Bowie - den störste av dem alla

En röd tråd går genom stora delar av mitt liv, ända sedan sjunde klass. Det började med att jag ville göra intryck på Marie i klassen som var en riktig Bowieälskare. Jag som nästan aldrig köpt en skiva investerade i the thin white duke's LP Pinups, som ju innehåller snyggarrangerade klassiker som Sorrow och Rosalyn. Förstod knappt att det var covers, var för ung för det, även om jag nog hade uppfattat See Emily Play som en Pink Floydlåt många år tidigare. Men rösten och den lockande figuren med de många ansiktena och saxofonen fanns där och gjorte ett djuuuupt intryck.

Sen fortsatte det i tät följd med Hunky Dory, älskade omslaget när underverket dök upp i skivbacken på Högbergs Musik & Foto i Karlskoga, liksom alla låtarna, från Life on Mars till The Bewlay Brothers, och tidiga plattan Space Oddity, där jag som så många andra fick bekanta mig med den magiske Major Tom och hans konservburkrymdfärd, Janine och Memory of a free festival. Sun machine is coming down, and we're gonna have a party.

Marie avlöstes av andra kärlekar, men Bowie blev kvar som en konstant i min tillvaro. Ziggy Stardust lyssnade jag i stort sett sönder, även om det var min syster Dewi som ägde själva plattan. Alla stjärnfigurerna i de olika låtarna, alla de arrangemang man kan intill minsta Ronsonplink på gitarren. Time takes a cigarette, puts it in your mouth.

Aladdin Sane (A Lad Insane) fanns bara på kassettband hos mig, men även det blev mycket väl slitet och genomspelat. Diamond Dogs lite mindre så, även om Rebel Rebel dröjt sig kvar. Young Americans köpte jag så snart den kom ut, svår att greppa just då för den som förälskat sig i hans tidigare stilar, men efter Station to Staion, med odödliga Wild is the Wind satt den där, även den nyare dansstilen. Let's Dance blev liksom bara bekräftelsen, mer kommersiell än Bowies andra plattor, men med ett klart berättigande, och det var här någonstans jag såg honom enda gången, lördagen i juli 1983, ungdomshjälten i sin ljusaprikosiga oversizekavaj på ett soligt Ullevi.

Jag hängde väl inte riktigt med i Berlinsejouren, även om Heroes i efterhand blivit en anthem även för mig. Scary Monsters och Lodger betraktar jag som intressanta, hörvärda mellanalster.

I bandet har vi ägnat oss åt Ziggy Stardust, The Jean Genie och Suffragette City. Och vår version av Let's Spend the Night Together har nog mer med Bowie än med Stones att göra...

The Next day som kom så sent som 2013 har vi lyssnat mycket på tillsammans, A. och jag. På sitt sätt ett testamente och en generalrepetition. Och denna jul, den sista, lade jag som vanligt upp Drummer Boy/Peace on Earth, den enda julklassiker vi alla behöver.

Alldeles nyligen åsåg jag med skräckblandad förtjusning videon Lazarus från den nya skivan, och bara förundrades över den svårtolkade fantasin som fortfarande dolde vad jag nu förstår. Han förberedde sin hädanfärd. Bowie. Min ungdom. Min mognad. Mina misstag. Min musik. Så mycket du har präglat hos mig. David Love. Hos mig finns du kvar med dina sånger. Tills inget mer finns kvar.