Vita spanjorer

En liten livsuppgift kan ju vara att tala för vita viner från ett land som mest producerar rött, rött, rött. Italien? Näe. Bulgarien? Knappast. Spanien? Jomenvisst. Du kände ju till vit rioja. Och om du läst denna blogg kanske även albarino. Och sherry fino, den räknas väl som vit? Cava är ju definitivt vit.

Men det var inte det det var frågan om. Vi är fortfarande i de nordvästliga atlanttrakterna, med en aning kyligare klimat, vilket vitvinsdruvorna behöver för fräschören, fruktigheten, friskheten. Jämfört med Rias Baixas, albarinons hemvist strax söder om Santiago de Compostela (har du läst Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud, där den femtioåriga huvudpersonen gör den berömda pilgrimsmarschen till just S de C på jakt efter en tjugonåntings hjärta? Gör det.) ligger området Valdeorras strax österut, lite inåt landet.

Här härskar vitvinsdruvan godello, vanligtvis krispig, hög syra, fruktig osv. När jag besökt mitt vinstamställe i Barcelona, Vila Viniteca, har jag inte kunnat undgår att notera hur de skyltat upp med vinet Guitian. Och förstås inte kunnat låta bli att köpa det. Här har vi ett verk av godellons kanske främste företrädare, Ramon G. som en gång grundade adegan La Tapada, nu tyvärr avliden. Just såhär fruktig, fräsch men samtidigt lite aristokratiskt elegant.

Döm om min fövåning när jag av en slump hittade detta i mina ögon urspanska vin i en variant på systemet i stan. Guitian Godello görs även i en variant som jäst/lagrats på ekfat. Tror min själ det finns kvar fortfarande. Jojomän, Guitian Godello 2006 (nr 99066), 199:- kostar det och det är helt OK för att få en inblick i hur man såpass nära rioja gör något rätt annorlunda. Rekommenderas.

Brancaia Il Blu 2002

Efter den tidspasserade Vaudésiren nyligen har jag fått lite kalla fötter och tänker plocka ut en del äldre saker ur garderoben. Gårdagens Brancaia Il Blu 2002 var det dock absolut inget fel på. Distinkt italiensk doft, kraftig frukt med körsbärs- och vinbärstoner skvallrade om Cabernet Sauvignoninblandning. Detta är ju en IGT, en slags supertoskanare, gissningsvis sangiovesebaserad, anade jag. Men när jag kollade upp saken är det nog så att det är SG/Merlot i botten med en dash av Cab Sav.

Hur som helst, denna var inhandlad 2005 och således ett av de äldre numren i min primitiva vinsamling. Det enda jag har som är distinkt äldre är väl ett par Brunello från -99 som snart måste stryka med i nån temaprovning.

Brancaians smak fyllde munnen väl, lite rök och bibehållen frukt, tydliga fat. Skönt avrundad hade dess tanniner hunnit bli och den gick därför excellent till japanese style entrecote, strimlat i kraftiga bitar med gul morot, röd lök, vårlök, zucchini och kinesiska nudlar som ackompanjemang.

Jahaja...

vad har det då druckits sedan sist? Ja, en hel del. En överblommad Chablis Vaudésir Grand Cru från 2002 är väl nämnvärd, om än med starkvinskaraktär, och frukten ngt passé varvid ek (?) dominerade. Och förstås den första av tre flarror Chateau Cantemerle från 2000. Den var däremot helt i sitt esse, och passade fint till det grillade köttet. Tanninerna på lagom nivå.

Men jag undrar om jag inte tillhör dem som gillar lite yngre viner? När det gäller vitt är det nog inte nån tvekan. Friskheten är väl delvis själva målet där. Möjligen med undantag för vit bourgogne, som inte lever på nån friskhet från början. Till AIK-MFF avnjöts en Dönnhoff Riesling Trocken som inte alls var dum. Och ytterligare en tasmansk riesling har väl också slunkit ner. Lite mer Rolling förstås. Samt den intressanta blandningen Chardonnay-Albarino i form av Raimats Blanc des blancs från Katalonien.

Just nu läppjar jag på något från det senaste släppet, en Perdera från Sardinien. Producenten Argiolas har jag goda erfarenheter av sedan tidigare, då sannolikt av deras Cannonau (Grenache). Fruktig och fin tycker jag, för sitt pris. Druvan ska heta Monica di Sardegna. Får kollas upp. Men nu är det dags att hoppas på att Helsingborg tappar poäng mot Örebro. Kan vara kul för MFF och mig att leda Allsvenskan lite mer än en dag denna säsong. Go Labbe!

Påskviner

Gott om tillfällen i påsk förstås att smaka goda drycker...bäst hittills får nog sägas vara en bourgogne, beställd i april 2006 (dåför tiden kostandes 275:-). Vincent Girardin heter vinmakaren, och jag talar om en Vosne Romanée Vieilles Vignes 2002. Tre år i garderoben hade gjort den väldigt drickbar, stor karaktär, hallon och andra röda bär, lång eftersmak. Mummaaa.

Till kvällens lammstek ska vi korka opp den första av tre flarror Chateau Cantemerle från 2000, en årgång det var mycket uppståndelse kring när det begav sig. Denna var enligt det helt ovidkommande nyhetsbrev som rankar prisvärdhet genom att ställa pris mot Robert Parker-poäng det allra mest prisvärda vinet från denna årgång om än inte det bästa. Looking forward to that.