Amarone är jobbigt

Jag har ju tidigare beskrivit hur svenska grabbar diggar amarone, någon påstod att det är för att om man kommer från whisky- och vodkahållet så tycker man helt enkelt att det mesta i vinväg är lite mesigt. Man vill ha rött vin med malle. Likaså säger många "jag dricker inte vitt vin". Håhåjaja. Men då får jag ju mer bättre Mosel för mig själv, klagar inte.

Anyway, de fåtaliga gånger jag ger mig på amarone så är det bara för mycket. Alkohol, tyngd och socker. Ont i huvet får man också. Öppnade en Amarone Classico till osten i går, och det har gjort mig mentalt tunggumpad hela dagen. Inte blir det bättre av att MFF torskar mot GAIS heller.

Nej, åk lite västerut till Piemonte och satsa på barolo eller Langhe nebbiolo i stället. Malvirá var en trevlig bekantskap. Finns i beställningssortimentet.

Och lyssna gärna på Joan Osbornes version av "What becomes of the broken hearted". Det gjorde jag just. Och nu är det Rasmus Seebach, en riktig Guilty Pleasure. Gi' slip nuu'... En vecka kvar till friheten!

Life at the top

Förbättrade idag mitt golfhandicap från Urkass (=36) till Askass (=35,5). Det går framåt.

För övrigt är Schiffmann-Junk en utmärkt Moselrepresentant, att döma av Auslesen från 2005 som inmundigades ikväll.

Vinfilosofi på pränt

Ibland undrar man varför man tycker som man tycker om vin, och så ibland dyker det upp någon som har tänkt ett steg längre. Jag har en fäbless för finlemmade europeiska viner som blivit allt tydligare. Och jag har ytterligt svårt för maffiga fruktcocktails med tydliga fat, vilka mycket ofta har sitt ursprung i nya världen. För att förenkla något: jag gillar norra Rhone, men är relativt likgiltig för södra, jag gillar Loires grönstickiga cabernet francer och Bourgognes underverk på den lilla skalan snarare än Kaliforniska supercaberneter, supertoskanare eller spanska boutiqueblandningar. Och på senare tid har jag uppskattat låg- eller ickesvavlade viner vare sig de är uttryck för biodynamiska, ekologiska eller allmänna naturvinsambitioner. Exempel på sådana är Josko Gravners ribolla, jäst i amfora, som jag nyligen provade på Griffins i Stockholm, Nicolas Jolys loireviner eller vinerna från Vin &Natur; testade härom dagen ett par av dessa på La Belle Epoque i Malmö.

Och nu har jag således hittat en "guru" på området, som lämge fört ett slags kamp mot Robert Parkers alltför stora inflytande i vinvärlden och bland annat därför skrivit en underhållande bok om vad hon själv uppskattar och inte uppskattar. Jag talar om Alice Feiring, vars alster "The battle for wine and love or how I saved the world from Parkerization" på alla sätt kan rekommenderas.

Alice gillar viner som uttrycker sig och menar att Parker i princip värdesätter koncentration, fatbehandling, fruktighet och syltighet. Faran är att jakten på parkerpoäng får lokala vintillverkare att jaga dessa poängfaktorer snarare än att försöka göra det vin som traditionen bjuder i området. Hon ger gott om exempel på vad hon menar: hennes intresse för vin väcktes av en traditionell barolo; sådana görs ju knappt längre, i Rioja har traditionellt gjorda viner, både röda och vita, ersatts av betydligt fruktigare varianter. Företeelser som mikrooxygenation, barriquer, industriell jäst, maskinskörd, överdriven kallmacerering menar Alice har anonymiserat vinerna i många områden runt om på jordklotet, men absolut mest i nya världen. Fullmatade shirazer från Australien är kanske symbolen för denna utveckling.

Även om min egen smak inte stämmer med Alices i varje dimension har hon hjälpt mig att förstå en utveckling som jag också tyckt varit negativ utan att riktigt kunna formulera varför. Och hon har definitivt gett mig tips om intressanta lokala producenter som gör viner med personlighten kvar. Så jag kommer absolut att fortsätta jaga spännade saker från Loire, norra Rhone, bourgogner och olika sorters mer naturligt vin även framöver. Och skippa parkerpoäng med orsakerna klara för mig.