Gamle Leonard

Ni känner till typen.

Den äldre, gärna gråhårige, ytterst levnadserfarne diktaren/sångaren/affärsmannen som med sin visdom (och ibland pengar) strävar efter att förföra yngre, gärna vackra och livsbejakande kvinnor med många frågor i sina huvuden.

Den äldre romantikern uppvaktar den aktuella kvinnan, förför så småningom, främst med sin kunskap och sin erfarenhet...det är ju inte första gången...och ser i varje ny ung kvinna något UNIKT. Som tyvärr efter hand kommer att förgå. Han besvarar, till synes, hennes frågor om livet, gärna i poesi eller aforismer, men flera år senare när han för länge sedan flugit vidare till en annan blomma i raden inser hon hur tomt hans romantiserande har ekat.

En lysande dokumentär som gick på TV i förra veckan om en man och hans föräldrar avslöjade hur filmarens mor levt i en romantisk dröm uppbyggd av femtiotalets filmer och deras kvinnoroller.

Rollen ovan är samma fälla fast på manssidan. Värdiga representanter för detta otidsenliga och trista men fortfarande fullt gångbara ideal är Ulf Lundell och ett antal andra svenska och utländska författare som inte behöver nämnas här. Litterära varianter på det urgamla temat är Casanova och Don Juan. Och den främste vapendragaren av dem alla.

James Bond.

Och hela denna tankegång orsakad av att lyssna på Leonard Cohen i bilen på väg till jobbet. Som är så mycket mindre av allt musikaliskt än Cat Stevens. I mina ögon.