onsdag, september 20, 2006

Ännu en ovetenskaplig lista

Jag har tidigare varit inne på att man går i perioder när det gäller vin. Bara för att bevisa detta ska jag nu göra en druvranking, grymt slumpmässig och beroende på vad jag provat som varit riktigt bra under det senaste året:

1. Riesling
2. Cabernet Franc & Pinot Noir
3. Sangiovese
4. CheninBlanc & Sauvignon Blanc
5. Cabernet Sauvignon
6. Tempranillo
7. Zweigelt(!)
8. Merlot
9. Syrah
10. Chardonnay

Lite för lite schyssta Bordeauxer och Rhonare med andra ord på sistone...

lördag, september 16, 2006

Listor alltid kul? Denna från Prowinemässan


Idag har jag provat ett femtiotal viner på Prowines mässa i Malmö. Det är givetvis helt omöjligt att försöka göra en tio i topplista, så därför försöker jag:

And the Winner is....


1. Clos des Forêts S:t Georges 2002/Domaine de l'Arlot "Suveränt mångsidig, finlemmad bourgogne. Fanfar!"

2. Quinta da Vale da Raposa Touriga Nacional "Ädel doft och smak. Grymt mycket vin för slantarna - som flera av portugiserna"
3. Radici Taurasi Riserva 1999 "Missa inte Aglianico...en fantastisk ganska okänd druva"
4. Quinta do Ribeirinho 1st Choice/Luis Pato "Baga och Touriga Nacional i ruggigt skön stil"
5. Chateau Mont-Redon Rouge 2002 "Mummahh"
6. Castelli di Fonterutoli 2004/Mazzei "En äkta fullblods-Chianti Classico från ett superbra år"
7. Meursault 1. Cru Les Perrieres/Ch. de Puligny-Montrachet "O-Gosh"
8. Bourgogne Blanc Les Sétilles/Olivier Leflaive "Sån tur att jag fick en sån i somras som ligger på hyllan"
9. Chianti Classico Riserva Petri 2001/Vicchiomaggio "Ännu en Chiantifullträff som norska Red & White Wine introducerar snart"
10. Concannon Syrah 2002 "Jag som inte gillar Syrah sådär särskilt måste kapitulera inför denna välavvägda historia"

Bubblare: Chaminé, Quinta do Ameal, Riesling Von der Fels Trocken, Riesling St Hippolyte (Deiss), Vérité ( Laurent Miquel) , Chateau Bonnet (André Lurton), Barolo Serralunga (Fontanafredda)

Min (och din?) mest spännande provning närmar sig...



Dagen D börjar närma sig då en provning jag aldrig varit i närheten av kommer att bli av: den världsberömda producenten från Bourgogne, Comte de Vogüé, har grävt djupt i sina källare och plockat fram några riktiga rariteter.

DET BÄSTA AV ALLT ÄR ATT DU ÄR VÄLKOMMEN!

Under ledning av den mycket sympatiske Monsieur Jean-Luc Pepin kommer vi att prova exklusiva godsaker:

Chambolle-Musigny 2004
Chambolle-Musigny 1er Cru 2004
Bonnes-Mares 2004
Musigny VV 2004
Bonnes-Mares 1997
Musigny VV 1997

Vi startar 18.00 i restaurang Årstidernas festvåning Gillesalen i Kockska Huset (ingång via Västergatan). Följande ackompanjerande måltid från Årstiderna ingår:

Vildand med svamp och hallonvinägersås samt filodegsrulle med potatis och surkål
Tallrik med tre utvalda ostar och tillbehör såsom rostade valnötter och fikonbröd.

Allt detta sker alltså i Malmö måndagen den 9 oktober 18.00. Kolla in www.tryffelsvinet.se under Kalendarium om du vill veta mer...

tisdag, september 05, 2006

Det är Riesling som gäller




Det är lätt att man blir periodare med vin. Inte i den meningen att man dricker för mycket (fast det kan ju också hända), utan att man kommer in i en period när man vill ha en speciell smak.

Just nu är det Riesling.

Syran är viktig, men det är kombinationen med den där mineraliska, petroleumdoftande, undersköna delen av smaken man längtar efter. Den som kan kallas terroir, och som förmodligen kommer från kalkstenen i den jord varpå Rieslingdruvan trivs allra bäst.

Det här speciella dyker upp på flera ställen på vårt jordklot - såväl i Rheingau i Tyskland som i Marlborough på Nya Zeeland för att ge några exempel.

Ett konkret tips är Georg Breuer's Estate Rüdesheim 2003, finns i liten upplaga i den köpenhamnska ölaffären i början av parallellgatan till Ströget från Nyhavn sett, den som säljer öl från hela världen till skillnad från flertalet danska butiker.

Vinet är värt en omväg...

söndag, september 03, 2006

Avdelningen truismer


Tjugo aktuella inte särskilt kontroversiella uttalanden att bita i:
1: Just nu regnar det för mycket i Skåne.
2: Jari Litmanen dominerar tillochmed på Europanivå, två mål mot Polen.
3: Georg Breuers Riesling regerar.
4: Hammarbys supportrar skulle vilja ge vissa "supportrar" en rejäl omgång.
5: Kate Bush är en av de mest kreativa popartisterna som existerat. Se bild!!!
6: Kan Spanien spela basket? Uppenbarligen.
7: Det finns inget parti som förtjänar min röst.
8: Money makes the world go around.
9: Amerikanska filmer är i genomsnitt väldigt plågsamma.
10: Sommaren är kort.
11: Det är dyrt att fika på Europa i Köpenhamn.
12: Mölleplatsen är Malmöfestivalens bästa plats.
13: Bofors IK går upp i Elitserien efter denna säsong.
14: Ven är lika bra som Franska Rivieran.
15: Det är underbart att kvinnan finns.
16: Fet junkmat är överskattad.
17: Italien är världsbäst i mat, kläder, fotboll osv., men spanjorer är i genomsnitt trevligare.
18: Det är gött å leva.
19: Walking Posterboys har spelat rock'n'roll och pop i snart 22 år.
20: Det ska va' match på söndagar.

torsdag, augusti 31, 2006

Jari Litmanens betydelse


Jag är inbiten MFF-fan. Jag har gått på 95% av lagets hemmamatcher de senaste fyra åren. Anfallsspelet har under denna tid varierat från Zlatans korta blomstring i klubben till Junior/Jonatan Johanssons nuvarande dominans. Men inget anfall existerar på egen hand. De behöver bollar.

Och varifrån ska dessa bollar komma?

Det kan finnas flera svar. Men ett lyser starkare än de andra.

Jari.

Glasliraren från Finland är, trots sin ålder och trots att zenit passerats, en fullständig attraktion i Allsvenskan. Låt oss hoppas slippa skavsår och champagnekorkar i ögat resten av serien (fan tro't). Mannen regerar.

När Jari är på plan lyfter det övriga laget med 20 procent eller så. Och varför? För att han kan hålla bollen. Kroppsfinter. Till synes enkel bolltäckning. Geniala passningar. Alla andra får lite mer tid. De hinner flytta sig upp i planen. Anders Andersson slipper bära bördan av att vara så konstruktiv, utan kan koncentrera sig på att vinna boll. Marcus Pode behöver inte bära hela publikens hopp.

Jari lunkar fram. Men i Allsvenskan räcker det fint. Försök ta bollen av honom får du se. Snart är du på läktaren.

Lunk kan vara bedräglig.

Med Jari på plan resten av serien tar MFF guld. Utan honom sker det knappast.

söndag, augusti 13, 2006

Mallis som vinställe

Jag gissar att många skulle ha svårt att förknippa Mallorca med högklassigt vin. Men då har man väldigt fel. Ön som jag nyss besökt har ett flertal oerhört begåvade odlare som börjar nå status i allt vidare kretsar. Mitt eget intresse väcktes av att Jancis Robinson öste beröm över Anima Negra, en ambitiös vinmakare i området Pla i Llevant. Vingårdens förstavin, AN, hade enligt henne varit en fantastisk överraskning. Nu kostar AN ofta uppemot 600 spänn flarran vilket kan vara ett hinder, men då finns en glad nyhet för oss med mindre plånbok, nämligen andravinet AN/2.

Precis som storebror innehåller AN/2 den lokala Calletdruvan. Doften är suverän, färgen klart röd (till skillnad mot mer Riojaliknande grannar såsom Son Bordils, som även det är ett superbra vin), och med lite lagring tilltar doft och smak, även om 2004:n som vi avnjöt nu redan är fantastiskt drickbar.

Vid sidan av Anima Negra finns Miquel Oliver, Jaume Mesquida, Pere Seda och ett antal ytterligare odlare på Mallorca som bara de gör resan värd...

Och så har jag ju en fyndbillig pava AN liggande sedan senaste resan till Barcelona. Vad äter man till den månne? Winebow skriver om Anima Negra, för att reta er ytterligare:

"This is the kind of story that people in the wine business love to tell. Three bright, young men from Mallorca decide that the indigenous vines of their famed island are capable of producing far better wine that has been turned out in the past. One is a skilled enologist, one an eloquent salesman and one owns an ancient stone farmhouse. They contract with 135 tiny local vineyards to acquire rights to vines of native grapes that are 50 to 85 years old. These stressed vines are dry-farmed and are not fertilized. The old farmhouse was turned into a winery and they began to hand-produce a trickle of unique and elegant wine. Very soon, they are famous and have more eager customers than bottles of wine."

fredag, augusti 04, 2006

Bättre än Pingus


Under semestern besökte jag Vingalleriet på Stengade 18 i Helsingör. Utmärkt affär. Danska shoppar utmärker sig ju inte ofta för sitt fina urval utan mer för extrapriser till lättlurade danskar och svenskar. Bag in Box för 59 spänn liksom.

Nåväl, Vingalleriet hade en del spanskt. Jag plockade några som såg OK ut. Den svenska expediten pekade på ett av mina val, en flarra för 70 ca DKR. "Känner du till Pingus?", frågade hon. "Jaa,"svarade jag, medveten om att hon syftade på dansken Peter Sissecks garagevin som väl betingar cirka tusenlappen för den som får tag på en flaska. "Det här är bättre", sa hon. "I så fall kommer jag tillbaka", svarade jag.

Vina Vilano, som skapelsen hette, är knappast bättre än Pingus. Men sådär en 150 kronor smakade det nog som. Jag kommer att besöka Vingalleriet igen.

fredag, juli 07, 2006

Megagrymma italienare


Gentlemänniskor, kan inte undanhålla er några upplevelser sistlidna vecka som tarvar kommentar: Castello Banffi-Brunellon ur beställningssortimentet från 99 levde upp till förväntningarna, vederbörligen avsmakad på pation/atriet med parmigiano och andra schyssta tillbehör. Massor av struktur och balans och doft/smak. Men nu kostar den trots allt 294:- så det vore ju riktigt trist om den var kass.

Ännu mer prisvärdhet vankas således i Brolio 2004, pris 99:-. Testade den idag/nyss. Sensationell! Nån mer typisk sangiovese/chianti classicosmak till liknande pris gives icke. Och denna finns dessutom i kvantitet: 83 flarror lär vårt System i Limhamn ha inne. Kastar mig iväg för att greppa ett par inför semestern. Seiern er vor!

torsdag, juni 22, 2006

Fotbollen är rund


Fotbolls-VM...världen står still en liten stund. Många gånger har jag tänkt att något som förenar så många män...niskor jorden runt borde kunna utnyttjas tydligare i fredssyfte. Kick the ball and not each other, liksom.

Nu har Sverige nått så långt man kan förvänta. Åttondelsfinal är väl så bra som det helst måste gå. Allt bra som händer från nu är bara bonus. På lördag förväntar jag mig att svenskarna istället för att oroas gör som Edward (eller Jorma?) i Åshöjdens BK när han var ohyggligt nervös inför sin första landskamp i blågult. Han la sig ner på planen, luktade på gräsmattan och tänkte för sig själv. "Det är ju faktiskt bara vanligt gräs..." Och sen gjorde han förstås en pangmatch.

Medan tyskarna får totalkramp i sin "måste-match" mot de odugliga svenskarna. Och i stället blir bjudna på en hisnande slängdans av det nybildade umpa-dansbandet Zla-Tanz.

måndag, maj 15, 2006

Om Indonesiens främste författare


Ett gammalt löfte till Sonja Berg Pleijel gör att jag gärna vill skriva om Pram Toer, Indonesiens främste författare, som dog i slutet av april detta år, 2006:

”Indonesien är en demokrati, men utan demokrater”, sade Pramoedya Ananta Toer, landets i särklass mest kända författare vid Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg för några år sedan. Pram, som han kallades, var då 78 år gammal och synbart kritisk till landets långsamma utveckling.

Pram Toers liv är en exposé över Indonesiens moderna historia, och han var internerad eller i hus- eller stadsarrest under åtminstone tre olika regimer.

Redan under holländarnas styre i slutet av 1940-talet blev han betraktad som ”antikolonial” och sattes i fängelse. Under denna tid lärde han sig engelska, läste John Steinbeck och fascinerades av dennes sätt att berätta:
– Steinbeck försöker aldrig leda läsaren med omdömen. Hans stil är filmisk, han ger bevis istället för att värdera, sade Pram Toer. Steinbeck var en av de författare som han under sin karriär översatte till indonesiska.

Pram Toer debuterade 1947 och var litterärt aktiv under 1950-talet -- under den första tiden huvudsakligen med fiction i novellform, men därefter alltmer med historiska och kritiska studier.

Efter den ännu inte helt utredda militärkuppen i Indonesien 1965, som utmynnade i Suhartos övertagande av makten, beslagtogs allt hans skrivna material och alla arkiv försvann. Pram Toer deporterades utan egentlig rättslig prövning till Indonesiens Gulag - fängelseön Buru. Hans öde byggde på samma förmodade sympatier med den kommunistiska 30-septemberrörelsen som miljontals andra fick lida eller dö för i Indonesien under denna tid. ”Jag som aldrig någonsin studerat marxism”, menade Pram själv. På Buru fick Pram och hans omkring 14 000 medfångar ägna sig åt obetalt arbete, t.ex. vägbyggen. För att livnära sig drev de också jordbruk i liten skala, såsom risodling.

Nu, långt senare, ser han den nio år långa vistelsen på Buru och hans ”farlighet” för regimen som ett slags utmärkelse: han känner inga hatkänslor gentemot dem som stulit en lång period av hans liv (även om han gärna skulle driva en rättslig process för att frita honom från anklagelserna och ge honom tillbaka det hus i Jakarta som man tog i beslag). Han tycker däremot synd om den indonesiska eliten och deras konstanta rädsla. Många uppsatta människor sedan den tiden finns fortfarande kvar i maktapparaten, anser han. Dessutom är han mycket kritisk till Indonesiens långsamma utveckling till demokrati och den fortfarande utbredda korruptionen, vilket inledningscitatet sammanfattar. Han ser sin författarbana som ett slags nationellt uppdrag som handlat om att höja den intellektuella standarden i den unga nationen.

Under Burufångenskapen tillkom det som många anser vara hans främsta verk, de sammanlagt fyra romanerna om den unga journalisten Minke som brukar kallas Burukvartetten, författade på Indonesiens nationalspråk bahasa indonesia. Pram Toer hittade på historien och traderade den muntligt för sina fånglägerkamrater.

Modell för Minke brukar anses vara Tirto Adi Suryo (1880–1918), journalist och aktivist. Mot bakgrund av en kärlekshistoria mellan Minke och den indoeuropeiska Annelies handlar romanerna om den indonesiska frihetsrörelsens födelse. ”Jag hade varken penna eller papper, så allt som återstod var att berätta muntligt”, säger Pram. När han så småningom fick tillgång till skrivverktyg bearbetade han historien, eftersom ”muntligt traderande till stor del bygger på improvisation, medan själva språket blir så mycket viktigare i skriven text”, menade han.

På Buru fick Pram kontakt med den tyske katolske pastorn Ruffing, som hjälpte till att sprida texterna. Pram smugglade originalet under sina kläder, för säkerhets skull mödosamt handkopierat i flera exemplar, till prästen som lät kopiera och skicka materialet till mottagare i flera andra världsdelar. Så spreds manuskriptet, trycktes, och grundade Prams världsrykte, det som fick författare såsom Günter Grass och Sartre att göra hjälpinsatser för Pram med familj.

Hans böcker har sedermera spritts överallt utom i Indonesien, där hans verk varit förbjudna ända fram till för ett par år sedan, när förbudet lättade och han också fick tillåtelse att börja resa.

Sedan ett antal år tillbaka vill inte Pram Toer ha något att göra med den indonesiska regimen, även om han inte har något otalt med den nu sittande. För en yngre generation, särskilt studenter i Yogjakarta, var och är han dock något av en idol, och han tillåter sig vara kritisk till ett antal saker i det indonesiska samhället. ”Jag har hört av mig till Kofi Annan”, sade han. ”Jag anser att Indonesien självt inte kan lösa konflikten i Aceh, utan man borde ta den till en internationell domstol.”

Om Pram Toers verk:

På svenska finns en nyöversättning av Roy Isaksson av de första och andra delarna av Burukvartetten, ”Människornas jord”, och "Barn av alla folk" (Leopard Förlag), och de följande är planerade för svensk utgivning. Tidigare har den första boken utgivits i något förkortad version, översatt av Sonja Berg Pleijel (”Människans jord”, Hjulet resp. Norstedts förlag).

”Child of All Nations”, ”Footsteps” och ”House of Glass”, (del 2, 3 och 4 av Burukvartetten) finns utgivna i paperbackversioner av Penguin. ”The Mute’s Soliloquy” och ”The Girl from the Coast” är utgivna av Hyperion. Alla finns tillgängliga via amazon.com.

lördag, maj 13, 2006

Tyskland och Italien


SURF & TURF...



Nä, det är inte frågan om vilka som ska spela VM-finalen. Där håller jag en bra slant på att Brasilien är den ena kontrahenten, varför inte mot blågult motstånd? Det skulle bli en sommar att minnas FÖR ALLTID!!!!

Förklaringen till rubriken är istället att jag är nyligen hemkommen från en snabbturné till ovannämnda länder. Förutom jobb hann jag förstås med att äta lite och att köpa och dricka vin. I Stuttgart bevistade jag haket Tagesbar i industriområdet Möhringen och åt deras variant av Surf'n'Turf, en filébit (?) med några jätteräkor, halvvulgärt serverad med chokladsås (!), rödfärgad pannkaka och sockerbönor. Eftersom jag envisades med att dricka lite sur tysk riesling till så landade det hela i neobrutala smakkombinationer, men jag var hungrig, så det var nästan OK trots allt och Brunellograppan efteråt var det absolut inget fel på.

Bättre upp då i Tivoli, strax utanför Rom, där restaurangen Sibilla, byggd 1730, ligger vackert på klippan med eget romerskt tempel på bakgården tillägnat Vesta och Sibylla. Några som käkat på Sibilla är Goethe och kejsar Vilhelm av Preussen, så jag hade riktigt gott sällskap.

En svärdfiskcarpaccio inledde, och därefter följde specialaren för dagen, nämligen en för mig ovanlig pasta kallad Fofie (???) med granatäpplekärnor och läckra vongole. Och till detta Mastroberardinos Greco di Tufo, ett alldeles utmärkt vitt vin.

Bonus på slutet: knastrig brylé och ett glas limoncello med mandelskorpor, courtesy of the house.

Några av vinflaskorna som kom hem med mig: en Sagrantino de Montefalco från Spoletoducati, en Taurasi från Feudi di San Gregorio, och en Brunello som heter Greppone Mazzo från Melini. Plus att några supervänliga damer i affären BuonGusto i byn Vilanova lassade upp ett gäng Mozzarellakulor (100% buffelmjölk) som höll finfint hela flygresan hem till tomaterna och basilikan vid grillet i Malmö på torsdagkvällen.

måndag, maj 01, 2006

Hur var dom?


Ja, nu vet jag lite mer vad de beställda läckerheterna smakar: Moselland var verkligen ett fynd, och kostar sedan 1 april häpnadsväckande 39:-. No further comments.

Lynch kan du lika gärna köpa om du hittar den i fantastiska Lynch-Box för 199:-. Samma sköna bordeauxfeeling.

Monsieur Moueix drack vi i går på Valborg till en rotfruktsbéarnaise (som finns i Michel Jamais schyssta bok Vin och Gastronomi), för att ta upp rotfruktssötman i Pomerolvin, grillad brasiliansk oxfilé och klyftpotatis till. Mumma.

Barbarescon och Bourgognen kvarstår i förrådet.

söndag, april 02, 2006

Hugaligen va gôtt -- vintips!



Baronen som nämns längre ner i artikeln...





Fick just mitt första nummer av Allt om Vin. Och där var det provning på hela beställningssortimentet. Jobbigt för plånboken, men jättespännande läsning.

Här är det urval jag fastnade för (exakt en tusenlapp):

3 st Moselland Selection Riesling Spätlese, 49:-, 85647
Michel Lynch 2000, 100:-, 88472
Christian Moueix Pomerol 2000, 179:-, 85282
Vosne-Romanée Vieilles Vignes, Girardin, 2002, 275:-, 88216
Barbaresco Vigna Montersino, Orlando Abrigo, 2001, 299:-, 80819

Sen hade jag på eget bevåg redan lagt en beställning på tvenne Castello Banfi-Brunello från 1999 som ska ha varit ett bra år i Toscana. Ytterligare sug råder för:

Chateau Léoville Poyferré 1999, 470:-, 88183
Tim Adams Semillon 2002, 139:-, 85265
Valderiz 2000, 199:-, 85747
Joly Savennières 2002, 207:-, 81246
Orvieto Classico 2004, Piccini, 59:-, 81282

Och avslutningsvis vill jag dra en lans för Baron de Ley Finca Monasterio för ca 200:- som jag provade i helgen på vinkursen. Suverän vackert balanserad historia.

måndag, mars 27, 2006

Enkelt och gott i Malmö


Vi var och såg Brokeback Mountain i helgen -- bättre sent än aldrig. Gillade den verkligen. Kärlek är kärlek var än den uppträder.

Efteråt gick vi mot Davidshallstorg för att kolla in ett bra vinställe. Slank in på Moonlit Lounge för ett premiärtest. Beställde varsitt glas vitt, enligt uppgift en Oltrepo (italiensk sauvignon blanc). Knappast. Detta var ekat, men drickbart. Bättre var dock getostmackan (beställd för att passa till SB:n), som var rätt snyggt tillredd med honung, förstås, örtolja, vacker sallad och jalapenobitar som gav ett behagligt sting mitt i det möljigt (OBS: karlskogingska) ostiga och det söta.

Mycket prisvärt för 55 pix. Mackan alltså. 100 totalt.

lördag, mars 25, 2006

Grym österrikare


Gjorde en chansning när jag var inne på Systemet i Motala och köpte en överbliven flaska rött som var lite nersatt i pris. Hade nyligen läst att österrikiska röda kan vara riktigt bra.

Och det stämde. Druvan Zweigelt dricker jag inte varje dag, och detta fynd var signerat Bröderna Münzenrieder, som finns i Apelt i Burgenland. PMC Zweigelt Selection 2001 var kraftfullt kryddig och fruktig med härlig lång smak, och till vår ekologiska oxfilé med rösti, grillad sparris och lite andra goa grönsaker satt den som en bättre smäck.

Har checkat på Systemets sajt var jag kan gräva upp några flaskor till av denna glada överraskning...

måndag, mars 13, 2006

Stökiga Bourgogne























En orsak till att som i mitt fall koncentrera sig på italienska viner är den i vissa fall helt oigenomträngliga franska lagstiftningen. Bourgogne är ett lysande exempel.

Vingårdarna i Bourgogne är i många fall helt uppsplittrade. det betyder att det är inte odlarna själva som gör vinet, utan det är i första hand vinfirmorna. Ändå är det för de bästa vinerna - grand crus - vingårdens namn som står störst på etiketten, och för dessa de bästa vinerna gäller ofta att ju kortare namn, desto mer framstående vin: La Tâche, Corton osv.

För de nästan lika bra vinerna i klassen under - premiers crus - blir det ännu stökigare. Här får kommunens namn stå lika stort som namnet på vingården, och bara för att göra det riktigt virrigt så får kommunen lägga till namnet på den främsta vingården, på så sätt att Chambolle blivit Chambolle-Musigny, Gevrey blivit Gevrey-Chambertin etc.

Ett vin kan då heta Chambolle-Musigny 1er cru Les Charmes som ovan.


Pust.

lördag, mars 04, 2006

B-b-b-barcelona


Har nu tillbringat en långhelg i Barcelona, och det var lika bra eller bättre än sitt rykte. Vi bodde på hotell Jazz på Carrer Pelai 3, ett lite längre stenkast från Ramblan, nära T-banestationen Universitat. Stajlat hotell, komplett med svarta väggar och spottar i badrummet etc., möjligen lite opersonligt och kanske inte helt prisvärt, men ett superläge i stan för en weekend av detta slag.

Ramblan, denna pulsåder till gata full av turistfällor av allehanda slag kan trots allt inte undvikas, man måste se saluhallen bara för att njuta av de fantastiska uppläggningarna av frukt, fisk och you name it. Vi käkade första lunchen på Bar Ra bakom just Boquerian (som saluhallen heter). Sol och billig meny med grillade sardiner som höjdpunkt. Första middagen intog vi på Casa Calvet, en nerlagd textilfabrik med superfräsch mat om än inte till ekonomipris.

Hela Barrio Gotico till höger om Ramblan om man står med ryggen mot havet är ett sammelsurium av affärer och barer. Om man som A. har fastnat i pärlträsket, dvs. älskar att skapa sina egna smycken av lösviktstjosan finns här ett himmelrike, billigt och bra.

Om man som jag sätter vin oerhört högt i livet kan man med fördel söka sig till shoppen Vila Viniteca i Born som är hyfsat välsorterad - där köpte jag bland annat sista dagen en flaska Anima Negra, kultvin från Mallis, till under 30 Euro vilket är helt OK. För den som vill testa först finns andravindet AN2 för ca 11 Euros.

En riktig tapashöjdare är baren/restaurangen Taller de Tapas, snyggt inredd som vi hann med inte mindre än tre gånger under dessa dagar. Ständigt drack vi deras Albarino från Castro Martin, trots att servitrisen bekände att hon inte brukade rekommendera den eftersom vissa gäster blev besvikna. Jag räknade ut att det måste vara miljöskadade spanjorer som MÅSTE ha ekade viner, annars!!! De vet inte vad de sysslar med.

Sista kvällen åt vi middag på Brasserie Flo, också ett fantastiskt ställe med kul betjäning och rimliga priser. Vi åt saltinbakt dorada som smakade fantastico...

En promenad uppe på berget Montjuïc, avslutad med stora öl mitt i solen, hann vi också med, och det var en skön kontrast mot snöiga sunkiga Skåne. Och visst såg vi Sagrada Familia, liksom Picassomuseet...Sammanlagt 11 vinflaskor tyngde ryggsäcken på resan hem. Två st El Vinculo, Alejandro Fernandez mästerverk för 15 Euro, som smakar som det tredubbla...Förmodligen det bästa rödvin jag någonsin druckit!

I'm from Barcelona...

tisdag, februari 14, 2006

Till dig som gillar vin


Om man som jag är på gränsen till besatt av vin, hur gör man för att få spännande upplevelser? Ett sätt jag kan rekommendera är att gå med i en nätbaserad vinklubb som Tryffelsvinet (http://www.tryffelsvinet.se). Man får e-post med vinbeskrivningar som får det att vattnas i munnen på en.

Jag har köpt deras Gott & Blandat-lådor och en del annat vid flera tillfällen och aldrig blivit besviken. OK, de är inte billigast i världen, men kvaliteten är väldigt hög för pengarna.

Föreningen Munskänkarna är förstås ett sätt att träffa likasinnade. De har regelbundet provningar, och de kör vinkurser med seriöst (för seriöst?) innehåll. Är själv än så länge på ettbetygsnivån.

Allt om Mat har bra vinbedömningar, särskilt det stora vinnumret en gång om året. Att införskaffa valda delar av det de klassar som fyndviner brukar tömma plånboken rätt bra.

Tidningen Vin- och Barjournalen har också kul reportage och har börjat tipsa om exklusiva drycker ur beställningssortimentet till sina läsare.

Sist men inte minst: internationella vinsajter, t.ex. sådana som man kan handla från ger ju också glada tillfällen till nya upplevelser, Philipson i Danmark, Calle Bildts fru i Italien http://www.italiantradition.com/och Vinatis är några exempel som jag själv harv erfarenhet av. Ännu har inget fastnat i tullen, peppar, peppar...

onsdag, februari 01, 2006

Sagan om Sassicaia


Hur en mans envishet förändrade ett konservativt vinland i grunden.

Den som sett filmen Sideways minns kanske scenen där filmens huvudperson, vinkännaren Miles, berättar för sin nyvunna vän, servitrisen Maya, hur han på allvar sögs in i vinets värld: ”För mig började det med att jag fick smaka på en flaska Sassicaia…”, säger han.

Man förstår att detta måste handla om ett unikt vin.

Och det gör det. Italien var och är fortfarande ett konservativt vinland. Basta. Men något har ändå hänt. Och Sassicaia är en viktig del av den utvecklingen. För att förstå den tar vi ett ordentligt steg bakåt i tiden…

Markisen Mario Incisa della Rocchetta drömmer redan under sin studietid i Pisa på 1920-talet om ett nytt slags italienskt vin. Han är inspirerad av Bordeaux. Men piemontisk och toskansk tradition föreskriver druvorna Nebbiolo eller Sangiovese, så att använda Cabernet Sauvignon är en radikal tanke som inte heller går att förena med de officiella och konservativa vinappellationsreglerna.

Markisen låter sig inte avskräckas. I slutet av 1940-talet sätter han igång vinmakandet med franska Cabernetvinstockar från Chateau Lafite, på vingården Tenuta San Guido i västra Toscana nära byn Bolgheri - dessutom ett helt oprövat vinområde. Markisen anser dock att jordmånen har likheter med den i Bordeaux.

Omgivningen är länge ointresserad av hans vin, och föredrar de lättare traditionella vinerna från området. Så det nya vinet dricks i princip bara på själva gården, av de närmast inblandade. Den rigorösa lagstiftningen säger också att detta på grund av ”fel druva” är ett Vino da Tavola, alltså ett bordsvin av enklaste sort.

Men.

Markisen lagrar, förutseende nog, en låda av varje årgång i sin källare.

Längre fram, på 60-talet får några av markisens vältaliga kollegor smaka på några av de äldre flaskorna.

De är entusiastiska.

Vilken är hemligheten? Jo, för att utvecklas kräver Cabernet Sauvignonviner ibland lång lagring – först då kan egenskaper hos vinet som i tidiga smakprov betraktas som svagheter bli till styrkor.

Inte förrän 1968 kommer Sassicaia på allvar ut på marknaden, då brorsonen Piero Antinori övertalar markisen att sälja 3.000 flaskor genom Antinoris distributörer. Vid den här tiden har markisen ökat ut sina vinfält. Namnet på vinet - Sassicaia - tar han direkt efter naturen – det betyder ungefär ”stenig mark”.

Produktionsmetoderna förbättras hela tiden, och när tidskriften Decanter 1978 anordnar en provning med bl.a. en av världens mest kända vinskribenter, Hugh Johnson, så blir Sassicaia utvald till bästa Cabernet Sauvignon i ett startfält av 33 viner från 11 länder.

Många efterföljare kommer. I brist på officiella appellationer får de här ”bordsvinerna” i vinkretsar ett nytt namn. De kallas ”Supertuscans” av engelskspråkiga skribenter.

Den ultimata utmärkelsen får markisens idoga arbete 1994, då Sassicaia får sitt rent officiella erkännandet: en helt egen DOC-appellation. Detta har förstås inte något att göra med produktionsstandarderna – de har länge överträffat reglerna. Fast prestigen höjs givetvis ytterligare. Priserna närmar sig de astronomiska.

Andravinet - Guidalberto - är dock fortfarande överkomligt. Via Philipson Wine i Danmark.

Därav tre magnumflaskor i mitt garage…