lördag, januari 31, 2009

Ytterligare erfarenheter inför trebetygsprov

Eftersom jag har ett stort hål vad kunskaper om nya världen beträffar försöker jag fylla igen det så gott det går. Köpte en pinotage, en shiraz (Brown Brothers) och en carmenère från Chile för övnings skull ;)

Men bara shirazen har provats ännu, igår blev det istället Bonterras Chardonnay, trevlig, tydlig ek, borde vara en given gissning rent druvmässigt i alla fall. Fortsatte med barbera, Fontanafreddas Bricco Rotondo. Hittade inga riktigt säkra kännetecken, går säkert att förväxla...

Hur ska man då känna igen albarino? Kanske på grapefruktkärnebeskan som uppträdde i den senaste jag provat, Leida tror jag den heter. Kändes lite typisk som ton i botten. Tyvärr hade inte just detta vin den friska fruktiga charm som brukar komplettera. Kanske för dåligt väder i Galicien just det året?

Nu har jag även gett mig på ett österrikiskt Eiswein som sparats. Det är en ganska rak sötma, botrytisfri. Lutar mer åt Anjou/Coteaux de Layonhållet rent smakmässigt.

Så har man då äntligen fått smaka Sassicaia, vid Munskänkarnas provning i veckan. Tror inte att detta var någon toppårgång, men balansen är ju fantastisk och italiensk prägel finns ju där trots de franska druvorna. Fast jag måste erkänna att Guidalberto, andravinet som jag köpte tre magnumpavor av trots eller tack vare att det var den tvivelaktiga årgången i Toscana 2002, nog kan hävda sig mot strorebror trots att jag betalt en tredjedel av priset eller mindre. Sassicaia kostar f n upp emot 900 SEK på systemet.

En annan personlighet jag sett fram emot att få svälja är Nicolas Jolys Clos de la Coulée de Serrant, från Savennières i Loire. Detta är ju en helt egen appellation, och Joly en av de riktigt stora vinpersonligheterna med sin biodynamiska odlig där man tar hänsyn till månen etc. Vara hur det vill med detta, men vinet räknas som en av attraktionerna i Frankrike. Joly själv vill att man sparar det en 10-15 år och gärna öppnar flaska sisådär 24 timmar innan den ska drickas.

Hur var vinet då? Mörkt gult förstås, "torr", starkvinsaktig doft med typisk chenin blanc-karaktär, vilket gick igen i smaken, som var koncentrerad, med torr sherryton, lång eftersmak men i mitt tycke för låg i frukten mot vad jag hade hoppats. Vet inte om detta var ett årgångsfenomen, tror det var en 2003:a, alldeles för ung med Jolys mått mätt alltså, så frukten kan knappast öka med lagring, kanske var det för varmt även i Loire 2003?

Hade nog blivit besviken om jag köpt en flaska för mellan fem- och sexhundra och korkat upp den nu.

Roligaste överraskningen vid denna provning var i mitt tycke en Ojai (kul eftersom jag fick en flaska från denna producent i julklapp). Just denna ganska mörka vätska kunde A. och jag själv ha svurit på var en syrah, med stallighet, fina fat och ädel rhonekaraktär. Men så var det inte. Det var en Pinot Noir, Pepe hette den vilket ska svara mot en växtplats. Ojai har ju inga egna druvor, utan köper på rot ("per acre") av kompisarna i omgivningarna i Santa Barbera. Filosofin är "gör så lite som möjligt", vilket går igen både i hur man tar hand om rankorna och i vineriet. Terroir alltså, olikt mycken annan nya världen-filosofi.

måndag, januari 26, 2009

Tuffa tag i vänners lag

Ibland ställer livet krav på en. Som till exempel när genrep för en praktisk trebetygsprovning ligger samma dag som ens band har spelning på kvällen.

Men det är bara att acceptera:)

Därför ställde jag kosan mot Helsingborg i lördags morse för att prova 20 viner blint. Vinmagasinet på Kullagatan 44 var en ny och hemtrevlig upplevelse. En sån plats skulle finnas i Malmö också, ett hus helt dedicerat till vinprovning.

24 Munskänkar från hela Skåne var på plats för att öva, och vinerna hade sammanställts av Mårten Söderlund.

Först fyra vita druvor. Tiden var oerhört kort kändes det som, och tid för längre analys fanns liksom inte. Men Gewürztraminer lyckades jag sätta, liksom riesling på den stålhårda syran (Schloss Vollrads), och, faktiskt, även en Chardonnay (Stoneleigh). Att jag missade Silvanern får väl vara OK, fastän vi hade en hel Frankenprovning i höstas.

Sen fyra vita distriktsviner. Nu började det bli riktigt svårt. Jag anade att det skulle kunna dyka upp en albarino. Men hittade jag den? Icke. Den tyckte jag kunde vara en Sancerre, som jag har haft svårt att hitta tidigare...Och då var det ändå Orballo, som jag satt i mig ett antal flaskor av. Ett fullständigt mysterium var vin 4, torrt och lite oxiderat vilket fick mig att chansa på Vin Jaune som jag aldrig druckit, även om det knappast var sherryflor jag kände. Men det visade sig vara en gammal hermitage. Ja, det var ju första gången, så det kan jag knappast klandra mig för att ha missat...

Röda druvor (4 st) började hyfsat med en Gamay som jag kände igen (Morgon). Men sen blev det värre. Den supertydliga syrahn i glas nr 2 var ju ingen syrah utan en cab sav från Chile (Echeverria). Trots stalldoften! Och den schyssta svartvinbärsdoftande upplagda Cab Saven i glas fyra visade sig vara en shiraz från Sydafrika. En klassisk förväxling alltså, som highlightade min svaga kunskap om den nya världen. För att inte tala om min spetsfundiga gissning på cabernet franc på vin 3. Ännu en nyavärldenmiss: det var Irony Pinot Noir, vilket visserligen var mitt andrahandsalternativ.

Fjärde flighten var röda distriktsviner. I den första brunaktiga vätskan hittade jag körsbär och te. En given sangiovese alltså, med några år på nacken, troligen från Chianti. Icke. Det var bordeaux från ett klassiskt år, 1961. En medoc, alltså inget supervin, men ett bra är håller fint även för de inte så exklusiva slotten. Första gången jag provar så gammal bordeaux, och det var ... annorlunda.

Med detta hade jag alltså förbrukat min italiengissning (det är ju så man tänker) så kanske var det ingen slump att Fonterutolin i glas 3 för mig blev en bordeaux. Stram, elegant, javisst, men inte fransk. Det var kanske mest flyt att jag lyckades sätta riojan i glas 4 på dilldoften, Coto de Imaz.

Söt- eller starkviner då. Träningen på Moscatel de Setúbal gav utslag och var morgonens säkraste gissning. En sauternes var ganska tydlig också. Men trots att det flutit en försvarlig mängd Coteaux de Layon nerför strupen var detta inte självklart i första glaset även om det säker var solmoget (och inte förstärkt eller botrytiserat), mer OK var det att missa tokajer i fjärde glaset. Den svaga botrytisdoften borde ha avslöjat den, men om tokajer vet jag väldigt lite rent erfarenhetsmässigt. Fram till nu i alla fall.

Jo, det funkade att spela på kvällen i alla fall. Vi gjorde en passabel version av Love Grows med Edison Lighthouse, som fick göra debut i repertoaren denna dag.

söndag, januari 25, 2009

Italien från norr till syd

I torsdags genomförde vi en provning med följande inslag:

Langhe Nebbiolo 2006 99 kr
Fontanafredda, Piemonte.
Druva: Nebbiolo

Lagrein 2007
Mezzacorona, Trentino
Druva: Lagrein 62 kr

Taurasi Radici 2004
Mastroberardino, Campania
Druva: Aglianico 239 kr

Bronzone Belguardo 2006
Mazzei, Maremma, Toscana
Druva: Sangiovese (Morellino) 129 kr

Montepulciano d’Abruzzo 2005
Farnese, Colline Teramane, Abruzzo
Druva: Montepulciano 99 kr

Castello di Brolio 2004
Barone Ricasoli, Toscana
Druva: Sangiovese 295 kr

Capitel de Roari, Amarone della Valpolicella 2005
Luigi Righetti, Veneto.
Druva: Corvina, Rondinella, Molinara 175 kr

Salice Salentino Riserva 2004
Candido, Puglia
Druva: Negroamaro 65 kr

Iakttagelser:

Provningen gjordes halvblint. Populäraste vin i denna församling var, inte helt oväntat, och jag hade lagt den sist för att jag visste att den skulle kunna hävda sig mot exklusivare konkurrens, Farnese. Detta är ju är ett extremt välgjort exempel på hur bra Montepulciano kan göras, dessutom till budgetpriset 99:-. Fullmatad med nyanser och heavy i alla dimensioner.

Salice Salentino hade också några förespråkare som bästa vin. Också mycket välgjort för sitt pris.

Denna Amarone känns lite tunn och parfymerad, men är ändå enligt de flesta kännare rätt typisk. Sötman finns, för all del. Men här kan man ändå hamna snett i blindprovning,

Även om Castello di Brolio är bra, och Chiantitypisk, så måste väl Brolio vara ett bättre köp?

Nebbiolo är typiskt något man vänjer sig vid, i denna grupp hade den inte så många förespråkare trots att detta är ett mycket bra vin.

Taurasin var drickfärdig och originell. Intressant. Lite stallig. Men bra.

Bronzonen är ju bra och mångdimensionell i doft och smak, men kanske aningen överfatad. Hur som helst en av mina favoriter, ovanligt nog med det starka uttrycket. Man är ju ingen shirazfantast precis.

söndag, januari 18, 2009

Sötvinsmara och varmblodig Cahors

Just nu har jag lagrat upp en massa sött, inte för att tillfredsställa min sweet tooth i första hand, utan för att lära mig skillnader mellan olika sätt att göra ett sött vin på. Sedan tidigare har jag väl hyfsad koll på Sauternes (botrytisdoft, smak av saffran, persika, snygg sötma), Coteaux de Layon etc, dvs. söta chenin blanc-varianter från Loire (främst Moulin Touchais med sin sköna frukt och höga syra parad med sötman) och medelbra port, exempelvis Late Bottled Vintage typ Grahams från 2003, som förgyllt många kvällar med dofter av röda bär, parat med russin, lite peppar i eftersmaken.

Till nyår blev det så en vintage port, en Fonseca Guimaraens 1988 (min dotters födelseår, kostar 299 ca), och slutsatsen av den är ju att vintageport som denna har längre, ibland pepprigare smak och mer sting i doften kanske jämfört med LBV:n.

Modevinet Moscatel de Setúbal (runt 80 sek) blev nästa station. Med sin bärnstensfärg och mulliga russindoft, kryddad med annan torkad frukt, lite mandel etc. ska den väl inte vara helt omöjlig att spåra. Har sedermera provat den mot något som ligger väldigt nära färgmässigt, vin santo, men den senare doften och smaken är ju helt annorlunda, i det här fallet lite mer fadd eller finstämd om man föredrar det ordet.

Just den kontrasten gäller även nästa par jag testat: Cyperns Commandaria S:t John mot en madeira med samma färg (Vintry's). Där är det bara att konstatera att Commandarian har mer av allt, jag tänker på olika mätare som sticker iväg; sötma, spritighet, tydlighet i russindoft och smak. Madeiran känns i sammanhanget antingen mer blyg, eller integrerad om man nu föredrar det.

En yngre ruby port ställd mot Grahams LBV är väl just yngre och lite vekare även om det inte skiljer några mil precis. Jag har kvar en jämförelse som ska bli spännande att göra: Eiswein mot Sauternes. Det börde teoretiskt sett avgöras på tydligt botrytisdoft i Sauternen, vilken då inte ska finnas i Eisweinet. Vi får se...

BTW så var veckans folieprovning en intressant upplevelse. Konceptet är enkelt: alla tar med ett vin för 200 sek eller mer, och sedan försöker man fixa flighter som ska funka. För egen del måste jag dra slutsatsen att jag intuitivt allt oftare hamnar rätt vad gäller Spanien och Italien, vilket jag också borde givet den konsumerade mängden. Det är körsbärstouchen framför allt som leder mig till Italien tror jag, i alla fall i allt som bygger på Sangiovese. För Spanien är det väl ofta värme, ek och helt enkelt att jag tycker så mycket om spansk nyare stil som avgör.

Även Cabernet Sauvignon, och i förekommande fall bordeauxblandningar baserade på denna druva har jag lärt mig känna igen på svartvinbärstendenserna och kärvhet/ tanniner vad gäller CS, och tillkommande heltorr eftersmak vad gäller Bordeaux (tack, Kjell!).

Men det finns så oerhört mycket kvar att lära. Jag tog en kraftigt ekad pinot noir för en bourgogne ända till jag efteråt insåg att den kraftiga ovanpåliggande eken var otillräckligt förenad med vinet för att det skulle kunna vara B. Och det visade sig vara en prestigepinot från Elgin i Sydafrika. En i mitt tycke spännande tyngre Beaujolais med tungt artificiell hallonton i doften som ledde mig fel visade sig vara en Syrah från samma land som den tifdigare pinot noiren, Sydafrika. Gick också bet på ett par merlotbaserade Bordeauxblandningar från östra stranden signerade merlotens häxmästare Michel Rolland (från hans egna slott...).

Det vin jag själv hade med mig var en glad överraskning. Eller egentligen inte, eftersom jag läst mycket bra om producenten Le Clos d'Un Jour. Detta sydfranska (Cahors) vin från 2003 kallat "Un Jour") som jag snubblade över på Systemet för uppemot 200 pix visade sig vara kraftigt, bärparfymerat, varmt i eftersmaken så till den milda grad att panelen i stort var överens om att detta måste vara Nya Världen. Det bästa resonemanget sedan jag avslöjat att detta inte var fallet ledde fram till Madiran ett varmt år. Det var ju inte så långt ifrån. Sättet att göra vinet, lite annorlunda för att vara denna del av Frankrike betyder förstås en hel del. Denna producent lägger sig vinn om grön skörd och ligger på sparsmakade 20 hl/ha vilket ger kraft och, i fallet soliga 2003, tydligen mycket värme, fjärran från de vresiga och senmogna Cahors (och för all del Madiraner typ Brumont) som man också smakat. Mycket spännande var det i alla fall, prisvärt och praktexempel på modernt sydfranskt vinmakande som dessutom uteslutit bekämpningsmedel och konstgödel. det tackar vi alldeles speciellt för. Ju mer ekologiskt, desto bättre.

Här är vad Tryffelsvinet skriver om 2004:an Un Jour:

"Cahors ligger i Sydvästra Frankrike ca 20 mil söder om Bordeaux. Här har av tradition gjorts tunga, ganska klumpiga viner med mycket fat och tuffa tanniner. En ny generation unga vinmakare har nu tagit över och utvecklat vinifikationen till mer fruktdrivna viner som passar den moderna smaken. Domaine Clos d’un Jour är ett mycket bra exempel på denna utveckling. Här gör paret Veronique och Stefan Azemar fantastiska saker till bråkdelen av priset för motsvarande kvalitet i mer ”kända” regioner."

onsdag, januari 07, 2009

Ett nyårslöfte...

...som jag hoppas att jag kan hålla är att blogga mer i år än föregående år. Det ska inte vara så svårt eftersom jag var särdeles inaktiv ett långt tag 2008. Detta år kan bara bli bättre eftersom
- jag är inspirerad att gå vidare på trebetygsnivån i Munskänkarna
- jag vill verka ännu mer för ekologiska viner
- jag ska kunna komma igång med konditionsträning igen, om inte löpning så i alla fall rullskidåkning på inlines...

PS Gårdagskvällens lammstek med potatisgratäng ackompanjerades av Cave de Tain-kooperativets Hermitage från 2001. Den hade precis den ädla överbyggnad och struktur som man önskar sig av ett bättre Rhônevin. Hemma hos kamrater i måndags testade vi igenom Penfolds röda på Systemet, totalt fyra stycken (Grange undantagen...). Bäst var Bin 2 Shiraz/Mourvédre!