Vamos muchachos...

Tre timmar sent men ändå, till slut, iväg till Barcelona. Hotellet var lite spännande, inte en kvinna så långt ögat nådde, nej, ett äkta ställe gjort och inrett för män som gillar män av samma slags män. Rummet var magnifikt i sitt eget slag med suverän stuck i taket, gamla barockmöbler, fräck balkong, cd-spelare till platt-tv:n, röda och gröna torkade blommor i glasvaserna och en säng där inte den kyskaste lilla oskuld skulle kunna komma undan sex, så trång var den. Med sängstolpar. Stället heter L'Antic Espai, och ligger på La Gran Via de les Corts Catalanes.

Faktum var att rummet var så klaustrofobiskt att det, tillsammans med min täppta näsa, gjorde att jag smått panikslaget inte kunde sova första natten i brist på näsdroppar. Efter några timmar i sällskap med med guideböckerna på den välupplysta toan, och med ett par fåfänga sovomgångar i stolen bredvid barockskåpet, och efter en misslyckad kvartersrunda i syfte att skaffa näsdroppar i jakt på det gröna kors som betyder FARMACIA somnade jag ändå till slut helt utmattad och sov till nio.

Vi hade inte bokat restaurang första kvällen, utan optimistiskt nog ställt in oss på baskisk brakmiddag på GORRIA på C. Diputació. Pyttsan. Fullbokat så det visslade. Men vi fann Valentin på samma gata, ett kombinerat charkuteri och vinkrog med fullt av skäggiga Woody Allentyper efter jobbet, typ. Vi åt suverän risotto (tryffel) och god lammkotlett, betalade rätt saftigt. Albariñon som hette Mar de Frada eller så var inte lika frisk som den plägar vara. "Ekad", fnyste jag, vilket kan vara sant men förmodligen inte. Den ska vara frisk som riesling, aromatisk som sauvignon blanc och samtidigt fruktig, läste jag just.

Frukost på balkongen innan vi begav oss ut på jakt efter pärlor och vin. I Barcelonas Born finns Vila Viniteca, en synnerligen välsorterad affär på Agullers 9. Jag kom ut därifrån försedd med boutiquevinet Finca Sandoval, krispig, besk Guitian Godello, en albariño som heter Ferreira, och den allra sista flaskan de hade av 01:an (ej 00:an tyvärr) Chateau de Closett. Den heter inte riktigt så men jag kommer nog på det sen. /Rätt: Castell de Falset/

Tidigare, på Kastrup, hade de ngt så ovanligt som vinrea, 30 procent reduktion, men där hade nördarna svept rent sånär som på en dammig Chablis till hotellrummet och en Cru Bourgeois som heter Ch de Pez som Hugh Johnson är imponerad av så det fick det bli.

Eftersom termometern vid fredagen lunchtid stod runt 20 grader, i saftig kontrast till snöstormen hemma, korsade vi stadsdelen Barceloneta med dödsförakt för att även i sinnevärlden sitta och softa i solen på drömkrogen Agua. Hur fullbokad var inte den, ännu en miss i planeringen...vi bokade lördagslunch istället och åt en medeltrist burgare på Baja intill. Men solen var god och varm där också.

På kvällen skulle vi till Taller de Tapas, tapasverkstaden i närheten av Picassomuseet, nere på Argenteria. Men på vägen dit passerade vi en av resans stora höjdpunkter, cavastället El Xampanyet, på samma gata som Picassomuseet (C. de Montcada). Här serverade familjen Spagnac cava i läskflaskor med Pommacstuk, för sött tyckte A, för gött tyckte jag. Tapasurvalet därtill sträckte sig från mjälla inlagda sardiner med specialsås till mjälla sardeller med annan specialsås som jag glatt spillde på min nyinköpta designade BarcelONaaxelväska i limeigt gult. Billigt var det också. Och vilka små elaka paprikor med färskost i! Hit MÅSTE man bara gå för den frivola stämningen och atmosfären. Tro mig.

På T. de T. fanns Rotlla nånting, en Priorato. Kul. Maten helt OK, lite saggig frittpotatis kanske...Bar Bubó tvärs över torget hade god billig cava och superdesignade tapas, vi åt fina friterade torskbollar med sesamskal.

Tillbaka till Barceloneta: Agua var verkligen ett kanonställe. Maten lysande, Martin Codax i glasen, tagliolini med räkor och carpaccio på bacalau (torsk). Dessutom fin utsikt över strandpromenaden och 22 grader i solen.

Vi testade ett ställe nära hotellet på kvällen, El Mussol. Åt allt i fel ordning, med deras specialsniglar ackompanjerade av baconmix som kreativ höjdpunkt. En Ribera del Duero till.

Sista dan var vi uppe på Montjuïc, såg Miròmuseet som bara kan rekommenderas. Sista lunchen på Taller nr två inne i Barri Gotic. Nu bättre Albariño...