Träffande citat om Roxy Music

Citatet nedan ur Pitchforks recension av Roxy Musics samlingsbox är så bra att jag hade kunnat författa det själv:

"The superb mid-70s albums in particular-- For Your Pleasure, Stranded, Country Life and Siren-- are giddy, muscular displays, and vicious when they need to be. They're also Ferry's peak as a vocalist: by Stranded (also from '73) he'd found his voice but hadn't settled into the lounge lizard comfort zone, and was confident playing things staccato, mocking or sentimental. More importantly, his band had the same freedom to roam. If they lack the impertinent invention of the Eno years, these records are generous with opportunities for Roxy Music's lynchpins-- Phil Manzanera, Andy Mackay and Eddie Jobson-- to shine and stretch. When they reach full steam behind an inspired Ferry, on "The Thrill of It All", "Street Life" or "Mother of Pearl", it's the best, most exciting music the band created."

Cava och Mr A. Cohen

Lördagen, dvs. andra dagen av Malmöfestivalen 2012, ägnade vi åt att sampla några maträtter i utbudet, huvudsakligen Mrs Saigons majspannkaka med groddar, kyckling, koriander och fisksås som nog inte kan få mer än tre ryttare av oss, därefter ett par glas cava (Anna Codorniu Brut) på den aldrig tidigare bevistade cavabaren på Baltzarsgatan, ett helt OK hängställe.

Men huvudbegivenheten visade sig bli konserten med israeliske jazzbasisten Avi Cohen med band. Coola snubbar, Cohen själv hade man nog snarare tagit för en commandosoldat om man sett honom på gatan, de andra två för utbytesstudenter. I vit t-shirt gungspelade och trummade Cohen på sin bas med fladderfingrar i blandade kompositioner som sträckte sig från svensk folkton till spansk dito till Argentinasång till kubansk latinjazz. Det var inte så trångt som det kan vara på Stortorget, bara av godo, och det är det här som är så fint med Malmöfestivalen, man går ut och så snubblar man över nåt man aldrig hört som visar sig vara mästerligt. Viva Mr Cohen.