Mat och vin i Marche, september 2025

Vi lärde oss för ett antal år sedan (när vi var i Pescara) på Italiens adriatiska östkust hur bra och annorlunda det kan vara att semestra där. Jämfört med Amalfikusten eller Sicilien (som naturligtvis är underbara på sina sätt) är det mest inhemska turister, och ett betydligt bättre prisläge vad gäller boende, mat, vin och solstolar på stranden. I Taormina kostade solstolar och parasoll 50 € för en dag! Medan vi under denna veckas visserligen off-seasonvistelse i Fano, Marche (säsongen slutar 15 sept, och vi kom den 17:e) betalade 15 €! 

Varför just Fano? Tja, hela den adriatiska kusten vimlar av fina badorter. Rimini och Riccione känner många svenskar till. Fano verkade vara ett trevligt lagom stort ställe. För övrigt har jag läst att Fernando di Luca, matföretaget Zetas grundare, kommer just härifrån. Och under pandemin fick vi ställa in en planerad resa hit, så med viss försening fick den resan till slut bli verklighet…

Närmaste flygplats är Ancona, men det är tämligen lätt att ta sig därifrån med tåg till Fano, bara ca en halvtimme med regionaltåg. Från stationen vandrade vi ner mot havet och vårt trevliga hotel Corallo. 

Fano heter så eftersom romarna kallade orten Fanum. De romerska rötterna är väldigt synliga på orten fortfarande. Augustusporten leder in i Centro Storico, den Gamla stan. Andra lämningar som den stora befästningen där konserter hålls går inte att missa. Det är där i de gamla stadsdelarna man strövar när man inte går den berömda strandpromenaden nära vårt hotell, med rader av fina fisk- och skaldjursrestauranger runt hamnområdet.

Vad har vi då upplevt mat- och vinmässigt under vår vecka här? Så mycket! Typiskt Fano är ett antal viktiga punkter:

-  Brodetto fanese. Denna anrika fisk- och skaldjursgryta har en egen festival under sommaren. Vi upplevde den gjord av en mästare, Stefano på Da Santin. Vi fick den med med nio sorters fisk och skaldjur i: bl a rocka, sardiner, typ marulk, bläckfisk, räkor, nocchie som var en helt ny bekantskap, kallade mantisräkor på svenska. Och Stefano rekommenderade oss Syrah från Marche till. Vi lydde, och det var ett fantastiskt val! Matchade tomatbasen i Brodetton perfekt.

Brodetto var soppan som fiskarna tillagade direkt ombord på sina båtar när fångster var för små eller olämpliga för marknaden, av mindre uppskattad fisk med fler ben, eller av fisk som gick sönder i näten och därför inte kunde säljas, med ingredienser som lätt kunde förvaras ombord (där det inte fanns några kylskåp) såsom tomatpuré och vinäger.

Brodetto Fanese serveras vanligtvis med hembakat bröd, eftersom det är obligatoriskt att torka upp såsen: såsen som blir kvar på tallriken är lika mycket huvudperson som fisken.

Ungefärligt recept: Fräs löken lätt i het olja i en stor, grund panna; tillsätt sedan buljongbasen: en blandning av vatten, vinäger, tomatpuré, salt och peppar. Låt det koka i några minuter, tills vattnet och vinägern har avdunstat. Tillsätt sedan fisken, börja med huvudena och fortsätt med de enskilda fiskarna, börja med de som kräver längst tid.

- Moretta Fanese, traktens helt egna kaffedrink. Med en bas i glaset av Rom, brandy och sambuca samt en strimla citronskal tillsätts försiktigt en espresso. Rör sedan om den skiktade drinken med sked och njut!

- Även om vi äter ravioli så är den sällan som i Torrette, en underbar sandstrand söder om Fano, fylld med havsabborre och har krämig burratasås. Snyggaste lunchen?

- Peppas triangelravioli med nöt- och fläskkött, tryffel och parmesan. Osteria dalla Peppa är en centralt belägen restaurang med en pastabutik intill där all pasta görs för hand. Vår trevlige kypare där rekommenderade den trekantiga och härligt smakrika pastan, och vi drack lokal sangiovese till!

- Traditionsrik snabbmat. Att besöka fiskekooperativets egna restaurang är ju ofta en fin upplevelse runt Medelhavet. I Fanos Pesce Azzurre har man tagit detta till en ny nivå for good or bad. En hypermodern byggnad har snabbmatsliknande menyer för alla hugade kunder i kö för samma måltid som vi, och varje dag i veckan varierar de fisk- och skaldjursbaserade rätterna som ingår. Value for money, absolut, kranvin ingår också för 15,50€. Stämning? Nja.

Om flygskam och klimatavtryck

Efter att nyligen ha blivit flygskammad, med rätta, under ett år när jag vet att jag flugit för mycket var jag tvungen att gå ett steg längre för att se om jag blivit en unken klimatbov for real eller om det inte är riktigt så illa. Först kollade jag vad mina flygningar i Europa under senare år faktiskt medfört för avtryck, sedan gjorde jag ett test för att se hur jag ligger till totalt sett, om man tar hänsyn till livet i stort inklusive hus, bil, mat, shopping etc. Jag använde Climate Heros kalkylator.

Feedback till mig: Som man kan anta ligger jag pga flygandet högt på reskontot, men klart bättre vad gäller privat transport pga elbil och kort körsträcka. Jag är också ok vad gäller mat - vi slänger ytterst lite livsmedel men kan dra ner på nöt- och lammkött ytterligare. På grund av att vi har fjärrvärme hemma och enbart grön el blir även huskontot utsläppsmässigt ok. Tråkigt nog verkar vi inte kunna sätta upp solceller på vårt papptak i Malmö.

Nota bene: Jag jobbar faktiskt på att ställa om mitt resande till tåg så gott det bara går. Följer noggrant gruppen Tågsemester på FB som förtjänstfullt försöker få till stånd att det blir enklare att ta sig runt i Europa, och som har svar på alla tågfrågor som finns. I Frankrike lärde vi oss via egen reserfarenhet tidigare i år hur bra snabbtåg kan fungera; vi måste få såna till stånd även i Sverige.

Så: bättring får det bli vad gäller utsläppen, men riktigt kass var det inte.

Intressant 1: värt att tänka på är att långa flygningar som till Asien och USA ger betydligt högre avtryck, typ ett ton CO2-ekvivalenter per person och resa, mot kanske 300 kg för en Europaresa. Och hur ser flyg då ut jämfört med bil? Egentligen orsakar en flygresa ungefär samma utsläpp per kilometer som en person som kör ensam i en dieselbil, men en väsentlig skillnad är att det går att resa långt på kort tid med flyget. Det är ju detta som hittills gjort att jag oftast föredragit flyg för att förverkliga mina drömmar vad gäller skidåkning och solsemester. Här finns ju en målkonflikt som jag skrivit om tidigare - vi vill ju alla uppleva nya saker och lära oss mer om andra länder och kulturer på plats. Nästa år planerar jag exempelvis Sydafrika för första och enda gången i livet. Annars är det nog slut med riktigt långa flygresor, men har man som jag familj i Indonesien kan man aldrig säga aldrig.

Intressant 2: Flygresande har en gräddfil när det gäller beskattning. Om flyget betalade samma skatter som andra branscher beräknas priset för flygbiljetter nästan dubbleras. Enligt mig borde detta ske snarast!

Bowie - den störste av dem alla

En röd tråd går genom stora delar av mitt liv, ända sedan sjunde klass. Det började med att jag ville göra intryck på Marie i klassen som var en riktig Bowieälskare. Jag som nästan aldrig köpt en skiva investerade i the thin white duke's LP Pinups, som ju innehåller snyggarrangerade klassiker som Sorrow och Rosalyn. Förstod knappt att det var covers, var för ung för det, även om jag nog hade uppfattat See Emily Play som en Pink Floydlåt många år tidigare. Men rösten och den lockande figuren med de många ansiktena och saxofonen fanns där och gjorte ett djuuuupt intryck.

Sen fortsatte det i tät följd med Hunky Dory, älskade omslaget när underverket dök upp i skivbacken på Högbergs Musik & Foto i Karlskoga, liksom alla låtarna, från Life on Mars till The Bewlay Brothers, och tidiga plattan Space Oddity, där jag som så många andra fick bekanta mig med den magiske Major Tom och hans konservburkrymdfärd, Janine och Memory of a free festival. Sun machine is coming down, and we're gonna have a party.

Marie avlöstes av andra kärlekar, men Bowie blev kvar som en konstant i min tillvaro. Ziggy Stardust lyssnade jag i stort sett sönder, även om det var min syster Dewi som ägde själva plattan. Alla stjärnfigurerna i de olika låtarna, alla de arrangemang man kan intill minsta Ronsonplink på gitarren. Time takes a cigarette, puts it in your mouth.

Aladdin Sane (A Lad Insane) fanns bara på kassettband hos mig, men även det blev mycket väl slitet och genomspelat. Diamond Dogs lite mindre så, även om Rebel Rebel dröjt sig kvar. Young Americans köpte jag så snart den kom ut, svår att greppa just då för den som förälskat sig i hans tidigare stilar, men efter Station to Staion, med odödliga Wild is the Wind satt den där, även den nyare dansstilen. Let's Dance blev liksom bara bekräftelsen, mer kommersiell än Bowies andra plattor, men med ett klart berättigande, och det var här någonstans jag såg honom enda gången, lördagen i juli 1983, ungdomshjälten i sin ljusaprikosiga oversizekavaj på ett soligt Ullevi.

Jag hängde väl inte riktigt med i Berlinsejouren, även om Heroes i efterhand blivit en anthem även för mig. Scary Monsters och Lodger betraktar jag som intressanta, hörvärda mellanalster.

I bandet har vi ägnat oss åt Ziggy Stardust, The Jean Genie och Suffragette City. Och vår version av Let's Spend the Night Together har nog mer med Bowie än med Stones att göra...

The Next day som kom så sent som 2013 har vi lyssnat mycket på tillsammans, A. och jag. På sitt sätt ett testamente och en generalrepetition. Och denna jul, den sista, lade jag som vanligt upp Drummer Boy/Peace on Earth, den enda julklassiker vi alla behöver.

Alldeles nyligen åsåg jag med skräckblandad förtjusning videon Lazarus från den nya skivan, och bara förundrades över den svårtolkade fantasin som fortfarande dolde vad jag nu förstår. Han förberedde sin hädanfärd. Bowie. Min ungdom. Min mognad. Mina misstag. Min musik. Så mycket du har präglat hos mig. David Love. Hos mig finns du kvar med dina sånger. Tills inget mer finns kvar.

Vin på Santorini

Den grekiska ön Santorini, en av Cykladerna norr om Kreta, är trots ett torrt och blåsigt klimat ett viktigt  vinområde i ölandet. Bästa ryktet för kvalitet har faktiskt öns söta viner, som på italienskt manér kallas vin santo, mer för att det passar ursprunget än för direkt likhet med Italiens "heliga viner" kanske. Men på senare år har även torra vita viner vanligtvis av den i Grekland flitigt förekommande druvan assyrtiko börjat hävda sig. 

När man färdas genom det karga ölandskapet ser man snart att vin är en viktig del av öns odlingar. Det enda som egentligen konkurrerar med de låga, ibland snurrade rankorna är en annan av öns signaturprodukter, den santorinska cocktailtomaten som är liten men naggande god, ovattnad med mycket smak innanför skalet och en obligatorisk del av santorinisalladen, en lokal variant av grekisk bondsallad med kapris och öns chloroost som andra viktiga inslag. Att vinrankan odlas utan någon form av upphängning beror på att den klarar den starka vinden bäst på så sätt.

Assyrtiko kan på santorini förädlas på ett antal olika sätt. Det kan drickas ungt och tämligen likt mycket annat av europeiskt vitt; citrusdoftande, örtigt och med en syra som är godtagbar med tanke på de sydliga breddgraderna, frukttonerna är genomgående tydliga och lite tropiska, och en mineralitet som beror på den vulkaniska berggrunden är ofta närvarande. Ett fint exempel är Gaias (ja, producenten heter så) Wild Ferment som med sin tydliga mineralitet har lyckats hitta en stil som förträffligt passar de allerstädes närvarande skaldjuren. Men det finns även en annan stil med gammal tradition: Nikhteri. Ordet, som ibland lustigt nog transkriberas nykteri, har att göra med att man förr var tvungen att skörda på natten, sannolikt för att undvika onödig oxidation i de höga dagstemperaturerna. Nikhteri ska innehålla fler druvor än assyrtiko, ofta de lokala athiri och aidani. Men framför allt ska vinet fatlagras, vilket beroende på lagringstiden ger olika starka avtryck av trä, vanilj och neddämpad syra. När balansen hittas är detta ett välkommet komplement till grillade rätter, varför inte till en fin bläckfiskarm som på Naoussa, en genuin taverna vid kanten av calderan, den kraterartade västsidan av Santorini som ger ett hisnande och brant perspektiv ut mot den sovande vulkanen som en gång med sitt explosiva utbrott av glödhet lava åstadkommit detta dramatiska landskap. 

En skonörds bekännelser - del 2

Besatthet är ju som bekant gränslös, och detta vidimerar undertecknad gärna. Idag såg jag en löpsedel förkunna "NN stal fruns guld för att köpa platt-tv".

Detta har jag inte gjort ännu, men jag har utökat min skosamling sedan senast:

Jag glömde få med ett par helbrogues, s.k. long wings från Carmina. Men annars från vänster bakifrån:

- Chelsea boots i brun mocka från Church's,
- Chukka boots i brun mocka från Church's
- Chukka boots i brunt läder från Carmina
- Chukka boots med broguemedaljong, Herring by Barker
- Brun split-toe från Paraboot
- Derby i brun mocka från Lottusse
- Derby i ljusbrunt läder från Berwick
- Derby i vinröd cordovan från Crockett & Jones (Ashdown)
- Derbybrogue i ljusbrunt läder, Herring by Barker
- Double monk strap i brunt, Crockett & Jones (Lowndes)
- Svart Oxford från Church's
- Brun oxfordbrogue, Herring by Cheaney
- Chokladbrun brogue, Loake
- Svart halvbrogue, Church's (Perth)
- Vinröda derbybrogues från Clarke's
- Körsbärsröda halvbrogues från Gaziano & Girling (Burlington MTO)
- Vinröda halvbrogues från Edward Green (Asquith)
- Vinröda halvbrogues i cordovan, New & Lingwood
- Bruna flätade tofsloafers från Herring
- Tofsloafers i blå mocka från Ortigni
- Längst fram: brunvita spectators från Herring

Hur två indoneser förändrade stadsbilden i Karlskoga

Hur kunde två indonesiska killar, den ena från Bukittinggi på Sumatra, den andra från Surabaya på Java, förändra stadsbilden i Karlskoga från 1960-talet och framåt? Ja, det är en ganska vindlande historia som börjar redan på 1950-talet.

På dansbanan på Skansen i Stockholm, som var the place to be i slutet av 50-talet, träffade min mor Berit Jansson min far, Eddy R. Jahja, som studerade i Holland som rätt många andra välbeställda indonesiska killar vid denna tid. Detta var efter frigörelsen från holländarna och kriget mot japanerna (där min pappa som liten grabb för övrigt deltog, blev skadad, och sedermera uppburit viss militärpension för detta), och Eddy studerade till fartygsarkitekt. Men just denna helg gjorde han tillsammans med sina studentkamrater en skandinavienvisit.

Redan under dansen förklarade Eddy för Berit att han tänkte gifta sig med henne, skämtsamt men icke desto mindre något som senare hände. Berit, som hade liftat till Stockholm hennes mamma Astrid och pappa Ragnar ovetandes, skrattade förstås men bytte gärna adress med den charmige killen från ölandet långt borta.

Några julkort mellan karlskogaflickan Berit och studenten Eddy senare bestämde sig Berit rätt snabbt (som inte än fyllda tjugo) att hon ville göra en europaresa på egen hand. Hon sålde sitt piano hon fått av Ragnar, gav sig av med målet Spanien, men passade på ditresan på att besöka Eddy där han pluggade. Hon fortsatte sin  Eurotrip, och spanienresan var lärorik om än lite på fel sätt. Den trevlige man som bjudit ner henne att hälsa på visade sig ha lite andra avsikter än vad det hade verkat i Sverige, så Berit fick resa vidare, och hann med Mallorca och Ibiza på sin tidiga luff.

På resan hem hälsade hon åter på Eddy i Holland, och det var nu det på allvar blev kärlek mellan de båda. Berit stannade hos Eddy längre än beräknat, och han skickade ett talande telegram till hennes intet ont anande föräldrar:

"BERIT AND I ARE ENGAGED STOP WE ARE VERY HAPPY STOP SINCERELY EDDY R. JAHJA"

Detta kunde ju ha gått hur som helst, och jag kan bara föreställa mig nervositeten hos mina morföräldrar, men när Astrid och Ragnar snart därefter fick möta Eddy var det ingen tvekan. Han var en seriös och bra kille, som när han fick se sin blivande svärmor störtade ut ur taxin, sprang fram och kramade henne medan han utropade Mama!!!

Min morfar Ragnar var Karlskogas ledande byggvaruhandlare. Han ledde och ägde företaget med det passande namnet Bjelkes, som låg längs Värmlandsvägen i Karlskoga. Detta kom senare att ha en viss betydelse för det här med stadsbilden i Karlskoga.

Men efter bröllopet i Karlskoga, som stod 1958, och som genererade viss uppståndelse, och en artikel i lokaltidningen betitlad "Blond Karlskoga-Berit skall gifta sig på Java. Ämnar bli muhammedan" flyttade familjen (jag föddes 1959, min syster Dewi 1961) till Bern i Schweiz, varifrån Eddy åkte runt i Europa för att besiktiga fartyg som indonesiska staten lät bygga vid varv i Jugoslavien, Polen med flera ställen.

Efter detta uppdrag flyttade familjen tillbaka till Karlskoga, och det var nu Eddys bana som husarkitekt tog fart, Han började arbeta vid Ragnars byggvarufirma, hade ett litet kontor med egen ingång på gaveln där så småningom allt fler av Karlskogas boomande villor blev ritade. Dessutom kläckte han i samråd med Ragnar en ypperlig affärsidé. Om man gav lite längre krediter på byggmaterial så skulle fler och fler av de dåvarande Boforstjänstemännen och andra som gärna ville ha ett eget hus ha råd att sätta igång, dessutom valde man att strömlinjeforma utförandet och mer eller mindre göra färdiga byggsatser för att pressa byggkostnaderna.

Tomter fanns det ju, de stora nybyggeområdena vid denna tid fanns bland annat på Häsängen, men också längre inåt stan, i Aggerud och tillochmed nere vid Möckeln. Plus givetvis en del ombyggnader av äldre hus.

(Det är alltså från denna tid och framåt som alla husen började byggas i staden. När jag åkt runt långt senare med min pappa i bilen har han pekat: "det där huset har jag ritat, och det där, och det där...!".)

Eddys entreprenöriella sida tog sig också andra uttryck. Han startade till exempel bandet Nadha (ett indonesiskt ord som betyder "ton") tillsammans med ett antal indoneser som lyckats navigera sig fram till den udda platsen Karlskoga i Sverige, med den enda ledtråden att där bodde en landsman. Självklart fick de bo hemma hos oss medan de acklimatiserade sig.

En av dessa killar var Ibnu M. Ilias från Surabaya i Indonesien. Han var gitarrist och musikalisk ledare i Nadha, som förutom att genomföra spelningar i Karlskoga turnerade i regionen, till exempel till exotiska platser som Smedjebacken. (På Nadhas affisch var Eddy med, men inte så ofta live, han var mer sponsor och mentor än musiker.)

Ibnu visade sig snabbt ha talang även vad det gällde att rita hus. Han hjälpte Eddy och fick ganska snart egna projekt. Han hade då träffat en flicka från trakten, Anita, och blev mer och mer hemmastadd i Karlskoga. Ibnu blev helt enkelt en av Karlskogas mer kända husritare med tiden.

Mina föräldrar skildes omkring 1970, och Eddy flyttade till Lund för att studera till elektroingenjör. Där anordnade han diskon på det Internationella Studenthemmet, mötte fransyskan Claude, gifte om sig och flyttade så småningom tillbaka till Indonesien där han under resten av sin yrkesbana först och främst representerade Det Norske Veritas, men även jobbade som kvalitetsingenjör på ön Batam utanför Singapore. En helt annan historia som kan vara värd att berätta en annan gång, och som bäst kan kompletteras av mina halvfranska syskon Lukman och Izabel.

Faktum kvarstår. Ett bestående asiatiskt arv från den expansiva byggtiden från tidigt 1960-tal och framåt finns alltså kvar i Karlskoga: en mängd hus ritade av två indoneser, en från den kyliga bergsstaden Bukittinggi, en från Surabaya. Så kan det gå med en förbjuden liftartur till Skansens dansbana.

Tips i Dubrovnik, restauranger medmera

Courtesy till Lasse Grahm för flera av dessa tips, de kommer ursprungligen från honom! Det är rätt ont om stränder, så den bästa är trots allt Banje, och man hyr solsängar för 70 kuna styck. Restaurangen vid stranden är bra, så ingen anledning gå nån annanstans för lunch. Andra att rekommendera är Proto och Renaissance för fisk, Gil's för kött. D'vino vinbar för att testa kroatiskt vin. Luncher på italienska Segreto är bra. Äter ni på bosniska Taj Mahal, kanske ingen stor gastronomi men ändå, måste ni prova vinet Gracin gjort av babicdruvan, det allra bästa jag drack på hela resan. Finns bara där. Gå på stadsmuren är ett måste, men inte när det är som varmast. Sitta och fika i gamla stan givetvis...Man kan givetvis göra båtutflykter. Vi nöjde oss med Lokrum som ligger nära och är värt en halvdag, men det finns ju mer att utforska. Ett tips är f ö att köpa billiga badskor i nån shop för att lättare ta sig ner och upp ur vattnet.