués de Murrieta tillhör urgardet som på 1860-talet började framställa vin i Rioja enligt bordeauxmetoder, med lagring på 225-liters ekfat ,”barriquer”, vilket av de flesta i området ansågs vara ett för dyrt och omständligt sätt att hantera vinet. Men framgångarna för denne markis och även de Riscal som nog var allra först bevisade att de hade fel. Ygay framställs enligt denna metod, och Reserva anger att vinet lagrats i åtminstone tre år, varav minst ett på ekfat. Druvor: 88% tempranillo, 8% garnacha tinta och 4% mazuelo. Enligt Systemet: Balanserad, utvecklad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av dill, torkade fikon, plommon, muskot och mörk choklad.

Rioja modern: Baron de Ley Club Privado Reserva 2004 (Tempranillo) 103:-

En motreaktion i modernare tid mot den traditionella överlånga ekfatslagringen (som har effekten att frukt och friskhet tenderar att blekna bort över tid) är den ”nya” riojastilen, där Baron de Ley är en av de värdigaste företrädarna. Här är eken tydlig, men samtidigt ska frukten vara tydlig och med yngre framtoning, men ändå fortfarande RIOJA. Enligt Systemet: Kryddig, aningen utvecklad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, plommon, tobak, dill och choklad.

Manchuela: Finca Sandoval (Syrah/Monastrell/Bobal) 2007 263:-Finca Sandoval är ett spännande vin, och Victor de la Serna som utvecklat den är en parallell till Pet Shop Boys inom musiken, dvs. journalisten som bytte sida och istället för att recensera ägnar sig åt att producera. Flera års sökande efter en vingård med rätt terroir slutade i den relativt okända regionen och nya appellationen Manchuela beläget mellan La Mancha och Utiel Requena i mellersta Spanien.
Här hittade Victor allt han letade efter och dessutom till rimlig kostnad. Druvsammansättningen är 79% Syrah, 19% Monastrell (Mourvèdre), 9% Bobal.

Priorato: Finca el Puig 2003 189:-

Ett annat område som låtit tala om sig på sistone är DOC Priorato i Katalonien, vars röda viner rönt internationella framgångar. Vingårdarna ligger på terrasser längs branta sluttningar, på höjder upp till 700 meter över havet, där huvudsakligen garnacha och cariñena odlas, med vissa inslag av syrah och cabernet sauvignon. Vinerna är koncentrerat fruktiga och strama, och kräver ofta lång buteljlagring innan de kommer till sin rätt. En föregångare bland pionjärerna i Priorato är Alvaro Palacios. Druvor: 45% garnacha, 23% cariñena, 20% cabernet sauvignon, 10% merlot och 2% syrah. Enligt Systemet: Stor, aningen utvecklad doft med rostad fatkaraktär, inslag av körsbär, romrussin, choklad, muskot, kaffe och läder.

Jumilla: Vedré 2007 (Monastrell/Syrah/Tempranillo) 99:-
Jumilla ligger längre söderut i Spanien och var ett område som tidigare mest gjorde enklare bulkviner. Efter det att området mycket sent (på 1980-talet) drabbats av vinlusen, gjordes ett allvarligt försök att höja kvaliteten, inriktat i huvudsak på områdets röda druva framför andra, monastrell, som kallas mourvèdre i Frankrike. Resultatet är lyckat, och den kände amerikanske kritikern Robert Parker som gillar kraftfulla viner har gett flera av jumillavinerna 90 poäng eller mer. Vedré innehåller förutom monastrell även syrah och tempranillo. Enligt Systemet: Nyanserat, kryddigt vin med fatkaraktär, inslag av plommon, viol, choklad, tobak och lakritsrot.

fredag, november 16, 2007

Bordeaux Baby

Alla tåg går till Bordeaux, eller? Ibland kan man tro det i vinsammanhang. När jag var i Holland ett par dar blev det förstås en flarra B. som blev vinresultatet, en 2004 vid namn Chateau Angludet. Och vid primörsläppet tidigare i år blev det en Phélan-Ségur, en Branaire-Ducru, två stycken Lagrange och en Durfort-Vivens. Och tidigare en liten Petit Cheval.

Var är min italienska inriktning? Jodå, den lever, har minst tre Brunello -99 som väl ska vara drickfärdiga snart, lika många lite yngre, fyra-fem Barolo och lika många Barbaresco som ligger och vilar.

Provade förresten en lysande modespanjor från Priorato nyss. En Scala Dei som var super, inte alls så starkvinsaktig som jag tidigare förknippat med P., utan väl balanserad och, ja, nästan lite Bordeauxaktig...trots att det är mest Garnatxa. Alla tåg går till Bor...

Men ikväll är det ju fredag och lilla räkan väntar som sig bör. För detta har jag plockat fram, kanske inte för att matcha utan för att jag är så sugen, en Riesling från gamla Österrike, Jurtschitsch Zöbinger Heiligenstein. Yummy.

Har tillbringat en stund med min gamla polare C. från Östersund som plockade fram ögonblicksbilder från Karlskoga, såsom huru Bengt-Åke Gustavsson körde packmoppe, Svennis vägrade spela fotboll, och Anders Jakobsson förgäves försökte kursa förstaupplagan av Sagan om Sune i snöglopp vid K-Center. Funny how life has other plans.