Jag är med i ett pojkband!

Sant. Det är bara pojkar i bandet. Och det har det varit i tjugoett år nu. Det var Cissi som bad oss spela på en julfest då för länge sedan. Jag hade spelat bas och sjungit redan under gymnasiet som progressiva Rimfrost, å i Uppsala som bl.a. Familjen Fukk och Ryska Russin. F. hade bluesgitarrerfarenhet, och M. dunkade gärna på trummor.

U. som anslöt tre år senare är vår egen Ron Wood, han kan ju aldrig bli originalmedlem trots att han varit med i 18 år eller så *småler*.

Repertoaren spänner över decennierna men innehåller väldigt lite hiphop. Eller salsa.

Men i vår sker den verkliga debuten. Med vårt originalmaterial. Kan man brejka vid 46?

Nä, knappast säger de vise. Då återstår faktiskt bara countryträsket. Flera av oss känner sig starkt befryndade med det. Steve Earle och Dwight Yoakam har letat sig in bland låtarna. Ett ålderstecken. "Ingen förstår country på riktigt som inte gått igenom minst tre skilsmässor", sägs det. Lägger vi ihop i bandet så är vi nära nog där.