Som av en slump, men det är knappast frågan om slump i såna här sammanhang, har min uppmärksamhet på sistone slukats av manliga förebilder i något mognare ålder än jag själv.
Jag har sett igenom Bruce Springsteens återutgåva av det epokgörande albumet Born to run med tillhörande DVD om hur skivan gjordes. Jag har skaffat Peter Gabriels båda DVD från konserturnéer 1994 och 2003 (”Secret World” resp. ”Growing Up”, båda mästerverk). Jag har sett Bryan Ferrys TV-liveupptagning av senaste albumet Dylanesque. Där han dessutom förstås pratar om sitt förhållande till just Bob Dylan. Jag har lyssnat på Talking Heads och reflekterat över David Byrnes musik och karriär sen dess. Jag kunde lika gärna ha funderat över David Bowie. Eller tillochmed Ingmar Bergman som naturligtvis är betydligt äldre.
Men ändå. Det finns en röd tråd. Och den handlar om bästa sättet att kombinera arbete, kreativitet/passion och kärlek/familj. Helt enkelt om vad som är rätta sättet att använda sin korta tid här på klotet om man har konstnärs- eller artistaspirationer.
Born to run var Springsteens tredje skiva. Det var ganska mycket make or break. Och han hade en vision som var ganska visuell och ganska påverkad av film, vilket Jon Landau kom in utifrån och förstärkte.
Bruce försökte styra alltihop intill perfektion, och visionen visade sig hålla, fast han tillochmed fick styra varje enskild ton och ansats i Clarence Clemons solon. Han säger att han ägnat hela sin resterande karriär åt att utveckla de teman som han fick med på Born to run.
Lika mycket perfektionist eller värre är Peter Gabriel. Det kan mycket lätt ta tio år mellan albumsläpp, som mellan Us och Up, de album kring vilka de båda DVD:erna är uppbyggda.
Us är mera tillgänglig, med favoriter som gospelvarianten Washing of the water, eller den självgranskande Digging in the dirt...Jag tror inte det finns någon sångare med så mycket personlighet och tyngd i botten som Peter G. Och han lägger övermycket kraft på texter och arrangemang. Det kan nästan riskera att bli för mycket känslor och erfarenheter på ett och samma ställe. Som ett överextraherat vin ungefär. Därtill kommer hans fascination för det visuella uttrycket, där han går längre än Bowie med uttänkt scenshow etc.
Medan Bryan Ferry, precis som Dylan, ibland bara vill låta inspelningar flyta på. Gärna förstatagningar om det går. Dylanesque är ju ett kommersiellt hastverk om ni så vill. Säljbart, ojämnt, men i mitt tycke ändå motiverat eftersom jag gillar ”Cover-Bryan” mer än ”Dans-Bryan”, de båda sidor av hans artist-jag som turats om i karriären efter Roxy Music. Eller efter Roxys prime time ska jag kanske säga eftersom de fortfarande ”existerar” på papperet.
Det handlar om vad man ska göra med sin karriär, när man väl har passerat en sådan prime time...Hur kombinerar man sin konst med att tjäna pengar till (exklusiv) mat och husrum?
Personligen måste jag ändå säga att jag just nu lutar åt att Peter Gabriel är den av mina tidigare husgudar som vinner i längden, tillsammans med Dylan. Det är ju bara tycke och smak, jag vet, men jag skulle köpa en ny CD av Peter ohörd, medan både Bowie, Ferry, Byrne och Springsteen numera måste göra något extraordinärt för att jag ska investera. Men jag har de senaste Dylanskivorna...
Gå till http://www.petergabriel.com/ så ser du att han är på turné just nu. Den som finge se det!
Jag har sett igenom Bruce Springsteens återutgåva av det epokgörande albumet Born to run med tillhörande DVD om hur skivan gjordes. Jag har skaffat Peter Gabriels båda DVD från konserturnéer 1994 och 2003 (”Secret World” resp. ”Growing Up”, båda mästerverk). Jag har sett Bryan Ferrys TV-liveupptagning av senaste albumet Dylanesque. Där han dessutom förstås pratar om sitt förhållande till just Bob Dylan. Jag har lyssnat på Talking Heads och reflekterat över David Byrnes musik och karriär sen dess. Jag kunde lika gärna ha funderat över David Bowie. Eller tillochmed Ingmar Bergman som naturligtvis är betydligt äldre.
Men ändå. Det finns en röd tråd. Och den handlar om bästa sättet att kombinera arbete, kreativitet/passion och kärlek/familj. Helt enkelt om vad som är rätta sättet att använda sin korta tid här på klotet om man har konstnärs- eller artistaspirationer.
Born to run var Springsteens tredje skiva. Det var ganska mycket make or break. Och han hade en vision som var ganska visuell och ganska påverkad av film, vilket Jon Landau kom in utifrån och förstärkte.
Bruce försökte styra alltihop intill perfektion, och visionen visade sig hålla, fast han tillochmed fick styra varje enskild ton och ansats i Clarence Clemons solon. Han säger att han ägnat hela sin resterande karriär åt att utveckla de teman som han fick med på Born to run.
Lika mycket perfektionist eller värre är Peter Gabriel. Det kan mycket lätt ta tio år mellan albumsläpp, som mellan Us och Up, de album kring vilka de båda DVD:erna är uppbyggda.
Us är mera tillgänglig, med favoriter som gospelvarianten Washing of the water, eller den självgranskande Digging in the dirt...Jag tror inte det finns någon sångare med så mycket personlighet och tyngd i botten som Peter G. Och han lägger övermycket kraft på texter och arrangemang. Det kan nästan riskera att bli för mycket känslor och erfarenheter på ett och samma ställe. Som ett överextraherat vin ungefär. Därtill kommer hans fascination för det visuella uttrycket, där han går längre än Bowie med uttänkt scenshow etc.
Medan Bryan Ferry, precis som Dylan, ibland bara vill låta inspelningar flyta på. Gärna förstatagningar om det går. Dylanesque är ju ett kommersiellt hastverk om ni så vill. Säljbart, ojämnt, men i mitt tycke ändå motiverat eftersom jag gillar ”Cover-Bryan” mer än ”Dans-Bryan”, de båda sidor av hans artist-jag som turats om i karriären efter Roxy Music. Eller efter Roxys prime time ska jag kanske säga eftersom de fortfarande ”existerar” på papperet.
Det handlar om vad man ska göra med sin karriär, när man väl har passerat en sådan prime time...Hur kombinerar man sin konst med att tjäna pengar till (exklusiv) mat och husrum?
Personligen måste jag ändå säga att jag just nu lutar åt att Peter Gabriel är den av mina tidigare husgudar som vinner i längden, tillsammans med Dylan. Det är ju bara tycke och smak, jag vet, men jag skulle köpa en ny CD av Peter ohörd, medan både Bowie, Ferry, Byrne och Springsteen numera måste göra något extraordinärt för att jag ska investera. Men jag har de senaste Dylanskivorna...
Gå till http://www.petergabriel.com/ så ser du att han är på turné just nu. Den som finge se det!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar