Sagan om Sassicaia

Hur en mans envishet förändrade ett konservativt vinland i grunden.

Den som sett filmen Sideways minns kanske scenen där filmens huvudperson, vinkännaren Miles, berättar för sin nyvunna vän, servitrisen Maya, hur han på allvar sögs in i vinets värld: ”För mig började det med att jag fick smaka på en flaska Sassicaia…”, säger han.

Man förstår att detta måste handla om ett unikt vin.

Och det gör det. Italien var och är fortfarande ett konservativt vinland. Basta. Men något har ändå hänt. Och Sassicaia är en viktig del av den utvecklingen. För att förstå den tar vi ett ordentligt steg bakåt i tiden…

Markisen Mario Incisa della Rocchetta drömmer redan under sin studietid i Pisa på 1920-talet om ett nytt slags italienskt vin. Han är inspirerad av Bordeaux. Men piemontisk och toskansk tradition föreskriver druvorna Nebbiolo eller Sangiovese, så att använda Cabernet Sauvignon är en radikal tanke som inte heller går att förena med de officiella och konservativa vinappellationsreglerna.

Markisen låter sig inte avskräckas. I slutet av 1940-talet sätter han igång vinmakandet med franska Cabernetvinstockar från Chateau Lafite, på vingården Tenuta San Guido i västra Toscana nära byn Bolgheri - dessutom ett helt oprövat vinområde. Markisen anser dock att jordmånen har likheter med den i Bordeaux.

Omgivningen är länge ointresserad av hans vin, och föredrar de lättare traditionella vinerna från området. Så det nya vinet dricks i princip bara på själva gården, av de närmast inblandade. Den rigorösa lagstiftningen säger också att detta på grund av ”fel druva” är ett Vino da Tavola, alltså ett bordsvin av enklaste sort.

Men.

Markisen lagrar, förutseende nog, en låda av varje årgång i sin källare.

Längre fram, på 60-talet får några av markisens vältaliga kollegor smaka på några av de äldre flaskorna.

De är entusiastiska.

Vilken är hemligheten? Jo, för att utvecklas kräver Cabernet Sauvignonviner ibland lång lagring – först då kan egenskaper hos vinet som i tidiga smakprov betraktas som svagheter bli till styrkor.

Inte förrän 1968 kommer Sassicaia på allvar ut på marknaden, då brorsonen Piero Antinori övertalar markisen att sälja 3.000 flaskor genom Antinoris distributörer. Vid den här tiden har markisen ökat ut sina vinfält. Namnet på vinet - Sassicaia - tar han direkt efter naturen – det betyder ungefär ”stenig mark”.

Produktionsmetoderna förbättras hela tiden, och när tidskriften Decanter 1978 anordnar en provning med bl.a. en av världens mest kända vinskribenter, Hugh Johnson, så blir Sassicaia utvald till bästa Cabernet Sauvignon i ett startfält av 33 viner från 11 länder.

Många efterföljare kommer. I brist på officiella appellationer får de här ”bordsvinerna” i vinkretsar ett nytt namn. De kallas ”Supertuscans” av engelskspråkiga skribenter.

Den ultimata utmärkelsen får markisens idoga arbete 1994, då Sassicaia får sitt rent officiella erkännandet: en helt egen DOC-appellation. Detta har förstås inte något att göra med produktionsstandarderna – de har länge överträffat reglerna. Fast prestigen höjs givetvis ytterligare. Priserna närmar sig de astronomiska.

Andravinet - Guidalberto - är dock fortfarande överkomligt. Via Philipson Wine i Danmark.

Därav tre magnumflaskor i mitt garage…