Bryan Ferry bjöd på sig själv

Vet inte vad det är med Konserthuset i Malmö som lokal för fina karriäröverblickar, men tydligen kan den få de potentiellt mest blaserade artister att överträffa sig själva. Bryan Ferry, för kvällen i diskret mör kostym och slips, alltid elegant, är inte den mest extroverte sångaren som hållit på i 40 år, och inte heller igår fick vi några mellansnack som beskriver vad han tycker och tänker nuförtiden, men det spelade inte så stor roll när han gav en så snygg provkarta över sin karriär rent musikaliskt. Precis som David Byrne i samma lokal förra året. Fler likheter med Byrnes konsert: inte någon återhållsam unplugged-sättning precis, utan 11 man på scenen en stor del av tiden. Eller män/kvinns om man ska vara petig.

Det drog igång med bra tempo från början via "I put a spell on you" och "Slave to love". Både rutin och ung entusiasm fanns på scenen samtidigt, manifesterat i den dubbla gitarristuppsättningen med Chris Spedding (som åldrad mafioso tagen ur Sopranos) och Ollie Thompson (20 årig släkting till Paul Th.? får kollas), liksom trummor/slagverk som hanterades av veteranen Andy Newmark tillsammans med Bryans likaledes ca 20-åriga son Tara.

Det var välavvägt att inte som jag kanske hade befarat ta alltför mycket från det senaste albumet Olympia, som visserligen är bra, men har man gått för att höra Bryan Ferry så finns det ju så mycket mer man vill få, och det fick vi: det är ju kanske som coverartist han är allra störst, och kvällen bjöd på Dylannedslag ("All along the Watchtower", till exempel), Neil Young ("Like a hurricane"), såväl som den obligatoriska avslutningen med magnifika "Let's Stick Together" som fick hela publiken på fötter och "Jealous Guy" som han faktiskt i ärlighetens namn gör bättre än Lennons original. Dessutom tryfferades alltihop för min egen del av "Bitter-Sweet" och "Love is the drug", två av Roxy Musics absolut bästa alster plus, som en eftergift åt alla nostalgiker som nånsin vaknat till Eldorado med Kjell Alinge,: "Avalon", en loungeklassiker.

Kul också med stolpiga "Sign O' the Times" från gamla "The Bride Stripped Bare", albumet som färgades av uppbrottet med Jerry Hall (Mick Jagger snodde ju henne), medan jag hade kunnat avvara dansmonotonin i "Boys & Girls" från albumet som är ett av hans mer lättglömda.

Jag står ut med att det inte kom särskilt mycket (om nåt?) från hans två första album "These Foolish Things" och "Another Time, Another Place". De är ju hypernostalgiska och funkar faktiskt fint där de är, i min skivspelare.

Köpte en Kate Moss-prydd T-shirt som minne. Bryan är väl den enda "rock"-artist som kommer undan med det, att ha en fotomodell som prydnad på trumskinn och t-shirtar. Men det är en linje han kört från början, och jag faller mycket lätt för den. Fem stjärnor.

Barcaaaaa!

Ja, vi tog oss ner till Barca igen, trots att Spanair ville spela oss ett spratt och ställde in 8.00-planet vi var bokade på, så vi fick nöja oss med Cimber Sterling 11.15. Bussen in till Catalunya, incheckning på NH Duc de la Victoria som har ett finfint läge ett kvarter in i Barrio Gotico sett från Ramblan.

Vi begav oss direkt i riktning mot Born för att spana in våra stamställen. Själv letade jag randiga strumpor men fick tji, allt var bara sedvanligt diskret i färgerna. Men lite tapas blev det direkt, på baskiska kedjan Euskal Etxea. Till dem drack vi (som man ska på baskiska hak) torra friska vinet txakoli som serveras i dricksglas i små portioner.

Tog sedan ett glas vitt (ekad Verdejo för min del) utanför katedralen och passade på att bese den, vilket vi nog inte gjort tidigare. Väl värt!

Middagen var bokad på Biblioteca i Raval, en fin lokal som sannolikt syftar på Barcas boktryckartraditioner. Åt en långstekt lammlägg som hette duga, till detta skönfruktigt Prioratvin från Mas Igneus. En sympatisk sak med Spanien är att påslaget på flarrorna ofta är blygsamma 30-40 procent, vilket gör att man kan unna sig bättre viner som ändå kostar under 25 Euro, vilket för samma summa bara genererar rena skräpet här i Sverige.

Fredagen var shoppingdag, man måste bara se vad Desigual har att erbjuda. Har aldrig gått därifrån utan något, så även denna gång trots heligt löfte om motsatsen. En skjorta och en tunn jacka, till extrapris i alla fall. Och A. fyndade likaledes. Vi var även på Sephora, den gigantiska kosmetikaffären i El Triangle vid Placa Catalunya där jag investerade i en pincett med belysning. Oumbärligt? Kanske.

Fredag lunch var inbokad på stranden i Barceloneta. Agua på altanen är aldrig fel när solen skiner. Vi åt det grekerna kallar small fish, dvs. friterad slom om man kommer från Karlstad. Och friterade kronärtskockor, nyttigt och gott ;) Därefter en harrlig gryta med ris, bläckfisk, kronärtskockor och annat. Martin Codax albariño till, som alltid. Sedan dåsade vi i solen på stranden. A. badade men för en gångs skull var jag fegis. Hade dragit på mig en liten förkylning som jag försökte mota bort med ivrigt ätande av Echinaforce...

Otroligt nog orkade vi inte gå ut och äta middag på kvällen, utan slocknade på hotellet mer eller mindre. Cavan från Juvé & Camps hjälpte till lite grand.

Lördagen var vikt för en tur till Sitges. Det är en liten fin badort med gamla traditioner som ligger ca 40 minuter med tåg från Barca. Turen dit var också fin. Ta gärna tåget redan på stationen Passeig de Gracia, eftersom man då kommer på före resten av soldyrkarna som går på på station Sants.

Vi frågade om vägen till stranden på turistbyrån intill stationen i S. Det handlar om en pittoresk liten by, fortfarande en aning sömnig i maj. Men solen lyste från klarblå himmel, så vi valde att snabbt boka solsängar och parasoll hos mr Jimmy som hade sin del av stranden rätt nära den ursprungliga Chiringuito (=strandsylta) där vi sedan åt lunch. Knappast billigt, vi tog patatas bravas, friterad bläckfisk (inte ringar, småbläckfiskar...) och en grönsallad, samt några glas öl i värmen. Men kul och enkelt. En dag i Sitges är bara att rekommendera, skönt avslappnat och härliga stränder.

På kvällen var vi bokade på restaurant Montiel som ligger på en parallellgata till Carrer Montcada med Picassomuseet. Den är uppskriven på Tripadvisor, så förväntningarna var relativt uppskruvade. Tyvärr skulle de komma på skam. Vi valde avsmakningsmenyn som såg lovande ut, först appetizers med grön olivolja, bröd, korv etc. Sedan en rökt sardin som jag direkt reagerade på var alldeles för salt. Smaken var god, men...Samma intryck höll i sig i den kommande tonfisktartaren, den blandade svampen likaså. Anklevern mi-cuit var väl den enda förrätten som höll klassen. Stället bjöd på en bra cava benämnd Privat som entré, och vi drack en katalansk druva vid nämnd Trepat, ganska lik pinot noir, till förrätterna, en angenäm upplevelse. Producenten hette Andreu.

Men varmrätterna var också översaltade, både fisken och köttet, och led dessutom av alltför hög värme i tillagningen, vilket torkar ut fisken (ett vanligt medelhavsfel) och ger bränd smak åt köttet. Inte ens Fefiñanes albariño, the mother of these wines, eller Tomas Cusiné Vilosell som vi drack glasvis till dessa rätter kunde rädda tillställningen. Ostarna, efterrätten och petit fourerna som avslutade blev bara nesliga försök att komma tillbaka i matchen. Den var helt enkelt förlorad, trots ett glas bubbligt dessertvin som kompensation när vi kände oss tvingade att anmärka. Lita alltså inte på Tripadvisor, det är alldeles för mycket amerikaner där som inte riktigt har samma smaker som vi. Priserna på Montiel är väl inte avskräckande, avsmakningsmenyn betingar 50 Euro, men kvaliteten är inte tillräcklig.

Vi hade nästan hela söndagen på oss eftersom planet inte gick förrän 19.15. Vi gav oss tillbaka ner till stranden, vädret var fortfarande mycket bra, och jag lyckades få tillbaka min kamera som jag glömt på Agua vid fredagens lunch.

Lunchen blev en chansning, då vi letade efter Xiringuito Escriba, ägd av familjen E. med det berömda konditoriet vid Ramblan, snubblade vi istället över en osannolik samling restauranger i marinan vid Port Olimpic. Detta visade sig vara vart katalanerna själva gärna äter söndagslunch. Vi valde lite på måfå ut ett gigantiskt ställe, Moncho's, som ligger precis i hörnet av hamnen. Det var en riktig fullträff. Snabb servering av pimientos padron, de saltade små gröna pepparfrukterna som är en obligatorisk tapas. En enkel hummersallad med ägg därefter och som kronan på verket Gambas al Ajillo som var gudomliga. Enkelt men fantastiskt gott, en doft av krispig vitlök i olja och så ett stilla vin gjort på cavadruvorna, producerat av Juvé y Camps även detta. Moaaah! Efter detta var det faktiskt inte svårt att åka hem, solen och maten hade gjort sitt även denna gång. Hasta la vista!

(Vinet som även syns på bilden ovan, och som var gjort på cavadruvor heter Ermita d'Espiells: Considered a classic within the Denomination of Origin Penedés, produced with free-run juice from the grape harvest of vineyards growing the Macabeu, Xarel·lo and Parellada varieties.

Ideal to drink with any type of fish or seafood, also good with starters.

Matured in bottle for 9 months.)