På dansbanan på Skansen i Stockholm, som var the place to be i slutet av 50-talet, träffade min mor Berit Jansson min far, Eddy R. Jahja, som studerade i Holland som rätt många andra välbeställda indonesiska killar vid denna tid. Detta var efter frigörelsen från holländarna och kriget mot japanerna (där min pappa som liten grabb för övrigt deltog, blev skadad, och sedermera uppburit viss militärpension för detta), och Eddy studerade till fartygsarkitekt. Men just denna helg gjorde han tillsammans med sina studentkamrater en skandinavienvisit.
Redan under dansen förklarade Eddy för Berit att han tänkte gifta sig med henne, skämtsamt men icke desto mindre något som senare hände. Berit, som hade liftat till Stockholm hennes mamma Astrid och pappa Ragnar ovetandes, skrattade förstås men bytte gärna adress med den charmige killen från ölandet långt borta.
Några julkort mellan karlskogaflickan Berit och studenten Eddy senare bestämde sig Berit rätt snabbt (som inte än fyllda tjugo) att hon ville göra en europaresa på egen hand. Hon sålde sitt piano hon fått av Ragnar, gav sig av med målet Spanien, men passade på ditresan på att besöka Eddy där han pluggade. Hon fortsatte sin Eurotrip, och spanienresan var lärorik om än lite på fel sätt. Den trevlige man som bjudit ner henne att hälsa på visade sig ha lite andra avsikter än vad det hade verkat i Sverige, så Berit fick resa vidare, och hann med Mallorca och Ibiza på sin tidiga luff.
På resan hem hälsade hon åter på Eddy i Holland, och det var nu det på allvar blev kärlek mellan de båda. Berit stannade hos Eddy längre än beräknat, och han skickade ett talande telegram till hennes intet ont anande föräldrar:
"BERIT AND I ARE ENGAGED STOP WE ARE VERY HAPPY STOP SINCERELY EDDY R. JAHJA"
Detta kunde ju ha gått hur som helst, och jag kan bara föreställa mig nervositeten hos mina morföräldrar, men när Astrid och Ragnar snart därefter fick möta Eddy var det ingen tvekan. Han var en seriös och bra kille, som när han fick se sin blivande svärmor störtade ut ur taxin, sprang fram och kramade henne medan han utropade Mama!!!
Min morfar Ragnar var Karlskogas ledande byggvaruhandlare. Han ledde och ägde företaget med det passande namnet Bjelkes, som låg längs Värmlandsvägen i Karlskoga. Detta kom senare att ha en viss betydelse för det här med stadsbilden i Karlskoga.
Men efter bröllopet i Karlskoga, som stod 1958, och som genererade viss uppståndelse, och en artikel i lokaltidningen betitlad "Blond Karlskoga-Berit skall gifta sig på Java. Ämnar bli muhammedan" flyttade familjen (jag föddes 1959, min syster Dewi 1961) till Bern i Schweiz, varifrån Eddy åkte runt i Europa för att besiktiga fartyg som indonesiska staten lät bygga vid varv i Jugoslavien, Polen med flera ställen.
Efter detta uppdrag flyttade familjen tillbaka till Karlskoga, och det var nu Eddys bana som husarkitekt tog fart, Han började arbeta vid Ragnars byggvarufirma, hade ett litet kontor med egen ingång på gaveln där så småningom allt fler av Karlskogas boomande villor blev ritade. Dessutom kläckte han i samråd med Ragnar en ypperlig affärsidé. Om man gav lite längre krediter på byggmaterial så skulle fler och fler av de dåvarande Boforstjänstemännen och andra som gärna ville ha ett eget hus ha råd att sätta igång, dessutom valde man att strömlinjeforma utförandet och mer eller mindre göra färdiga byggsatser för att pressa byggkostnaderna.
Tomter fanns det ju, de stora nybyggeområdena vid denna tid fanns bland annat på Häsängen, men också längre inåt stan, i Aggerud och tillochmed nere vid Möckeln. Plus givetvis en del ombyggnader av äldre hus.
(Det är alltså från denna tid och framåt som alla husen började byggas i staden. När jag åkt runt långt senare med min pappa i bilen har han pekat: "det där huset har jag ritat, och det där, och det där...!".)
Eddys entreprenöriella sida tog sig också andra uttryck. Han startade till exempel bandet Nadha (ett indonesiskt ord som betyder "ton") tillsammans med ett antal indoneser som lyckats navigera sig fram till den udda platsen Karlskoga i Sverige, med den enda ledtråden att där bodde en landsman. Självklart fick de bo hemma hos oss medan de acklimatiserade sig.
En av dessa killar var Ibnu M. Ilias från Surabaya i Indonesien. Han var gitarrist och musikalisk ledare i Nadha, som förutom att genomföra spelningar i Karlskoga turnerade i regionen, till exempel till exotiska platser som Smedjebacken. (På Nadhas affisch var Eddy med, men inte så ofta live, han var mer sponsor och mentor än musiker.)
Ibnu visade sig snabbt ha talang även vad det gällde att rita hus. Han hjälpte Eddy och fick ganska snart egna projekt. Han hade då träffat en flicka från trakten, Anita, och blev mer och mer hemmastadd i Karlskoga. Ibnu blev helt enkelt en av Karlskogas mer kända husritare med tiden.
Mina föräldrar skildes omkring 1970, och Eddy flyttade till Lund för att studera till elektroingenjör. Där anordnade han diskon på det Internationella Studenthemmet, mötte fransyskan Claude, gifte om sig och flyttade så småningom tillbaka till Indonesien där han under resten av sin yrkesbana först och främst representerade Det Norske Veritas, men även jobbade som kvalitetsingenjör på ön Batam utanför Singapore. En helt annan historia som kan vara värd att berätta en annan gång, och som bäst kan kompletteras av mina halvfranska syskon Lukman och Izabel.
Faktum kvarstår. Ett bestående asiatiskt arv från den expansiva byggtiden från tidigt 1960-tal och framåt finns alltså kvar i Karlskoga: en mängd hus ritade av två indoneser, en från den kyliga bergsstaden Bukittinggi, en från Surabaya. Så kan det gå med en förbjuden liftartur till Skansens dansbana.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar