Jag älskar film, rörliga bilder. Visserligen är min smak rätt så smal och exkluderar det mesta av flabbig komedi, underhållningsvåld, tonårsdravel och skräckisar. Nej, drama ska det vara, gärna spännande men allra viktigast är relationer.
TV är oftast inte så intressant (om det inte är sport förstås). Men det finns något jag absolut inte vill missa.
Denna passion har jag nu burit i tiotalet år, genom de sällsynta och efterlängtade visningarna.
Vi talar inte om Vänner.
Vi talar inte om Sopranos (som för övrigt kanske är det näst bästa som är gjort för TV-mediet i min värld)
Vi talar inte om oerhört välgjorda brittiska TV-serier som En förlorad värld.
Vi talar om Heimat.
Tyska serier är lika ovanliga som nålar i höstackar numera. Välgjorda tyska serier ännu ovanligare.
Jag njuter av Heimat 3 som småpojkar av sjörövarfilm, som min tonåriga dotter av Sagan om Ringen-trilogin. Jag älskade Heimat 2 rakt igenom den ändlösa serien för dess fulländat komponerade bilder till Hermanns relationsöden och för den västtyska sparsmakade Braun-estetik jag växte upp med på 60-talet.
Jag ser just nu om Heimat 1.
Det är som att dricka ett vällagrat rödvin.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar