Igår korkade A. och jag upp en flaska som jag sparat sedan Romsejouren i höstas, en Cannonau di Sardegna 2002 Riserva från Sella e Mosca. Flickan i affären där jag köpte den sa att det var hennes favorit, men att det var viktigt att vi hade något kraftigt att äta till den, eftersom den hade mycket smak.
Och hon hade rätt. Den var klarröd, mycket genomskinlig, såg inte alls tung och koncentrerad ut, men både doft och smak var djup och varaktig, och övertygade långt bortom de 12 euro jag betalade för den. Till den svartpeppartäckta brasilianska oxfilén satt den perfekt, och man bara önskade att det fanns en flaska till.
Men det är det som är charmen med vin. Man vet aldrig riktigt, och så ibland blir det en fullträff.
Sardinien, visst lockar det?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar