Holländsk riesling

Holland är väl inte det största vinlandet, men icke desto mindre snubblade jag över en holländsk riesling när jag senast passerade Schiphol. Apostelhoeve heter den, och vi öppnade den igår på julafton med min nya Screwpulljulkapp.

Mycket fin balans, torr, lätt mineralisk, inte dumt alls! Typiskt europeisk i stilen, och därmed nästan värd sina 19 Euro. Lite får man betala för själva exklusiviteten, tycker jag. Lite info på nederländska här: http://www.apostelhoeve.nl/Wijnen/Riesling/tabid/531/language/nl-NL/Default.aspx

Daniel Berlin i Skåne Tranås

Efter tips från P-O hade jag fått en mycket fin födelsedagspresent av A. En riktig gåsamiddag på Daniel Berlins krog i Skåne Tranås (bilden). Var ligger det? En bit utanför Ystad åt Tomelilla till ungefär. Byn består av ett par gator, vandrarhemmet som vi checkade in på (mycket bra!) och krogen som ligger 192 steg exakt från vandrarhemmet. Och lite till: en plantskola, en chiliplantshop och en liten chokladfabrik till exempel, för den som söker andra nöjen på orten.

Fördrinken på rummet var en nyhet för mig, Murés Gentil från Alsace för behagliga priset 92 kronor, väldigt prisvärd, skön liten beska i avslutet.

Väl framkomna till krogen visade sig vår middagssal vara ett fint vitt litet rum med bubbliga Mooreinspirerade skulpturprydnader på väggarna. Vi satsade på vinpaket förstås. Amusen var en bit grissida med blomkålspuré, hyvlad blomkål och lökbuljong. Härligt, finstämt. Kavring med smör till, jajamän.

Förrätten var traditionell svartsoppa. Jag har alltid gillat detta trots omvärldens skepsis. Men jag tränade som liten eftersom min morfar alltid hämtade svartsoppa från Stadshotellets kök i Karlskoga vid den här tiden på året...

Soppan var mild, serverades med madeira som är en trotjänare i sammanhanget och matchar kryddningen. I mitten av fatet lågen bit gåsleverterrin med några hyvlade skivor gåsamage och hjärta on top. Låter brutalt, men det är så det ska vara...

Varmrättens gås var en rejäl bunt gåsabröst delikat lättstekt med krispigt skinn i änden, plus en savoykålsrulle med lår och andra bitar brunt kött i strimlor. Till detta kalorijägarens mardröm, nämligen confiterad potatis (kokt i flottet, betyder detta), samt ytterst varsamt behandlad brysselkål och en fin skysås, typ.

Till detta drack vi förstås pinotnoir-baserat vin, bourgogne är ju en fullständig klassiker till gås. I detta fall handlade det om en Côte Chalonnaise (utkanten av Bourgogne), ung med fina syror, producerad av Benoit Delorme, en nykomling för mig, mycket trevlig sådan. Lär dessutom vara biodynamiskt framställd...Ibland måste man bara dricka ung pinot noir, det är så piggt och spännande!

Härefter fick vi en välförtjänt stunds vila...

Efterrätten var sublim, en liten bakelse/paj med smulor och kolasmak, omgiven av äppelbitar i äppelskum, gjort av kolsyra och gelatin, berättade hr Berlin. Till detta en Loirekreation som jag inte smakat tidigare, blandning av söttvin, vittvin och druvjuice gissade vi, från Anjou i alla fall och med tydliga äppeltoner som rimmade fint med efterrätten.

Vi hade därmed gjort oss förtjänta av te/kaffe med en calva och en grappa som tog oss slutgiltigt runt kostcirkeln. Vi bokade omgående in en repris på långfredagen nästa år. Berlins krog stänger nämligen nu för att hämta andan, bygga om, och fortsätta sin satsning på lokala råvaror nästa år i april. Vi tillhör fansen!

Fadäs i repris, nä, banne mej…

Min son Justus och jag var i London och ville gärna äta sista dagen på det som Jamie Oliver tycker är stans bästa fish and chips...visserligen låg det en bit bort, men det var lugnt med tiden tyckte jag. När vi så småningom hittat dit, vederbörligen ätit (de var goda!), och skulle ta t-banan tillbaka visade det sig att den närmaste stationen var tillfälligt stängd. Så det var bara att vanka vidare till nästa station, vilket tog ca tjugo minuter som inte riktigt var inkalkylerade. När vi var tillbaka på hotellet i Chelsea hade marginalerna krympt betänkligt. Vi sprang med våra rullväskor till närmaste Underground, men vi fick vänta även på denna.
Vi skulle till Liverpool Street Station, den som har tåget som går till Stansted vilket alla luttrade Ryanairresenärer känner till.

Svetten ökade, och jag sa till Justus att med den hastighet T-banan går kommer aldrig att hinna till tåget i tid. I bakgrunden lurade den fadäs jag hade gjort gången innan när jag var i London med jobbet. Jag hade den gången kalkylerat helt galet när jag skulle ta mig från Amersham i väst till Stansted i öst, och missat incheckningen med mer än en kvart, vilket slutade med att jag fick sova på en obekväm bänk på Stansted och ta morgonplanet i stället.

Detta scenario, ännu plågsamt tydligt i minnet, ville jag till varje pris undvika att ånyo gå igenom, särskilt jobbigt var det att utsätta min lille son för detta upprepat dåliga omdöme mitt i allt…

”Vi hoppar av T-banan och tar en taxi, det går snabbare,” sa jag till honom. Sagt och gjort och vi kastade oss ut i gatan och fick tagt på en bil rätt så snabbt. Nu gällde det att trafiken inte var för häftig. Men det var en bra chaufför, han öste på, och vi kom fram till Liverpool Street Station cirka fem minuter innan ett lämpligt tåg skulle gå. Jag betalade och vi kastade oss ut ur taxin och sprang med våra väskor mot stationen.

Men, blixten slog ner i huvudet på mig, var hade jag min handväska med biljetter och pass med mera? Den hade jag ju hela tiden haft över axlarna. Det svindlade för ögonen. Jag hoppade upp och ner och skrek obehärskat ut ”NEJNEJ, NEJNEJ”. Justus såg skrämd ut. Jag hade glömt den i taxin i röran. Vi sprang tillbaka. Ingen taxi.

Jag pratade hetsigt med ett par bobbies. ”Har du nån aning om hur många taxi det finns i London?” sa de med föga medkänsla. ”Det enda du kan göra är att springa tillbaka till samma ställe där ni klev av. Kanske kommer han tillbaka.”

Modet var nu på nollpunkten. Vi hade i princip redan missat tåget och därmed planet. Hur skulle vi få tag på och boka hotellrum för en extra natt? Varför kalkylerar jag så dåligt? Är jag en så dålig människa, tillochmed kanske dålig pappa? Jag förbannade min oförmåga.

”Pappa,” sa Justus försiktigt och pekade. ”Han står där”. Taxichauffören. Mot alla odds hade han till slut vänt tillbaka och stod och viftade med väskan. Jag sprang i högsta fart fram till honom, ryckte väskan och hann klämma ur mig: ”You are a wonderful person”, sedan sprang Justus och jag de hundratal meterna fram till stationen igen. Det fanns ett tåg, som kanske kanske.

Hela vägen fram till Stansted, cirka trekvart, satt som vi på nålar, varje stationsuppehåll tog en evighet, och när tåget väl var framme satte vi sprinterrekord fram till incheckningen. Killen som stod där sa bara ”Det är hur lugnt som helst, mer än fem minuter kvar”.

Vi hann. Jag var ohyggligt lättad men inte särskilt lugn. Eventuellt var jag inte riktigt så dålig som människa och far i alla fall, men pulsen ökar och adrenalinet börjar vina i ådrorna varje gång jag tänker på den här incidenten.

The Spotted Pig, NYC

Är man i fel tidszon får man i alla fall lite tid att blogga på morgonen innan staden vaknar. Just nu är klockan fem på morgonen New Yorktid, och jag liggsitter i en skön säng på Distrikt Hotel som är ett designhak på W. 40th Street, nära 8th Avenue.

Flyget hit gick utan problem, tack Delta för fungerande videoskärmar med skräpfilm och frågesport på resan. Jag tänkte spara 30 dollar nånting genom att åka Super Shuttle in till stan från JFK, vilket kostar ca 20 bucks i stället för 50+ med gul taxi. Men det kan jag inte rekommendera. Man fick sightseeing genom halva NYC eftersom alla som delade bil skulle till olika adresser och det tog nog en och en halv timme totalt. Tanten bredvid gick upp i atomer.

Med MFFs guld i huvudet var jag helt tvungen att hålla mitt Facebooklöfte och fira det med att äta på The Spotted Pig. Det visade sig ligga på W. 11 Street, alltså ca 30 gator ner på 8th Av. Men jag vet ju att fötterna räcker långt här, så det var bara att trava på.

Har aldrig varit i West Village, så det var en ny upplevelse för mig. Det slår mig hur mycket junk och sunkaffärer Manhattan fortfarande innehåller på vägen dit, och oinbjudande diners vimlar det också av denna promenad. Förvisso även kul ställen, etniska restauranger som kan vara ett alternativ om det inte funkar på TSP?

Det tog 25 minuter ca, så är jag framme. Utanpå ser TSP ut som en kvarterspub, och den känslan kvarstår när man kommer in. Mycket skön buzz och musik, fullspikat när klockan är strax efter åtta, mest folk i 25- till 30-årsåldern, övervägande hipsters, men en och annan beväpnad med reseguide av min egen typ däremellan. Jag får fin hjälp av mannen i dörren som är av den kalibern som man aldrig möter hemma, nämligen med järnkoll på gäster och sällskap som väntar på bord. Det ska gå ganska fort att få plats i baren, menar han, och det går mycket bra att äta där. Jag litar fullständigt på honom.

Jag tar ett glas kaliforniskt vitt så länge, och känner in viben. I svensk tid är ju klockan snart tre på natten. Men det känns ändå helt OK att äta en bit och fira lite. Platsen uppstår mycket riktigt snart, och jag blir raskt betjänad av den mörkhåriga Nebraskatjejen i den lilla baren på nedre våningen. Beställer havsabborre med nötter, samt grönkål med bacon som sideorder. Till detta en Oregonriesling. Vinet har bra doft men för liten kropp med rieslingmått mätt. Fisken är mycket bra, och baconet är förmodligen det godaste jag ätit. Rieslingen är snabbt förbrukad, och jag tar in ett glas Pinot Noir, också detta från Willamette Valley. Detta glas serveras lite för varmt, de har valt att inte kyla pinot noiren alls vilket jag alltid gör hemma...men den passar bra med grönkålen.

Noterar det franska triangeldramat bredvid, där en gaykille flirtat med sin straighta kompis, men sedan tappar mark när väl dennes nyvunna flickvän anländer. Han drar sig sedesamt tillbaka en aning och betalar för deras dricka trots att han inledningsvis grymtat över 8 dollar för ett glas Speckled Hen.

Tar in en spännande Zinfandel, Three Valleys av prestigeproducenten Ridge. Detta vin har inte alls det överdrivna som Zin kan ha utan är ett fint instegsvin av priset att döma. Till detta två sorters ost: en mildare sak från Pennsylvania, väldigt god, och en mer vällagrad pecorinostyyle från Italien.

Härligt. Nu är jag mogen att lyfta efter snart ett dygn i vaket tillstånd. Tipsar både Nebraskatjejen och mannen i dörren ordentligt innan jag tar en gul cabbe tillbaka til hotellet. Tack MFF för denna fina upplevelse ;)))

Middag tillsammans

Att laga middag är ju ett bra sätt att umgås med sina vuxna barn, i det här fallet min dotter Jasmin hemma på besök. Vi hade en lammstek, pilgrimsmusslor och löjrom hemma, så då borde vi väl kunna sno ihop nåt? Jasmins iphone sökte fram förrätt och efterrätt: svenska kocklandslagets pilgrimsmusslor med löjrom. Man steker dem hastigt och delar dem i hälften i puckar, en blandning av lök, pepparrot och grönt på detta, sen löjrom och pressad citron överst. Vi strödde gräslök över...

Till detta Willi Schaefers Moselriesling, en Graacher Spätlese.

Varmrätten blev en gryta av lammsteken i bitar, blandat med paprika i olika färger, lök, vitlök, selleri, morot, och så småningom även kikärter, linser och zucchini. Puttra i kalvbuljong med salt, peppar och rosmarin. Finpotatis och brysselkål till detta.

Vi drack ett fynd jag gjorde i Berlin till, Alain Graillots Crozes-Hermitage från 2001.

Så iphonefterrätten: Maränger och frukt (krusbär från Ven och björnbär från Motala). Vi vispade marängsmeten i tio minuter med elvisp, och blandade i citronsaft och skal. Gräddade i fyrtio minuter. En sås av lemoncurd och saffransglögg (eftersom vi inte hade limoncello), plus vaniljglass och bären i blandningen som totalt kan liknas vid en upgrade marängsviss....Vi serverade i limegröna margaritaglas med Moscato till. Var det gott? Jaaaaa.

Avdelningen spektakulära österrikare: Schellmann

Fredagskvällen björd på en rätt spektakulär österrikare. Från Thermenregion hämtar Grand i Lund den neobrutalt designade cuvéen (etiketten, men kanske även blandningen?): Gumpoldtskirchen Cuvée Rotgipfler/Zierfandler 2007. Inte det allra vanligaste fredagsmysvinet kanske. Rotgipfler är en lokal druva som kommit alltmer i ropet, och i blandningen här (där kompisdruvan alltså ej är att förväxla med Zinfandel) blev resultatet som en finfin Chardonnay på ett ungefär.

Ja, du förstod rätt, det handlar alltså om ett vitt vin. Rotgipfler är en grön druva, men spetsarna på vinbladen är rödaktiga, därav namnet.

Schellmann är en välkänd producent i regionen som mest gör vitt vin. Sedan hr Schellmann avled 2005 har vinmakandet tagits över av Fred Loimer, en annan österrikisk vinprofil.

Allt detta ägde rum efter premiären på Boelspexet Coco Chanel i Lund, dit A. och jag var inbjudna.

Innan spexet hann vi med en snabb visit på Klostergatans Vin & Deli, vilket jag tycker är ett helt särklassigt häng- och matställe centralt i Lund. Träffade Pidde som jag känner sedan han var vinansvarig på den legendariska dagfjärilen Katalpa (i gränden där numera Italia huserar). Han rekommenderade att glas Bründlmayer Grüner Veltliner, vilket kanske låter traditionellt, men det var det inte. Ett mycket friskt och skönt vin med någon beska i avslutet. Detta är den tidiga varianten Leicht + Trocken, med en liten fizz i glaset, vilket firman kommenterar såhär:

This is always the lightest Grüner Veltliner of the vintage It is sourced from elevated and therefore slightly cooler terraces with light, stony soils. The formation of sugar in the grapes develops more slowly in this sites. We harvest the grapes at a time when the taste is already there, yet the natural sugar and potential alcohol content are still comparatively low.

The fermentation is cool, producing some effervescence in the wine which vanishes again in the course of maturation. Through careful handling, gentle racking, and early bottling enough of this gentle fizz remains to be noticed in the young wine. This procedure does not only preserve carbon dioxide but also other pleasantly youthful flavors reminiscent of yeast. It is a rather unusual method internationally, but very common in Austria where this kind of tangy, refreshing effervescence is valued in young wines.

Singapore och Bali september 2010

September är en bra månad att vara i Asien, åtminstone i Singapore och på Bali. Vi flög med Thai (gamla skrotplan, video fanns knappt), mellanlandade i Bangkok fvb till Singapore.

Vi bodde på Pan-Pacific Orchard, i ena änden av det som är shopparens våta dröm och andras mardröm. Bland mallarna har tillkommit den kanske exklusivaste: Ion. I underjorden, som man ofta besöker på Orchard Street eftersom det är sättet att ta sig från ett varuhus till nästa, finns de mindre exklusiva märkena, på de övre våningarna de allra exklusivaste, förklarade Jessica som vi egentligen var där för att hälsa på och gratta eftersom hon gift sig med Patrik under sommaren.

Ion, ja, en arkitekts vision med bubbelspeglig fasad. Kanske blir Emporia som är på gång några kvarter härifrån i Malmö nåt liknande?

Jag hade satt mig före att äta singaporeanskt, vilket vi såg till att göra. Chili Crab är förmodligen världens slabbigaste rätt, men också en av de godaste, där man kokat in krabban i en tomatbaserad chilisås med ägg i smeten. Med skalet på förstås. Och så äter man små flottyrkokta bröd till. Hey, kräftskiva är en städad tillställning i jämförelse, fast vi fick förkläden som hjälpte till.

Var vi på Raffles? Givetvis. Drack vi Sling? Jojomän, men det är egentligen en ganska läskig medicindoftande drink. Tacka vet jag den gröna sololjedoftande (finns Hawaiian Tropic ännu?) kokosmarmeladen som vi köpte i hotellshoppen.

Provade även Singapore Flyer, staden/landets motsvarighet till London Eye, som bland annat gav en hissnande vy över F1-banan som kommer i bruk i september för stadsracet i S-pore. Och innan färden var vi på Fish Spa och lät stim av små svarta doctor fish i mängder tugga på våra ben och fötter. Otäckt först, men man vänjer sig...

I Chinatown köpte vi kinesiska stämplar med våra namn ingraverade och häftiga mobilskal; jag blev dessutom inlockad till en skräddare på Pagoda Street och hade plötsligt köpt två skjortor. De har sedermera ankommit i rekommenderat postpaket till Sverige och är för övrigt alldeles utmärkta, så Sir Master Tailor på denna gata och skräddaren Henry kan jag liksom Bill Clinton som satt på väggen bara rekommendera.

A. fyndade det sista exemplaret av Ipod Classic som staden kunde uppbringa...Bilden ovan visar tempel i kontrast mot höghus...

Men över till Bali dit vi tog oss med Air Asia utan mankemang. Vi bodde första natten på the Bali Dream Villa. Dessa lyxvillor med egen pool är det nya sättet att bo på här och annorstädes i Asien. Men det krävs ett lite tydligare management än denna villa hade, och läget var inte det bästa utan krävde taxi in till huvudstritan i Seminyak (vilket ligger norr om Kuta, och är det område där jag nu kan säga att jag brukar bo efter fyra balivisiter på fem år).

Vi åt första kvällen, och även senare, på Café Bali som ligger på shoppinggatan Oberoi, och som seglar upp som en riktig utmanare i kategorin bästa budget med superschysst miljö, lite kolonialt skärgårdsaktigt och med utmärkt betjäning. Menyn är blandad med både indonesiskt och annat, sallader med mera. Och oerhört prisvärd. Vinmässigt är hela landet förstås ett slags nerköp eftersom alla bättre viner är så fruktansvärt dyra. Men i gengäld innebär det att man hamnar på valet Hatten Rosé som är en utmärkt lokal produkt fortfarande. Dessutom har Hatten nu även lyckats producera ett mousserande vin som är mycket drickbart: Tunjung.

Gamla favorithaket Ultimo besöktes även denna gång, och var bra utan att vara lysande. Kanske valde vi fel italienska rätter? Drack Two Islands Shiraz, som är lokalt men lite fusk eftersom druvorna är importerade från Australien.

Även intilliggande Trattoria har bra italiensk mat, men är kanske inte superinspirerande ändå? Kolla även in Rumours, mer ungdomsmässigt fast med mycket bra priser på samma gata, Oberoi alltså. Verkar ha spottat upp sig igen. I änden av gatan ner mot stranden och Seminyak Square (där finns förresten en kul utemarknad för kläder där jag fyndade) finns nyanlagda "trärucklet" (liknar Nimis) The Junction, som har mer styling än äkta atmosfär. Verkar inte ha satt sig riktigt av det sparsamma antalet gäster att döma.

Stranden i Seminyak är fantastisk, med surf och kroppssurfing för oss vanliga dödliga. Vågorna är smaskens, försäljarna tröttsamma men OK om man inte intresserar sig för mycket. Vi hade två heldagar i solen som verkligen behövdes. Badade pool gjorde vi på vår hemvist större delan av tiden: Desamuda Village, en lite äldre anläggning av villor, visserligen med lägre standard men mycket bekväm ändå, aktivt management och väldigt bra läge längs Jalan Raya Seminyak, huvudgatan som leder från Kuta och norrut. Gångavstånd både till Oberoi och Gado-Gado, de båda andra viktiga gatorna som leder ner mot stranden.

Ku De Ta, klubben/restaurangen/baren vid havet i slutet av Oberoi känner i princip alla till som varit på Bali. Här finns det mycket vackra människor, locals och turister, soldyrkare, surfare, barn och äldre i en fantastisk blandning, allra helst vid solnedgången, då man från loungesofforna kan få en oförglömlig vy av havet.

Utan att ha ätit där måste jag bara slå ett slag för KdTs drinkar som även om de är dyra relativt sett (runt 100.000 rupiah = 80 spänn) är slående fantasifulla, det tar en evighet bara att bestämma sig, och välsmakande. Detta bara måste man unna sig. Och barkäket håller samma höga klass (vi åt samosas, sushirulle och andra vårrullar). Plus att servicen är super...

Än en gång besökte vi TAKE, sushirestaurangen i Legian där den glada personalen ropar Massé, Massé ut i lokalen varje gång när nya gäster anländer. Vi satt inte japanskt på det upphöjda golvet (skönt att slippa för stelbent svensk) utan i ett vanligt bås med mjuka kuddar. Denna gång tyckte jag faktiskt att den normala superfärska tonfisksushin överglänste otoron, den åtråvärda magmittbiten...

Sista kvällen käkade vi på SIP Wine bar, ett nytt ställe, rätt upgrade, alldeles vid supermarketen Bintang fast på andra sidan gatan. Här har en landsflyktig fransman fått för sig att servera goda franska rätter och utvalda viner. Frågan är om det kommer att funka? Priserna är ju hisnande för vinet med lokala mått mätt, så vi drack Tunjung (mousserande alltså) och till slut även ett vanligt glas Hugel Riesling för 150 spänn för att fira slut på semestern.

Efteråt slank vi in på Mannekepis, också längs huvudgatan Jalan Raya, där en lite mer prisvänlig landsflyktig belgare serverar belgiskt typ moules frites eller indonesiskt om man vill och levande rock/jazz/blues på kvällarna, så vi drack Bintangöl och diggade indonesiska covers av ett hyfsat lokalt gäng på scenen innan vi vandrade hemåt i natten.

Lunchhaket som gäller, även för middag om man vill, är ju Made's Warung (längs huvudgatan...) eftersom det är här man käkar indonesiskt. Nasi Campur, en minirijsttafel,är sällsynt prisvärd och ger en taste av allting lokalt som är gott. Det finns tilloch med en blandtallrik av detta och Gado-Gado, Indonesiens berömda grönsaks/ägg/tofusallad med jordnötssås. Bintang till förstås.

Och snyggaste skjortorna finns fortfarande på boutiquen Biasa...

Det är en härlig känsla att sitta vid hotelldatorn i gryningen, se den röda Balisolen stiga, och konstatera att MFF slagit HIF med 2-0. Bara det i sig var värt resan.

Mitt Malmö (back in the days)

Idag blir det inget om mat eller miljö utan om Malmö. (Och lite om musik).

När jag var femton sådär åkte jag på språkresa till Brighton. Kompanjoner var karlskogakompisarna Hegge och Olli, och alla bodde vi i intilliggande Hove, som för övrigt är Leo Sayers hemstad.

På samma gränd som jag, Nutley Close, bodde malmökillarna Stefan och Dick. Vi drack öl, BacardiCola och letade Slazengertröjor tillsammans. På resan köpte jag odödliga alster som Camembert Electrique med Gong, Axe Victim med Bebop Deluxe och lite mer mainstream Crime of the Century med Supertramp som jag hade lyssnat in redan på hemmaplan på Krämaren i Örebro. Vi fick på nöten av grabbarna i Brighton City som inte gillade svenskarna som hängde på diskot Revolution nere vid beachen

Både Stefan och Dick höll på med musik. Stefan spelade i tunga bandet (läs om dem på länken) Great Ad, som hade gjort en singel ("Borne, Andy, Mountain", fråga mig inte vad detta betyder). Dick möte jag några år senare i Uppsala, när han var på turné som basist med Dan Tillberg och han satte mig på gästlistan.

Vi hälsade på nere i Malmö året efter språkresan. Som jag minns det repade Great Ad i en elstation eller liknande i trakten av Borgarskolan. Vad jag definitivt minns är hur vi gatecrashade ett snobbparty i Kronprinsen, och att jag köpte "The Snow Goose" av Camel på Rollis Records i närheten av Lilla Torg.

Men föga anade jag då att Malmö skulle bli min hemstad, att båda mina barn skulle gå på Borgarskolan, att min kompis Janne skulle köpa basisten Kladdes i Great Ad:s basförstärkare tjugo år senare, att jag själv som han skulle spela på en Rickenbacker eller att Stefan efter diverse svängar i olika band skulle bli en berömd dokumentärfilmare. But, what goes around comes around. När jag flyttade till Malmö 1984 fanns en enda uteservering, Dockhuset på Lilla Torg. Stan har liksom avancerat...2010 öppnar Citytunneln, och MFF leder allsvenskan.

Dotter Jasmins modeäventyr

Min dotter Jasmin är i Stockholm och har kvalificerat sig till de fem sista deltagarna i en modeskrivartävling där första pris är att få bli moderedaktör. Det är givetvis en fantastisk prestation i denna den mest konkurrensutsatta av branscher...

Här är filmen om nuläget. Rösta gärna på Jasmin!

http://nyheter24.se/modette/tavling/447627-vem-ar-din-favorit

Sommarens höjdpunkter 2010

Sommarens vita vin: MAN Vintner's Chenin Blanc
Sommarens bubbel: Albet y Noyas ekologiska cava
Sommarens rosé: Puychéric med Mulderbosch som runner-up
Sommarens röda: Côte-Rôtie Patrick Jasmin 2005 (ej för mängd men kvalitet)
Sommarens riesling (egen klass): Reichsgraf von Kesselstatt 2004
Sommarens skiva: Rasmus Seebach (så Köpenhamn)
Sommarens grillis: Dubbla lammkotletter från Citykött i Helsingborg
Sommarens fluga: WaBoBabollen
Sommarens present: Helkväll hos Daniel Berlin (för höstmörkret)
Sommarens skärgård: Räkor i solnedgång på Ljusterös klippor
Sommarens dessert: Krusbärskräm med fullkornsskorpkras
Sommarens plåga: Dumma duvan som måste sätta bo i vinrankan på Ven
Sommarens golfhål: Birdie på 18:e på Söderslätts GK
Sommarens läsning: Just Kids av Patti Smith
Sommarens seriebox: Mad Men (vad annars?)
Sommarens performancekonstnär: Sophie Calle på Louisiana
Sommarens fotograf: Annie Leibovitz på Fotografiska
Sommarens syskonbarn: Zoé Jahja, Jakarta
Sommarens prestation: Jasmins finalplats i Next in Fashiontävlingen, håller tummar!

Buskul med kulörta lyktor i Tiergarten, Berlin

Från den kombinerade S- och U-Bahnstationen Tiergarten går man över den stora paradgatan mot halvsunkiga Hooters;) och vidare in i själva parken mot Zoo. Man följer sedan cykelvägen, och går uppför trapporna så kommer man till en bro över kanalen. På andra sidan bron ligger stället, en stor minifolkpark med kulörta lyktor och fotriktiga träbänkar. Man köper sin öl, sitt vin och sina pretzels i en skön liten kiosk. Stället heter "Schleusenkrug", typ Slusskrogen, och har en blandad publik med lite tonvikt på studenter och poeter in spe. Maten får man köpa i luckor vid ingången om man sitter ute, den ser rätt fancy ut till OK pris, men har inte testat den. Mycket nöje.

Hittade förresten en bra recension:

On a nice hot day, there is nothing quite like hanging out at a beergarden and just enjoying a beer and good company. There are plenty of beergardens to choose from, but I especially like the Schleusenkrug near the Zoo. It's a popular place, so it can get crowded, but you should still be able to find a spot at one of the many tables. Don't be afraid to sit near strangers. In fact, do and make conversation. The Schleusenkrug has such a nice family-like atmosphere. It's also really kid-friendly. Besides having a drink and some food, you can also play boules. They also have a set for kids and there is a large chalkboard as well as a boat for kids to play in.

The Schleusenkrug offers several beers on tap as well as in bottles, but also non-alcoholic drinks. A beer will cost you €3.50 and a Coke €2.50. Fair prices. You have to order your drinks and take them to the table yourself, so don't sit down and expect to be waited on.

The Schleusenkrug also offers several things to eat. They have your typical pretzel, but also sausages, steaks and more from the grill. They also have a few yummy dishes. German cuisine. Just perfect along with a nice Erdinger Weißbier. Again, fair prices.

Gamla gangsters håller än

Leonard Cohen gav vid gårdagskvällens konsert ett kraftprov som ger mig ett visst hopp om en ljus ålderdom. Att vid denna modiga ålder (76?) ge en fyratimmarskonsert med fyra extranummer, hela låtkatalogen på plats i stadiga versioner, måste betraktas som en prestation.

Jag har visserligen inte följt honom sen 60-talet utom i retrospekt, men vilken snubbe...jag förlåter honom sentimentaliteten, alla brudar han förfört med hjälp av den djupa coola rösten (se mitt inlägg från 2007) och huset på Hydra. Även de tidiga som JANIS J (vilket skildras i "Chelsea Hotel", ni vet, förresten är The Rose med Bette Midler, filmen om J. en helt acceptabel och trovärdig skildring, såg den härom dagen.)

Han har egentligen hållt sitt sätt att skriva väldigt intakt, även genom det arrangemangsmässigt rätt förfärliga 80-talet. I'm Your Man-skivan från den tiden är ju typisk i alla avseenden, grymma låtbyggen av Leonard och vinande syntar...men låtarna håller än därför att de är bra i grunden...

...then we take Berlin!!!

Rudera Cabernet Sauvignon 2001

Öppnade en julklapp från barnen som legat i skåpet några år...och det var riktigt trevligt. Hade någon sagt att detta var en bättre Bordeaux skulle jag accepterat det direkt. Klassisk stor doft med blyertstoner, rundade tanniner, fin botten i smaken. Så ska det se ut och smaka till grillad oxfilé med sötpotatisklyftor och salsa verde, en maffig röra gjord på sardeller, vitlök, schalotten, kapris, basilika, persilja & olivolja...

Bloggutmaningen från NE antagen: Var finns det vinkunskap?

Min gamla arbetsplats NE (ne.se) vill att man ska lista kunskapsspridande böcker och tidskrifter, vilket är tämligen lätt på vinområdet:

1. Livets Goda. Trots att tidskriftens titel antyder epikureiska drömmar i skrift är detta inget annat än nördarnas högborg. Här är ingen kunskap på området för smal eller exklusiv, utan förutsätts intressant för läsekretsen. Vilket är sant. Det du inte visste om vin kan du lära dig här. En av motorerna i detta alster, Michel Jamais, hade jag nöjet att lyssna på i måndags vid Torresprovningen på Pontus by the Sea. Hans kunskap är inget annat än massiv och imponerande. En förebild.

2. The Oxford Companion to Wine. Jancis Robinson och kollegor har åstadkommit det definitiva vinuppslagsverket. Givetvis, precis som NE, är det alfabetiskt organiserat. Vad betyder "feinherb" på tyska vinflaskor? Bara att slå upp, javisstja, samma sak som halbtrocken...Men här är ju något intressant om druvan Fer, förresten, var det inte den jag drack i en Gaillac på Brogatan? jojomänsan, fast där i Gaillac kallas den ju Braucol...hmmmm.

3. Guía Peñin. "Den gröna bibeln" listar allt spanskt vin av intresse varje år. Även om jag egentligen aldrig har läst spanska är det givetvis oerhört tillfredsställande att tyda beskrivningarna. Exempel: Torres' Grans Muralles 2005: "94 points...Color cereza opaco, borde violáceo. Aroma ahumado, especias dulces, fruta al licor, mineral, hierbas de monte. Boca sabroso, espirituoso, estructurado, buena acidez." POESI.

(Och vill man träffa vinnördar ska man givetvis gå med i Munskänkarna...)

Riesling från Tyskland, Österrike och Alsace

Vår är rieslingtime. Och förutom de flaskor jag kärleksfullt släpat hem från Berlin (11 st för att vara exakt, bussar har inga viktbestämmelser som flyget) så inträffar det sista geografiska avsnittet i vår marsch mot trebetyg i Munskänkarna:

Tyskland, Österrike och Alsace. Smaka på den.

Betänk vilka sköna utmaningar det ligger i att försöka skilja Mosel, Rheingau, Pfalz och Franken. När de dessutom kan vara blandade med Alsace, Wachau och Kremstal.

Man går bort sig direkt.

Gårdagens första flight, som jag i pedagogiskt övermod ville ha till att INTE vara en rieslinggenomgång, visade sig vara just det.

Men låt oss först gå tillbaka en dag:

Fredagen bjöd två sinsemellan ganska olika rieslingar. Först ett kärt återseende med Georg Breuers Estate 2008, vilken jag tidigare utnämnt till hans prisvärdaste (DKK 139 på den lilla öl och vinhandeln i Köpenhamn). 2008:an visade sig ha en aning mindre (än så länge) av den gnistrande mineraliteten jag uppskattar, mer frukt och lite grapefruktbeska i avslutet. Men god.

Sedan var det dags att stifta bekantskap med kultproducenten Van Volxem från Saar. 2007:an av hans Saar Riesling borde ju rimligen vara bra, ett år som omhuldas av de flesta Tysklandskännare.

Här är det ett bredare register som dominerar, inte Breuervinets syrligt slanka elegans, utan snarare mätarna i topp, chardonnay i rieslingförpackning om ni förstår en sådan liknelse. Varmare, mer av allt. Lite hiphop möter klassiskt.

Tillbaka till lördagen: Det jag gärna ville ha till silvaner inledningsvis, lite finlemmat, pepprigt och spritsigt, var inget annat än den ständigt återkommande Schloss Vollrads, Rheingau från 2005.

Tvåan som var den enda av de fem som jag först skrivit riesling på, för där var syran klar och tydlig, var Dr Loosens Bernkasteler Lay 2007, Mosel.

Trean med bara viss syra var från Pfalz: Deinhard Forster Ungeheuer 2008.

Fyran ville jag ha till Alsace, med sin tydliga mineralitet, och helt utjäst utan någon restsötma (även om jag inte fattade att det var riesling...) och det stämde: Gresser Kastelberg Riesling Grand Cru 2005.

Femman var helt enkelt för varm och mogen för att jag skulle förstå, och då var vi i Österrike: Knoll Unter Loiben Smaragd 2005, Wachau.

Sammantaget en intressant rieslingexposé, där åldern och bredden på några av vinerna fick mig på fel spår. Vi dricker ju bara vin från de senaste åren eftersom det är det som finns på Systemen. Men rieslingar är sålunda inte alltid syrligt slanka damer utan kan ibland visa helt andra sidor. Vilket skulle bevisas.

Parentes: Bästa ickefranska pinot noir jag druckit, synnerligen elegant och med fantastiska ekfat i doft och smak: Pinot Noir–Alsace 2007 Agathe Bursin €12,80.

Tack Martin för den upplevelsen! Vin gör en ödmjuk.

Bussiga Berlin

(Cinemascopefrukosten ovan på bilden beskrivs nedan....)

Nej, vi ville inte åka till Berlin via Wien en hel dag senare som Mr Jet föreslog oss. Vi satsade på Swebus. Det var inte så illa faktiskt. Visserligen 8,5 timmes resa, men eftersom färjeresan Gedser till Rostock ändå blir ett schysst avbrott nånstans mitt i så är det ändå uthärdligt.

I portioner liksom. Ät gärna lite skön pommesfisk med remouläääde på färjan så känner man sig extra nyttig, det gjorde vi.

När man kommer fram till Berlin så är det hyfsat lätt att ta sig från ZentralOmniBushof ZOB till U-Bahn och i vårt fall åka till station Uhlandstrasse via ett byte. I korsningen Kurfürstendamm och Fasanenstrasse tronar Kempi, som har sköna uteserveringar men där frukosten kostar 25 Euro, så den skippar man med fördel även om den säkert är bra. Vi installerade oss och jag stack iväg snabbast möjligt till KaDeWe som hade ett fint vinsortiment på Gourmeternas 6. Etage. Så det blev lite blandat och gott, mest Riesling förstås därifrån (JJ Prüm, Bürklin-Wolf, van Volxem m fl). När vännerna anslutit begav vi oss på barutflykt, men inte längre än en bit nerför Fasanenstrasse. Där ligger nämligen Literaturhaus som var skönt beläget i en trädgård och där fick jag lite god Silvaner...

Middagen bestämde vi oss för att inta i en ganska oefterhärmlig restaurang på Mommsenstrasse som heter Marjellchen. Ägarinnan, en försvarlig matrona som till på köpet pratade svenska med oss, med fosterlandstoner som Lili Marleen ljudande i bakgrunden, ville gärna att vi skulle äta vildsvin, anka, lamm och Schweinhaxe (som det visade sig vara i stället för ena lammet...) Till detta försökte vi beställa Spätburgunder. Men vår nyvunna väninna sa att Dornfeldern var bättre, så då lydde vi prompt. Hela kvällen var en snygg uppvisning i vänligt godmodig preussisk disciplin, ackompanjerad av tysk schlager från 1930-kallt och med regionsflaggorna på väggen. Rekommenderas. Man fattar att man är i Tyskland, liksom.

På hemvägen slank det ner en Averna i en bokhandelsbar på samma gata.

Frukosten nästa dag intog vi på ytterligt trivsamma Savignyplatz. Dit måste man bara ta sig, för där är det synnerligen trivsamt. Vi hamnade på Die Zwölf Aposteln, en riktig lyckträff. Utan att veta hur det gick till hade vi beställt fyra frukostar av "Apostelvarianten", och vi fick:
Vanillequark (=efterrättsyogurt) med frukter, musli och nötter
Kokta ägg
Bröd
Smör
Gigantiskt fat med
Rökt skinka
Kokt skinka
Salami
Mortadella
Lax med Pepparrot
Frukter av alla slag
Brieost
Annan ost
Mozzarellabitar med körsbärstomater
Valnötter och jordnötter
Rucola
+ ett nytt fat med Bacon och örtmajonnäs

Vi kunde bara äta ihjäl oss och skratta lätt hysteriskt.

Sedan åkte vi till Alexanderplatz och letade efter Franz Biberkopf. Han var inte där men väl en intressant utställning om Berlin och Östtyskland före och efter murens fall, mycket om partiet, det sakta gryende upproret och vändpunkterna.

Vi gick sedan förbi Marienkirche i riktning mot Hackescher Markt. Vi ville till Hackescher Höfe, roliga innergårdar med konst, konfektions- och kulturaffärer och en del annat. Vi intog fika (faktiskt, trots frukosten) på Café Aedes mitt i. Solen bröt fram mellan husen.

Sedan strosade vi nerför Oranienburger Strasse några riktigt fina väskor från Toni Jost rikare, och några Euro fattigare. Köpte visst en Dornfelder nånstans också, fick smak på den efter matronans rekommendation. Å ett par shorts på H&M

Vi passerade synagogan och landade så småningom på Tacheles, boheminnergården med de för barn livsfarliga rostiga konstverken och sandgolv som inredning. Här fanns det många sköna kulturarbetare att titta på medan vi drack öl och njöt av solen, samt den obetalbara miniträdgården/droghålan som passande nog låg bakom ett staket på samma gård. Weissbier, mmm. En oas man inte får missa.

Vankade nerför Friedrichstrasse i riktning Unter den Linden. Nu började vi bli lite hungriga. Så när vi sett oss mätta på lustiga cyklister och hiphoppare viod Brandburger Tor slog vi oss ner strax bredvid för att inmundiga Vad tror ni?

Currywurst ohne Darm. Mit Pommes. Mitt eigenmachte Sauce. Und Curry.

Till detta drack jag stilenligt tyckte jag själv Berliner Weisse mit Himbeersaft. (SE BILDEN) De andra tyckte jag var konstig. Sen kollade vi Reichstag och hittade inte förintelsemonumentet.

Middag intog vi något senare på Lutter och Wegners filial på Schlüterstrasse 55. Där började vi med ställets egna sekt (god!) gjord av Riesling, och eftersom sparrissäsongen kommit igång åt tre av oss sparris med varierande tillbehör. Jag bröt mig med min brunstekta tyska kanin. Till detta Spätburgunder. Gytt. Sen hinkade vi konstiga drinkar på det intilliggande studenthaket Zeitlos, där vissa av oss kände oss mer tidlösa än andra. Värt att notera att även detta ställe hade sandgolv, vill inte vara städare därinne. Drack två Halloncaipirinha som var en av ställets bättre drinkar. Då förstår ni hur dålig gin fizzen var.

Nästa dag bar det av till apostlarna igen. Vi behärskade oss och jag beställde sportfrukost som inkluderade grönsaksstavar.

Sen gjorde vi Stilwerk (tysk inredning, rätt elegant men tråkigt) och KaDeWe på riktigt. Lite mer vin förstås. Vi tog S-Bahn ovan jord ända ut till Warschauer Strasse, där vi gick av för att bli ostalgiska på Intershop 2000, ett ganska så osannolikt tältliknande loppishak med bara östdeutschlandprylar. Köpte en schysst badge och ett vinglas, nån annan en svensk översättning av kommunistiska manifestet.

Vi vandrade i riktning mot Eastside Gallery, en bit av den gamla muren som står kvar dekorerad av diverse moderna artister, men eftersom vi hunnit bli hungriga så satte vi oss nära Spree och fick lite olika varianter på Flammkuchen till våra öl. Nu hade några av oss fått nog med riktig kultur för dagen och tog tåget hem för att i Berlins äldsta galleria Europa-Center åse Schalke 04 spöa skiten ur lokala storhetrerna Hertha. Till öl förstås. Andra såg Förintelsemonumentet.

Kvällen tillbringade vi på Ku'damm på fisk- och skaldjursrestaurangen Austeria, där vi började med ostron från Mont St Michel resp. Fins des Claires. En saltinbakad firre av format (Dornbarsch? Barndorsch?) därefter till finfin riesling. Vi avslutade på Literaturhaus igen, lite Frankensekt slank ner.

Sista halvdagen tillbringade vi först i solen på Savignyplatz igen, sedan en stund i Tiergarten. Solen sken men S-tåget stod stilla så vi fick skynda oss att vandra hem till Kempi innan bussiga Swebus körde oss till Sverige igen.

Nästa gång får jag inte missa tre saker: Potsdamer Platz, Newtonmuseum och Köstritzer Schwarzbier. Och Förintelsemonumentet.

The Pinot Race

Det är givetvis inte lätt att göra pinot noir i klass med Bourgognes bästa, men det ska inte hindra en från att försöka...

I dagens läge, vilka är då de stotra utmanarna till de kanske ädlaste och egensinnigaste vinerna som överhuvud taget görs? Låt oss börja i Europa...I tyska Ahr finns det mycket höga ambitioner att åstadkomma något spännande med druvan som i Tyskland vanligtvis kallas Spätburgunder. Senast på Systembolaget har Ahr representerats av en mycket framstående producent: Meyer-Näkel.

Jag har provat både Blauschiefer Pinot Noir 2007 (266:-) och Blauschiefer Spätburgunder 2008 (199:-), och jag tycker att båda är helt fantastiskt goda. Friska, smårökiga, fin struktur och ett suveränt hantverk.

I Nya Zeeland är Central Otago på Sydön det måhända främsta "pajnot nojr"-distriktet. Felton Road är ju en berömd producent med uppdrivna priser, men det är sannerligen värt att konstatera att Livets Goda i sitt senaste nummer testar Felton Roads pinot mot en uppstickare som jag själv haft tillfälle att prova det senaste året vid ett antal tillfällen: The Wooing Trees "Beetlejuice" som kostat 199 spänn. Låt er inte luras av den till synes poppiga etiketten. Beetlejuice är högklassig NZ-pinot, lite varmare i tonerna ärn Bourgogen och Ahrviner givetvis, men alls inte överdriven utan ändå i klassisk framtoning.

En trevlig PN från Australien är Rochford Latitude Macedon Ranges Pinot Noir 2008 (nr 95928)till det facila priset 115:-. För detta fås från Bourgogne inte mycket att hurra för. Som någon uttryckte det nyligen: "det finns inga fyndviner från Bourgogne", utan där får man vackert betala för kvalitet. Men i Australien gives budgetpinot som ger en fin upplevelse om än inte högklassig.

Ett område jag inte fått kläm på ordentligt är Oregon i USA. Där har man sedan länge sysslat med att försöka göra konkurrenskraftig PN, och klimatet/kylan ska man ha. Prova gärna Kings Ridge Oregon Pinot Noir 2007 (nr 16502) för 149 spänn. Intressant, men inte i klass med de tidigare nämnda...

PS. Tog fram en Chateau Cantemerle från utmärkta årgången 2000 till lammsteken i måndags. Det är för jäkligt att man ska behöva vänta tio år eller mer på att strama viner från Bordeaux ska uppvisa lite charm. Men visst är det värt det ibland.

För få pianosolon i dagens rock och pop....

Missa inte detta helt klassiska exempel i en supersnygg video från vid pass 1967 när jag var 8 eller så...

Go Moodies!

http://www.youtube.com/watch?v=qLgdcGEqgcw&feature=related

Su-su-sugen på Fender

Ha-djävulen har bitit tag i mig, och jag tycker plötsligt att jag borde ha en Fender som komplement till Rickenbackern.

Så det är Blocket etc.

Materialist, javisst! Men i själva verket är det ju bara en investering, som man har glädje av under tiden...

Vit ska den va, tycker jag.

Spanien är ett land där man dansar tango

...men oxå dricker en hel del bra vin. Nedanstående lista är en resumé från gårdagskvällens crash course i spanska viner med tonvikt vid en del rådande trender. En vetgirig grupp Munskänkar gjorde tummen upp för Finca Sandoval, medan Baron de Ley delade lägret ordentligt, ända från "unket" till "mycket gott". Och just denna flaska Vilosell kunde nog inte klassas som "bersåvin". Flaskvariation?

Halvblind provning Spanien, 16 mars 2010
Vita viner:
Catalunya: Raïmat Abadia Blanc des Blancs 2008 (Albariño/Chardonnay/Sauvignon Blanc) 69:-
Från Katalonien kommer denna intressanta blandning där den traditionellt galiciska druvan i ropet, albariño, blandats med chardonnay och sauvignon blanc till en frisk, ungdomlig mix. Producenten Raïmat, ägd av cavajätten Codorniú med hemvist i Penedes, alltså i nordöstra Spanien, har börjat blanda i albariño i sina tidigare chardonnay-dominerade Blanc de Blancs-viner, under inflytande av australiske vinmakaren Marc Nairn. Parentes: Den över hela världen kände vinmakaren Miguel Torres har sin teori helt klar: han tror stenhårt att albariño är en variant av Riesling, en inte alltför långsökt idé med tanke på den höga syran. Guia Peñin-poäng: 89

Rueda: Viña Morejona 2008 (Verdejo) 88:-Den lite svårhanterade druvan verdejo har sedan man hittat metoder att behandla den (såsom nattlig skörd och skydd av livsmedelsgas under hanteringen för att undvika oxidation) blivit Ruedas kännetecken. Marqués de Riscal var förmodligen först med att göra detta friska aromatiska, och i just detta fall friskt fruktiga, vin som kan innehålla även druvan viura som finns framför allt i vit rioja.

Valdeorras: Guitiàn Godello 2006 (Godello) 199:-
Godello är en druva vi ser väldigt lite av här. Den odlas i Valdeorras i nordvästra Spanien, och de som gjort den berömd är just A Tapada, som gör tre olika varianter av Guitiàn: en ofatad hundrakronors, en ”sur lie” för hundrafemtio ca, och till sist denna variant, den fatade för ca 200. Den sistnämnda är den enda Systemet tagit in, vilket jag kan tycka är lite synd då de andra är väl så bra…Guia Peñin-poäng: 91

Röda viner:

Costers del Segre: Vilosell 2006 119:-
Om man någonsin skulle komma på tanken att kalla ett rött vin för ett bersåvin så är detta en god kandidat: Vilosell av stjärnskottet Tomás Cusiné i Costers del Segre är lite av husvin på La Vinya del Señor, den fina vinbaren i Born i Barcelona. Det var där jag först såg den Paul Smithmönsterlika etiketten som ser så lockande ut med sina tvärränder. Någon dag senare skyltades det med samma etikett i Vila Viniteca, min husvinaffär i Barcelona, så jag var tvungen att slå till. Hur smakar då Vilosell? Druvblandningen är tempranillo 62%, merlot 13%, cabernet sauvignon 14%, syrah 5%, garnacha 3%, cariñena 3%. En RIKTIGT elaborerad cuvée med andra ord, smeksam, charmig, fruktig, varm, vissa tanniner men inte så sträva.

Rioja traditionell: Marqués de Murrieta Finca Ygay Reserva 2003 129:-Marqués de Murrieta tillhör urgardet som på 1860-talet började framställa vin i Rioja enligt bordeauxmetoder, med lagring på 225-liters ekfat ,”barriquer”, vilket av de flesta i området ansågs vara ett för dyrt och omständligt sätt att hantera vinet. Men framgångarna för denne markis och även de Riscal som nog var allra först bevisade att de hade fel. Ygay framställs enligt denna metod, och Reserva anger att vinet lagrats i åtminstone tre år, varav minst ett på ekfat. Druvor: 88% tempranillo, 8% garnacha tinta och 4% mazuelo. Enligt Systemet: Balanserad, utvecklad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av dill, torkade fikon, plommon, muskot och mörk choklad.

Rioja modern: Baron de Ley Club Privado Reserva 2004 (Tempranillo) 103:-
En motreaktion i modernare tid mot den traditionella överlånga ekfatslagringen (som har effekten att frukt och friskhet tenderar att blekna bort över tid) är den ”nya” riojastilen, där Baron de Ley är en av de värdigaste företrädarna. Här är eken tydlig, men samtidigt ska frukten vara tydlig och med yngre framtoning, men ändå fortfarande RIOJA. Enligt Systemet: Kryddig, aningen utvecklad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, plommon, tobak, dill och choklad.

Manchuela: Finca Sandoval (Syrah/Monastrell/Bobal) 2007 263:-Finca Sandoval är ett spännande vin, och Victor de la Serna som utvecklat den är en parallell till Pet Shop Boys inom musiken, dvs. journalisten som bytte sida och istället för att recensera ägnar sig åt att producera. Flera års sökande efter en vingård med rätt terroir slutade i den relativt okända regionen och nya appellationen Manchuela beläget mellan La Mancha och Utiel Requena i mellersta Spanien.
Här hittade Victor allt han letade efter och dessutom till rimlig kostnad. Druvsammansättningen är 79% Syrah, 19% Monastrell (Mourvèdre), 9% Bobal.

Priorato: Finca el Puig 2003 189:-
Ett annat område som låtit tala om sig på sistone är DOC Priorato i Katalonien, vars röda viner rönt internationella framgångar. Vingårdarna ligger på terrasser längs branta sluttningar, på höjder upp till 700 meter över havet, där huvudsakligen garnacha och cariñena odlas, med vissa inslag av syrah och cabernet sauvignon. Vinerna är koncentrerat fruktiga och strama, och kräver ofta lång buteljlagring innan de kommer till sin rätt. En föregångare bland pionjärerna i Priorato är Alvaro Palacios. Druvor: 45% garnacha, 23% cariñena, 20% cabernet sauvignon, 10% merlot och 2% syrah. Enligt Systemet: Stor, aningen utvecklad doft med rostad fatkaraktär, inslag av körsbär, romrussin, choklad, muskot, kaffe och läder.

Jumilla: Vedré 2007 (Monastrell/Syrah/Tempranillo) 99:-
Jumilla ligger längre söderut i Spanien och var ett område som tidigare mest gjorde enklare bulkviner. Efter det att området mycket sent (på 1980-talet) drabbats av vinlusen, gjordes ett allvarligt försök att höja kvaliteten, inriktat i huvudsak på områdets röda druva framför andra, monastrell, som kallas mourvèdre i Frankrike. Resultatet är lyckat, och den kände amerikanske kritikern Robert Parker som gillar kraftfulla viner har gett flera av jumillavinerna 90 poäng eller mer. Vedré innehåller förutom monastrell även syrah och tempranillo. Enligt Systemet: Nyanserat, kryddigt vin med fatkaraktär, inslag av plommon, viol, choklad, tobak och lakritsrot.

Semillonhelg

I helgen plockade jag fram min gamla Peter Lehmann Semillon från 2002. Ljuvlig sak, hade legat till sig mycket bra. Mineralisk, fortfarande bra bred frukt (chardonnayliknande), med viss syra. Helt enkelt en mogen vin(n)are. Och då blev man förstås sugen på att vid besöket på sushin Hai prova samma vin i senare modell (2007-08 skulle jag tro). Gott det också, lite friskare och inte samma snygga mineral och bredd kanske, men nåt ska väl lagringen ge...

Så då var det väl läge att ta fram Tim Adams från 2006 på söndagen...aaah...mest lik den senare Lehmannen förstås. Och bäst av allt, i marssläppet på vissa bolag kan man nu lagra upp Tim Adams igen...Köpte två igår, gottis!

Några slående iakttagelser

- Man får inte glömma hur svårt det är att ta medalj i ett OS. Det kan verka lätt när man ser Charlotte Kalla, men många OS har passerat under vår gemensamma frustration och depression pga medaljbrist. Respekt, Charlotte.
- Spanske trendvinmakaren Tomas Cusinés Geol, storebror till Vilosell, är lika briljant om än något stramare och elegantare. Missa inte denna godbit. Finns på välsorterade Systembolag.
- Det vi i Sverige kallar medarbetarsamtal heter ju på engelska performance review. Eftersom vi svenskar har svårt med auktoritet vill vi ju inte kalla detta fenomen för prestationsutvärdering, hu, utan det är ju något helt annat. Vilket får till följd att den stackars engelske översättaren väljer att översätta med "employee dialog".
- Peter Gabriel är den enda artist jag numera köper ohörd. "Scratch my back" är som vanligt lysande, gillar ofta coverplattor (B. Ferrys - inte Björn, märk väl, "These Foolish Things" tillhör fortfarande min All time top 5.) Godbitarna är "Philadelphia" (Neil Young!), "Listening Wind" (Talking Heads) och "My Body is a Cage", biten av Arcade Fire. Vem snodde förresten mitt ex av deras första platta?
- Läs "My favourite wife" av Tony Parsons om du vill ha en aktuell bild av Shanghai. Hur håller man sig såpass uppdaterad om andrahustrur och etisk leverantörsrevision? Studiebesök?
- Kul att Trelleborg begåvats med en såpass passabel indier som Masala House, nu finns det ett tredje alternativ till sushin Godai och Thai:en.
- Igår fick jag för första gången besked om pengar tillbaks av en bank för att de gjort fel och snott pengar av mig utan min vetskap. Annars är man ju som liten medborgare nästan alltid blåst. Leve etik och CR! 2000 rikare!
- Det snöar för mycket. Och för ofta.
- Riesling är gott i alla lägen, vilket inte är någon sanning beträffande vin i allmänhet.
- Bra att webbförsäljning äntligen blivit verklighet på gulgröna monopolet.
- Vinbaren R på Gammel Mönt i Köbenhavn var nästan folktom vid 5 på fredagen. Danskarna verkar drabbade.

Maltas bästa vin nu avgjort

Minns du att jag köpte med mig tre olika personers förslag till vad som skulle vara Maltas bästa vin? Om inte, läs här.

Nåväl, utmanarna var (se bilden)

Cheval Franc 2008, en blandning av Cabernet Franc och Syrah av Marsovin.
Marnisi 2006, en ren Cabernet Sauvignon, också från Marsovin.
Nexus 2006, en Merlotbaserad historia från Meridiana.

Alla tre kostar någonstans mellan femton och tjugo euro. Och igår blindtestades de av mig och A.

1:an var till färgen lätt genomskinligt röd...ett syrahtecken? Doften var kraftfullt stallig med någon gräsighet. Smaken var spretig och utan några tydliga tanniner. Ett något disharmoniskt vin, långt ifrån elegant.

2:an var tyngre i färgen och hade en tydligt mer balanserad något plommonaktig doft. Smaken var fruktig och behaglig, stack inte ut särskilt mycket, men ett väldigt mycket bättre vin än 1:an.

3:an var ett vin med ungefär samma färg och utseende som 2:an. Men doften var mycket mer elegant, lite Bordeauxstuk. Här fanns också tanniner att hämta i den tilltalande smaken som bekräftade misstankarna, här borde det vara frågan om Cabernet Sauvignon.

Efter en stunds dividerande var vi helt överens. 1:an måste vara cabernet franc/syrahblandningen, med den märkliga färgen, doften och även smaken.
2: an måste vara merloten med sin fruktighet. Särskilt eftersom 3:an stack ut som en ganska tydlig cabbe.

Vi hämtade den gömda lappen med facit. Tre ganska enkla slutledningar tyckte vi....

Summa: 3 fel

1:an kvalificerade sig som den märkligaste Cabernet Sauvignon vi smakat. Färgen skvallrade inte alls. Stalligheten var FÖR överdriven, och tanninerna fanns inte. Lite grönt visst, men glest och spretigt och mycket fjärran från Bordeaux. Kvällens sämsta vin: Marnisi!!!!

2:an visade sig vara Cheval Franc. Fruktigheten var alltså cabbe franc kryddat med syrah, inte merlot. Kvällens näst bäst vin: Cheval Franc således!

3:an var merloten. Det tydliga bordeauxstuket hade inget med cabbe att göra alls. Men här var druvbehandlingen och råmaterialet mycket mer i klass med bättre fastlandsviner i Italien eller Frankrike. And the winner of the title Maltas bästa vin är: NEXUS!!!!! (fanfar)

Vilosell nu provat. Passar världens dyraste nötter.

Om man någonsin skulle komma på tanken att kalla ett rött vin för ett bersåvin så är detta en god kandidat: Vilosell av spanska stjärnskottet Tomás Cusiné i Costers del Segre är lite av husvin på La Vinya del Señor, den fina vinbaren i Born i Barcelona. Det var där jag först såg den Paul Smithmönsterlika etiketten som ser så lockande ut med sina tvärränder.

Någon dag senare skyltades det med samma etikett i Vila Viniteca, min husvinaffär i Barcelona, så jag var tvungen att slå till. När vi sista dagen i Barca avlyssnade personalen där de stod och småkonspirerade bakom disken på La Vinya förstod vi att Vila Viniteca är en viktig leverantör till baren. Allt hänger ihop.

Hur smakar då Vilosell? Druvblandningen är tempranillo 62%, merlot 13%, cabernet sauvignon 14%, syrah 5%, garnacha 3%, cariñena 3%. En RIKTIGT elaborerad cuvée med andra ord, smeksam, charmig, fruktig, varm, vissa tanniner men inte så sträva. Som gjort för att sippas i en bar med några fina oliver, eller världens dyraste blandade nötter som vi fick på La Vinya: 7 Euro för en minimal brasiliansk burk macadamia, para, cashew mm. Men visst var de goda!

(Hr Cusiné gör även vinet Geol som lär finnas i ett par ex i Malmö...)