Enkelt och gott i Malmö

Vi var och såg Brokeback Mountain i helgen -- bättre sent än aldrig. Gillade den verkligen. Kärlek är kärlek var än den uppträder.

Efteråt gick vi mot Davidshallstorg för att kolla in ett bra vinställe. Slank in på Moonlit Lounge för ett premiärtest. Beställde varsitt glas vitt, enligt uppgift en Oltrepo (italiensk sauvignon blanc). Knappast. Detta var ekat, men drickbart. Bättre var dock getostmackan (beställd för att passa till SB:n), som var rätt snyggt tillredd med honung, förstås, örtolja, vacker sallad och jalapenobitar som gav ett behagligt sting mitt i det möljigt (OBS: karlskogingska) ostiga och det söta.

Mycket prisvärt för 55 pix. Mackan alltså. 100 totalt.

Grym österrikare

Gjorde en chansning när jag var inne på Systemet i Motala och köpte en överbliven flaska rött som var lite nersatt i pris. Hade nyligen läst att österrikiska röda kan vara riktigt bra.

Och det stämde. Druvan Zweigelt dricker jag inte varje dag, och detta fynd var signerat Bröderna Münzenrieder, som finns i Apelt i Burgenland. PMC Zweigelt Selection 2001 var kraftfullt kryddig och fruktig med härlig lång smak, och till vår ekologiska oxfilé med rösti, grillad sparris och lite andra goa grönsaker satt den som en bättre smäck.

Har checkat på Systemets sajt var jag kan gräva upp några flaskor till av denna glada överraskning...

Stökiga Bourgogne

En orsak till att som i mitt fall koncentrera sig på italienska viner är den i vissa fall helt oigenomträngliga franska lagstiftningen. Bourgogne är ett lysande exempel.

Vingårdarna i Bourgogne är i många fall helt uppsplittrade. det betyder att det är inte odlarna själva som gör vinet, utan det är i första hand vinfirmorna. Ändå är det för de bästa vinerna - grand crus - vingårdens namn som står störst på etiketten, och för dessa de bästa vinerna gäller ofta att ju kortare namn, desto mer framstående vin: La Tâche, Corton osv.

För de nästan lika bra vinerna i klassen under - premiers crus - blir det ännu stökigare. Här får kommunens namn stå lika stort som namnet på vingården, och bara för att göra det riktigt virrigt så får kommunen lägga till namnet på den främsta vingården, på så sätt att Chambolle blivit Chambolle-Musigny, Gevrey blivit Gevrey-Chambertin etc.

Ett vin kan då heta Chambolle-Musigny 1er cru Les Charmes som ovan.

Pust.

B-b-b-barcelona

Har nu tillbringat en långhelg i Barcelona, och det var lika bra eller bättre än sitt rykte. Vi bodde på hotell Jazz på Carrer Pelai 3, ett lite längre stenkast från Ramblan, nära T-banestationen Universitat. Stajlat hotell, komplett med svarta väggar och spottar i badrummet etc., möjligen lite opersonligt och kanske inte helt prisvärt, men ett superläge i stan för en weekend av detta slag.

Ramblan, denna pulsåder till gata full av turistfällor av allehanda slag kan trots allt inte undvikas, man måste se saluhallen bara för att njuta av de fantastiska uppläggningarna av frukt, fisk och you name it. Vi käkade första lunchen på Bar Ra bakom just Boquerian (som saluhallen heter). Sol och billig meny med grillade sardiner som höjdpunkt. Första middagen intog vi på Casa Calvet, en nerlagd textilfabrik med superfräsch mat om än inte till ekonomipris.

Hela Barrio Gotico till höger om Ramblan om man står med ryggen mot havet är ett sammelsurium av affärer och barer. Om man som A. har fastnat i pärlträsket, dvs. älskar att skapa sina egna smycken av lösviktstjosan finns här ett himmelrike, billigt och bra.

Om man som jag sätter vin oerhört högt i livet kan man med fördel söka sig till shoppen Vila Viniteca i Born som är hyfsat välsorterad - där köpte jag bland annat sista dagen en flaska Anima Negra, kultvin från Mallis, till under 30 Euro vilket är helt OK. För den som vill testa först finns andravindet AN2 för ca 11 Euros.

En riktig tapashöjdare är baren/restaurangen Taller de Tapas, snyggt inredd som vi hann med inte mindre än tre gånger under dessa dagar. Ständigt drack vi deras Albarino från Castro Martin, trots att servitrisen bekände att hon inte brukade rekommendera den eftersom vissa gäster blev besvikna. Jag räknade ut att det måste vara miljöskadade spanjorer som MÅSTE ha ekade viner, annars!!! De vet inte vad de sysslar med.

Sista kvällen åt vi middag på Brasserie Flo, också ett fantastiskt ställe med kul betjäning och rimliga priser. Vi åt saltinbakt dorada som smakade fantastico...

En promenad uppe på berget Montjuïc, avslutad med stora öl mitt i solen, hann vi också med, och det var en skön kontrast mot snöiga sunkiga Skåne. Och visst såg vi Sagrada Familia, liksom Picassomuseet...Sammanlagt 11 vinflaskor tyngde ryggsäcken på resan hem. Två st El Vinculo, Alejandro Fernandez mästerverk för 15 Euro, som smakar som det tredubbla...Förmodligen det bästa rödvin jag någonsin druckit!

I'm from Barcelona...

Till dig som gillar vin

Om man som jag är på gränsen till besatt av vin, hur gör man för att få spännande upplevelser? Ett sätt jag kan rekommendera är att gå med i en nätbaserad vinklubb som Tryffelsvinet (http://www.tryffelsvinet.se). Man får e-post med vinbeskrivningar som får det att vattnas i munnen på en.

Jag har köpt deras Gott & Blandat-lådor och en del annat vid flera tillfällen och aldrig blivit besviken. OK, de är inte billigast i världen, men kvaliteten är väldigt hög för pengarna.

Föreningen Munskänkarna är förstås ett sätt att träffa likasinnade. De har regelbundet provningar, och de kör vinkurser med seriöst (för seriöst?) innehåll. Är själv än så länge på ettbetygsnivån.

Allt om Mat har bra vinbedömningar, särskilt det stora vinnumret en gång om året. Att införskaffa valda delar av det de klassar som fyndviner brukar tömma plånboken rätt bra.

Tidningen Vin- och Barjournalen har också kul reportage och har börjat tipsa om exklusiva drycker ur beställningssortimentet till sina läsare.

Sist men inte minst: internationella vinsajter, t.ex. sådana som man kan handla från ger ju också glada tillfällen till nya upplevelser, Philipson i Danmark, Calle Bildts fru i Italien http://www.italiantradition.com/och Vinatis är några exempel som jag själv harv erfarenhet av. Ännu har inget fastnat i tullen, peppar, peppar...

Sagan om Sassicaia

Hur en mans envishet förändrade ett konservativt vinland i grunden.

Den som sett filmen Sideways minns kanske scenen där filmens huvudperson, vinkännaren Miles, berättar för sin nyvunna vän, servitrisen Maya, hur han på allvar sögs in i vinets värld: ”För mig började det med att jag fick smaka på en flaska Sassicaia…”, säger han.

Man förstår att detta måste handla om ett unikt vin.

Och det gör det. Italien var och är fortfarande ett konservativt vinland. Basta. Men något har ändå hänt. Och Sassicaia är en viktig del av den utvecklingen. För att förstå den tar vi ett ordentligt steg bakåt i tiden…

Markisen Mario Incisa della Rocchetta drömmer redan under sin studietid i Pisa på 1920-talet om ett nytt slags italienskt vin. Han är inspirerad av Bordeaux. Men piemontisk och toskansk tradition föreskriver druvorna Nebbiolo eller Sangiovese, så att använda Cabernet Sauvignon är en radikal tanke som inte heller går att förena med de officiella och konservativa vinappellationsreglerna.

Markisen låter sig inte avskräckas. I slutet av 1940-talet sätter han igång vinmakandet med franska Cabernetvinstockar från Chateau Lafite, på vingården Tenuta San Guido i västra Toscana nära byn Bolgheri - dessutom ett helt oprövat vinområde. Markisen anser dock att jordmånen har likheter med den i Bordeaux.

Omgivningen är länge ointresserad av hans vin, och föredrar de lättare traditionella vinerna från området. Så det nya vinet dricks i princip bara på själva gården, av de närmast inblandade. Den rigorösa lagstiftningen säger också att detta på grund av ”fel druva” är ett Vino da Tavola, alltså ett bordsvin av enklaste sort.

Men.

Markisen lagrar, förutseende nog, en låda av varje årgång i sin källare.

Längre fram, på 60-talet får några av markisens vältaliga kollegor smaka på några av de äldre flaskorna.

De är entusiastiska.

Vilken är hemligheten? Jo, för att utvecklas kräver Cabernet Sauvignonviner ibland lång lagring – först då kan egenskaper hos vinet som i tidiga smakprov betraktas som svagheter bli till styrkor.

Inte förrän 1968 kommer Sassicaia på allvar ut på marknaden, då brorsonen Piero Antinori övertalar markisen att sälja 3.000 flaskor genom Antinoris distributörer. Vid den här tiden har markisen ökat ut sina vinfält. Namnet på vinet - Sassicaia - tar han direkt efter naturen – det betyder ungefär ”stenig mark”.

Produktionsmetoderna förbättras hela tiden, och när tidskriften Decanter 1978 anordnar en provning med bl.a. en av världens mest kända vinskribenter, Hugh Johnson, så blir Sassicaia utvald till bästa Cabernet Sauvignon i ett startfält av 33 viner från 11 länder.

Många efterföljare kommer. I brist på officiella appellationer får de här ”bordsvinerna” i vinkretsar ett nytt namn. De kallas ”Supertuscans” av engelskspråkiga skribenter.

Den ultimata utmärkelsen får markisens idoga arbete 1994, då Sassicaia får sitt rent officiella erkännandet: en helt egen DOC-appellation. Detta har förstås inte något att göra med produktionsstandarderna – de har länge överträffat reglerna. Fast prestigen höjs givetvis ytterligare. Priserna närmar sig de astronomiska.

Andravinet - Guidalberto - är dock fortfarande överkomligt. Via Philipson Wine i Danmark.

Därav tre magnumflaskor i mitt garage…

Köpenhamns mikrobryggerier på fyra timmar

Smakprov från Apollo!


Är det möjligt att avverka centrala Köpenhamns fyra mikrobryggerier till fots på fyra timmar? Utan tvekan, svarar J. och Yogi M. Läs allt om det här:

Att som vi starta från Tivoli är ingen dum idé. Mikrobryggeriet på Tivoli ligger vid den lilla sjön, strax till vänster från huvudingången sett. En solig dag är den timrade verandan fullsmockad med slipsar som smitit från jobbet tidigt för att njuta av en Amber Ale, eller den mer traditionella danska guldfärgade lagertypen. En halvliter kostar 59 danska, och det smakar bra om än inte strålande. Ouppmärksam service just den här gången kan ha varit otur – eller brist på bryggerikultur.

Alldeles till vänster utanför huvudingången till Tivoli ligger Apollo, ett något mer sofistikerat ölplejs som enligt uppgift köpt sin bryggpanna i Östtyskland, och vars kvinnliga bryggmästare nått en slags lokal stjärnstatus. Denna månads specialöl är ”Malurt”, en ljusgul sötaktig brygd med intressant bitter eftersläng. Men 66 danska kronor? Det skulle behövts ett betydligt större leende från servitrisen Dorte för att få oss att bortse från detta.

Brewpub ligger inte alls långt därifrån, riktning Rådhuspladsen. Korsa den och gå 75 meter in på Vestergade till nr 29. Innergården verkar vara ett lysande val vid vackert väder, men vi slinker ner i den stylade källaren och beställer ”Cole Porter”-porter samt trendiga IPA, Indian Pale Ale. Det senare är en ofiltrerad historia som visuellt framkallar tankar på caffè latte gjord på sur mjölk, eller tillochmed ännu obehagligare saker. Men det påverkar inte smaken, som är mycket bra i båda fallen. Till detta adderar vi en stor tapastallrik med bl.a. parmaskinka, örtig cheddar, friterad fetaost och inlagda kronärtskockor. Alla priser är humana. Om inte vissa av kostymerna omkring oss hade sett för på tok för dyra ut skulle vi ha sagt att detta är ett studentställe. Ölprovning med därför särskilt avsedda glas förekommer. Sammantaget: ett ställe att återvända till

På Ryesgade (korsa bron på Sölvgade så gör du inte samma tidsmässigt kostsamma misstag som vi) ligger Nörreports Bryghus. Restaurangen på ovanvåningen måste vara väldigt bra av publiktillströmningen att döma. Vi tog plats på innergården. Ölen smakar utmärkt, och priserna är även här moderata. Vi avstår från detaljbedömningen eftersom våra smaklökar och möjligtvis även andra sinnen vid det här laget är något avtrubbade. Men, pastan är ytterst välsmakande, och, vilket väl är en av poängerna, klockan visar att avsmakningsturen till fots tagit netto ganska precis fyra timmar – vilket var vår ambition.

Dialog om pop - nostalgi eller?

(Från J., mitt svar nedan)

Hej,

I förra veckan beställde jag till slut Focus Live at the Rainbow- från Holland naturligtvis. Jag har burit inspelningen med mig sedan jag först hörde den på Musikhörnan 1973. Jag köpte vinylen då och den finns nog kvar men jag har säkert inte hört den på 25 år minst. De flesta slingorna sitter ändå som berget någonstans i ryggraden och hör dem ofta i min inbyggda bio-pod, speciellt Focus II. I morse kom CDn i brevlådan och jag satte på den och skruvade upp volymen. Av någon anledning blev det en stor känsloupplevelse och jag försöker fortfarande hämta mig. Akkermans jublande och segerrika gitarrspel och neurotiska riff är ju omöjligt att överträffa! Med den referensen är det varken konstigt att jag blev en frustrerad gitarrist eller konstant slogs mot bluesskalan. Jag vet inte vad folk tycker om musiken idag: instrumental, en ljudbild utan ljudmattor eller effekter och med joddlande sångpartier. Man måste nog referera lika mycket till klassisk musik som till pop för att förstå. Har jag fel eller hade musiken inte så starka gränser då?

Mitt svar:

För inte länge sedan hade jag en diskussion där jag försökte argumentera för att åren 1971-76 ca genererade så mycket oförglömlig musik att den helt enkelt aldrig har överträffats, nu talar jag om de då rådande populärgenrerna, då kallad pop/rock, nu kanske motsvarat av hiphop/dance/etc. Klassiska album producerades i parti och minut dessa år, så i fråga om kreativitet tror jag att det kommer att leva kvar. Musikhistorien har ju präglats av särskilt starka perioder, och det här var definitivt en sådan. Bakgrunden som jag ser det var en ”låt musiken flöda-attityd” som gick ut på att vara så kreativ som möjligt, gärna kopplat till en fantasifull image, och det skedde en hel del korsbefruktning mellan artister. Men skivbolagen dominerade inte, de hängde på och försökte bara hitta roliga saker. Så de satte inte gränserna som i dag. Musikerna hade väldigt produktiva konstnärsideal som inte var enbart penningstyrda utan gick ut på att just producera spännande grejor. Så tror jag…punk och grunge och hiphop etc. har producerat mycket spännande musik, men den varar inte riktigt lika länge som vissa av mästerverken från tidigt 70-tal. Man ser det bl.a. när man ska göra listor över klassiska album.

Det bästa som gjorts för TV-mediet

Jag älskar film, rörliga bilder. Visserligen är min smak rätt så smal och exkluderar det mesta av flabbig komedi, underhållningsvåld, tonårsdravel och skräckisar. Nej, drama ska det vara, gärna spännande men allra viktigast är relationer.

TV är oftast inte så intressant (om det inte är sport förstås). Men det finns något jag absolut inte vill missa.

Denna passion har jag nu burit i tiotalet år, genom de sällsynta och efterlängtade visningarna.

Vi talar inte om Vänner.

Vi talar inte om Sopranos (som för övrigt kanske är det näst bästa som är gjort för TV-mediet i min värld)

Vi talar inte om oerhört välgjorda brittiska TV-serier som En förlorad värld.

Vi talar om Heimat.

Tyska serier är lika ovanliga som nålar i höstackar numera. Välgjorda tyska serier ännu ovanligare.

Jag njuter av Heimat 3 som småpojkar av sjörövarfilm, som min tonåriga dotter av Sagan om Ringen-trilogin. Jag älskade Heimat 2 rakt igenom den ändlösa serien för dess fulländat komponerade bilder till Hermanns relationsöden och för den västtyska sparsmakade Braun-estetik jag växte upp med på 60-talet.

Jag ser just nu om Heimat 1.

Det är som att dricka ett vällagrat rödvin.

Cannonau: jo, den var god...

Igår korkade A. och jag upp en flaska som jag sparat sedan Romsejouren i höstas, en Cannonau di Sardegna 2002 Riserva från Sella e Mosca. Flickan i affären där jag köpte den sa att det var hennes favorit, men att det var viktigt att vi hade något kraftigt att äta till den, eftersom den hade mycket smak.

Och hon hade rätt. Den var klarröd, mycket genomskinlig, såg inte alls tung och koncentrerad ut, men både doft och smak var djup och varaktig, och övertygade långt bortom de 12 euro jag betalade för den. Till den svartpeppartäckta brasilianska oxfilén satt den perfekt, och man bara önskade att det fanns en flaska till.

Men det är det som är charmen med vin. Man vet aldrig riktigt, och så ibland blir det en fullträff.

Sardinien, visst lockar det?

Nyårsmiddag

Det var kul att ta i lite extra den här nyår med mat och dryck. Såhär såg menyn ut, och det smakade riktigt riktigt bra:

Palmer & Co Brut Millesime 1996
Ost- och örtbaklava
–
Kräftskagen
Albariño de Fefiñanes
–
Jordärtskockssoppa med ört- och tryffelolja
–
Rödvinsgravad oxfilé med getostlasagne,
blandad sallad och vodkalingon

Brunello di Montalcino
Tenimenti di Angelini 1997
–
Glace chocolat au four avec fruits
Vintry’s Madeira Malvoisie
–
Kaffe med tryffel
–
Pol Roger Brut

Fyrverkerier!!!!!

Varför biltullarna i Stockholm kommer att misslyckas

Alla som sysslat på allvar med miljöfrågor vet att det handlar om att förändra beteenden. Och det är lättast att förändra något sedan man förklarat varför.

Ändå misslyckas förändring ofta. För det tar tid för människor att göra saker på nytt sätt.

Trängselavgifterna i Stockholm är en stor grej. Många är från början mycket negativa till systemet. De enda som struntar i vilket är de som har jättegott om pengar. För dem blir det lättare att ta sig fram. En taxichaffis jag pratade med sa att hon hädanefter tänkte göra sina personliga ärenden medan hon jobbade, för att slippa köra in till stan en extra gång. Av kostnadsskäl förstås.

Men försöksperioden är för kort. Den första tiden kommer att präglas av strul och överfulla t-banor och bussar. Så vid tiden för folkomröstning kommer de negativa erfarenheterna att dominera, och svaret blir ett tydligt nej till en fortsättning. Allt för att miljöpartiet och vissa andra haft för bråttom att visa en politisk framgång. I stället skulle man ha förberett och utbildat folk bättre och haft en längre försöksperiod.

Lite tragiskt är det.

För när man sysslar med förändring av det här slaget får man bara en chans, sen är idén död i sådär en femtio år.

Neil Young har gjort mig halvdöv

Det sitter som ett lock i högerörat. Har man hållit på med rockmusik i nästan hela sitt liv får man väl till slut betala priset. M:s ridecymbal under en tripp tillbaka till den gamla goda tiden är skyldig. Vi spelade Neil Youngs Like a Hurricane på spelningen i lördags, och överexalterade som vi var blev det väldigt HÖGT.

Så nu är jag sannolikt GUBBIGT DÖV på obestämbar framtid.

Ojojoj vilken ätkväll i Köpenhamn

Koriander!!!! (superrestaurang i Köpenhamn...)

Det började med glögg och blåbärsmuffins lite lätt.

Fortsatte med en banandaiquiri.

Och när vi väl kom till restaurangen, franskindiska crossoverstället Koriander på St. Kongensgade i Köpenhamn, så inledde vi med champagne.

Aptitretaren var en rökt mussla med en kraftfull musselsoppa. I pipett. Lite El Bulli-aktigt, skapar förväntningar.

Sedan började det på allvar: Pilgrimsmussla med rysk kaviar, rökt torsk med tryffel och indiskkryddad spenat, gåslever/kofta med kikärter och popcorn, dal med trumpetsvamp, cocos och keso, hummer med pistaschnötter och hallon (wow!), pepparstek med raita, morötter och okra. Sedan tre efterrätter. Granatäppelprydd pasta med passionsfrukt/grapesorbet, mango med passionsfruktkryddning, melonmix med chaiglass.

Plus en varierad och kul vinmeny till detta: Cider från Normandie, Planeta Chardonnay, en riktigt petroleumdoftande tysk riesling, ett Rhonevin, en australisk syrah och till slut ett minnesvärt Eiswein från Canada.

No further comments mer än att det hela måste beskrivas som ytterst prisvärt. 500+500 DKK för menyerna, alltså mat+vin.

Hurusom vi alla är nördar

Faktum är att var och en av oss är nörd på sitt sätt. Här ett par av mina. Jag är är förmodligen en av mycket få i Sverige som är djupt engagerad i italiensk symfonirock från 70-talet. Mina favoritband är Premiata Forneria Marconi (PFM), Le Orme, Banco del Mutuo Soccorso och, även om det inte riktigt ryms under den här etiketten - Angelo Branduardi. Hur knäppt är inte det? När andra har mp3-spelaren laddad med senaste nytt sitter jag och snöar in på PFM.

De är gudar. Som en musikjournalist, obekant vem, skrev i husorganet Ny Musik på den tiden det begav sig. "Inte en ton spelad i onödan".

Lyssna själv. Och hör av dig om du är en likadan nörd.

Mitt nästa nörderi handlar också om Italien, fast mer i flytande form. Jag älskar Aglianico, Barolo, Brunello, Cannonau, Chianti och Dolcetto för att ta ett litet ABCD...

Italien har allt: bilar, kläder, kvinnor, skor, mat, fotboll i världsklass. Ett språk som låter fantastiskt. Och vinerna är superba, så där kan jag nörda iväg hur länge som helst. Fast inte nu.

Vad har du snöat in på?

Mallorkinska mat- och bartips

Bilden visar Michele på Italian Wine & Shoes (läs får du veta mer om honom)

Mallorca under sensäsong erbjuder dig inte bara sol och värme utan också mat, mat, mat.

När du kommer till Mallorca får du naturligtvis inte missa fisk och skaldjur. En restaurang som utmärker sig ligger i Portitxol strax öster om Palma, ute på piren (vilket den som är slängd i katalanska redan förstår av namnet, Es Mollet, som betyder just det). Du kan frossa i förrätter som grovsaltbakade gröna Padrone-pepperoni med kraftfullt sting, små frasiga friterade bläckfiskar och givetvis gambas, fräsande i vitlök/olja i de obligatoriska keramikskålarna. Om du kommer vidare så långt som till huvudrätten så är S:t Petersfisken serverad på enklaste sätt, grillad, ett fint val.


Att styra upp till bergsbyn Fornalutx ger dig möjlighet till en lantligt idyllisk lunch på bykrogen Ca N’Antuna, strax ovanför bytorget längs huvudvägen. Sätt dig lämpligen på verandan och skåda ner i den gröna dalen eller upp längs de inramande bergstopparna. Till utsikten äter du lämpligen paella eller, om du är på det humöret, den traditionella spädgrisen och sköljer ner med vackert ljusröd rosado från Mallorca. Otroligt gott och fantastiskt prisvärt. Allt ifrån bybor till spanska kungligheter (som brukar titta in när de har vägarna förbi) kan bli dina måltidskompanjoner.

Vem har Palmas bästa tapas? Svårt att säga, det går tretton tapasställen på dussinet i denna stad. En genuin lunchupplevelse är det i alla fall att svänga in i gränden från Juan Carlos-torget mitt i stan, där den baskiska kedjan Lizarran serverar manschettarbetare från de omkringliggande kontoren varje dag. Ta ett glas öl, njut av den högröstade stämningen, plocka det som ser läckert ut på diskarna (nylagade smårätter på det obligatoriska vita brödet kommer hela tiden), spara tandpetarna som ligger till grund för notan och du kommer undan runt fem euro, mätt och upplivad.

En annan liten krydda i Palmas centrum är den högst originella kombinerade affären och baren Italian Wine and Shoes. ”The men drink the wine, the women buy the shoes”, säger innehavaren och spelevinken Michele. Övervåningen rymmer vinbaren, med ett täckande urval italienska viner från Chianti till Brunello till överkomliga priser per glas, undervåningen skorna, producerade av Micheles far i Milanotrakten.

Kärleken förde italienaren Michele till Mallorca. Den varade inte, men ett ytterst vinnande affärskoncept blev det roliga resultatet. Att ta ett glas här på eftermiddagen, med nyuppskuren parmesan och lokala charkuterier till, känns som en perfekt paus i Palmas givande shopping.

Ett coolt och trendigt middagstips är Living. Inredningen med rustika rotkompositioner och moderna marina prydnader längs väggarna ackompanjerar vackert upplagda rätter. Ankraviolin är en förrätt som har det mesta: doft, smak, textur. Vinlistan rymmer den suveräna albariñon Fillaboa och Mallorcas kanske största nya vingårdsnamn: Anima Negra. Deras andravin AN/2 är ett givet val för dig som väljer kött. Den ytterst uppmärksamma betjäningen är bara den värd besöket.

En avslutning på kvällen i samma stil är baren på hotell Puro, där ett intressant urval av Mallorcas vackra folk dricker drinkar och umgås. Fast är du allergisk mot Parishiltonkopior kanske du ska gå nån annanstans…


Es Mollet, Calle Sirena 1, Palma
Ca N’Antuna, Carrer Arbona Colom 8, Fornalutx
Lizarran, Can Bronco, Palma
Italian Wine and Shoes, Placa Mercat, Palma
Restaurang Living, Calle Cotoner 47, Palma
Puro, Can Montenegro, Palma

Att äta på Bali

Bali som turistmål repar sig alltmer efter några års nedgång, inte minst på mat- och dryckfronten. Du som söker sådana upplevelser bör dock titta lite vid sidan av det överkommersialiserade Kuta, där australiska surfarhippies samsas med påträngande sarongförsäljare längs beachen, särskilt framemot den sägenomspunna solnedgången vid sextiden.

Det absolut rätta stället att uppleva skymningen på är istället den kombinerade baren/krogen Ku Dé Ta, belägen något längre norrut i Seminyak/Oberoi. Stället får dig att tappa andan med sitt vackra ljus, de diskret svartklädda servitörerna och den otroligt otvungna stämningen mitt i all trendigheten, liksom det sagolika läget vid beachen. I det hippt designade bygget, komplett med liten barnpool mitt på gården och beigemjuka futonger ner mot havet, liggande på vilka du lämpligen läppjar drinkar såsom Bohemian Breeze eller Ku Dé Ta Bellini, kan man också numera äta på hög internationell nivå.

Lite rustikare är det att inta skaldjur och fisk söder om Kuta på Jimbaran Beach. Mest inne just nu är Ubung Café, som även har gratis taxihämtservice från de stora hotellen. Välj själv i akvarierna bland sprattlande krabba, hummer, jätteräkorna udang besar eller någon av de förekommande fiskarna, exempelvis red snapper. Du betalar efter vikt, kan bli lurad påstås det men det är ändå billigt. Sätt dig vid borden på stranden och njut av vågorna medan grilldofterna sätter igång smaklökarna. Ris, potatis och grönsaker plus ackompanjerande såser ingår i konceptet.

Absolut bästa stället för äkta balinesisk mat är Heinz von Holzens krog Bumbu Bali, belägen i Tanjung Benoa. Österrikaren von Holzen bestämde sig för att lära sig Balis mat från grunden, flyttade in hos sin infödda frus mamma, lyssnade, lärde och blev med tiden en auktoritet.

På Bumbu Bali beställer du antingen den omfattande rijsttafeln och får en ca femtonrätters resumé över allt vad ön har att erbjuda för en högst rimlig penning (motsvarande 120 kr), eller babi guling, den grillade spädgris som är Balis mest omtalade specialitet. Till detta dricker man med fördel öns eget vin, gärna Hatten Rosé (undvik dock den röda varianten). Har du tur får du dessutom inne i restaurangen se en legong, den mjuka dansen med kvinnliga tolkare i Balis typiska guldprydda dansdräkter.

Utsikt från mitt hus

 
 

Quiz för musikfreaks

Jag är quizgalen. Så fort det vankas nåt i den stilen så är jag på. Pickwick i Malmö har ett kul quiz på onsdagar, fast då repar mitt band tyvärr.

För er bloggare ett snabbpopquiz som renderar nåt fint i vinst till den som först har mest rätt. Frågorna ger ett klart besked om min något daterade musiksmak:

1. Vad hette bandet där Roy Wood hade en hit med "See My Baby Jive"?
2. Vad hette Phil Collins' hobbyjazzband, startat redan under Genesistiden?
3. Vad hette Andy Fairweather Lows första LP?
4. Vem är basist i Yes?
5. Vad hette bandet där Tommy Nilsson (just det, Malin B-Tommy) var sångare i MYCKET unga år? Stava rätt.
6. Vad hette Talking Heads andra LP?
7. Nämn två tvivelaktiga (terror-)organisationer som Joe Strummer brukade annonsera på t-shirten.
8. Vilket band med underfundiga engelsmän gjorde LP:n "Cool for Cats"?
9. Vad heter Elvis Costellos nuvarande partner/fru?
10. Vem skrev Shame Shame Shame, bl.a inspelad av Bryan Ferry? (Obs ej Izabella Scorupco-covern!)

Ni har mer än en månad på er. 1 februari publiceras de rätta svaren, och vinnaren harangeras. Vi hörs då!

Maaaharishi!!!

Jag är med i ett pojkband!

Sant. Det är bara pojkar i bandet. Och det har det varit i tjugoett år nu. Det var Cissi som bad oss spela på en julfest då för länge sedan. Jag hade spelat bas och sjungit redan under gymnasiet som progressiva Rimfrost, å i Uppsala som bl.a. Familjen Fukk och Ryska Russin. F. hade bluesgitarrerfarenhet, och M. dunkade gärna på trummor.

U. som anslöt tre år senare är vår egen Ron Wood, han kan ju aldrig bli originalmedlem trots att han varit med i 18 år eller så *småler*.

Repertoaren spänner över decennierna men innehåller väldigt lite hiphop. Eller salsa.

Men i vår sker den verkliga debuten. Med vårt originalmaterial. Kan man brejka vid 46?

Nä, knappast säger de vise. Då återstår faktiskt bara countryträsket. Flera av oss känner sig starkt befryndade med det. Steve Earle och Dwight Yoakam har letat sig in bland låtarna. Ett ålderstecken. "Ingen förstår country på riktigt som inte gått igenom minst tre skilsmässor", sägs det. Lägger vi ihop i bandet så är vi nära nog där.