Bussiga Berlin

(Cinemascopefrukosten ovan på bilden beskrivs nedan....)

Nej, vi ville inte åka till Berlin via Wien en hel dag senare som Mr Jet föreslog oss. Vi satsade på Swebus. Det var inte så illa faktiskt. Visserligen 8,5 timmes resa, men eftersom färjeresan Gedser till Rostock ändå blir ett schysst avbrott nånstans mitt i så är det ändå uthärdligt.

I portioner liksom. Ät gärna lite skön pommesfisk med remouläääde på färjan så känner man sig extra nyttig, det gjorde vi.

När man kommer fram till Berlin så är det hyfsat lätt att ta sig från ZentralOmniBushof ZOB till U-Bahn och i vårt fall åka till station Uhlandstrasse via ett byte. I korsningen Kurfürstendamm och Fasanenstrasse tronar Kempi, som har sköna uteserveringar men där frukosten kostar 25 Euro, så den skippar man med fördel även om den säkert är bra. Vi installerade oss och jag stack iväg snabbast möjligt till KaDeWe som hade ett fint vinsortiment på Gourmeternas 6. Etage. Så det blev lite blandat och gott, mest Riesling förstås därifrån (JJ Prüm, Bürklin-Wolf, van Volxem m fl). När vännerna anslutit begav vi oss på barutflykt, men inte längre än en bit nerför Fasanenstrasse. Där ligger nämligen Literaturhaus som var skönt beläget i en trädgård och där fick jag lite god Silvaner...

Middagen bestämde vi oss för att inta i en ganska oefterhärmlig restaurang på Mommsenstrasse som heter Marjellchen. Ägarinnan, en försvarlig matrona som till på köpet pratade svenska med oss, med fosterlandstoner som Lili Marleen ljudande i bakgrunden, ville gärna att vi skulle äta vildsvin, anka, lamm och Schweinhaxe (som det visade sig vara i stället för ena lammet...) Till detta försökte vi beställa Spätburgunder. Men vår nyvunna väninna sa att Dornfeldern var bättre, så då lydde vi prompt. Hela kvällen var en snygg uppvisning i vänligt godmodig preussisk disciplin, ackompanjerad av tysk schlager från 1930-kallt och med regionsflaggorna på väggen. Rekommenderas. Man fattar att man är i Tyskland, liksom.

På hemvägen slank det ner en Averna i en bokhandelsbar på samma gata.

Frukosten nästa dag intog vi på ytterligt trivsamma Savignyplatz. Dit måste man bara ta sig, för där är det synnerligen trivsamt. Vi hamnade på Die Zwölf Aposteln, en riktig lyckträff. Utan att veta hur det gick till hade vi beställt fyra frukostar av "Apostelvarianten", och vi fick:
Vanillequark (=efterrättsyogurt) med frukter, musli och nötter
Kokta ägg
Bröd
Smör
Gigantiskt fat med
Rökt skinka
Kokt skinka
Salami
Mortadella
Lax med Pepparrot
Frukter av alla slag
Brieost
Annan ost
Mozzarellabitar med körsbärstomater
Valnötter och jordnötter
Rucola
+ ett nytt fat med Bacon och örtmajonnäs

Vi kunde bara äta ihjäl oss och skratta lätt hysteriskt.

Sedan åkte vi till Alexanderplatz och letade efter Franz Biberkopf. Han var inte där men väl en intressant utställning om Berlin och Östtyskland före och efter murens fall, mycket om partiet, det sakta gryende upproret och vändpunkterna.

Vi gick sedan förbi Marienkirche i riktning mot Hackescher Markt. Vi ville till Hackescher Höfe, roliga innergårdar med konst, konfektions- och kulturaffärer och en del annat. Vi intog fika (faktiskt, trots frukosten) på Café Aedes mitt i. Solen bröt fram mellan husen.

Sedan strosade vi nerför Oranienburger Strasse några riktigt fina väskor från Toni Jost rikare, och några Euro fattigare. Köpte visst en Dornfelder nånstans också, fick smak på den efter matronans rekommendation. Å ett par shorts på H&M

Vi passerade synagogan och landade så småningom på Tacheles, boheminnergården med de för barn livsfarliga rostiga konstverken och sandgolv som inredning. Här fanns det många sköna kulturarbetare att titta på medan vi drack öl och njöt av solen, samt den obetalbara miniträdgården/droghålan som passande nog låg bakom ett staket på samma gård. Weissbier, mmm. En oas man inte får missa.

Vankade nerför Friedrichstrasse i riktning Unter den Linden. Nu började vi bli lite hungriga. Så när vi sett oss mätta på lustiga cyklister och hiphoppare viod Brandburger Tor slog vi oss ner strax bredvid för att inmundiga Vad tror ni?

Currywurst ohne Darm. Mit Pommes. Mitt eigenmachte Sauce. Und Curry.

Till detta drack jag stilenligt tyckte jag själv Berliner Weisse mit Himbeersaft. (SE BILDEN) De andra tyckte jag var konstig. Sen kollade vi Reichstag och hittade inte förintelsemonumentet.

Middag intog vi något senare på Lutter och Wegners filial på Schlüterstrasse 55. Där började vi med ställets egna sekt (god!) gjord av Riesling, och eftersom sparrissäsongen kommit igång åt tre av oss sparris med varierande tillbehör. Jag bröt mig med min brunstekta tyska kanin. Till detta Spätburgunder. Gytt. Sen hinkade vi konstiga drinkar på det intilliggande studenthaket Zeitlos, där vissa av oss kände oss mer tidlösa än andra. Värt att notera att även detta ställe hade sandgolv, vill inte vara städare därinne. Drack två Halloncaipirinha som var en av ställets bättre drinkar. Då förstår ni hur dålig gin fizzen var.

Nästa dag bar det av till apostlarna igen. Vi behärskade oss och jag beställde sportfrukost som inkluderade grönsaksstavar.

Sen gjorde vi Stilwerk (tysk inredning, rätt elegant men tråkigt) och KaDeWe på riktigt. Lite mer vin förstås. Vi tog S-Bahn ovan jord ända ut till Warschauer Strasse, där vi gick av för att bli ostalgiska på Intershop 2000, ett ganska så osannolikt tältliknande loppishak med bara östdeutschlandprylar. Köpte en schysst badge och ett vinglas, nån annan en svensk översättning av kommunistiska manifestet.

Vi vandrade i riktning mot Eastside Gallery, en bit av den gamla muren som står kvar dekorerad av diverse moderna artister, men eftersom vi hunnit bli hungriga så satte vi oss nära Spree och fick lite olika varianter på Flammkuchen till våra öl. Nu hade några av oss fått nog med riktig kultur för dagen och tog tåget hem för att i Berlins äldsta galleria Europa-Center åse Schalke 04 spöa skiten ur lokala storhetrerna Hertha. Till öl förstås. Andra såg Förintelsemonumentet.

Kvällen tillbringade vi på Ku'damm på fisk- och skaldjursrestaurangen Austeria, där vi började med ostron från Mont St Michel resp. Fins des Claires. En saltinbakad firre av format (Dornbarsch? Barndorsch?) därefter till finfin riesling. Vi avslutade på Literaturhaus igen, lite Frankensekt slank ner.

Sista halvdagen tillbringade vi först i solen på Savignyplatz igen, sedan en stund i Tiergarten. Solen sken men S-tåget stod stilla så vi fick skynda oss att vandra hem till Kempi innan bussiga Swebus körde oss till Sverige igen.

Nästa gång får jag inte missa tre saker: Potsdamer Platz, Newtonmuseum och Köstritzer Schwarzbier. Och Förintelsemonumentet.

The Pinot Race

Det är givetvis inte lätt att göra pinot noir i klass med Bourgognes bästa, men det ska inte hindra en från att försöka...

I dagens läge, vilka är då de stotra utmanarna till de kanske ädlaste och egensinnigaste vinerna som överhuvud taget görs? Låt oss börja i Europa...I tyska Ahr finns det mycket höga ambitioner att åstadkomma något spännande med druvan som i Tyskland vanligtvis kallas Spätburgunder. Senast på Systembolaget har Ahr representerats av en mycket framstående producent: Meyer-Näkel.

Jag har provat både Blauschiefer Pinot Noir 2007 (266:-) och Blauschiefer Spätburgunder 2008 (199:-), och jag tycker att båda är helt fantastiskt goda. Friska, smårökiga, fin struktur och ett suveränt hantverk.

I Nya Zeeland är Central Otago på Sydön det måhända främsta "pajnot nojr"-distriktet. Felton Road är ju en berömd producent med uppdrivna priser, men det är sannerligen värt att konstatera att Livets Goda i sitt senaste nummer testar Felton Roads pinot mot en uppstickare som jag själv haft tillfälle att prova det senaste året vid ett antal tillfällen: The Wooing Trees "Beetlejuice" som kostat 199 spänn. Låt er inte luras av den till synes poppiga etiketten. Beetlejuice är högklassig NZ-pinot, lite varmare i tonerna ärn Bourgogen och Ahrviner givetvis, men alls inte överdriven utan ändå i klassisk framtoning.

En trevlig PN från Australien är Rochford Latitude Macedon Ranges Pinot Noir 2008 (nr 95928)till det facila priset 115:-. För detta fås från Bourgogne inte mycket att hurra för. Som någon uttryckte det nyligen: "det finns inga fyndviner från Bourgogne", utan där får man vackert betala för kvalitet. Men i Australien gives budgetpinot som ger en fin upplevelse om än inte högklassig.

Ett område jag inte fått kläm på ordentligt är Oregon i USA. Där har man sedan länge sysslat med att försöka göra konkurrenskraftig PN, och klimatet/kylan ska man ha. Prova gärna Kings Ridge Oregon Pinot Noir 2007 (nr 16502) för 149 spänn. Intressant, men inte i klass med de tidigare nämnda...

PS. Tog fram en Chateau Cantemerle från utmärkta årgången 2000 till lammsteken i måndags. Det är för jäkligt att man ska behöva vänta tio år eller mer på att strama viner från Bordeaux ska uppvisa lite charm. Men visst är det värt det ibland.