tisdag, mars 18, 2008

Även i Tyskland...


...görs det högklassig pinot noir. Eller Spätburgunder som den ibland kallas. Franz Künstler i Rheingau är ett fint exempel. Medan nyzeeländsk (t ex Stoneleigh) eller amerikansk (t ex från Oregon eller kalifornisk Fetzer) PN kan kännas lite "rå" och med färre dimensioner än säg en Beaune, tyckte jag att Franz K. åstadkommit en personlig produkt med mörk färg, förförisk djup doft och burgundiska toner i smaken. Detta tillsammans med kycklingbröst, lindade med bacon och fyllda med vitlöksfärskost, och en liten parmabit på toppen.

Eftersom jag ska till Rheingau i nästa vecka blev detta en trevlig påminnelse om vad som kan vänta mig där.

torsdag, mars 06, 2008

Fint i Flädie


Flädie Mat- och Vingård är en pålitlig firma som vi brukar använda för catering på jobbet. Men jag har inte varit där på besök. Förrän i går. Vi lagade mat tillsammans, vilket jag gjort på ett antal olika ställen, bland annat på Gastro i Helsingborg.

Men detta var ändå det bästa i den vägen jag varit med om. Vi började med aptitretare (som var färdiggjorda): hembakt knäcke med skagenröra, och dadlar med färskost och rökt sidfläsk. Vitt och rött. En intressant pinot noir från Nya Zeeland slank det ner en del av, har glömt namnet, fy.

Sen gjordes det hummer med kålrots- och rosmarinkompott, hummerbuljong och rostad brioche. Till detta en Grüner Veltliner av Kurt Angerer. Därefter halstrad marulk med fänkålsrisotto, dillsmörad fiskbuljong och inkokt kronärtskocka. Till detta en Chardonnay från Tyrrell i Australien. Så det jag själv var med och lagade: Bröst och lår av anka (låret först confiterat i ankfett och därefter strimlat till en rillette) med syltad endive och chokladsky. Chateau Mareil, en Medoc till. Och sist men inte minst Fattiga Riddare med stekt vit choklad, karamelliserat äpple och vaniljglass. Moscatel de Setubal...

Ujujuj va gött de va. Och trevligt. Dagen kändes lite lång i dag.

Intressant nog har de skapat en vingård på riktigt, med stockar som ska ge vin om ett par år. Nordliga druvor förstås, det enda namnkunniga är några stockar Riesling för sköjs skull.

söndag, december 30, 2007

Hur var nu 2007?


Såhär i elfte timmen verkligen är det väl dags att summera 2007. Det var nog ett relativt långt år, sett med vuxenögonen, eftersom tolv månader numera forsar förbi i ett rasande tempo. Kan bero på en hel del resor: Barcelona två gånger, Bali i tre veckor i somras, USA på vårkanten, Birmingham, Rotterdam. Druvkursen i Munskänkarna fullbordad i våras, tvåbetygskursen på gång just nu. Föreläsare på ettbetygskursen både i våras och nu i höst. Några spelningar med bandet, senast på en intressant julfest i Trelleborg.

Och då talar jag bara om saker vid sidan av jobbet. Det räcker.

Sommaren var ju grymt dålig i Sverige, så det var rätt tid att vara utomlands.

Några personliga insikter om vin från året i sammandrag:

* Är Nebbioloviner i genomsnitt intressantare än Sangiovesedito? Kanhända är det så för mig just nu. Barolo rycker ifrån Brunello.
* Hur bra och gamla måste Bordeauxviner vara för att bli intressanta? Det får lagrandet av årets inköpta 2004-5:or utvisa.
* Alla Priorato har inte starkvinskaraktär vilket jag trott.
* Alejandro Fernandez är fortfarande en stjärna.
* Cabernet Franc är kul. Men det visste vi ju.
* Bourgogne i gemen har seglat upp som personlig favorit.
* Intressant att man kan ha en Chardonnayperiod då och då (tack vare USA).
* Languedoc är det nya stora området.
* Rhône har mer att ge än jag trott, förstås.
* Riesling håller ställningarna. Breuer förstås. Även om all time best nog var den där från Nya Zeeland (Stratford?)
* Boxvin mest druckna under året: Les Fumées Blanches. För tredje året i rad typ. Röd box: Formulae. (Förra årets röda vinnare var Lynch-Box)
* Ska köpa mer Alphonse Mellot, Sancerre-mästare, från Vin Direkt i Dragör.

söndag, november 18, 2007

Bordeauxhead revisited

...Du kan väl din Evelyn Waugh...?

Jamen, det glömde jag ju säga, det var Bordeauxfestival i Malmö i helgen. Och det var värt lite köande för att komma in. Började med att pröva Les Pagodes de Cos från 2000, fast den ska nog ligga lite till. Lagrange från 2000 kallas monster och det fyller verkligen näsan, men blir också helsikes mycket bättre längre fram...

Min senaste Angludet från 2004 var full av tanniner, men klart drickbar redan. Phélan-Seguren likaså. Men för att få saker som var riktigt njutbara redan nu var jag tvungen att ge mig på 2003:orna. Couhins-Lurton, jajamän. Eller de merlotbaserade, såsom Vray Croix de Gay från 2000, jordig och fin, köttig och en fin upplevelse. Men de allra bästa var nog ändå La Mondotte från 2003-4, tre utropstecken, kanske för avrundad för fanatikerna men god även utan kött i munnen, liksom Gruaud-Larose från 2000, klart kannuuun.

Och kanske allra bäst var lunchbuffén som bland annat hade otroligt schyssta ostar från Möllan!

fredag, november 16, 2007

Bordeaux Baby

Alla tåg går till Bordeaux, eller? Ibland kan man tro det i vinsammanhang. När jag var i Holland ett par dar blev det förstås en flarra B. som blev vinresultatet, en 2004 vid namn Chateau Angludet. Och vid primörsläppet tidigare i år blev det en Phélan-Ségur, en Branaire-Ducru, två stycken Lagrange och en Durfort-Vivens. Och tidigare en liten Petit Cheval.

Var är min italienska inriktning? Jodå, den lever, har minst tre Brunello -99 som väl ska vara drickfärdiga snart, lika många lite yngre, fyra-fem Barolo och lika många Barbaresco som ligger och vilar.

Provade förresten en lysande modespanjor från Priorato nyss. En Scala Dei som var super, inte alls så starkvinsaktig som jag tidigare förknippat med P., utan väl balanserad och, ja, nästan lite Bordeauxaktig...trots att det är mest Garnatxa. Alla tåg går till Bor...

Men ikväll är det ju fredag och lilla räkan väntar som sig bör. För detta har jag plockat fram, kanske inte för att matcha utan för att jag är så sugen, en Riesling från gamla Österrike, Jurtschitsch Zöbinger Heiligenstein. Yummy.

Har tillbringat en stund med min gamla polare C. från Östersund som plockade fram ögonblicksbilder från Karlskoga, såsom huru Bengt-Åke Gustavsson körde packmoppe, Svennis vägrade spela fotboll, och Anders Jakobsson förgäves försökte kursa förstaupplagan av Sagan om Sune i snöglopp vid K-Center. Funny how life has other plans.

måndag, november 05, 2007

Nytt fynd i november

Missade förstås Alain Graillots Crozes-Hermitage eftersom jag inte hängde på låset vid detta vinsläpp. Men har ändå gjort ett fynd, Lasendal, en spansk historia gjord på Garnatxa (katalonsk stavning, vinet är från Montsant). Riktigt tungt och skönt för sitt pris.

Förresten, här är vinlistan från min Rhoneprovning för ettbetygarna i Malmö, där Guigal som lågoddsare blev utsedd till Best in Show:


1. 98664 Château d'Aquéria Rosé 2006 125 kr
Jean Olivier, Tavel 13,5 %
_________________________________________________________________________
2. Vénus Laurée, Côtes du Rhône Villages 2004 100 kr (Danmark)
Cave la Romaine, 13,5%

3. 5003 Beaujolais-Villages 2006 73 kr
Georges Duboeuf, 12,5 %,

4. 2222 Petite Ruche, Crozes-Hermitage 2005 119 kr
M. Chapoutier, 13,0 %

5. 2802 Crozes-Hermitage 2003 149 kr
E. Guigal, 12,5%

6. Vacqueyras, Domaine des Genêts 2003 100 kr (Danmark)
Delas, 14,0 %

7. 97688 Côte-Rôtie, Seigneur de Maugiron 2004 730 kr (Magnum)
Delas 13,0 %,

8. 2811 Château Mont-Redon, Châteauneuf-du-Pape 209 kr
14,5 %

fredag, oktober 19, 2007

Rhône i morgon

Jahapp, då ska man vara kursledare. Har satt ihop några förhoppningsvis goa flarror till morgondagens happening...

tisdag, september 18, 2007

På cavatillverkning

Tog bussen söderut från Barcelona till cavans hemstad där både Freixenet och Codorníu har sina tillverkningar. I vårt fall besökte vi Codorníu, som har en k-märkt anläggning, eftersom den är ritad av Gaudís modernistfrände Puig de Catafalch. Ingångsbyggnaden liknar en kyrka både på in- och utsida, medan den gamla fabriken har en otroligt schysst toppig profil. Den är numera mest museum.
Druvorna kommer in från de närbelägna fälten från mitten av augusti till oktober nån gång. De besiktigas och befinns värdiga eller ej (Kanske Freixenet vill köpa dem i stället, skojar vår värd om undermåliga leveranser). Traditionellt är det ju druvorna xarel-lo, macabeo (viura) och parellada som används. Men här i Katalonien odlas även chardonnay som ingår i Codorníus cuvéer, liksom pinot noir som finns i rosévarianten.
Druvmusten samlas i ståltankar, varje druvsort för sig. Blandningen, assemblaget, sker enligt bestämda proportioner, vilket beror på om det ska bli en Anna de C, eller en Reserva de Raventos till exempel. När det väl har blivit ett vin av musten sker en första försegling i flaskor som, också beroende på, lagras här i 12 månader eller mer. Det är nu det blir bubblor i vinet. Vi åker biltåg genom kilometerlånga gångar där flaskorna förvaras. Slutförvaringen sker med flaskorna gradvis välta tills de blir helt uppochnervända för att fällningen ska samlas i halsen.
Degorgeringen (avskiljningen) sker på numer på modernt sätt genom att halsen på flaskan fryses ner i en speciell vätska, vilket gör att fällningsproppen "ploppar" ut ur halsen på flaskan, innan man fyller på med liqueur de tirage (vin och socker i bestämda mängder beroende på vad det ska bli för sötma på slutprodukten).

måndag, september 17, 2007

Drömdagen i Barcelona i åtta korta punkter

1. Vaknar tidigt på suveränt belägna och samtidigt ljusa och trevliga hotellet NH Duc de la Victoria.
2. Snörar på skorna för en språngmarsch uppför Montjuïc, kan rundan sen tidigare. Men var det verkligen så brant? Jo, det var det nog. Och oj vilken utsikt uppe från simstadion högt uppe på berget. Magnifico!
3. Frukost på Kasparo, Pl. Vicenc Martorell 4, strax intill Ramblan. Solen skiner så skönt på min boccadillo med jamon dulce och queso.
4. Liten shoppingrunda på stan, därefter buss 59 från Ramblan ner till Barceloneta och Porto Olimpico. Lunch på solstekta Agua, Passeig Maritim 30, med grillad "Hake" och Martin Codax Albarino. Färska fikon med italiensk mascarpone(färskost)gegga...no comments.
5. Kollar badarna. Badar själv.
6. Vilar lite på hotellet.
7. Middag på Ovic på Carrer Aribau 106. Vi är där tidigt på svenskt manér (21.00) så vi blir först serverade och inte lidande av lite underbemanning. Jamon Ibérico/alt. Carpaccio först, smälter i munnen. Splendido sjötunga sedan. Terras Gaudas, en albarinobaserad nyhet för mig därtill. Efterrätten heter Pina Colada!!!
8. Avslutar in style med mojitos och gimlets på suveräna Boadas på Carrer Tallers 1, en kanonfin cocktailbar alldeles intill Ramblan där tiden stått still sedan 1930-talet, komplett med bartenders i smoking och lite angostura i sockret innan det muddlas med myntabladen, en egen touch på Hemingways favoritdrink.

Ja, så såg min lördag ut och den överträffas nog bara av dagen efter, söndagen, då vädret var ännu bättre och vi lunchade på Ca La Nuri på stranden. Eller fredagen när vi var på El Xampanyet...eller paellan på restaurang Barceloneta med Alella-vin till.

onsdag, september 05, 2007

Gripen av den svenska whiskyfebern? Sugen på Mackmyra?


Jo, det glömde jag säga att när jag nu ändå var på plats vid septembersläppet på Systemet, med nummerlapp 100 och allt så kunde jag ju inte annat än passa på att köpa den strängt ransonerade Preludium 05, OBS, fel bild. Och då tänker jag inte på Chopins regndroppsmusikstycke från den charmerande staden Valldemosa, utan på 50 cl livets vatten från Svedala, med det skotskklingande namnet Mac Kmyra.

Just det: Mackmyra.

Även om jag råkar sitta på sådär en 40 olika sorters singlemalt (skrýtskryt) så har inte den svenska whiskyfebern slagit till mig på allvar. Får jag ett seriöst feberoffers seriösa förslag på vad jag vill ha för flaskan kan jag tänka mig att byta den mot nåt gott. Gimme a comment about it...

söndag, september 02, 2007

Septembersläpp 2007

Medan ni tittar på den här vackra bilden från Ven, en helt annan sommar än denna, så tillåter jag mig reflektera över flytande sol, guld och blod:

Ja, visst finns det många godbitar i Systembolagets septembernyheter om man nu vore intresserade av till exempel Bourgogne. Tyvärr tillåter inte undertecknads plånbok just nu några stora excesser, Barcelonaresa på gång igen. Men några saker måste man ju unna sig.

Häromdagen investerade jag exempelvis i en Le Petit Cheval. 02 är väl inte en stor årgång, men eftersom Cheval Blanc är Johnny Depps favoritvin så måste man ju skaffa sig en aning om hur det doftar och smakar. Och då får man gå till andravinet...

2005 ska däremot vara lysande i Bordeaux. Chansade på två flaskor Ch Moulin de Cassy från året just därför (artnr 306001). Inte en susning om det är bra. 109 kostade dom.

Fast tillbaka till släppet. En Bourgogne blev det i alla fall. Ch Chamiret Mercurey, till det i sammanhanget rätt blygsamma priset 159 kalla. Å så ett par Riesling: den exklusivaste var Jurtschitsch Zöbing Heiligenstein Riesling 06 för 165 spänn. Sedan även Rabl, en annan österrikare som det finns mer av för 99:-, samt till sist Hafner Riesling Prestige för 75. Kanske hittar man en favorit?

Drack en annan riktig rieslingkaraktär härom kvällen: Deidesheimer Kieselberg Riesling Trocken av Dr. von Bassermann-Jordan, 2006, hej och hå. Från Pfalz och med såpass med mineral att jag sa att den smakade salt i eftersmaken. Goa grejer.

Fast om man nu pytsar i sig riesling såhär ofta får man inte misslyckas med att identifiera kungen Breuer vilket jag gjorde på inledande sessionen av Munskänkarnas tvåbetygskurs härom sistens. Riesling Sauvage som vi nog haft sådär en 20 flaskor av blev ett mysterium, med tankarna vindlande åt Chenin Blanc etc. Ente brau.

Men i gengäld kände jag mig rätt säker på en italienare som andra haft helt olika bud på. Å det var Barolo, förstås.

Vad ska man nu investera i i Barcelona? Kärt nöje att tänka på. Speciellt nu när MFF underpresterar å det grövsta.

fredag, augusti 17, 2007

Hur svårt kan det va med vin?

Faktum är...hur svårt som helst. Vi serverades två blinda glas till skånskt lamm härom dagen. Det första var körsbärsdoftande, välavvägt, lite lagom fatigt och jag var inne på typ Bordeaux. Det andra var kraftfullt, lite rökigt och pepprigt, utan värme i avslutet men skulle kunna vara en stram sydafrikan, eller varför inte från södra Rhone?

Häpp, det första var Marques de Murrieta Ygay Riserva, en välkänd Rioja som jag druckit många gånger. Men helt utan vanilj etc så därför svåridentifierad som Rioja. Det andra ar en Pomerol, Chateau Plince. Till mitt försvar ska sägas att nåt liknande har jag aldrig druckit förut. Pomerol för mig är stramare ändå, men lite sötfruktigt och aldrig rökigt. Varm sommar kanske...

Fast det var inte många andra runt omkring som var helt rätt på det heller!

onsdag, augusti 01, 2007

Hur går det för husgudarna 2007?


Som av en slump, men det är knappast frågan om slump i såna här sammanhang, har min uppmärksamhet på sistone slukats av manliga förebilder i något mognare ålder än jag själv.

Jag har sett igenom Bruce Springsteens återutgåva av det epokgörande albumet Born to run med tillhörande DVD om hur skivan gjordes. Jag har skaffat Peter Gabriels båda DVD från konserturnéer 1994 och 2003 (”Secret World” resp. ”Growing Up”, båda mästerverk). Jag har sett Bryan Ferrys TV-liveupptagning av senaste albumet Dylanesque. Där han dessutom förstås pratar om sitt förhållande till just Bob Dylan. Jag har lyssnat på Talking Heads och reflekterat över David Byrnes musik och karriär sen dess. Jag kunde lika gärna ha funderat över David Bowie. Eller tillochmed Ingmar Bergman som naturligtvis är betydligt äldre.

Men ändå. Det finns en röd tråd. Och den handlar om bästa sättet att kombinera arbete, kreativitet/passion och kärlek/familj. Helt enkelt om vad som är rätta sättet att använda sin korta tid här på klotet om man har konstnärs- eller artistaspirationer.

Born to run var Springsteens tredje skiva. Det var ganska mycket make or break. Och han hade en vision som var ganska visuell och ganska påverkad av film, vilket Jon Landau kom in utifrån och förstärkte.

Bruce försökte styra alltihop intill perfektion, och visionen visade sig hålla, fast han tillochmed fick styra varje enskild ton och ansats i Clarence Clemons solon. Han säger att han ägnat hela sin resterande karriär åt att utveckla de teman som han fick med på Born to run.

Lika mycket perfektionist eller värre är Peter Gabriel. Det kan mycket lätt ta tio år mellan albumsläpp, som mellan Us och Up, de album kring vilka de båda DVD:erna är uppbyggda.

Us är mera tillgänglig, med favoriter som gospelvarianten Washing of the water, eller den självgranskande Digging in the dirt...Jag tror inte det finns någon sångare med så mycket personlighet och tyngd i botten som Peter G. Och han lägger övermycket kraft på texter och arrangemang. Det kan nästan riskera att bli för mycket känslor och erfarenheter på ett och samma ställe. Som ett överextraherat vin ungefär. Därtill kommer hans fascination för det visuella uttrycket, där han går längre än Bowie med uttänkt scenshow etc.

Medan Bryan Ferry, precis som Dylan, ibland bara vill låta inspelningar flyta på. Gärna förstatagningar om det går. Dylanesque är ju ett kommersiellt hastverk om ni så vill. Säljbart, ojämnt, men i mitt tycke ändå motiverat eftersom jag gillar ”Cover-Bryan” mer än ”Dans-Bryan”, de båda sidor av hans artist-jag som turats om i karriären efter Roxy Music. Eller efter Roxys prime time ska jag kanske säga eftersom de fortfarande ”existerar” på papperet.

Det handlar om vad man ska göra med sin karriär, när man väl har passerat en sådan prime time...Hur kombinerar man sin konst med att tjäna pengar till (exklusiv) mat och husrum?

Personligen måste jag ändå säga att jag just nu lutar åt att Peter Gabriel är den av mina tidigare husgudar som vinner i längden, tillsammans med Dylan. Det är ju bara tycke och smak, jag vet, men jag skulle köpa en ny CD av Peter ohörd, medan både Bowie, Ferry, Byrne och Springsteen numera måste göra något extraordinärt för att jag ska investera. Men jag har de senaste Dylanskivorna...

Gå till http://www.petergabriel.com/ så ser du att han är på turné just nu. Den som finge se det!

söndag, juli 08, 2007

Bäst på Bali


Två och en halv vecka på Bali innebär naturligtvis upplevelser av mångahanda slag: boende, platser, mat. Här en blandad lista med intryck, osorterat:

Vi bodde i Seminyak, vilket var en slutsats sedan förra gången när vi bodde i Nusa Dua som är lite för ocentralt. Och den visade sig vara riktig: Seminyak, som är den mest upgrade av trillingorterna Kuta, Legian och Seminyak på Balis sydvästra kust, har minst krimskrams, är lugnare än Kuta men har ändå närhet till det mesta. Stranden är mycket bra, med häftiga surfarvågor, så man får ge akt på flaggsignaleringen om var det går bra att bada. Sen finns ju det omistliga lounge/bar/glidarstället Ku Dé Ta på nära håll...faktiskt bara en kvarts gångavstånd längs stranden från hotellet Sofitel i Seminyak där vi bodde. Sofitel ligger längst ned på bargatan Jalan Dhyana Pura, medan KDT avslutar restaurang- och shoppingstråket Jalan Oberoi.

Eftersom vädret var lite opålitligt inledningsvis tog vi de obligatoriska utflykterna till Ubud (kulturhuvudorten) och Kuta omgående. I Ubud besökte vi Monkey Forest, där en grupp livliga och påhittiga makakapor bor i ett tempelområde, ständigt på jakt efter de bananer som säljare på området kursar till villiga turister. Kanske mest kul för barnen med en klängande apa i håret, men värt ett besök. Lunch åt vi på Casa Luna, ett tips från Lonely Planet som höll. Shoppingen i Ubud avslutades med skyfall som också påverkade underlaget för hemmafotbollsspelarna som på den usla planen mitt i Ubud spelade oavgjort mot ett gästande lag...nåväl, jag köpte ett par mycket fina avsmakningsskedar i tropiskt trä innan det var dags för middag på Bebek Bengil, en favorit sen vårt förra besök. Dirty Duck som stället heter på engelska ligger mitt ute i heliga risodlingar och har en smått berömd "crispy duck" som smakar mycket bra...

En schysst middag på en kanon, icke upgrade, restaurang på Bali får man fortfarande för klart under hundralappen. Vin är rätt dyrt och inte så prisvärt eftersom urvalet är starkt begränsat. Inhemskt vin kan man få lite billigare, så en variant vi körde på var Hatten Rosé, ett av de bättre lokala alternativen. På vårt stamställe Rumours på Jalan Oberoi kunde man få detta vin för 56.000 IDR +++ vilket är billigare än i affärerna och svarar mot under en femtiolapp, medan Australienimporter lätt kunde kosta det tredubbla eller mer.

En bra lunch med Bintangöl kan ligga på mellan tjugo och femtio kronor. Standardrätter är Mie Goreng eller Nasi Goreng (Stekta nudlar/ris), men andra grejor som satay (kycklingspett med jordnötssås) eller gadogado (sallad med ägg, tofu och kokta haricots verts och andra grönsaker, även det med jordnötssås) är ofta helt OK.

Rumours, ja, prisvärdare kvalitetsställe får man leta efter, vilket förklarar varför vi var där fyra gånger. Var kan du käka 200 g fint nötkött (tenderloin) för ca 45 spänn? Eller 500 g grillad hummer för 65 bagis? Eller kanonpasta med hummer på samma prisnivåer? Jag kunde sällan avstå från efterrätten banankaka (en australisk standardgrej tydligen) med vaniljglass heller.

Andra bra restauranger i Seminyak är thaistället Lemongrass och japanen Ryoshi längs huvudgatan Jalan Raya Seminyak. Båda frekventerade vi två gånger, liksom indiern med det suspekta namnet (och utseendet för all del) Gateway of India på Jalan Dhyana Pura. Ät hellre a la carte här än söndagsbuffén de gör reklam för. Dessutom kan Rumours lite trendigare italienska syster Ultimo som har finfin pasta rekommenderas. Intilliggande Trattoria är också bra, men kändes lite stökigt när vi var där (det kan för all del även Rumours vara, med biljardspelande australiska smurfare i samma rum).
Vill man bo med stor pool och superhotellfrukost är ett hotell som Sofitel det rätta valet, ligger dessutom bra vid stranden. Vill man bo betydligt billigare (dubbelrum på S. kostar ca 900 SEK dygnet) så kan man göra det alldeles intill på Puri Cendana Resort där ett rum med halvbred dubbelsäng kostar ca 270 SEK dygnet utan frukost.
Den riktigt exklusive kan bo i lyxvilla, som Villa Sentosa där inget saknas i komforten, men där man får pynta upp ordentligt för miljön med konstgjorda vattenfall i baren och där inget riktigt kan ersätta utsikten på Ku Dé Ta trots det strama och tilltalande arkitektoniska överdådet.

onsdag, juni 06, 2007

En tur till Philipson

Skulle över och bunkra lite dansk öl till studentfest i slutet av maj. Så då var det läge för en tur till Philipson Wine i Kokkedal. Det lilla abret med att handla därifrån som svensk är ju att man måste ha en dansk adress. Så jag fick åka dit helt enkelt, med hjälp av vännen HH.



Philipson är en industriadress med ganska få besökare eftersom man är inriktad på nätförsäljning. Men för den som orkar ta sig dit finns oerhört mycket skoj att välja på. Jag hade nyligen skaffat Italian Wines 2007, och var därför lite inställd på Produttori de Barbaresco, vars 2001:a (Vigneti di Pajé) lär vara ruggigt bra. Så ett sådant ex inhandlades, plus en del Riesling...Skaffade för övrigt ett ex av Breuers Bergutgåvor (Roseneck) nu i junisläppet.



Kolla http://www.philipsonwine.dk

tisdag, maj 22, 2007

Thai Edge i Birmingham

I Birminghams centrum vimlar det av högklassiga restauranger med hög klass. Förra besöket här innebar besök på the Bank som är en nytrendig historia. Men denna gång var det dags för trendthai på alldeles intilliggande Thai Edge. Skulle vilja säga att det inte finns nån riktig motsvarighet hemma, möjligen i Stockholm.

Stället har mycket spektakulär inredning och var festligt och fullsatt trots att det var måndagkväll.

Intron blev en mix av fina grejer: kycklingspett, räkor i filodeg, bananbladsinbakt kyckling, krabbkakor etc.

Följde upp med lamm i sötbasilika och kokossås, grillat fläskkött i typ blackbeansås, jätteräkor i sötsur. Till detta Beckers Pinot Blanc, till sist fruktfat och passionssorbet. Högsta betyg i kategorin...

söndag, maj 13, 2007

En kväll i Lomma


Hade gig med överåriga pojkbandet Walking Posterboys i går, och det blev sent, klockan var tre innan jag var hemma. Vi delade kvällen med Copycats, som spelade med tonvikt på 80-talare (Huey Lewis, discoklassiker etc.). Vi provade några "nya" nummer såsom Absolutely Sweet Marie - Dylan i Jason & the Scorchersversion, Thin Lizzys Don't believe a word, enda klassikern från i övrigt medelmåttiga albumet Johnnie the Fox, Wild Cherrys Play that funky music och They don't know about us, Kirsty McColls låt som blev en hit med Tracy Ullman men som här hemma mest hörts i Moneybrothers svenska version på sistone ("Dom vet ingenting om oss"). Vi hade bra ljud och ljus tack vare begåvad tekniker/soundcheckare (Tack B!).
Låtlista:
SET 1:
Let’s stick together
Shame shame shame
När du kommer
One night
Suspicious minds
Won’t back down
Invisible girl
Wooly Bully
Shoorah Shoorah
My Sharona
Mercy mercy mercy
I’m in the band
More than I can do
They don’t know about us

SET 2:
Take it easy
Don’t believe a word
Bad case of loving you
From me to you/Please please me
Whiskey in the jar
Ways to be wicked
Long as I can see the light
Love’s coming into my life
Det gör ont
All the young dudes
Gimme gimme gimme
Play that funky music
Great balls of fire
Absolutely Sweet Marie
White wedding
Saturday night’s alright for fighting

lördag, maj 05, 2007

Nytt släpp med fin eremitkräfta


Var på majsläppet härom dagen och det resulterade i ett par Hermit Crab Viognier Marsanne, en Les Perruches (Bourgueil) och ett par Petit Ruche (Crozes-Hermitage). Eremitkräftan provade vi igår kväll till fredagsräkorna och den var alldeles utmärkt, ekad, javisst, men med mycket frukt som kompenserar.

Idag blir det Lundaloppet 10 km, och förhoppningsvis går det bra, varpå belöningen blir lite mer eremitkräfta i kväll. Eller lite Petit Chablis. Eller nåt gott rött till grillat. Eller...

måndag, april 30, 2007

Rieslingkväll


Gamle Georg kom till heders i kväll igen, dvs. Riesling Sauvage, och den går aldrig av för hackor. Vi gjorde fiskspett och grillade, med lax, sej och torsk, och adderade till dessa lite jätteräkor och några överblivna pilgrimsmusslor. Hemgjord tzatziki och ris till detta.

Jamen uj.

Ente helt fel.

På min räd neråt staden tidigare idag fann jag en flaska Dolcetto som det ska bli trevligt att prova kanske i morgon. Ljusrött på 1 maj, det hör väl till.

Men framför allt ska det äntligen bli lite löpträning. Valborg var lite kylig, men 29 april på Ven var solbemängd och helt underbar. Klippte gräs, ansade häck osv. Och såg MFF vinna med 4-0 över AIK. Sicket lyft efter Trelleborgdebaclet som jag såg live till råga på allt.

Läser just nu: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Bra inför återbesök i Barcelona i höst (september).