Hos Martin Codax i Cambados, Galicien

Den riktigt storaanledningen att besöka kustsamhället Cambados i spanska Galicien, längst västerutdär landskapet domineras av atlantvikar som bryter in i landet, stavasalbariño. Vinet och druvan dominerar samhället, särskilt under sommarmånadernadå man bland annat, under första helgen i augusti, firar festa do albariño, då lokalbefolkningen och turisterna går man urhuse med ett vinglas runt halsen. Vi besökte Cambados i oktober, en månad som2012 innebar att vinskörden var i full gång, något senare än vanligt.
Det första man ser när man nalkas Cambados är hurvinodlingarna i området har ett helt annorlunda utseende. Rankorna växer uppåt längsstöttor, ofta gjutna i betong, och blad och klasar är fästa vid tvärgåendeslåar, ofta metallrör. Denna pergolaliknande konstruktion kallas emparrada (ungefär ”uppbundet”) och ärresultatet av hundratals år av erfarenhet hos vinbönderna i området. RiasBaixas, de lägre vikarna, som detta DO i Spanien heter, präglas av ettkustklimat med såväl mycket sol som kraftig nederbörd under delar av året.Uppbindningen av rankorna tjänat till skydd mot såväl överflödig sol (via denkraftfulla bladvegetationen) som luftning gentemot fukten i marken.
I Salnes-området inom Rias Baixas som Cambados är centralortför handlar det till 100 procent om albariño. Druvan har en långvarig traditionhär och vinet, som är mycket friskt med hög syra, passar naturligtvis som handi handske till Galiciens stora naturtillgång skaldjuren. I Cambados äter manskaldjur så snart något ska firas, och traditionen bjuder att man till dettadricker vin som är högst ett år gammalt för maximal friskhet. Hela idén med denmer professionella utvecklingen av albariño i detta DO bygger på gamla traditionerav vinmakeri för husbehov. Det var så sent som 1986 som vinbestämmelserna för DO:tRias Baixas fastslogs. Martin Códax bildades 1986.
”Varje familj med självaktning har ett vinfält, ofta bara enhalv hektar, eller högst några hektar”, berättar Paula Lobato på Martin Códax,en av de stora vinproducenterna i Cambados, ett kooperativ med över 300 medlemmar.”Det finns i princip aldrig några vinfält till salu i trakten, och därförbygger vinnäringen på att man köper in druvor från massor av små lotter, i vårtfall från över 600 familjer.”

Dyra druvor
På Martin Códax får vi reda på att det är druvpriserna somgör att albariño inte är något billigt vin (”det är ju inte nån verdejo precis”).Någonstans kring två Euro per kilo betalar man för druvorna, mer ju högresockerhalten är. Teknikerna anställda av kooperativet åker runt och provarsötma och syra hos druvorna på fälten för att komma fram till den optimalaskördetidpunkten. Nu i början av oktober vimlar bygatorna runt vineriet avsmåtraktorer med släp som kör sin dyrbara last för leverans.
Namnet Martin Códax togs efter en lokalhistoriskt intressanttrubadur, eftersom man sökte efter något som skulle kännas typiskt Galicien. ”Hanskrev om kvinnor, kärlek och vin, så man tyckte att det var ett väldigt passandenamn”, säger Paula.
Vi besöker ett närliggande vinfält som man med avsikt väntatmed att skörda. Här finns nämligen utsikter att nå extrasöta sena druvor medinslag av botrytis, vilket hos Martin Códax utgör basen för experiment med ett förområdet helt annorlunda vin, Gallaecia.Men i övrigt är fältet helt representativt, familjeägt, granit i jordmånen,cirka en hektar stort, gräsbevuxet mellan betongstolparna som håller upprankorna. Albariñodruvorna är relativt små, med tjockt skal och ganska storakärnor, och växer i klasar byggda i grupper på en höjd som varierar mellan 1,60och 1,80 över marken. ”Det beror på hur långa familjemedlemmarna är som skaskörda”, skojar Miguel som är tekniskt ansvarig på Martin Códax. Behandlingenav rankorna och marken klarar sig utan alltför mycket besprutning. Det storagisslet är mildew, ett vanligt fenomen i fuktiga områden, och det ärkopparvätska som i detta fall är det vanliga motmedlet. Medelåldern på stockarnaär hos Martin Códax odlare ungefär 20 år, och Miguel menar att åldern inte harsamma betydelse för detta vita vin som det kan ha för rött.
Skörden 2012 är mindre än vanligt på grund framför allt enproblemfylld regnig majmånad, som är känslig eftersom det handlar omblomningen. Men kvaliteten blev bra till slut, om detta tycks alla producenteri området vara eniga.

Vinerna från Códax
Albariñoutbudet från Martin Códax domineras av den tvåstandardvarianterna som står för 98 procent av produktionen: Martin Códax 2011, det för områdetallra mest typiska, med gröngul färg, frisk doft, vita blommor, äpplen/päron, kraftfullsyra, ändå elegant smak, något spritsig karaktär med någon kolsyra kvar frånjäsningen, och en skymt av atlantsälta i eftersmaken, respektive Burgans 2011, med samma typ av doft,men något mindre syradominerad, krämigare och lite fetare i karaktären. (”Gjortför att passa fler och vara enklare att dricka”, kommenterar Paula).
På Martin Códax har man alltså tagit vissa steg för att mötaden bredare publiken. Ett av dem är att man använder sig av malolaktisk jäsningför mellan 15 och 70 procent av skörden, vilket alltså lättar den kraftfullasyran och är till för att öka tillgängligheten hos vinet. Sedan tillverkar manett antal varianter för att utveckla sig. MartinCódax Lias är en variant som bygger på druvor från en enda experimentvingårdpå 170 meters höjd. Där når druvorna extra mognad, därmed högre sockerhalt, ochde jäser i ståltankar på sina skalrester (”sur lie” som fransmännen säger) föratt öka struktur och komplexitet hos vinet. Årgången 2010 bär syn för sägen, dethar en stabilare kropp än vinerna ovan som gör det lämpligt för lite mer lagaderätter såsom paella eller vitt kött.
Det förekommer även fatlagring, även om man som vän avhögsyraviner ibland har svårt att se den tydliga poängen med detta, precis somi fallet tysk riesling. Martin Códax erbjuder oss Organistrum 2010, där namnet anspelar på en slags medeltidavevgitarr som ibland trakteras av två personer. Från rostfritt ståltankar är vinetdärefter lagrat fem månader på medelrostade Allier-barriquer. Målet är attbehålla druvtypiciteten och syran trots eklagringen. Och resultatet är inte sådumt, förmodligen det bästa i denna väg vi provar under våra dagar i Galicien, visssyra finns kvar och en snygg ålderston ackompanjerar ektonen. ”Egentligen tarvi bara upp en gammal tradition”, berättar Luciano Amoedo, som är en avvinmakarna hos Martin Códax. ”Förr i tiden hade varje familj ett fat hemma somde lagrade vinet på, även om givetvis de franska barriquerna är en senareföreteelse.”
Så till det redan nämnda experimentet, Gallaecia. Detta handlar alltså om en Late Harvest. Hittills harGallaecia bara gjorts vid sex för ändamålet lämpade årgångar, första gången1996, vi provar 2009. Skörden sker cirka 1,5 månader senare än den vanliga,allt för att få upp sockerhalten. Resultatet blir ett vin som präglas mer avtropisk frukt än citrus och gröna äpplen. Den riktiga cloun är botrytistonen,som man är ovan vid att finna i ett så pass friskt vin. Matmässigt är väl dettafortfarande en aning svårplacerat, men Luciano föreslår kryddstark mat, ellerfoie gras. Eller varför inte som en aperitif i gott sällskap, frågar han med glimteni ögat.
Nytt för året är ännu ett vin med sikte på en något bredarepublik, den första halvtorra varianten av albariño, kallad Marieta. För denna typ av vin existerar inga bestämmelser iområdet. Lanserat i april 2012 är Marieta med sin livliga friskhet, lättasprits och tydliga drag av restsötma ett vin för till exempel den yngrepubliken.
Martin Códax erbjuder även viner från intilliggande områdensom Bierzo (röda menciaviner i olika varianter) och Monterrei (godello). Manrepresenteras i Sverige av Viña Española (Martin Códax, Martin Códax Lias) resp.Spendrups (Burgans).

 

Valdeorras stolthet godello uttalas gådel-djå

När vår hyrbil väl närmade sig O Barco i Valdeorras, porten till Galicien, visade det sig plötsligt att vägen var avstängd, och vi fick ta oss upp och ner via den gamla bergsvägen som minsann var krokig och långsam. Så för att ta igen förlorad tid skippade vi incheckningen på vårt slottshotell och körde i riktning mot A Rua, nästa stad längs vägen. Efter vissa svårigheter fann vi till slut A Coroa, vingården och producenten vars namn betyder "Kronan".

Den här gården ligger just som en krona i den bergsomgivna dalen, berättar Marta, exportansvarig, som tar hand om oss. Valdeorras, "dalen av guld", hyste viktiga guldgruvor redan tillbaka i romersk tid, och var även en slags port mellan de viktiga platserna Astorga (ungefär där staden Leon ligger i dag) och Braga i Portugal. Och den gyllene platsen för vinmakeriet bär syn för sägen: utsikten är härlig i alla riktningar, mot vingårdsklädda berg och dalar runt omkring.

Valdeorras har en fin vintradition som bygger på den gröna druvan godello (på den lokala varianten av galiciska uttalad gådel-djå) vars storhet vi i många länder ännu inte riktigt har insett. Det är synd. Den gröna stoltheten har en frisk syra, en fin struktur när den behandlas rätt, och ett trevligt lite bittert avslut som passar i många matsammanhang. Hugh Johnson menar att det finns en tydlig parallell mellan vin av godello och Clare Valley-riesling, vilket kanske kan ge en uppfattning om smaken för den som aldrig provat.

Torra somrar
Klimatet i Valdeorras, inlandets port till Galicien, den del av Spanien som skjuter ut mot Atlantkusten norr om Portugal, är kontinentalt med torra, varma somrar och ganska kalla vintrar, och bildar därmed en ganska tydlig kontrast till den galiciska kusten, Rìas Baixas (de låga vikarna), där det är ganska milt sommar som vinter, och med väldigt mycket nederbörd.

Det gamla 1700-talsvineriet som A Coroa är byggt på har historiska anor, man vill gärna tro att det kan ha använts ända sedan den romerska tiden. År 2002 grep sig herrarna Angel López Vicente och Roberto Fernández García uppgiften an att här skapa något hypermodernt som byggde på traditionen. Som en symbol för det ursprungliga lämnade de det gamla vineriets skorsten intakt, plus ett fönster ner i marken som fordom använts för att lassa in druvskörden. Både skorstenen och väggarna i vineriet är gjorda av skiffer, ett spännande lokalt byggmaterial som ger en modern familjen flinta-feeling åt alltihop. Och 2002 gjordes den första årgången vin från A Coroa, cirka 10 000 flaskor.

Skörden 2012 är just avslutad när vi hälsar på i början av oktober. Den är sämre än vanligt beroende på en tråkig vår då det regnade under den för rankorna så viktiga perioden i maj. "Vi har fått ungefär 35 procent mindre skörd i år än föregående år", säger Marta, "men kvaliteten är god." A Coroa äger själva sina vinfält, sammanlagt fem olika områden med sinsemellan olika karakteristika och lägen. Skiffret som vineriet är byggt av färgar även jordmånen i några av fälten, men det förekommer även lerjord. Genomgående vetter fälten mot söder, men sluttningen varierar. Här strax vid sidan av vineriet är det i stort sett slätland, men i det senast tillkomna fältet som ligger på cirka 15 kilometers avstånd från gården är det ganska brant, och en annan skillnad är att genomsnittsåldern på stockarna där är betydligt högre (se bild av det nya fältet nedan).

Joven och lias
I de viner som bildat ryggraden för tillverkningen så här långt, A Coroa i joven-variant och i lias-variant (lias är samma sak som fransmännen kallar sur lie, dvs. att vinet fått vila på sin jästfällning) har sammansättningen av druvor från de olika fälten borgat för en balans mellan de egenskaper som de olika lägena och jordarna gett. I år har A Coroa efter trägen uppmaning från sin amerikanska agent för första gången tillverkat ett single vineyard-vin från det senast tillkomna fältet. Symboliskt har de gett vinet namnet 200 Cestos, altså tvåhundra korgar, vilket motsvarar den begränsade skörden som fältet (bild nedan) ger. Vid vårt besök lägger man sista handen vid etiketten för detta vin, som helt och hållet är ämnat för den amerikanska marknaden. För närvarande går cirka 40 procent av A Coroas produktion på export, och USA är det största landet. Men även Sverige har kommit in i bilden sedan 2012.

Druvan godello förekommer förutom i Valdeorras även i de intilliggande områdena Monterrei, Ribeira Sacra och Bierzo. "Men resultatet blir inte alls detsamma," föräkrar Marta som menar att Valdeorras har de optimala förutsättningarna för denna druva. Det förekommer även rött vin i området, dels en husbehovsodling av Garnacha tintorera, vilket även A Coroa har, dels en mer kommersiellt inriktad av mencia, Bierzos stora druva, som Marta i gengäld erkänner inte blir lika bra här som i Bierzo.

Ek eller inte?
Även om godello allt som oftast dricks ung har den förutsättningar att åldras med värdighet. Spanjorer är ganska svåra att övertyga om att äldre vitt vin har något berättigande, utan de föredrar det ungt, friskt och fruktigt till sina skaldjur och fiskrätter. Därför är det hela tiden resultatet av den senaste skörden som är efterfrågat. A Coroa kan möjligen tänka sig att experimentera med eklagring, något som vissa andra godelloproducenter redan gjort. Roberto Fernández García är i grunden tveksam: "Egentligen är det inte nödvändigt eftersom eken inte adderar något till vinet. Möjligen är det en poäng med att det skulle kunna göra det säljbart lite längre", säger han.

Helt klart är det för oss med "svensk" mer differentierad smak för vitt vin att godello kan åldras väl. Vi prövar en A Coroa från 2009 i slutet av vår visit som har en något mörkare färg än det från 2011 som för närvarande säljs, och det har en angenäm ålderston, givetvis en mildare syra, associationer till chardonnay, dvs. att man kan ana en ekton även i komplett oekat vin, och det är lätt att associera till maträtter som detta skulle kunna passa bra till. Roberto föreslår arroz con mariscos, skaldjursris, eller olika typer av vitt kött, kalv eller fågel.

Faktum är att man vid en provning som skett nyligen öppnade en flaska från den allra första skörden 2002. "Den var fortfarande bra", säger Marta. "Givetvis var det ett utvecklat vin, men färgen var fin och det smakade väldigt fint i munnen." Roberto sammanfattar godellos storhet, som han menar ligger i vinets tydliga struktur, och jämför den med albariño från Rìas Baixas: "The potential of godello is in the mouth", säger han. "For albariño, it is in the nose." Det är lätt att förstå vad han menar.

Och världen har börjat vakna för A Coroas viner: i en provning i New York Times i maj 2012 utsågs deras joven-variant till det allra bästa godellovinet av ett tiotal testade: "...reflected the regional style [...] It was clean, fresh and inviting, with deep, rich mineral and fruit flavors that were ripe and savory and a texture that made you want to keep sipping. This wine did not merely represent potential; it was potential realized."

A Coroa representeras i Sverige av Vinhus Örjan & Feuer.

A Coroas 2011 (tillgänglig på Systembolaget från september 2012): gröngul färg, frisk citrusdoft, äpplighet, hög syra, trevlig eftersmak, idealisk till fisk- och skaldjursrätter.

A Coroas Lias 2011, djupare gul, frisk doft, mellanhög syra, tydlig struktur och komplexitet.

200 Cestos, mellangul, frisk, ej så hög syra som i joven-varianten men med komplexare struktur i munnen.