Mitt korta shot som rockvideomakare

Kul...gjorde en sökning på YouTube och hittade en synd från yngre dar, en rockvideo, "Small Town Blues" med Kalle B som har ett förflutet i Rotpuls m fl Lundaband. Är själv skyldig till manus och redigering...långt och poetiskt, kultigt men inte SÅ dåligt som man ibland minns sina bedrifter från förr- Mycket nöje...Kolla saxofonisten...http://www.youtube.com/watch?v=HarPTpmWJWk

Julkul i Barca

FLÖG ner med Norwegian, funkade bra: Hotellet hette Hesperia Metropol och låg väldigt nära skulpturen Barcelonas ansikte vid gamla hamnen. Känns helt ok att inte bo vid Catalunya vilket vi gjort alla andra gånger.

De första dagarna med blandat väder, mest regn, ägnades åt shopping och ätande. Saluhallen förstås, se film nedan för julladdade Barcelonabor).

La Vinya del Senor, vid torget bredvid Santa Maria del Mar, kyrkan i Born, är en mycket bra vinbar där vi fick Guitians godello Sobre Lias (Sur Lie), vilket med sparsam fatbehandling bara ger lite tyngd åt vinet från Valdeorras som lever högt på sin fräscha frukt. Kärt återbesök därefter på El Xampanyet, cavabaren som har så goda ansjovistapas. Hade ingen plats för ytterligare mat denna kväll.

Styrde kosan nästa dag till Fnac, bokhandeln i El Triangle på Place Catalunya. Ville köpa Guia Peñin, som är den oomtvistat bästa handledningen till spanska viner och utkommer varje år, vilket jag gjorde för 27 Euro.

El Corte Inglés vid samma torg har en ganska välsorterad vinavdelning, så jag köpte några gamla favoriter: El Vincúlo av Alejandro Fernandez från La Mancha, Palacio de Fefiñanes standardalbariño (inte heller detta vin bör fatas enligt min mening, spanjorer tycker ofta annorlunda men de är ju uppfödda under vanföreställningen att tungt med fat betyder automatisk kvalitet), riojan Remelluri som scorar högt i Guian. Senare påfyllt med Pétalos de Bierzo av Descendentes de senor Palacios, AN2 från Mallorca, Vilosell av det nya stjärnskottet Tomas Cusiné, och standardGuitiangodellon eftersom Sobre Lias verkar slutsåld. Allt detta införskaffat i superaffären Vila Viniteca på c/Agullers dit varje vinvän på besök i Barcelona bör bege sig.

Värt att tillägga är att Taller de Tapas på Argenteria i Born håller stilen som tapasställe av rang. Pimentos de padron, bläckfisk och blandningen av spenat, kikärter och sidfläsk smakade lika bra som vanligt med Martin Codax albariño därtill. Fast Lonja de Tapas vid carrer Montcada ett kavrter därifrån visade sig sidta dagen vara i princip lika bra, med en lågprisad albariño kallad Cresciendo (12 Euro!) på listan.

Bästa vädret rådde på juldagen, då vi satt och njöt av solen och en öl uppe på slottet på Montjuïc (bilden), "som vanligt" höll jag på att säga. Tack Elisabeth för tipset om Tragaluz, som bjöd på en excellent juldagslunch ackompanjerad av Enrique Mendozas sköna pinot noir: jag åt kingcrabcannelloni med avocadofodral, fantastisk oxfilé och kanelglass på french toast...tacka tusan för att man behövde en Fernet på coola klubben CDLC nere vid playan nära Porto Olimpico sen.

Goa grejer

Jag var i Stockholm denna vecka, vilket ledde till en del vinsampling. Senaste veckorna har mest handlat om att bunkra inför en Spanien/Portugalprovning i morgon lördag, men man snubblar ju över annat trevligt. I Stockholm blev det en Langhe Nebbiolo från La Spinetta. Och en champagne till nyår: Palmer Millésime Brut 2002.

Vid middagen på kvällen i Stockholm, som ägde rum på Sjöfartshuset bredvid Reisen, hade krögaren den goda smaken att rakt igenom bjuda Terras Gauda, en mycket mycket passabel albariño som funkade till arrangemanget med kyckling lika väl som den grillade fisken.

För kvällen känns det som att pinot noir skulle kunna passa. Kanske Beetlejuice, nyazeelänningen från förra släppet? Ett riktigt fynd nyligen var även Jaffelins Mercurey, under 150 får väl fortfarande räknas som budget från de burgundiska trakterna?

En annan tänkbar möjlighet för kvällen är Clotilde Davennes Chablis Premier Cru Vaugiraut. Skönt att livet är fullt av möjligheter.

Roussanne på postorder

Har ju kapitalt missat att berätta om årets fynd på Rhônefestivalen i Avedöre. Det var lika trevligt som vanligt, A. och jag fick med oss ett par fina Côte-Rôtier hem, men den kvarvarande behållningen var kanske allra mest en annan.

Som vanligt koncentrerade jag mig på norra Rhône. Lite vanvördigt menar jag att ska man ut i Châteauneuf-de-Papeträsket på denna festival så måste man kunna simma bra. Min kapacitet är väl sådär maximum 30 viner på en dag, och då föredrar jag faktiskt att hålla mig i norr.

Det kanske är en mognadsfråga.

Det bästa röda jag provade var således den ovannämnda Côte-Rôtien (återkommer med namn vid tillfälle), men på den vita sidan blev jag förhäxad av något annat.

Roussanne.

Elegansen var bara förnamnet. Detta var - hör och häpna - ett Vin de Pays (des coteaux des Baronnies). Producenten är en dansk gentleman som håller till i Condorcet: "Domaine le Serré de Condorcet - Roussanne 2004" var den produkt som jag fick habegär till.

Men Niels, som gentlemannen heter, har ingen representation i Skandinavien so far. Detta var en av anledningarna till hans närvaro på festivalen, att söka en agent.

"Går det inte att köpa detta via nätet?", bönföll jag. Han tänkte efter. "Jo, via http://www.vins-etonnants.com/", fick jag reda på till slut.

Vilken tur. Nu har jag inhandlat sex flarror, dyrt (ca 20 Euro styck) men värt det. Och de kommer klassade som olivolja, eftersom fransmännen tror att det fortfarande är olagligt att sälja till Sverige, och OOOOJJJ så gott det är. Mineraler, elegance, frukt, så ska vin de pays smaka.

Riesling is king

Nu har jag en sån där übertydlig rieslingperiod igen. Det är som att smaklökarna instinktivt säger nej till den fatade chardonnayens ekiga beska, den blockerar svalget och ger olustrysningar, alltmedan rieslingens krispiga syra smeker gommen, frukten stiger upp i näsan och leker runt med sötman som nästan alltid är närvarande, och leendet stiger uppåt i ansiktet, från läpparna och uppåt. Har man inte något bra budgetaktigt hemma såsom Rabl Riesling, österrikaren från senaste släppet, eller Dr L, nämligen doktor Loosens fullfjädrade instegsvariant, så tvingas man ut i skåpet för att gräva fram Fritz Haags mästerverk från 2007, inhandlat på Münchens flygplats, eller en stillsam Dönnhoff från Nahe, i detta fall en Schlossböckelheimer Felsenberg Spätlese 2005.

Det GÅR INTE att kolka chardonnay när man inte känner för det. Aaaaah, riesling!

PS. Vid gårdagens afterwork med Palmer champagne, 2 ostron, Moules frites med riesling (aaah!) satt det särdeles fint (vi var på Le Rasoir, det alldeles utmärkta bistrostället nära Malmös Central) med avslutningen, en Cuvée Volupté, en vällusting från Coteaux de Layon, med en friskhet långt ifrån sauternens insmickrande fruktsötma, därtill klassig mineralitet och gul russineftersmak med bara antydan till ädelröta. Kan bara rekommenderas, ett glas för 110 kr måste anses vara närmast ett fynd, och du, du behöver absolut ingen dessert, detta är alla desserter koncentrerade i ett glas....

Ny dator igång

Har skaffat laptop. Och äntligen funkar allt, med extra skärm och extra tangentbord och extra hårddisk. Så nu har jag 1,5 TB att tillgå. Grimt.

Tre år, 1972-74, som betydde en del (dvs. det mesta för populärmusiken...)

Det är ju så att man präglas av den musik som gäller när man växer upp, eller hur? Det är väl så att åren mellan typ 12 och 15 är de som grundlägger ens musikaliska preferenser, nicht wahr?

Eller också finns en alternativ (och kanske lite roligare) sanning: det har aldrig, niemals, jamais, gjorts så bra musik som mellan 1972 och 1975. Varken förr eller senare! Massor av artister peakade redan här, oerhört tidigt i sin karriär.

Här är bevisföringen, och betänk att alla citat är tagna direkt ur huvet (så somliga är sannolikt helt kokkobello):

1972 kom Ziggy Stardust med David Bowie. Den som har övergångarna mellan låtarna på denna platta tungt planterade i ryggraden kan inte gå ordentligt men ler oavbrutet. Wham bam thank you mam. Lyssna på covern av titellåten med Walking Posterboys (mitt band).

1972 kom Close to the edge med Yes. Vi som gillar långa låtar har här hittat det ultimata formatet inklusive fågelsång och flageoletter. Close to the edge, round by the river. Det blir min själ inte bättre nånstans. Fast det finns ju andra genrer såsom livehårdrock:

1972 kom Made in Japan av Deep Purple. Den bluesbaserade hårdrocken kulminerade redan här, även om Zeppelin visserligen forsatte hålla fanan högt. Men enligt min mening kan inte tung rock bli bättre än med Jon Lord och Ian Gillan i högform. Sweet Child in Time. You'll see the line. I'm a-highway-star.

1972 kom Berlin med Lou Reed. Arty farty-romantisk rock blir inte mer högdramatisk och skönt storvulen än så här. Vilka rockare umgicks med Andy Warhol? De som förstod att rock kunde vara konst. Skrovla med i Men of good fortune/never cause empires to fall. While men of poor beginnings/never do anything at all. Poetry, pure poetry, mina vänner.

1972 kom Genesis live. Alla som ville höra The Knife, och vi var många, fick höra den igen. Och Peter Gabriel säger i introduktionen "That...was an unacompanied bass pedal sound off from Michael Rutherford...This is The Knife." Magic. Just denna kniv som förekommer redan på LP:n Trespass har jag sedan återanvänt som ett bokomslag till eposet "Liket i balansräknigen". Snacka om klassiskt.

1972 kom även Pictures at an Exhibition av Emerson, Lake and Palmer. Jammen jag vet att de var überpretentiösa. Jammen jag vet att de inte gjorde nån annan helgjuten platta. Men detta är rena drogen. Ingångsplatta till all klassisk musik över huvud taget. Segla på Greg Lakes röst. I carry the dust/of a journey/that cannot be shaken away. (Och lyssna på Nutrocker innan Robban Wells massakrerade den. Det behövs faktiskt en halvtimma klassiskt och högstämt innan den blir riktigt kul. Men då!)

1973 kom For your Pleasure såväl som Stranded med Roxy Music. Snyggaste omslagsdamerna nånsin, oomtvistat. Bryan Ferry at his early peak. Rock'n'roll som i Editions of you. Eller: Here as I sit at the Senti Café/thinking of you/I remember/all those moments/lost in wonder/that we'll never/find again. A song for Europe, Romance. Cocktails. Tillochmed groupiesarna tyckte att Bryan var en gentleman.

1973 kom Over-Nite Sensation med Frank Zappa. Hur galet bra kan det bli? Jo, som i Dinah-Moe Humm: I don't know where she was coming from/but I just met a lady called Dinah-Moe Humm...och lite senare, när han slagit vad med henne om att han minsann skulle kunna få henne att komma: I hoked and I poked til my wrist got numb/and applied rotation on her sugarplum. Skruvat får liksom en helt ny innebörd här, som dessutom är musikaliskt helt crazy cool.

1973 kom Band on the run med Wings. Om någon hade trott att Pålle gjort sitt så visade han här alla framfötter som finns. Jet, I can always remember their funny faces.

1973 släppte Elton John Goodbye Yellow Brick Road. Hur bräcker man titellåtens rader So, Goodbye Yellow Brick Road/where the dogs of society howl/you can't plant me in your penthouse/I'm going back to my plough/Back to the howlin' old owl in the woods/huntin' and hauntin' back toad...Jo, med en radda nästan lika bra låtar som till slut blir ett dubbelalbum. Det blev helt enkelt inte mycket kvar till karlns fortsatta karriär.

1973 kom Selling England by the Pound med Genesis. Gabriel inleder: Can you tell me where my country lies?/said the unifaun to his true love's eyes. Och sen rycker det loss. Senare blev bandet bara en blek kopia av sig självt. Ja, faktiskt även Lamb lies down.

1974 kom Kimono my house med Sparks. Snacka om genialiskt. Det dunkar på i djurparken från inledningsspåret och framåt: She-time, is you and me-time/the mammals are your favorite type and though you want her tonight/Heartbeat, increasing heartbeat/You hear the thunder of stampeding rhinos/elephants and tacky tigers.

This town ain't big enough for the both of us. Här borde det göras covers. Om det går.

1974 kom Queen II. Freddie Mercury innan han blev lat utan fortfarande jagade pojkar i smyg med oemotståndlig rock. Trollen samlas i den våldsamma Ogre Battle, eller i singeln Seven Seas of Rhye. Hear me all you peers and prrivy counsellors/I stand before you naked to the eyes/I will destroy any man who dares abuse my trust. Bring before me what is mine!

1974 kom Autobahn med Kraftwerk. Tyskland, mina vänner, består för oss av motorväg vilket dessa galningar så tydligt beskrev: Wir fahr'n fahr'n fahr'n auf der Autobahn/Brum brum brum. Monoton minimalism with a purpose, därför ständigt citerat, kopierat, samplat men aldrig överträffat i sin genre. Undra på att Florian Schneider gick över till racercykling.

Nuff said.

Mums på Malta

Om du är hungrig på Malta finns naturligtvis gott om goda alternativ. Kaningryta? En specialitet...

Men en ö mitt i Medelhavet måste ju först och främst ha riktigt goda skaldjur och fisk. En lämplig hållplats för detta är nöjes- och restaurangkvarteren i St Julians, som ligger alldeles intill Sliema som ligger alldeles intill Valletta, huvudstaden. Så nu vet du. Vid gamla hamnen i St Julians ligger en rad goda restauranger, det vet jag eftersom jag ett tag på 90-talet besökte Malta ganska flitigt.

Jag provade denna gång på rekommendation La Dolce Vita, (www.ladolcevita.com.mt) ett ställe där man (se bilden ovan och videon nedan) har alldeles utmärkt utsikt över den gamla hamnen. Eftersom det var 26 grader i luften nu i oktober passade det utmärkt att sitta på balkongen. Började med musslor i peppar, en riktigt schysst halvflaska sancerre till detta, fortsatte med en utmärkt scaloppine al marsala med ett glas nero d'avola och avslutade in style med en tiramisu med ett glas sicilianskt sött.

Strax nedanför Hilton där jag bodde låg Zeri's (www.zerisrestaurant.com), där chef patron Mark Zerafa har skapat ett modernt upmarket bistroalternativ med färsk fisk och skaldjur (alla bra restauranger på Malta har sin egen husfiskare som förser dem med godsaker) som främsta dragplåster. Började med en blandning av musslor, räkor (stora!) och kammusslor i koncentrerad vindekokt, fortsatte med red snapper och medelhavsvarianten av mahi-mahi (har glömt vad den heter). Allt var helt perfekt. Till detta en högst passabel maltesisk chardonnay, Isis från Meridiana. Avslutade med vininkokta persikor och vaniljglass.

Maltas bästa vin?

Under min tvådagarsvistelse på Malta har jag frågat ett antal människor vilket de anser vara öns bästa vin. Vinkyparen på finkrogen La Dolce Vita vid gamla hamnen i St Julians svarade Nexus, ett merlotvin från producenten Meridiana.

Martin, som nyligen gått ett par seriösa vinkurser, framhöll Cheval Franc, ett cabernet francbaserat vin med lite syrahinblandning från producenten Marsovin. Samma firma gör Marnisi, robust eklagrad cabernet sauvignon från ett särskilt område nära Marsaxlokk, rekommenderat av Kenneth som skjutsade mig ett par gånger under resan.

Alla tre vinerna fanns på flygplatsen och är vederbörligen inhandlade, så nu är det upplagt för grandios tävling.

Skön bourgogne

Var på Munskänkarnas webmasterutbildning i helgen, och i sådana vänners lag blir det lätt så att man vill testa vad källaren kan erbjuda. I just detta fall var sagda källare belägen i Skåvsjöholm, ett högst rekommendabelt konferensställe strax norr om Sthlm.

Vi fick tillfälle att bese hyllorna, och det som kanske såg intressantast ut var en Nuits-St-Georges 1971 från Laroy som faktiskt var tillgänglig under tusenlappen.

Så vi salade helt enkelt, tio man och kvinnor, och sannerligen var det värt det:

Skön doft av multna löv, chark och islaywhisky. Bra frukt och spänst i smaken. Varför får man så sällan mogen bourgogne? Kan ha med priset att göra...

Silent man

Jag vaknade upp en morgon i oktober och kunde inte få fram ett enda ord.

Om jag inte kunde tala kunde jag ännu mindre sjunga.

I så fall en katastrof.

Jag väckte Kristin, som först inte fattade nånting utan bara såg irriterad ut. Jag kastade mig upp, sprang till skrivbordet, grep en tuschpenna och textade på baksidan av en obetald räkning: ”JAG KAN INTE PRATA!”. Först nu reagerade hon.

– Vad menar du, halsen kan väl inte bara lägga av utan förvarning.
Låt mig sova vidare, det går över fattar du väl, sa hon och vände på sig.

Vilken oerhörd likgiltighet.

Jag skakade om henne och grymtade tills hon förstod att det var allvar. Men vad kunde hon göra?

Doktorn jag träffde samma dag kunde inte ge mig något klart besked. Det var en man i sextioårsåldern som såg allvarligt bekymrad ut, för han hade påstod han aldrig haft ett liknande fall. Men det fanns specialister i Uppsala, lugnade han mig.

När han läste min lapp som sa ”Jag lever på min sång” så lade han sin hand på min och sa ”Jag förstår att du är upprörd, men gå hem och ta en whisky, för det hjälper i princip mot allting.”

Kristin var inte hemma när jag kom hem. Fattade hon inte vad jag behövde?

Jag nöjde mig inte med ett glas whisky. Flaskan, en single malt som knappt var påbörjad sen vår Mallorcasemester i juli, var så gott som slut innan Kristin till slut dök upp.

–Vad sa han, frågade hon. ”Uppsala” mimade jag ett par gånger.
Men hon såg bara ut som ett fån. ”Jag måste till Uppsala och bli undersökt”, skrev jag till slut.

Hon gick ut i köket och stekte ett par ägg. Så engagerad var hon. Jag halsade de sista dropparna i flaskan och gick och la mig. Sängen snurrade vildsint innan jag somnade.

Kristin och jag hade varit tillsammans i åtta månader, och jag antar att det som fascinerade mig mest med henne var att hon inte hade någon bild av vem jag var alls när vi träffades. Det här var ganska ovanligt med tanke på att jag synts i såväl dagstidningar som kändisblaskor, och det gjorde att hon behandlade mig annorlunda, mindre andaktsfullt, än mina forna flickvänner (de jag kommer ihåg). Vårt förhållande var inte – som de tidigare i raden – på mina villkor utan på hennes, något som gjorde mig till en bättre partner än i tidigare fall. Jag hade i princip aldrig uppvaktat nån tidigare, aldrig köpt blommor, aldrig tänkt ut spännande kärleksmåltider eller klätt upp mig för en tjejs skull.
*

Jag var i Uppsala i tre dagar. En rad läkare stoppade stora och små speglar ner i halsen på mig, jag blev röntgad och ultraljudad och fyllde i massor av olika frågeformulär. Jag hade doktorer som var gamla, unga, flertalet män men även kvinnor, svenskar och bangladeshare, någon från Estland. Men ingen av dem såg ut som om han eller hon förstod vad som verkligen var felet med mig. Det enda beskedet jag fick som jag verkligen kommer ihåg och kan återge var att det ”kunde vara en tillfällig förlamning, kanske chockinducerad”.

Vad jag visste hade jag inte fått nån chock på sistone, tvärtom hade mitt liv varit stillsammare och händelselösare än på länge: ingen turné, inget festande, inga konstiga små tabletter, utam mera nio till fem, tre mål mat om dagen, ett fast förhållande, teveserier på kvällen och tillochmed en diskussion om att skaffa barn med Kristin som jag visserligen hade tagit mig ur utan att ge några löften, men ändå. En svenssontillvaro helt enkelt. Kanske var jag överkänslig för sånt, men det kunde nog inte kallas chock.

När jag kom tillbaka från Uppsala var det tomt i lägenheten. Kristin svarade inte på sitt mobilnummer. Det var helskumt.

Efter tre dagar hörde jag hennes röst på min svarare. Hon sa att hon hade varit tvungen att åka hem till sin mamma i Virginia. Jag skulle inte vara orolig och hon räknade med att vara tillbaka inom en månad. En månad! Vi hade inte varit ifrån varandra mer än några dagar ända sen vi träffats. Varför var hon tvungen att ge sig av nu när jag behövde henne? Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra med hela situationen. Vad skulle jag säga till min manager, till skivbolaget, till musikerna? Varför hade jag inget annat att falla tillbaka på än musiken och sången? Jag hade ingen försäkring som jag kände till, inga besparingar utom lägenheten. Vad jag hade haft var Kristin och min röst. Nu hade jag inte nåt alls.

Jag gick till datorn och började maila. ”Tar ledigt fyra veckor till” skrev jag till Per, managern. ”Meddela de andra” la jag till. Jag tryckte på send-knappen och drog på mig ett par jeans. Jag måste ut bara.

På Kulturbolaget var det fullt med folk. Jag drack tre öl och åt en tallrik sushi som jag beställde genom att peka på menyn. Jag la pengar på bordet, brydde mig inte om att det var sextio kronor i dricks och gick ut på gatan. Vad fan skulle jag göra?

På Tahonga drack jag två paraplydrinkar, fortfarande beställde jag genom att peka. Behövde inte betala eftersom det var vännen Arjan som stod i baren. Han undrade inte över varför jag inte pratade med honom, volymen var så hög så det gick inte i alla fall. Jag gick ut igen. Eftersom jag inte var mogen att gå och lägga mig vankade jag i riktning mot Slagthuset, diskoteket som inte stängde förrän fem på morgonen. Jag var lite dragen men mest deprimerad.

Så det var bäst att fylla på. På Slagthuset drack jag tre öl och tre GT. Folk började bli klart suddiga i konturerna, men jag märkte att det hjälpte mig att dansa, jag kom ur den negativa sinnesstämningen och kände mig plötsligt lite bättre. Av någon anledning spelade DJ:n Just like a woman med Bob Dylan, jag var nästan ensam på dansgolvet, tonerna sände rysningar genom min ryggrad, jag blundade och tänkte: Jag skiter väl i Kristin! Bomullsfält, hästar, hennes gamla mamma, Kentucky Fried Chicken, John Cougar Mellencamp och dammiga amerikanska grusvägar och fan och hans moster. Om hon verkligen älskade mig skulle hon inte sticka så där. Nej, tjejer går inte att lita på, tydligen inte ens dom som skiter i att jag har gjort två epokgörande skivor som det stod i Expressen härom månaden.

Musiken, vibrerandet runt omkring mig började bli det enda som kändes viktigt. Jag dansade vidare och vidare, osäkert hur länge, men jag mådde lite illa trots allt, så jag behövde luft.

När jag kom ut i den kyliga natten som luktade lastbilsavgaser och regn kände jag att det kanske var mat som saknades. Sushi är inte mat. Jag tog en minitaxi till Stippes för 67 kronor. Chauffören var kroat och malde på om Davor Zukers vänsterfot. Jag gav ingen dricks. Zuker är en föredetting. Men jag, jag är epokgörande. Jag klämde en ungersk flottfriterad, med ajvar och mos. Inne på Stippes var det som vanligt en uteliggare i smutsig lammskinnspäls som satt och drack gratiskaffe och yrade. Kanske ett öde att se fram emot, köra runt en kundvagn med mina påsar och höra folk viska bakom mig att ”han var visst väldigt duktig på sin tid”.

Jag var ordentligt full för första gången på säkert två månader. Vet inte hur jag tog mig hem.

*

Hörde inget av Kristin.

Ville inte kolla min mail, eftersom jag kunde förutse att den skulle innehålla oönskade meddelanden från en massa människor. Lyssnade inte av svararen heller, satte inte ens på den längre.

Drömde om att jag satt i ett jetplan, drack calvados och tittade på när piloten försökte ta oss under kraftledningar, genom trånga grå raviner och gå ner för landning hundra meter framför en bergvägg. Vaknade precis när vi var på väg in i graniten i trehundra km i timmen. Gick upp och drack ett glas vatten.

Dagarna gick. I början lyssnade jag en del på musik, Lloyd Cole framför allt, men det gjorde mig mest ledsen och fick mig att tänka på att det kanske inte skulle bli mer musik i mitt liv.
*

På bankkontot fanns i alla fall ett par tusen så att jag kunde ta en charterresa. Igen. Jag chansbokade och hamnade på Kreta. Det var varmt fast det var sent på hösten, och det var mycket lättare att göra ingenting där än hemma. Skrev ett par vykort men postade dem inte. Njöt av att Kristin inte skulle kunna få tag på mig ens om hon ville – jag hade lämnat mobilen hemma. Jag satt på den småunkna tavernan i samma kvarter som hotellet, det var jag och några gubbar i sextioårsåldern. Jag drack ouzo och skålade med dem genom att lyfta glaset till ögonhöjd. De kom över, bjöd mig på nåt rävgiftliknande fast gott och tittade nyfiket för att se om jag skulle klara av det. Inga problem. I’m the man.

– Jag vet vem du är. Du heter Henrik, sa en kvinnlig röst bakom mig. Jag vände mig om och såg en typiskt svensk tjej, nånstans mellan tjugo och tretti, vitt linne, nån halmhatt som såg ganska personlig ut och badskor. Jag drog ut den trasiga korgstolen bredvid mig och erbjöd henne att sätta sig ner.

Vi tog ett glas tillsammans. Av naturliga skäl kunde jag inte konversera direkt, så jag lyssnade mest, grymtade, log och skrattade till på lämpliga ställen bäst det gick. Hon berättade obekymrat om sig själv. Hon läste till tandläkare (det hade jag aldrig kunnat föreställa mig) kom från Lysekil eller Grebbestad, eller Smögen kanske, ganska obetalbar göteborgska var det i alla fall. Hon var jävligt underhållande så tiden gick och plötsligt var hon borta, precis när jag hade börjat fundera på hur jag skulle kunna få till det så att vi kunde ses igen.

Hela veckan gick utan att jag såg henne igen. Stavros i receptionen på hotellet kunde hygglig svenska. Trots att han hela tiden försäkrade att han kunde fixa det mesta via sitt kontaktnät på orten lyckades han ändå inte ta reda på var den här damen fanns, fast jag beskrev henne i detalj och erbjöd honom varenda drachma jag hade i plånboken, nåt som han värdigt avböjde. Jag fick hempressad juice som kom från hans systers apelsinlundar istället men det var ju inte riktigt samma sak. Sista dagen steg jag aldrig upp ur hotellsängen, låg och lyssnade på Cohen i hörlurar, rörde mig inte förrän hotellstäderskan KRÄVDE tillgång till rummet.

Hemma igen så förstod jag att jag måste meddela vad som hänt till alla som behövde veta. Min syster fick ett brev – ”din brorsa H. har blivit stum” etc. – hon ringde direkt och ställde frågor i trettio sekunder innan hon insåg att jag faktiskt inte kunde svara henne.

Nästa pilsner: min manager Per såg helt tagen ut när jag kom förbi hans kontor och efter en snabb slentrianmässig omfamning lämnade över en lapp som förklarade vad som hänt. Han skakade oavbrutet på huvudet, lovade undersöka både försäkringar och var det fanns specialister utomlands. Det får kosta vad det vill, Henrik, sa han men jag såg hur han för sitt inre såg många sköna sedlar flyga iväg. Han är en riktig manager, pengadriven som ingen annan jag känner, inklusive mig själv.

*
Det kom brev från Kajsa, jag läste det en gång och brände det. Minns inte längre vad som stod i det. Bygones are bygones.

Tidningarna hade fått reda på vad som hade hänt. Jag fick erbjudanden om intervjuer (ha!), men det enda jag nappade på för fansens skull var en chatt på Aftonbladet.se. Otroligt meningslöst, kunde ju bara diskutera antika saker jag hade gjort, inte vad jag tänkte göra eftersom jag utan min röst inte kunde tänka framåt på någonting.

En terapeut på sjukhuset dit jag gick och gjorde återkommande kontroller undrade om jag hade funderat på att bli översättare. Översättare! Vilken jerk.

Kristin hörde av sig till sist:

”Henrik,

Kanske borde jag ha kontaktat dig tidigare, men jag behövde tid att tänka. Du förstår det nog inte själv ännu, men jag tror att detta kanske var det bästa som kunde hända dig. Ditt liv har bara rullat på, du har haft musiken och dina känslor och du har fungerat som en dockmakare där bandet, fansen och även jag har varit dina marionetter. Du har inte behövt sätta upp mål, inte funderat över vad du egentligen vill och vad andra kan kräva av dig. Allt har bara kommit till dig.

Det kommer att bli annorlunda nu…det är vad jag ville säga dig, och jag tror inte jag ska vara en del av det. Det är slut mellan oss, men det har det varit länge.

(Det har nog alltid varit över egentligen, redan från när det började.)

Jag vet inte hur du tar detta. Jag vet inte så mycket om dig alls. Om du vill får du gärna skriva till mig, jag stannar här tills vidare. Tro inte att jag inte känner något, jag har en stor ömhet för dig, men du måste gå vidare. Hoppas du finner en väg som leder nånstans.

Kramar,

Kristin”

Först nu när jag förlorat min röst var hon helt öppen mot mig. Jag är medveten om att jag är lite av en kontrollfreak, men jag trodde inte Kristin hade lidit av det så uppenbart som det verkade nu.

”Jag måste få tag i min bohuslänska tandläkare, hon ska frälsa mig. Om hon tittar mig i munnen kan hon förmodligen se vad som saknas”, tänkte jag. Sedan satte jag på en skiva, Mellon Collie med Smashing Pumpkins, så högt det gick. Det sved i öronen, och i ögonen.

Åtta månader senare fick jag tag i tandläkaren. Hon sa att jag såg helt normal ut i svalget. Jag sa tack, det första ord jag lyckats artikulera på nästan ett helt år.

*

Så här är det nu: jag har läst fler böcker under det här året än i hela mitt liv tidigare. Jag har också lyssnat på fler människor än tidigare. Jag har lärt mig nya saker om mig själv. Jag tror inte längre att min tandläkare ska frälsa mig. Men vi har roligt tillsammans. Hon trivs med att prata mycket, och eftersom hon är rätt klok klarar jag av att lyssna på henne. Oftast.

Drömmen om flygplanet kom tillbaka ett antal gånger, men nu har jag inte haft den på flera månader.

Annars innehåller världen fortfarande rätt många jerks. Och jag tycker fortfarande att Kristin gjorde fel som bara stack till USA sådär. Nån gång ska jag tala om det för henne.

Jag har bränt upp klippet ur Expressen. Allt epokgörande är slut. Per jobbar med andra, bandet är upplöst och utspritt. Jag kan prata igen men känner inte för att sjunga mer. Tror jag.

Även om jag inte är lycklig hela tiden så är jag nog gladare än förr. I’m the lucky man. Faktiskt. Vet inte hur länge det varar. Men det är som om silence is golden.

Vinlitteratur relevant för Trebetygsnivån hos Munskänkarna

(Detta är utkast till en vinlitteraturlista sammanställd för Trebetygskursen 2009-2010 i Malmösektionen av Rosman Jahja)

Allmänna verk

Hiort af Ornäs, Catarina, Munskänkarnas vinbok (2007, femte reviderade upplagan).

Munskänkarnas grundbok, trots vissa faktabrister ändå oundgänglig eftersom den speglar en syn på vinvärlden som fortfarande i allt väsentligt lever kvar i utbildningarna, även via kurskompendierna på ett-, druv- och tvåbetygsnivåerna. Även om Nya Världen sakta tagit sig in i den bilden är kunskapsbasen fortfarande Gamla Världen, och särskilt Frankrike.

Mölstad, Mikael, Nya stora vinskolan (2007, andra upplagan).

Det mest ambitiösa försöket att skriva en allomfattande vinskolbok som är upplagd för att fungera som kurslitteratur. Pedagogiken är mycket tydligare än i Munskänkarnas vinbok, och innehåller till och med vinrekommendationer för varje lektion samt instuderingsfrågor. Plus för tydlig översikt av vintillverkning.

Stevenson, Tom, Vin – Uppslagsboken över världens viner (2005).

Detta är den svenska översättningen av den fjärde upplagan av Sotheby’s Wine Encyclopedia. Tom Stevenson är en mycket personlig och extremt kunnig skribent, som inte tvekar att dela med sig av sina synpunkter på utvecklingen i vinvärlden. Ur underhållningssynvinkel det ledande översiktsverket, och med en tilltalande layout. Kanske det bästa verk som finns som försöker beskriva varje appellation, inklusive betyg?

Domine, André (red.), Vin.

Ett måsteverk på grund av sin omfattning, dessutom högst prisvärt. Denna geografiskt uppdelade globala översikt har en tysk syn på vinvärlden. Den är oerhört omfattande, och skribenterna är specialister på respektive område. Annorlunda producenturval vilket ibland har ett egenvärde.

Mölstad, Mikael, En värld av vin – den kompletta vinguiden (2005).

Uppslagsbok som förtjänar sin plats i samlingen, också för att den är gjord i Sverige. Producenturvalet kan diskuteras, men det kan det ju alltid. En slags databas i grunden, svårläst såsom litteratur, men Mölstad och co har definitivt gjort en pionjärinsats.

Johnson, Hugh, Hugh Johnson’s Wine Companion – the Encyclopedia of Wines, Vineyards and Winemakers (2003, femte upplagan).

Denna upplaga är “fully revised and updated by Steven Brook”. Hugh Johnson är naturligtvis en av vinvärldens riktigt stora auktoriteter. Detta verk skrevs ursprungligen för tjugo år sedan, och lider lite av detta, eftersom det har hänt så otroligt mycket under den tiden. Urvalet av producenter kan sannnerligen diskuteras, men om man bortser från allt detta finns ändå intressant kunskap och åsikter kvar att hämta.

Parker, Jr, Robert M., The world’s greatest wine estates – a modern perspective (2005).

Tycka vad man vill om världens mest inflytelserike vinskribent Robert Parker, och det gör ju de flesta, särskilt vi som fostrats i Munskänkarnas ganska Frankrikeinfluerade syn på världens viner. Man kan försöka avfärda Parker med att han är amerikan med deras inbyggda förkärlek för bombastiskt vin med alla mätare i topp, men man kan ju aldrig ta ifrån honom rätten att han är extremt kunnig, skriver bra och att till och med uppfinnaren av den 100-gradiga betygsskalan har reviderat och vidgat sin syn på världen. Den här boken innehåller hans personliga urval av världens bästa vinmakare och är en förtjusande amerikansk förlagsprodukt, genomarbetad och väldigt trevlig både att läsa och att använda som uppslagsverk över de främsta vingårdarna, inte bara enligt Parker utan enligt de flesta...

Uppslagsverk

Robinson, Jancis (ed.), The Oxford Companion to Wine (2006, tredje upplagan).

Vi måste ju alla ha ett rent alfabetiskt uppslagsverk när vi stöter på den där konstiga druvan eller regionen. Och då ska vi nog ha detta verk som Jancis Robinson håller ihop med specialskribenter på respektive område. Boken innehåller mer än småartiklar: geografiskt och historiskt en fantastisk källa att ösa ur. Kanske inte att sträckläsa, men ni vet hur uppslagsverk fungerar, när man skulle läsa om druvan Huxelrebe så hamnar man plötsligt i något intressant om Hunter Valley Zone...

Clarke, Oz, & Rand, Margaret, Druvan bakom vinet – din guide till världens druvsorter och de viner de frambringar (2001).

Denna boks engelska titel är Grapes and Wines. Bästa druvbaserade översikten över vinets historia och dagsläge, med de flesta av dagens druvsorter ordnade alfabetiskt, och större artiklar om de dominerande.

Atlaser

Clarke, Oz, Oz Clarkes nya vinatlas – världens viner och vinregioner (2004, andra reviderade svenska upplagan).

Heter Wine Atlas på engelska. Sannolikt det ledande atlasverket, personligt skrivet med riktigt bra kartor. En bok att hela tiden återkomma till helt enkelt.

Johnson, Hugh, & Robinson, Jancis, The World Atlas of Wine (2007, sjätte reviderade upplagan).

Ytterligare ett atlasverk som är grundligt och ger bra översikt. Kartorna är svåra att memorera i detta verk, alldeles för detaljerade med topografi etc. Men om det är detaljer man är ute efter är allt gott och väl. Och texterna är väl värda att läsa förstås.

Årsböcker

Johnson, Hugh, Hugh Johnson’s Pocket Wine Book 2010 (2009).

Denna årgång och alla föregående av detta verk är naturligtvis ett måste för den vinintresserade, eftersom den i sin blygsamma bärbara omfattning är den bästa översiktliga följeslagaren beträffande producenter och distrikt, användbar särskilt i internationella vinbutiker och på resor, men också för dess vinrekommendationer till olika maträtter, årgångsöversikten och lite nytt specialmaterial för varje ny årgång av boken.

Födelsedagsmiddag 2009

Halstrad pilgrimsmussla med örtolja
Deutz Blanc des Blancs 1996
*
Toast Skagen
Müller-Catoir "Breumel in der Mauern" 2007
*
Lammfilé med vinbärssås
Cos D'Estournel 1985
*
Creme brulée med rabarberkompott
Moulin Touchais 1995

För övrigt kan jag bara be er kolla in bandet Momofoko från Malmö här, särskilt spårvagnsvideon...
http://www.myspace.com/momofoko

Iguacu falls!

Often compared to, and in many people's thoughts overshadowing the Niagara and Victoria falls, the Iguacu waterfalls in southern Brazil is one of the contenders to the title "World Wonders of Today".

Having returned our rented Opel Zafira at the international airport of Säo Paulo, Guarulhos, we were sitting tired and with filled stomachs at midnight of August 8. Originally we had thought of rising really early the next day in the beach house on the Paulista coast, drive all the way to Guarulhos, return the car and hopefully check in in time for the early morning flight to Foz do Iguacu. But what if the GPS we had brought showed up not so reliable? And if we did not find the rental firm in time? No, I thought it best to drive with security margin the evening before instead. I may also add that it is not the same thing driving on Brazilian highways as in Sweden.

But the drive worked fine. We stopped in Mogi for our first tryout of Brazilian pizza. In Swedish style we ordered one pizza each.

Don't make this mistake...

When the first pizza arrived, it was BIG and cut into slices for all of us, and we gladly started chewing. The second one was also OK, but we knew by now we had made a grand mistake. After 2.5 pizza we were completely full, but we had to keep eating as picanha (=rumpsteak) pizzas kept coming.

Guess the waiter had thought we were REALLY hungry ordering so many Brazilian pizzas. The only solution in the end was the doggy bag of course. But later, sitting at the airport at midnight no-one cared for the last pieces, so it all went into the garbage can.

Me and my daughter Jasmin went to find somewhere we could rest. And we were lucky! There is something called "Fast Sleep" at Guarulhos Airport: at the bottom floor, there is a small "hotel" with minuscule rooms including double bunk beds. And you can rent them by the hour or "full day" which means 5 to 8 hours. We had six hours to our flight so three such tiny rooms, with immaculate bathrooms in the corridor, saved our night. Just imagine if we had had to try and sleep - probably unsuccessfully - in extremely uncomfortable chairs the whole night...Brrrr.

Arriving in Foz do Iguacu we had rooms in Continental Inn, an if not luxurious then in any case very good hotel in the city centre, complete with pool table, swimming pool and an impressive breakfast buffet which we sampled right away, having received nothing but toast on our TAM flight.

Soon we were set to go. Our plan was to do the Brazilian side of the falls the first day, and the Argentinian side the next day. We walked to the closest bus stop. Bus fare was only 2.20 reais per head, not much. Twenty minutes later we were there, and weather was quite good. Following a short ride on a double decker bus, you are at the place where the common trail begins. It is also the location of a pink, grand hotel "Des Cataratas" where I wish I will get the opportunity to stay some time. Boy were there photo opportunities along the trail. The many falls are so impressive they defy description. Just the heavy sound of them (see attached video...! Below us, people in rubber boats went all the way close to to streams, but I at least was happy to be here on the side and just watch it all...

The grand finale is called Garganta do Diabo in Portuguese (The Devil's Gap), and here you are standing right beside the falls. We all walked out on a manmade ramp, and you really really needed a raincoat not to get soaked (if you weren't of the same type as some of our fellow visitors, AC/DC fans judging from the tattoos, who took the chance to pose in the mist with bare overbodies making fitting heavy metal devil signs when they were photographed.)

Our family made an entertaining photo featuring each one of us balancing on a rope above the falls. Maybe you'll get one for Xmas!!!

Taking the elevator upstairs we had decided beforehand that we wanted to try the Brazilian buffet served in the restaurant. It was a good choice. Feijoada and Moqueca were available and I believe we made the table full justice.

The next day it was pouring from the sky. But as a good tight little unit we are, we stuck to our plans and walked to the bus (3 reais this time) to go to Argentina.

The entrance is less impressive than the Brazilian side. And Lonely Planet had forgotten to tell us that the entrance fee actually requires to be paid in Argentinian pesos to get inside. So we had to find an ATM...

The green Eco-Train takes you to the station where the trails begin. Eavesdropping on a guide we decided to start at the Devils Gap this time. I got SOAKED.

Quite a walking distance away, you find yourself in the middle of the falls, impressive enough with water coming from below. But now it was also coming from heaven...Once again that murmuring sound. You have to experience it yourself to understand.

A short while after having been to the Gap we almost considered it a day. However we decide to give the remaining Superior Trail a shot, once we had dried up a little. And it was really worth it. The same falls we had seen from the other side the day before were now actually experienced very closely. Many good photos were taken here.

We had eaten very little during the day, because we knew what was in store. A real Brazilian churrasceria in Foz do Iguacu with good reputation from several travel guides: Bufalo Branco.

The price of the buffet including transfer from the hotel was 48 reais and it was worth every penny. The buffet includes salads, vegetables and sauces and desserts and is very fresh. And you get all the meat and sausages of various types you can ever eat: rumpsteak, cutlets, fillet, chicken, sausages and whatever. Don't miss this when you are in Foz!!!

Brazil: São Paulo and Paulista Coast...

Just came back from an amazing trip to Brazil. The origin is no less fantastic. In my previous job as a project manager at publishing agency Appelberg, I worked with freelance photographer Paulo Fridman based in São Paulo. Paulo is a great photographer and photo artist whose work you may find at http://www2.uol.com.br/paulofridman/.

During one of our phone calls, it came up that we both had beach houses - ours at island Ven, Sweden, and the Fridman family on the São Paulo Coast, Brazil. "Why don't we visit each other and just borrow each other's houses?" It was a wonderful thought. I have no links to Brazil whatsoever, and this would make an opportunity to see a country most of us have dreamed about. We exchanged photos of the houses, marveled at the thought, and well, if the stars wanted it to happen...

For a while Paulo and I lost contact (I changed jobs etc.) but early last year I received an unexpected phone call: "Hi, it's Paulo Fridman. My family is visiting Scandinavia this summer, since my daughter is an exchange student outside Copenhagen. Why don't we make our plans happen?"

So, last summer Paulo with family were in Sweden (and Denmark, and France, and the UK, but that's another story...) last year, and borrowed our houses in Malmö and on Ven.

And this summer it was our turn to visit them in Brazil.

Planning is half the fun. Ours is no little group, with six family members, so it did require quite some thoughts. We knew we were going to the summer house on the coast, and that we would fly in to São Paulo, and return home from same city (much cheaper that if we had wanted to fly home from Rio, which we looked at.)

The realistic length of the trip was about two weeks, considering schools, vacation etc. In the end, it was Lufthansa tickets that was the best option. We were set to fly out on July 27 and home again August 13. But beside the coast we wanted to see São Paulo, Rio de Janeiro, and also the Iguacu waterfalls in the south of Brazil, on vote for being one of the global wonders of today. So this was squeezed into our schedule as well.

We spent three days in São Paulo. Of course this is too little for one of the world's really big cities, but we tried to make the most of it.

It all started with a Brazilian super breakfast at Paulo's house: nothing seemed to be missing, and we learned to appreciate pão de queijo, Brazilian cheese breads, Minas cheese (close to ricotta), and many other things.

We walked to the Vila Madalena metro station which gave us a first impression of the city. Initially, we were set for Avenida Paulista, the centre of the city, where we had lunch at Americana, a nice grand hamburger place which really took care of serving beer in a champagne cooler (a great Brazilian habit, we learned later) and also managed a quick peak at MASP, the famous art museum in midtown, showing portraits from grand master painters.

São Paulo is huge, and we only sampled a few of its delights these precious first days. After having bought Brazilian telephone cards at shopping centre Eldorado, we took cabs to Vila Madalena. Vila Madalena is a really good, somewhat fashionable area with lots of restaurants, bars and boutiques. One of Brazil's most famous dishes is feijoada, a filling stew of black beans, chorizo and various meats served with rice, farofa (roasted manioc flour), chili, orange slices and grated kale (grönkål in Swedish), and, in this particular case, roasted pork. The place we selected for our grand premier was São Cristovão on Rua Aspicuelta, a restaurant which everyone interested in soccer just has to see and get the feel of: every wall is filled with clippings from Brazilian football feats during the decades, no star worth mentioning is missing. The youngsters had already started to appreciate guarana soft drinks, especially the brand Antarctica. Everyone enjoyed the food immensely,and from Vila Madalena it was not difficult to walk home...We passed a deli and picked up some wine bottles as I was curious to taste a little more of Brazil's homegrown wine.

Brazilian winter, at least in Sampa (as the city is called locally) can vary from sunny and hot 30 degrees Celsius down to drizzly, cold 12 degrees which we learned during these few first days. Strolling through Jardins, the centre of fashion in SP, the kids (I must be able to call the so although the youngest is sixteen) found a waterhole in Doc Dog, where the seasonal liquidacao (SALES) offered some nice options in fancy t-shirts and other clothing...we lunched at a place recommended by the reliable Lonely Planet guide, the sushi restaurant Kazan at Rua Doutor Melo, where we sampled the whole menu it felt like: miso soup, mushrooms, various rolls, sushi, sashimi. It was really good!

We were invited home to Paulo's wife Leonor's parents for an exciting dinner in real Brazil style the day before we were to leave for the coast. Also here, nothing was missing and just as real countrymen we should have beans and rice every day! We also got some valuable tips on what we should see once we were at the coast. The youngsters ended the night in style at the club Gloria, together with Brazilian and American friends.

One of this trip's real challenges was to fit our whole group into the same rental car. Strict orders about keeping us all down to four suitcases had been issued before flying out, and it was only by sheer luck that all this (and quite a few pairs of newly shopped Havaiana flipflop shoes, which really is a bargain in Brazil compared to here in Sweden) fitted into our Opel Zafira, one of the few cars that can actually house six people. But it did.

Finding our way out of the city São Paulo was, as expected, the most difficult part of our traveling to the Paulista Coast. The goal was Praia do Engenho, which is one of a group of three beaches between Boraceia and Boicuganga on the coast. Once we had found the highway Imigrantes leading from SP to coast city Santos (yes, hometown and club of Pele...)there were no real problems.

The last part of the road leading to the house was the funniest, a dirt track that really deserved its name. The superbumpy bumps here produced laughter in the car every time we passed it during our week on the coast.

Brazilian winter seemed to keep its grip on us, so we made some trips to see the surroundings. São Sebastião is the central city on this part of the coast, so we went there and did some recce, and courtesy of Lonely Planet had a really good lunch at friendly seaside place A Canoa, where I acquainted myself with Moqueca, the brilliant fish stew in Bahia style that contains coconut and various vegetables, served with both fries and rice.

We returned to the same city a few days later in really sunny weather, when heading for Ilhabela, which is a must-see island a fifteen-minute ferry trip away from SS. We had heard a lot about insects so we were armed with mosquito repellent and far too much clothes for this temperature. Vila Ilhabela is the centre of the west side of this island, and here we lunched at Cheiro Verde, which is a typical prata feira place (I noticed that local shop-keepers picked up their lunches to go from this typically Brazilian kitchen). I had fish again, moqueca variation featuring lula, i.e. octopus rings...Some of the youngsters had a short swim to cool down, and we others had to do with a cold beer, lager-style. Probably the best one during this whole trip, and it was in fact Uruguayan.

The amazing Praia do Engenho beach next to the house we stayed in showed its best during one whole day that we spent there, among a few Brazilian families, early surfers and the lonely ice-cream man who was at a seasonal low this week. The beach is 450 running steps long, I counted while taking a barefoot morning exercise. Waves were perfect for our amateur bodysurfing skills, and the water temperature perfect for Nordic tourists like ourselves. And this day the suntan lotion we had brought was happily brought out of the bottles.

Nearby village Juquehy, also a surfer centre, made for a daytrip, only one mountain away, with a little shopping centre and another good restaurant...

(Iguacu falls and Rio will get own stories)

Bali revisited

Den 24 maj anlände vi till Bali, och efter en skön stund på Balangan Beach åt vi middag på en suverän sushirestaurang, TAKE, som ligger på Jalan Patih Jelantik, åt Kutahållet till. För första gången åt jag Otoro sashimi, den alldeles otroligt mjälla magdelen på tonfisken. Unbelievable. Sushilexikon: Otoro (oh-toh-roh), which is sometimes labeled o-toro, is the fattiest portion of the tuna, found on the very underside of the fish. This cut is fatty almost to the point of falling apart and can literally melt in your mouth.

Andra bra restauranger denna gång var Ultimo på Jalan Laksmana i Seminyak, suverän standard till mycket överkomliga priser. Vad sägs om Penne Gamberetti för ca 30 spänn? Eller filé mignon för 40? Och en flaska Hatten rosé, det enda schyssta lokala vinet, för ca 100 kronor? (då ska man hålla i minnet att alkohol är dyrt i Indonesien...) Vi var även på Café Bali på samma gata, också bra men med något högre priser och "gullig" inredning.

Efter en tur till Java bodde vi i Tuban, alldeles intill flygplatsen, på det nyinvigda Holiday Inn som finns där. Helt OK. Komplett med italiensk restaurang och välfungerande japansk rumptvätttoalettmekanik.

Kanonkväll på TRIO i Malmö

Stjärnkrogen TRIO ligger ju i de lokaler där Trappaner plägade husera. Häromdagen blev jag bjuden dit, och det var självklart med nyfikenhet jag ankom.

Vi började med champagne: Pascal Doqué NV, oerhört trevlig, inget jag provat förr. Amuse-bouchen var en El bulli-inspirerad blandning med med pulver, pilgrimsmussla och jagvetintevad. Torskskinnschips vackert arrangerade på fiskskelettet. Kanongoda små bröd av surdeg med importerat smör...

Det började med makrill som var både rimmad och halstrad, prydd med blommor, rabarber, ostron och alger. Till detta en alsaceriesling, GC Pfersigberg av Paul Ginglinger. Fisken var kort och gott sublim, vinet bra.

Sedan kom en härlig veggie: Blomkål och knusprig strandvial, snyggt behandlad med trädgårdsmardrömmen kirskål bland annat i tillbehören. Mer champagne därtill: Entre Ciel et Terre från 1999. Made by Francoise Bedel. Tror detta var en blanc des blancs, skön kontrast mot den inledande.

Mer pulver: Havskräftor serverades med benmärgspulver, som tydligen åstadkoms genom att man blandar ner en torr blandning i den flytande benmärgen som sätter smak. Varm vildnyponsås till detta. Och ett ovanligt vin: Carignan blanc, ett vin de pays de Gard av Sylvain Boutée. Inget stort vin men kul att prova och inget man får varje dag. Havskräftorna var fantastiskt mjälla, och stora!!!

Kött så, kalv från Sunnantorp med rödbeta, bränd lök och raps. Vinet till detta var nog kvällens främsta. Doftmässigt bland de vackraste unga bourgogner jag upplevt. En 2006 Gevrey Chambertin, Vieilles Vignes, från Domain Bachelet. Hade den bara fått ytterligare ett par år på nacken så hade nog smaken varit ett par klasser högre också. Men gott så. Kalven var fint behandlad.

Vi stack emellan med ost och honung, ackompanjerad av ett vin de paille från Jura som jag inte minns namnet på. Osten var härlig, full av smak.

Efterrätten var havtornssorbet på hasselnöt och bryntsmörbotten, med harsyra därtill. Experimentellt, höga syror som matchade 2003 Nobless, från Loires Domaine de Sablonnettes. Älskar dessa viners syra i det söta.

Sammantaget en superkväll...något att minnas!

Spanien...en halvblind provning

Trots att ni inte får några omdömen kan kanske nedanstående vinförteckning, konsumerad i maj, vara av intresse:

Halvblind provning Spanien, 14 maj 2009

Aperitif, vitt vin:

Catalunya: Raïmat Abadia Blancs des Blancs 69:-
Från Raimat i Costers del Segre, Katalonien, kommer denna intressanta blandning där den traditionellt galiciska druvan i ropet, albariño, blandats med chardonnay och sauvignon blanc till en frisk, ungdomlig mix.

Rueda: Marqués de Riscal (Verdejo) 69:-
Den lite svårhanterade druvan verdejo har sedan man hittat metoder att behandla den, nattlig skörd, skydd av livsmedelsgas under hanteringen för att undvika oxidation, blivit Ruedas kännetecken. Marqués de Riscal var förmodligen först med att göra detta friska aromatiska vin som kan innehålla även druvan viura som finns framför allt i vit rioja.

Röda:
Ribera del Duero: El Pedrosal 84:-
Ribera del Duero, Vega Sicilias hemvist, har blivit något av ett Tempranillovinets Mekka sedan Alejandro Fernandez (Pesquera m fl), Peter Sisseck (Pingus) och flera andra visat att området klart och tydligt kan konkurrera med Rioja. Detta vin visar vilken kvalitet området kan visa upp även för sina ”enklare” viner. Enligt Systemet: Fruktig, kryddig, något bränd smak med fatkaraktär, inslag av slånbär, rotfrukter, gräs och vanilj.

Rioja traditionell: Marqués de Murrieta Ygay Reserva 129:-
Marqués de Murrieta tillhör urgardet som på 1860-talet började framställa vin i Rioja enligt bordeauxmetoder, med lagring på 225-liters ekfat ,”barriquer”, vilket av de flesta i området ansågs vara ett för dyrt och omständligt sätt att hantera vinet. Men framgångarna för denne markis och även de Riscal som nog var allra först bevisade att de hade fel. Ygay framställs enligt denna metod, och Reserva anger att vinet lagrats i åtminstone tre år, varav minst ett på ekfat. Enligt Systemet: Balanserad, utvecklad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av dill, torkade fikon, plommon, muskot och mörk choklad.

Rioja modern: Marqués de Càceres Crianza 89:-
En motreaktion i modernare tid mot den traditionella långa ekfatslagringen (som har effekten att frukt och friskhet tenderar att blekna bort över tid) är den ”nya” riojastilen, där Marqués de Càceres varit en av de främsta företrädarna. Här ska frukten vara tydlig och med yngre framtoning, men ändå fortfarande RIOJA. Enligt Systemet: Kryddig, aningen kärv smak med inslag av fat, torkad frukt och lakrits.

Bierzo: Pittacum 118:-
Ett vin på modet ordentligt. Bierzo har kommit mer och mer sedan släktingar till Alvaro Palacios, den klarast lysande stjärnan i Priorato, bestämt sig för att visa vad Bierzos lokala blå druva Mencia egentligen går för. Enligt Systemet: mycket fruktig, nyanserad doft med rostad fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, viol, kaffe, plommon och nougat.

Priorato: Solanes 169:-
Ett annat område som låtit tala om sig på sistone är DOC Priorato i Katalonien, vars röda viner rönt internationella framgångar. Vingårdarna ligger på terrasser längs branta sluttningar, på höjder upp till 700 meter över havet, där huvudsakligen garnacha och cariñena odlas, med vissa inslag av syrah och cabernet sauvignon. Vinerna är koncentrerat fruktiga och strama, och kräver ofta lång buteljlagring innan de kommer till sin rätt. Enligt Systemet: Smakrikt, kryddigt, fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av plommon, björnbär, tobak, timjan och mörk choklad.

Jumilla: Vedré 99:-
Jumilla ligger längre söderut i Spanien och var ett område som tidigare mest gjorde enklare bulkviner. Efter det att området mycket sent (på 1980-talet) drabbats av vinlusen, gjordes ett allvarligt försök att höja kvaliteten, inriktat i huvudsak på områdets röda druva framför andra, monastrell, som kallas mourvèdre i Frankrike. Resultatet är lyckat, och den kände amerikanske kritikern Robert Parker som gillar kraftfulla viner har gett flera av jumillavinerna 90 poäng eller mer. Vedré innehåller förutom monastrell även syrah och tempranillo. Enligt Systemet: Nyanserat, fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av russin, viol, fikon, läder, kryddor och mjölkchoklad.

Vita spanjorer

En liten livsuppgift kan ju vara att tala för vita viner från ett land som mest producerar rött, rött, rött. Italien? Näe. Bulgarien? Knappast. Spanien? Jomenvisst. Du kände ju till vit rioja. Och om du läst denna blogg kanske även albarino. Och sherry fino, den räknas väl som vit? Cava är ju definitivt vit.

Men det var inte det det var frågan om. Vi är fortfarande i de nordvästliga atlanttrakterna, med en aning kyligare klimat, vilket vitvinsdruvorna behöver för fräschören, fruktigheten, friskheten. Jämfört med Rias Baixas, albarinons hemvist strax söder om Santiago de Compostela (har du läst Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud, där den femtioåriga huvudpersonen gör den berömda pilgrimsmarschen till just S de C på jakt efter en tjugonåntings hjärta? Gör det.) ligger området Valdeorras strax österut, lite inåt landet.

Här härskar vitvinsdruvan godello, vanligtvis krispig, hög syra, fruktig osv. När jag besökt mitt vinstamställe i Barcelona, Vila Viniteca, har jag inte kunnat undgår att notera hur de skyltat upp med vinet Guitian. Och förstås inte kunnat låta bli att köpa det. Här har vi ett verk av godellons kanske främste företrädare, Ramon G. som en gång grundade adegan La Tapada, nu tyvärr avliden. Just såhär fruktig, fräsch men samtidigt lite aristokratiskt elegant.

Döm om min fövåning när jag av en slump hittade detta i mina ögon urspanska vin i en variant på systemet i stan. Guitian Godello görs även i en variant som jäst/lagrats på ekfat. Tror min själ det finns kvar fortfarande. Jojomän, Guitian Godello 2006 (nr 99066), 199:- kostar det och det är helt OK för att få en inblick i hur man såpass nära rioja gör något rätt annorlunda. Rekommenderas.

Brancaia Il Blu 2002

Efter den tidspasserade Vaudésiren nyligen har jag fått lite kalla fötter och tänker plocka ut en del äldre saker ur garderoben. Gårdagens Brancaia Il Blu 2002 var det dock absolut inget fel på. Distinkt italiensk doft, kraftig frukt med körsbärs- och vinbärstoner skvallrade om Cabernet Sauvignoninblandning. Detta är ju en IGT, en slags supertoskanare, gissningsvis sangiovesebaserad, anade jag. Men när jag kollade upp saken är det nog så att det är SG/Merlot i botten med en dash av Cab Sav.

Hur som helst, denna var inhandlad 2005 och således ett av de äldre numren i min primitiva vinsamling. Det enda jag har som är distinkt äldre är väl ett par Brunello från -99 som snart måste stryka med i nån temaprovning.

Brancaians smak fyllde munnen väl, lite rök och bibehållen frukt, tydliga fat. Skönt avrundad hade dess tanniner hunnit bli och den gick därför excellent till japanese style entrecote, strimlat i kraftiga bitar med gul morot, röd lök, vårlök, zucchini och kinesiska nudlar som ackompanjemang.

Jahaja...

vad har det då druckits sedan sist? Ja, en hel del. En överblommad Chablis Vaudésir Grand Cru från 2002 är väl nämnvärd, om än med starkvinskaraktär, och frukten ngt passé varvid ek (?) dominerade. Och förstås den första av tre flarror Chateau Cantemerle från 2000. Den var däremot helt i sitt esse, och passade fint till det grillade köttet. Tanninerna på lagom nivå.

Men jag undrar om jag inte tillhör dem som gillar lite yngre viner? När det gäller vitt är det nog inte nån tvekan. Friskheten är väl delvis själva målet där. Möjligen med undantag för vit bourgogne, som inte lever på nån friskhet från början. Till AIK-MFF avnjöts en Dönnhoff Riesling Trocken som inte alls var dum. Och ytterligare en tasmansk riesling har väl också slunkit ner. Lite mer Rolling förstås. Samt den intressanta blandningen Chardonnay-Albarino i form av Raimats Blanc des blancs från Katalonien.

Just nu läppjar jag på något från det senaste släppet, en Perdera från Sardinien. Producenten Argiolas har jag goda erfarenheter av sedan tidigare, då sannolikt av deras Cannonau (Grenache). Fruktig och fin tycker jag, för sitt pris. Druvan ska heta Monica di Sardegna. Får kollas upp. Men nu är det dags att hoppas på att Helsingborg tappar poäng mot Örebro. Kan vara kul för MFF och mig att leda Allsvenskan lite mer än en dag denna säsong. Go Labbe!

Påskviner

Gott om tillfällen i påsk förstås att smaka goda drycker...bäst hittills får nog sägas vara en bourgogne, beställd i april 2006 (dåför tiden kostandes 275:-). Vincent Girardin heter vinmakaren, och jag talar om en Vosne Romanée Vieilles Vignes 2002. Tre år i garderoben hade gjort den väldigt drickbar, stor karaktär, hallon och andra röda bär, lång eftersmak. Mummaaa.

Till kvällens lammstek ska vi korka opp den första av tre flarror Chateau Cantemerle från 2000, en årgång det var mycket uppståndelse kring när det begav sig. Denna var enligt det helt ovidkommande nyhetsbrev som rankar prisvärdhet genom att ställa pris mot Robert Parker-poäng det allra mest prisvärda vinet från denna årgång om än inte det bästa. Looking forward to that.

Fest i helgen

Jojomän, och då blev det naturligtvis en hel del att dricka. Vi hade laddat upp med en hel del "Rolling" från förra inlägget att ha som "drickevin". Men det slank ner en del annat såsom: en Clos de Saint Yves, Savennières som är såpass inbunden och diskret i bitterheten i botten att den faktiskt försvann lite i mängden (i stil med de italienska vita från Kampanien, också de med bitterhet i ryggraden, vi provade på Munskänkarna några dagar tidigare. I utbildningssyfte måste man hålla reda på falanghina, greco och fiano, alla från Mastroberardino. Men det är inte lätt.)

Nåväl. Som fördrinkschampagne til ansjovissnurrorna blev det en Piper-Heidsieck Brut som jag har goda erfarenheter av tidigare, och visst var den bra. Men allra bäst under lördagen var en bourgogne till lunchen: Beaune du Chateau Bouchard 2005. Riktigt genuin, välbalanserad och en renodlad njutning med köttig doft och smak.

Vi öppnade även en amarone, Tommasi 2001, som hade legat till sig fint och var portvinslik i doften. Inte hundra procent min grej, men ett mycket välgjort vin. Det som var kvar i flaskan fick åka ner med en bit gruyère när vi kopplade av i går kväll.

Pssst, säg inget...

Kan man få en schysst Chardonnay, oekad men med den där sköna tonen som eken så fint förstärker, koncentrerad och fyllig med lite lite av bourgognefeeling, citrus/grape och läckra mineraler på toppen, nästan riesling eller chabliskänsla i just detta avseende, för 69 spänn?

Svaret är givet, gissar jag, annars hade jag ju knappast tagit upp saken. Och det finns flaskor så det räcker åt oss alla...jag pratar om Rolling, en australisk sak från New South Wales, med en retrobild av en cyklist på etiketten och snabbavtagen skruvkork på.

Spring och köp. Njut den ganska kyld.

Byrne that, done that, bought the t-shirt

När man närmar sig livets mittpunkt är det ju lätt att bli blaserad. Man har ju sett och hört det mesta. Och allt går i repris. Därför är det skönt för mig att kunna vara entusiastisk och oförblommerat positiv till något som jag tänker vara nu. Förutsättningarna var kanske inte de allra bästa: artist äldre än man själv, past his peak skulle en del säga, Konserthuset i Malmö som ingen med bästa vilja kan kalla en charmig lokal. Men David Byrne besegrade förutsättningarna med storm. Detta var rätt så annorlunda än förra gången jag såg honom live, på Mejeriet i Lund vid tiden för hans svarta soloalbum om jag minns rätt. (Det var en bra konsert men inte fantastisk). Han presenterade dagens program på torrt manér: "That's about today's menu, I guess". Med fem man (inklusive eget gitarrspel), tre körsångare och tre dansare, alla klädda i änglavitt, gjorde han sedan en show som lämnade publiken (medelålders entusiaster i klar majoritet) visslande och dansande i bänkraderna i denna för ändamålet helt oanpassade lokal. Redan i tredje låten, "I Zimbra", anade jag att detta skulle bli a night to remember.

David visade stor spelhunger på äldre låtar, inte bara det nya stillsammare gospel- och countryfärgade materialet från samarbetet med Brian Eno på senaste plattan, utan en rad låtar från Talking Headstiden. Och då pratar vi den tunga, danspräglade tiden för bandet. Det var inte utan att man kände sig förflyttad till tiden för "The name of this band is Talking Heads", liveplattan med alla dansklassikerna. Sättningen var ju i princip densamma, med extra slagverkare, maffig sångbackning och tung funkbasist (ingen Tina Weymouth dock). Men med de tre unga dansarna som rörde sig fritt över hela scenen, tillförde energi, och interagerade på alla möjliga sätt med bandet tillkom ännu en dimension. David Byrne har aldrig lämnat det visuella åt slumpen. Alla nummer var i någon mening koreograferade, och med sin ryckiga svårhärmade dansstil och attack i rösten var han totalt i sitt esse. Från att ha startat med "Strange Overtones" och ett par låtar till från olika tider av Enosamarbete (till och med ett nummer från oerhört svåruppförda samplingsplattan "My life in the bush of ghosts") blev det mer och mer Talking Heads, uppblandat med Enolåtarna, vilket ingen i lokalen verkade ha något emot. Utan inbördes ordning kom exempelvis "Heaven", "Air", "Once in a lifetime", "Life during wartime" och bland extranumren liveklassikern, Al Greens "Take me to the river", plus "Burning down the house (se videon här)" (av någon excentrisk anledning framförd med hela bandet iförda vita tyllkjolar).

Till slut, i tredje inropningen, valde han stilfullt att avsluta med lätt sakrala titellåten från senaste albumet "Everything that happens will happen today". I min bok var detta så bra det kan bli. Visst, det är färgat av nostalgi och studentrumsvibrationer, men jag tycker att David Byrne just NU i denna form och med sådan tydlig aptit på scenen överglänser i princip allt man kan se live. He's just so fucking good. Till och med Konserthuset verkade till slut ändamålsenligt.

Och ja, jag köpte lycklig efteråt en illgrön t-shirt. Såja, nu kan man återgå till att vara medelålders blasé igen. Men tack för att man kan känna såhär fortfarande... (Läs Håkan Engströms recension av samma konsert här. Skönt att ha meningsfränder:) http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article421014/Byrne---briljant-och-aktuell.html

Diverse korkat

I helgen råkade jag ut för två korkade flaskor, båda spanska till ursprunget. Först en ekologisk Rioja Azabache (från nya släppet), sedan en Atrium Merlot från Torres (flygplatsinköpt och därmed obytbar). Surt. Azabacheresterna graderade jag upp till en Paul Blanck Alsace Riesling Grand Cru: Furstentum. Ser vi fram emot.

Apropå Riesling och nya släppet så kom det ju en trevlig sak från Tasmanien, en Ninth Island Riesling. Skönt mineralisk och med bra syra. 119 kostar den.

Tänk att Skellefteå vann. Ibland slår vilja kunnande.

Tänk att MFF värvat en defensiv mittfältare, när allt de behöver är en offensiv.

Tänk att det blir vår. Varje år.

Wild weekend

Såsom det stundom hampar sig så blev det vilt till middag både lördag och söndag. Gästerna som kom för att se Ola Salos sista kvällsföreställning av Jesus Christ Superstar i lördags (mycket mycket bra uppsättning, liv och rörelse i stället för det statiska förflyttandet av människomassor som denna musikal gärna blir...)undfägnades med en grillpannad pilgrimsmussla med örtolja allra först, till detta Simonsigs chardonnay som nu har kommit i ny årgång, därefter en älggryta som hade stått och puttrat flera timmar på eftermiddagen, med messmör och enbär gubevars. Ackompanjemanget, det bästa, blev i detta fall trotjänaren Vila Santa, Ramos fina cuvée med portugisiska druvor plus lite Cab Sav, som här i Sverige kostar mindre än någonstans i Europa.

På regniga söndagen besökte vi Lidl, känt från TV-reklamen, som vi anade hade riktiga bratwurstar, de gråvita, som passar så bra till surkål. Men de presterade inte bara detta, utan döm om vår förvåning när vi ur frysdisken fiskade upp två skotska fasaner. Dom fick väl vara värda 130 spänn styck, tyckte vi. Några ostfyllda smördegskuddar av grekiskt ursprung hängde också med och var ämnade som kvällens förrätt.

Så med baconskivor fastlindade på buken åkte dessa pippi in i ugnen en timme, och klyftpotatisen hade vi ju över från gårdagen. En skön konjakssås till, plus en härlig stram men ändå fullt ut typisk bourgogne från Jadot (Côte de Beaune-Villages 2006).

Fair game, I must say.

PS. När vi tog turen till Viltspecialisten vid Konserthuset i Malmö passerade vi en liten närmast fastfoodaktig restaurang mittemot Latinskolan på Amiralsgatan. Det var en nyöppnad italienare med genuina grabbar från Syditalien på tå därinne. Vi tog förstås en varm macka Superspecialo med ost, parmaskinka, spenat, chili etc. Den serverades och avnjöts med ackuratess. Kan bara rekommenderas, och för att stötta detta deras goda initiativ köpte vi även deras trevliga olivolja, en liter för en hundring, från samma landsdel som de själva antagligen.

Månskensmiddag i lördags

Eftersom det var partaj (skönt ord, va?) hemma i lördags fick jag och A. fly ut på middag och bioafton (Män som hatar kvinnor, Noomi Rapace mycket imponerande...) Vi hade svårt att få bord någonstans, men det var ju tvunget att vara krypavstånd till bian Royal så till slut blev det Moonlitlounge på Davidshall. Jag åt en kräftfylld rödtunga med färskpotatis och champagnesmörsås, A. åt maffig grilltallrik.

Det var riktigt gott. Till detta drack vi för ovanlighetens skull inget exklusivare än Mariestads. Men då somnade vi inte heller på bian sen. Jag överdoserade med choklad och fruktkola. Efter detta var vi en stund på Mrs Brown, tycker att det är ett lagom cool ställe för ett glas vin på helgen. Det fick bli en österrikisk Weissburgunder...lite rund och spritsig samtidigt. Sen stöp vi i säng med öronproppar som motmedel mot artonåringarna.

Idag var det släpp på systemet. Kunde inte motstå att åka in till Hansa efter jubb. Och det resulterade lyckligtvis i fem av sju napp. Gianni Voerzios Barolo, resten vita: en A. Christmann Gimmeldinger, Peter Lehmanns Barossa Margaret Semillon, Falanghina Irpinia från Tryffelsvinet, den vita Brancon (tautologi) från Portugal...

Senaste veckans insikter: Anna Ternheims ögonbryn

Vad jag insett senaste veckan:
Anna Ternheim har mycket vackra ögonbryn. Men vad är det som gör henne så ledsen? Kanske en rock'n'roll nån gång? Konserten på KB var alldeles utmärkt, och körsången på slutet helt bedårande.

Robert Weil är en särdeles begåvad vinmakare. Även en "enklare" historia som den Kiedrich Gräfenberg Kabinett Trocken 2006 som jag släpade hem i väskan från Wiesbaden smakade så bra som bara Riesling kan. Välavvägt. På min ära. Lagom mineraliskt etc.

Det är tufft på börsen.

Det är jobbigt att leva utan så mycket kolhydrater. Kolhydrater ger energi och överlevnadskraft. Så är det. Leve havregrynsgröten.

Italienska köttbullar med dragon och rökta skinkbitar kan bli väldans gött.

Musikaffären Jam på Kalendegatan är trevlig. Var där och köpte prestigebassladd från Fender samt en enklare stämapparat.

Klaga inte på mig om det är finanskris. Igår konsumerade jag förutom ovannämnda musikprylar också en schysst bourgogne från Aloxe Corton som heter "Le Suchot". Bara citattecknen gör en ju svag och köpvillig. Och detta var dagen FÖRE lön.

Ska man göra Wallenbergare ordentligt krävs en hel del äggula.

Det går finfint att dricka shiraz till toast Skagen. Om man verkligen vill.

Tyskarna är bäst...

...på att göra intressanta vita viner med inslag av mineral, syra och sötma samtidigt. Okej, till fisk och skaldjur finns ju många goa alternativ, men att sitta och suga på utan tillbehör tycker jag nog att en kvalificerad Riesling med några år på nacken är helt oöverträffad.

Rheingau och Mosel vet ni väl allt om, men här kommer ett annat tips. Nej, inte sydlig riesling från Pfalz, även om det också har sina poänger. Nej, jag talar om Nahe.

I Nahe finns producenten Dönnhoff, vars alster har funnits åtkomliga på systemet ett tag. Och därifrån var gårdagens flaska som faktiskt matchade den kolhydratfattiga kycklingfrikassén väl. Ett stråk av sötma dominerade den färskpressade citronen i maten.

Får komplettera med namnet i efterhand. En Riesling Kabinett från 2004 var det i alla fall.

Min bästa bok...

...för att tala med hon Tiffany i Staffanstorp...så i alla fall det bästa jag läst på mycket mycket länge är en bok som...
- inte innehåller något dödkött på 900 sidor
- som lär mig mycket om livet och dess svängningar
- som gör att man förstår Indien oerhört mycket bättre
- som gör att man uppskattar att man har vänner och käresta
- som är skriven på ett fantastiskt språk
- är spännande från början till slut
- här snackar vi DRAMA

Jag talar om Shantaram av Gregory David Roberts. Precis den här sortens epik är det som gör att mina favoritfilmer är The Deer Hunter, Once Upon a Time in America, Dr Zjivago osv. Det är böcker och filmer om livet, kärleken, döden, glädjen och förflyttningen mellan ont och gott som är det som framkallar lyckokänslor.

Paradiset är ett helvete eftersom all mat är god, alla människor snälla och all musik sker på harpa. Kan ni tänka er något tråkigare? Näppeligen.

Finfin valentinmeny på Malmö Opera Grill

Det är ju inte fel att fira Valentin med att gå ut och käka lite, så det gjorde vi. Malmö Opera Grill är ett ställe jag bara har goda erfarenheter av, så även denna gång. Den särskilda Valentinmenyn började med ett glas Blanc de Blancs av Launois. Sommelieren upplyste om att om man besöker Launois så säljer de betydligt billigare på gården än t.ex. på Systemet. Standardcuvéen kostar där exempelvis 11 euro. Ett litet tips. Champagnen var bra, en lätt fikondoft markerade varm sommar tror jag. Tilltugget var klassigt: ostron, serranoskinka, saffransdoftande tapiokachips och sötaktiga kumminpopcorn. Vilken start.

Vi bestämde oss för vinmenyer som såg lovande ut. Till den pocherade hummern/pilgrimsmusslan med äppleskiva, mjukkokt gurka och dillemulsion fick vi en Pra Soave 2007, rätt mörk i färgen, lite nötig, frisk, kanske en aning chardonnay i Garganegan. Varmrätten var tre fina skivor marulk och en pilgrimsmussla med en klick aioli, rödbeta, brynt smör. Till detta krävs något lite tuffare i glaset, i detta fall en sydsydafrikansk chardonnay från Hamilton Russell som var ekad, skönt koncentrerad men där frukten kröp fram med stigande temperatur i glaset. Vi fick till och med påfyllning. Brödet som serverades med förrätten var förresten precis så saltigt och med segknastrig skorpa som man kan begära.

Nu behövde vi andas. Vi fick en skiva Gruyère med grön tomatmarmelad som var lagom stor. Till denna ett glas italienskt från Scansano, Toscana, en Poggio Valente från 2003 med kraft och klös.

Efterrätt så. Här bjöds svartvinbärsvariation: sorbet och jello med vitchoklad och valnötsflingor över. Phew! Gottigott, och ett glas Moscato d'Asti "Saracco" till.

Sedan vidtog kaffe/te med tryfflar. Och vi fick tillochmed tryfflar att ta med hem...

Jag tycker att bara maten (ostron, hummer, pilgrimsmusslor, marulk etc.) var värd de stackars 700 per kuvert vi betalade. Men på köpet fick vi alltså fem högklassiga viner.

SYNNERLIGEN prisvärt och trevlig service. Stället måste rekommenderas högt. Sen var vi tvungna att ta en snabb digestif på Brogatan där det var full fart.

Så tittar lilla solen fram igen

Äntligen lite kyla och solsken. Passar bra till helgen. Sen sist har jag hunnit med att besöka Vinkällaren Grappe, mycket trevligt (och gott som inbegrep en Geheimrat J Riesling, härlig, en Ojai syrah minsann, och så en Baigorri som jag själv bistod med, spännande ny rioja).

Anledningen till att jag var i Stockholm var Munskänkarnas trebetygsprov. Inte helt lätt förstås. Värst var att jag gick bet på en nebbiolo, mindre illa att jag missade en dolcetto, och bara en liten skandal att jag tog Baron De Ley Finca Monasterio för en italienare.

För dålig rutin bara. Men jag klarade en hel del också. Om två år står jag rustad...

Igår firades det födelsedag med Palmer Brut, Stoneleigh Chardonnay osv. Och en finfin margaretatårta från Trelleborg.

Vardagsviner från Gaja och andra

Lat 42 är en god, fruktig, tydligt fatad men samtidigt balanserad rioja. Och inte minst är den väldigt prisvärd med sina 79 spänn. Livet går ju ut på både och: dels njuta det bästa som vinkonsten kan prestera, även om det köster på, och att göra fynd, dvs. att till rimliga priser hitta viner som funkar vardagsvis och till enklare rätter. Finbordeaux till pizzan är ju bara patetiskt...Idag kom jag i alla fall iväg för att försöka hitta nåt bra i Systemets februarisläpp. I Trelleborg hade man tagit fan i båten och för en gångs skull beställt hem ett lite exklusivare vin: Sito Moresco, 2006, ett av Angelo Gajas vardagsviner. Det måste man ju kalla ett vin som trots producerat av denne mästare inte kostar mer än 295:- i stället för runt tusenlappen vilket är vanligt för denne mans Barbarescovarianter.

Angelo Gaja (på bilden ovan)kan bland annat skryta med att vara den allra mest belönade med Italiens mest prestigefyllda vinutmärkelse, Tre Bicchieri. Han övergav tidigt appellationsbestämmelserna eftersom han gärna fyller på med franska druvor för att skapa balans i sina Piemonteviner (han gör även viner i Toscana och annorstädes). Så istället för DOC eller DOCG blir i hans fall namnet GAJA kvalitetsgarantin. Dessa Sito Moresco, två vackra flaskor med fåglar på, ämnar jag korka upp med start 2012.

Fast jag tillstår att jag också gave efter för en härlig guilty pleasure, en riesling från Marlborough på Nya Zeeland. Den heter Hunter och har fått hyfsade recensioner. Skulle vi inte ha fisk till middag nån gång i veckan?

Sugen på pinot noir

Till gärdagskvällens fläskfile med kantareller kändes det mest rätt med en pinot noir. De flesta flaskor i skåpet är emellertid från 2005, och det är väl lite barnarov? Men jag lyckades i alla fall gräva fram en Aloxe-Corton från Domaine Latour från 2001 som ju borde vara drickfärdig.

Jodå, det var den. Den hade legat där sedan 2006, och var om jag minns rätt ett Kastrupinköp för cirkus 200 DKK. Färgen var mörk och lovande (för att vara PN) och doften höll finfint med ljusa bär, fatparfym och lite löv/skog. Smak och eftersmak mycket bra...

Aloxe-Corton ligger ju i den södra av Bourgognes båda huvuddelar, Côte de Beaune. Har tidigare fått smaka vin från denna plats hos goda vänner i Schweiz.

Apropå Schweiz var det ju slående hur bedrövad Roger Federer blev vid prisutdelningen i Australian Open. Nu har minst två tuffa femsetare i Grand Slam-finaler slunkit honom ur händerna mot det dynamiska underbarnet Nadal, och han kände nog att tiden börjar glida ifrån honom. Nadal är oslagbar på grus, och nu börjar det bli lika svårt på hardcourt och på gräs (Wimbledon). Så precis när Federer nästan är uppe i Pete Sampras Grand Slam-rekord så verkar vägen dit mycket lång. Så länge den fysiske Nadal är i vägen.

Men man vet ju inte. Nadals kropp kanske inte håller för denna eviga ökenvandring som det innebär att spela på touren. Det räcker med att ett knä eller en armbåge börkar krångla så är vägen öppen för Federer igen. Det är ju inte sådär alldeles många som klarar av honom ens på en bra dag...Han är ju teknikern nummer ett...Björn Borg, en annan legendar, var ju extremt ensidig som spelare i jämförelse. Mer lik Nadal i så fall.

Ytterligare erfarenheter inför trebetygsprov

Eftersom jag har ett stort hål vad kunskaper om nya världen beträffar försöker jag fylla igen det så gott det går. Köpte en pinotage, en shiraz (Brown Brothers) och en carmenère från Chile för övnings skull ;)

Men bara shirazen har provats ännu, igår blev det istället Bonterras Chardonnay, trevlig, tydlig ek, borde vara en given gissning rent druvmässigt i alla fall. Fortsatte med barbera, Fontanafreddas Bricco Rotondo. Hittade inga riktigt säkra kännetecken, går säkert att förväxla...

Hur ska man då känna igen albarino? Kanske på grapefruktkärnebeskan som uppträdde i den senaste jag provat, Leida tror jag den heter. Kändes lite typisk som ton i botten. Tyvärr hade inte just detta vin den friska fruktiga charm som brukar komplettera. Kanske för dåligt väder i Galicien just det året?

Nu har jag även gett mig på ett österrikiskt Eiswein som sparats. Det är en ganska rak sötma, botrytisfri. Lutar mer åt Anjou/Coteaux de Layonhållet rent smakmässigt.

Så har man då äntligen fått smaka Sassicaia, vid Munskänkarnas provning i veckan. Tror inte att detta var någon toppårgång, men balansen är ju fantastisk och italiensk prägel finns ju där trots de franska druvorna. Fast jag måste erkänna att Guidalberto, andravinet som jag köpte tre magnumpavor av trots eller tack vare att det var den tvivelaktiga årgången i Toscana 2002, nog kan hävda sig mot strorebror trots att jag betalt en tredjedel av priset eller mindre. Sassicaia kostar f n upp emot 900 SEK på systemet.

En annan personlighet jag sett fram emot att få svälja är Nicolas Jolys Clos de la Coulée de Serrant, från Savennières i Loire. Detta är ju en helt egen appellation, och Joly en av de riktigt stora vinpersonligheterna med sin biodynamiska odlig där man tar hänsyn till månen etc. Vara hur det vill med detta, men vinet räknas som en av attraktionerna i Frankrike. Joly själv vill att man sparar det en 10-15 år och gärna öppnar flaska sisådär 24 timmar innan den ska drickas.

Hur var vinet då? Mörkt gult förstås, "torr", starkvinsaktig doft med typisk chenin blanc-karaktär, vilket gick igen i smaken, som var koncentrerad, med torr sherryton, lång eftersmak men i mitt tycke för låg i frukten mot vad jag hade hoppats. Vet inte om detta var ett årgångsfenomen, tror det var en 2003:a, alldeles för ung med Jolys mått mätt alltså, så frukten kan knappast öka med lagring, kanske var det för varmt även i Loire 2003?

Hade nog blivit besviken om jag köpt en flaska för mellan fem- och sexhundra och korkat upp den nu.

Roligaste överraskningen vid denna provning var i mitt tycke en Ojai (kul eftersom jag fick en flaska från denna producent i julklapp). Just denna ganska mörka vätska kunde A. och jag själv ha svurit på var en syrah, med stallighet, fina fat och ädel rhonekaraktär. Men så var det inte. Det var en Pinot Noir, Pepe hette den vilket ska svara mot en växtplats. Ojai har ju inga egna druvor, utan köper på rot ("per acre") av kompisarna i omgivningarna i Santa Barbera. Filosofin är "gör så lite som möjligt", vilket går igen både i hur man tar hand om rankorna och i vineriet. Terroir alltså, olikt mycken annan nya världen-filosofi.

Tuffa tag i vänners lag

Ibland ställer livet krav på en. Som till exempel när genrep för en praktisk trebetygsprovning ligger samma dag som ens band har spelning på kvällen.

Men det är bara att acceptera:)

Därför ställde jag kosan mot Helsingborg i lördags morse för att prova 20 viner blint. Vinmagasinet på Kullagatan 44 var en ny och hemtrevlig upplevelse. En sån plats skulle finnas i Malmö också, ett hus helt dedicerat till vinprovning.

24 Munskänkar från hela Skåne var på plats för att öva, och vinerna hade sammanställts av Mårten Söderlund.

Först fyra vita druvor. Tiden var oerhört kort kändes det som, och tid för längre analys fanns liksom inte. Men Gewürztraminer lyckades jag sätta, liksom riesling på den stålhårda syran (Schloss Vollrads), och, faktiskt, även en Chardonnay (Stoneleigh). Att jag missade Silvanern får väl vara OK, fastän vi hade en hel Frankenprovning i höstas.

Sen fyra vita distriktsviner. Nu började det bli riktigt svårt. Jag anade att det skulle kunna dyka upp en albarino. Men hittade jag den? Icke. Den tyckte jag kunde vara en Sancerre, som jag har haft svårt att hitta tidigare...Och då var det ändå Orballo, som jag satt i mig ett antal flaskor av. Ett fullständigt mysterium var vin 4, torrt och lite oxiderat vilket fick mig att chansa på Vin Jaune som jag aldrig druckit, även om det knappast var sherryflor jag kände. Men det visade sig vara en gammal hermitage. Ja, det var ju första gången, så det kan jag knappast klandra mig för att ha missat...

Röda druvor (4 st) började hyfsat med en Gamay som jag kände igen (Morgon). Men sen blev det värre. Den supertydliga syrahn i glas nr 2 var ju ingen syrah utan en cab sav från Chile (Echeverria). Trots stalldoften! Och den schyssta svartvinbärsdoftande upplagda Cab Saven i glas fyra visade sig vara en shiraz från Sydafrika. En klassisk förväxling alltså, som highlightade min svaga kunskap om den nya världen. För att inte tala om min spetsfundiga gissning på cabernet franc på vin 3. Ännu en nyavärldenmiss: det var Irony Pinot Noir, vilket visserligen var mitt andrahandsalternativ.

Fjärde flighten var röda distriktsviner. I den första brunaktiga vätskan hittade jag körsbär och te. En given sangiovese alltså, med några år på nacken, troligen från Chianti. Icke. Det var bordeaux från ett klassiskt år, 1961. En medoc, alltså inget supervin, men ett bra är håller fint även för de inte så exklusiva slotten. Första gången jag provar så gammal bordeaux, och det var ... annorlunda.

Med detta hade jag alltså förbrukat min italiengissning (det är ju så man tänker) så kanske var det ingen slump att Fonterutolin i glas 3 för mig blev en bordeaux. Stram, elegant, javisst, men inte fransk. Det var kanske mest flyt att jag lyckades sätta riojan i glas 4 på dilldoften, Coto de Imaz.

Söt- eller starkviner då. Träningen på Moscatel de Setúbal gav utslag och var morgonens säkraste gissning. En sauternes var ganska tydlig också. Men trots att det flutit en försvarlig mängd Coteaux de Layon nerför strupen var detta inte självklart i första glaset även om det säker var solmoget (och inte förstärkt eller botrytiserat), mer OK var det att missa tokajer i fjärde glaset. Den svaga botrytisdoften borde ha avslöjat den, men om tokajer vet jag väldigt lite rent erfarenhetsmässigt. Fram till nu i alla fall.

Jo, det funkade att spela på kvällen i alla fall. Vi gjorde en passabel version av Love Grows med Edison Lighthouse, som fick göra debut i repertoaren denna dag.

Italien från norr till syd

I torsdags genomförde vi en provning med följande inslag:

Langhe Nebbiolo 2006 99 kr
Fontanafredda, Piemonte.
Druva: Nebbiolo

Lagrein 2007
Mezzacorona, Trentino
Druva: Lagrein 62 kr

Taurasi Radici 2004
Mastroberardino, Campania
Druva: Aglianico 239 kr

Bronzone Belguardo 2006
Mazzei, Maremma, Toscana
Druva: Sangiovese (Morellino) 129 kr

Montepulciano d’Abruzzo 2005
Farnese, Colline Teramane, Abruzzo
Druva: Montepulciano 99 kr

Castello di Brolio 2004
Barone Ricasoli, Toscana
Druva: Sangiovese 295 kr

Capitel de Roari, Amarone della Valpolicella 2005
Luigi Righetti, Veneto.
Druva: Corvina, Rondinella, Molinara 175 kr

Salice Salentino Riserva 2004
Candido, Puglia
Druva: Negroamaro 65 kr

Iakttagelser:

Provningen gjordes halvblint. Populäraste vin i denna församling var, inte helt oväntat, och jag hade lagt den sist för att jag visste att den skulle kunna hävda sig mot exklusivare konkurrens, Farnese. Detta är ju är ett extremt välgjort exempel på hur bra Montepulciano kan göras, dessutom till budgetpriset 99:-. Fullmatad med nyanser och heavy i alla dimensioner.

Salice Salentino hade också några förespråkare som bästa vin. Också mycket välgjort för sitt pris.

Denna Amarone känns lite tunn och parfymerad, men är ändå enligt de flesta kännare rätt typisk. Sötman finns, för all del. Men här kan man ändå hamna snett i blindprovning,

Även om Castello di Brolio är bra, och Chiantitypisk, så måste väl Brolio vara ett bättre köp?

Nebbiolo är typiskt något man vänjer sig vid, i denna grupp hade den inte så många förespråkare trots att detta är ett mycket bra vin.

Taurasin var drickfärdig och originell. Intressant. Lite stallig. Men bra.

Bronzonen är ju bra och mångdimensionell i doft och smak, men kanske aningen överfatad. Hur som helst en av mina favoriter, ovanligt nog med det starka uttrycket. Man är ju ingen shirazfantast precis.

Sötvinsmara och varmblodig Cahors

Just nu har jag lagrat upp en massa sött, inte för att tillfredsställa min sweet tooth i första hand, utan för att lära mig skillnader mellan olika sätt att göra ett sött vin på. Sedan tidigare har jag väl hyfsad koll på Sauternes (botrytisdoft, smak av saffran, persika, snygg sötma), Coteaux de Layon etc, dvs. söta chenin blanc-varianter från Loire (främst Moulin Touchais med sin sköna frukt och höga syra parad med sötman) och medelbra port, exempelvis Late Bottled Vintage typ Grahams från 2003, som förgyllt många kvällar med dofter av röda bär, parat med russin, lite peppar i eftersmaken.

Till nyår blev det så en vintage port, en Fonseca Guimaraens 1988 (min dotters födelseår, kostar 299 ca), och slutsatsen av den är ju att vintageport som denna har längre, ibland pepprigare smak och mer sting i doften kanske jämfört med LBV:n.

Modevinet Moscatel de Setúbal (runt 80 sek) blev nästa station. Med sin bärnstensfärg och mulliga russindoft, kryddad med annan torkad frukt, lite mandel etc. ska den väl inte vara helt omöjlig att spåra. Har sedermera provat den mot något som ligger väldigt nära färgmässigt, vin santo, men den senare doften och smaken är ju helt annorlunda, i det här fallet lite mer fadd eller finstämd om man föredrar det ordet.

Just den kontrasten gäller även nästa par jag testat: Cyperns Commandaria S:t John mot en madeira med samma färg (Vintry's). Där är det bara att konstatera att Commandarian har mer av allt, jag tänker på olika mätare som sticker iväg; sötma, spritighet, tydlighet i russindoft och smak. Madeiran känns i sammanhanget antingen mer blyg, eller integrerad om man nu föredrar det.

En yngre ruby port ställd mot Grahams LBV är väl just yngre och lite vekare även om det inte skiljer några mil precis. Jag har kvar en jämförelse som ska bli spännande att göra: Eiswein mot Sauternes. Det börde teoretiskt sett avgöras på tydligt botrytisdoft i Sauternen, vilken då inte ska finnas i Eisweinet. Vi får se...

BTW så var veckans folieprovning en intressant upplevelse. Konceptet är enkelt: alla tar med ett vin för 200 sek eller mer, och sedan försöker man fixa flighter som ska funka. För egen del måste jag dra slutsatsen att jag intuitivt allt oftare hamnar rätt vad gäller Spanien och Italien, vilket jag också borde givet den konsumerade mängden. Det är körsbärstouchen framför allt som leder mig till Italien tror jag, i alla fall i allt som bygger på Sangiovese. För Spanien är det väl ofta värme, ek och helt enkelt att jag tycker så mycket om spansk nyare stil som avgör.

Även Cabernet Sauvignon, och i förekommande fall bordeauxblandningar baserade på denna druva har jag lärt mig känna igen på svartvinbärstendenserna och kärvhet/ tanniner vad gäller CS, och tillkommande heltorr eftersmak vad gäller Bordeaux (tack, Kjell!).

Men det finns så oerhört mycket kvar att lära. Jag tog en kraftigt ekad pinot noir för en bourgogne ända till jag efteråt insåg att den kraftiga ovanpåliggande eken var otillräckligt förenad med vinet för att det skulle kunna vara B. Och det visade sig vara en prestigepinot från Elgin i Sydafrika. En i mitt tycke spännande tyngre Beaujolais med tungt artificiell hallonton i doften som ledde mig fel visade sig vara en Syrah från samma land som den tifdigare pinot noiren, Sydafrika. Gick också bet på ett par merlotbaserade Bordeauxblandningar från östra stranden signerade merlotens häxmästare Michel Rolland (från hans egna slott...).

Det vin jag själv hade med mig var en glad överraskning. Eller egentligen inte, eftersom jag läst mycket bra om producenten Le Clos d'Un Jour. Detta sydfranska (Cahors) vin från 2003 kallat "Un Jour") som jag snubblade över på Systemet för uppemot 200 pix visade sig vara kraftigt, bärparfymerat, varmt i eftersmaken så till den milda grad att panelen i stort var överens om att detta måste vara Nya Världen. Det bästa resonemanget sedan jag avslöjat att detta inte var fallet ledde fram till Madiran ett varmt år. Det var ju inte så långt ifrån. Sättet att göra vinet, lite annorlunda för att vara denna del av Frankrike betyder förstås en hel del. Denna producent lägger sig vinn om grön skörd och ligger på sparsmakade 20 hl/ha vilket ger kraft och, i fallet soliga 2003, tydligen mycket värme, fjärran från de vresiga och senmogna Cahors (och för all del Madiraner typ Brumont) som man också smakat. Mycket spännande var det i alla fall, prisvärt och praktexempel på modernt sydfranskt vinmakande som dessutom uteslutit bekämpningsmedel och konstgödel. det tackar vi alldeles speciellt för. Ju mer ekologiskt, desto bättre.

Här är vad Tryffelsvinet skriver om 2004:an Un Jour:

"Cahors ligger i Sydvästra Frankrike ca 20 mil söder om Bordeaux. Här har av tradition gjorts tunga, ganska klumpiga viner med mycket fat och tuffa tanniner. En ny generation unga vinmakare har nu tagit över och utvecklat vinifikationen till mer fruktdrivna viner som passar den moderna smaken. Domaine Clos d’un Jour är ett mycket bra exempel på denna utveckling. Här gör paret Veronique och Stefan Azemar fantastiska saker till bråkdelen av priset för motsvarande kvalitet i mer ”kända” regioner."