September är en bra månad att vara i Asien, åtminstone i Singapore och på Bali. Vi flög med Thai (gamla skrotplan, video fanns knappt), mellanlandade i Bangkok fvb till Singapore.
Vi bodde på Pan-Pacific Orchard, i ena änden av det som är shopparens våta dröm och andras mardröm. Bland mallarna har tillkommit den kanske exklusivaste: Ion. I underjorden, som man ofta besöker på Orchard Street eftersom det är sättet att ta sig från ett varuhus till nästa, finns de mindre exklusiva märkena, på de övre våningarna de allra exklusivaste, förklarade Jessica som vi egentligen var där för att hälsa på och gratta eftersom hon gift sig med Patrik under sommaren.
Ion, ja, en arkitekts vision med bubbelspeglig fasad. Kanske blir Emporia som är på gång några kvarter härifrån i Malmö nåt liknande?
Jag hade satt mig före att äta singaporeanskt, vilket vi såg till att göra. Chili Crab är förmodligen världens slabbigaste rätt, men också en av de godaste, där man kokat in krabban i en tomatbaserad chilisås med ägg i smeten. Med skalet på förstås. Och så äter man små flottyrkokta bröd till. Hey, kräftskiva är en städad tillställning i jämförelse, fast vi fick förkläden som hjälpte till.
Var vi på Raffles? Givetvis. Drack vi Sling? Jojomän, men det är egentligen en ganska läskig medicindoftande drink. Tacka vet jag den gröna sololjedoftande (finns Hawaiian Tropic ännu?) kokosmarmeladen som vi köpte i hotellshoppen.
Provade även Singapore Flyer, staden/landets motsvarighet till London Eye, som bland annat gav en hissnande vy över F1-banan som kommer i bruk i september för stadsracet i S-pore. Och innan färden var vi på Fish Spa och lät stim av små svarta doctor fish i mängder tugga på våra ben och fötter. Otäckt först, men man vänjer sig...
I Chinatown köpte vi kinesiska stämplar med våra namn ingraverade och häftiga mobilskal; jag blev dessutom inlockad till en skräddare på Pagoda Street och hade plötsligt köpt två skjortor. De har sedermera ankommit i rekommenderat postpaket till Sverige och är för övrigt alldeles utmärkta, så Sir Master Tailor på denna gata och skräddaren Henry kan jag liksom Bill Clinton som satt på väggen bara rekommendera.
A. fyndade det sista exemplaret av Ipod Classic som staden kunde uppbringa...Bilden ovan visar tempel i kontrast mot höghus...
Men över till Bali dit vi tog oss med Air Asia utan mankemang. Vi bodde första natten på the Bali Dream Villa. Dessa lyxvillor med egen pool är det nya sättet att bo på här och annorstädes i Asien. Men det krävs ett lite tydligare management än denna villa hade, och läget var inte det bästa utan krävde taxi in till huvudstritan i Seminyak (vilket ligger norr om Kuta, och är det område där jag nu kan säga att jag brukar bo efter fyra balivisiter på fem år).
Vi åt första kvällen, och även senare, på Café Bali som ligger på shoppinggatan Oberoi, och som seglar upp som en riktig utmanare i kategorin bästa budget med superschysst miljö, lite kolonialt skärgårdsaktigt och med utmärkt betjäning. Menyn är blandad med både indonesiskt och annat, sallader med mera. Och oerhört prisvärd. Vinmässigt är hela landet förstås ett slags nerköp eftersom alla bättre viner är så fruktansvärt dyra. Men i gengäld innebär det att man hamnar på valet Hatten Rosé som är en utmärkt lokal produkt fortfarande. Dessutom har Hatten nu även lyckats producera ett mousserande vin som är mycket drickbart: Tunjung.
Gamla favorithaket Ultimo besöktes även denna gång, och var bra utan att vara lysande. Kanske valde vi fel italienska rätter? Drack Two Islands Shiraz, som är lokalt men lite fusk eftersom druvorna är importerade från Australien.
Även intilliggande Trattoria har bra italiensk mat, men är kanske inte superinspirerande ändå? Kolla även in Rumours, mer ungdomsmässigt fast med mycket bra priser på samma gata, Oberoi alltså. Verkar ha spottat upp sig igen. I änden av gatan ner mot stranden och Seminyak Square (där finns förresten en kul utemarknad för kläder där jag fyndade) finns nyanlagda "trärucklet" (liknar Nimis) The Junction, som har mer styling än äkta atmosfär. Verkar inte ha satt sig riktigt av det sparsamma antalet gäster att döma.
Stranden i Seminyak är fantastisk, med surf och kroppssurfing för oss vanliga dödliga. Vågorna är smaskens, försäljarna tröttsamma men OK om man inte intresserar sig för mycket. Vi hade två heldagar i solen som verkligen behövdes. Badade pool gjorde vi på vår hemvist större delan av tiden: Desamuda Village, en lite äldre anläggning av villor, visserligen med lägre standard men mycket bekväm ändå, aktivt management och väldigt bra läge längs Jalan Raya Seminyak, huvudgatan som leder från Kuta och norrut. Gångavstånd både till Oberoi och Gado-Gado, de båda andra viktiga gatorna som leder ner mot stranden.
Ku De Ta, klubben/restaurangen/baren vid havet i slutet av Oberoi känner i princip alla till som varit på Bali. Här finns det mycket vackra människor, locals och turister, soldyrkare, surfare, barn och äldre i en fantastisk blandning, allra helst vid solnedgången, då man från loungesofforna kan få en oförglömlig vy av havet.
Utan att ha ätit där måste jag bara slå ett slag för KdTs drinkar som även om de är dyra relativt sett (runt 100.000 rupiah = 80 spänn) är slående fantasifulla, det tar en evighet bara att bestämma sig, och välsmakande. Detta bara måste man unna sig. Och barkäket håller samma höga klass (vi åt samosas, sushirulle och andra vårrullar). Plus att servicen är super...
Än en gång besökte vi TAKE, sushirestaurangen i Legian där den glada personalen ropar Massé, Massé ut i lokalen varje gång när nya gäster anländer. Vi satt inte japanskt på det upphöjda golvet (skönt att slippa för stelbent svensk) utan i ett vanligt bås med mjuka kuddar. Denna gång tyckte jag faktiskt att den normala superfärska tonfisksushin överglänste otoron, den åtråvärda magmittbiten...
Sista kvällen käkade vi på SIP Wine bar, ett nytt ställe, rätt upgrade, alldeles vid supermarketen Bintang fast på andra sidan gatan. Här har en landsflyktig fransman fått för sig att servera goda franska rätter och utvalda viner. Frågan är om det kommer att funka? Priserna är ju hisnande för vinet med lokala mått mätt, så vi drack Tunjung (mousserande alltså) och till slut även ett vanligt glas Hugel Riesling för 150 spänn för att fira slut på semestern.
Efteråt slank vi in på Mannekepis, också längs huvudgatan Jalan Raya, där en lite mer prisvänlig landsflyktig belgare serverar belgiskt typ moules frites eller indonesiskt om man vill och levande rock/jazz/blues på kvällarna, så vi drack Bintangöl och diggade indonesiska covers av ett hyfsat lokalt gäng på scenen innan vi vandrade hemåt i natten.
Lunchhaket som gäller, även för middag om man vill, är ju Made's Warung (längs huvudgatan...) eftersom det är här man käkar indonesiskt. Nasi Campur, en minirijsttafel,är sällsynt prisvärd och ger en taste av allting lokalt som är gott. Det finns tilloch med en blandtallrik av detta och Gado-Gado, Indonesiens berömda grönsaks/ägg/tofusallad med jordnötssås. Bintang till förstås.
Och snyggaste skjortorna finns fortfarande på boutiquen Biasa...
Det är en härlig känsla att sitta vid hotelldatorn i gryningen, se den röda Balisolen stiga, och konstatera att MFF slagit HIF med 2-0. Bara det i sig var värt resan.
Inlägg
