Missa inte detta helt klassiska exempel i en supersnygg video från vid pass 1967 när jag var 8 eller så...
Go Moodies!
http://www.youtube.com/watch?v=qLgdcGEqgcw&feature=related
fredag, mars 26, 2010
måndag, mars 22, 2010
Su-su-sugen på Fender
Ha-djävulen har bitit tag i mig, och jag tycker plötsligt att jag borde ha en Fender som komplement till Rickenbackern.
Så det är Blocket etc.
Materialist, javisst! Men i själva verket är det ju bara en investering, som man har glädje av under tiden...
Vit ska den va, tycker jag.
Så det är Blocket etc.
Materialist, javisst! Men i själva verket är det ju bara en investering, som man har glädje av under tiden...
Vit ska den va, tycker jag.
onsdag, mars 17, 2010
Spanien är ett land där man dansar tango
...men oxå dricker en hel del bra vin. Nedanstående lista är en resumé från gårdagskvällens crash course i spanska viner med tonvikt vid en del rådande trender. En vetgirig grupp Munskänkar gjorde tummen upp för Finca Sandoval, medan Baron de Ley delade lägret ordentligt, ända från "unket" till "mycket gott". Och just denna flaska Vilosell kunde nog inte klassas som "bersåvin". Flaskvariation?
Halvblind provning Spanien, 16 mars 2010
Vita viner:
Catalunya: Raïmat Abadia Blanc des Blancs 2008 (Albariño/Chardonnay/Sauvignon Blanc) 69:-
Från Katalonien kommer denna intressanta blandning där den traditionellt galiciska druvan i ropet, albariño, blandats med chardonnay och sauvignon blanc till en frisk, ungdomlig mix. Producenten Raïmat, ägd av cavajätten Codorniú med hemvist i Penedes, alltså i nordöstra Spanien, har börjat blanda i albariño i sina tidigare chardonnay-dominerade Blanc de Blancs-viner, under inflytande av australiske vinmakaren Marc Nairn. Parentes: Den över hela världen kände vinmakaren Miguel Torres har sin teori helt klar: han tror stenhårt att albariño är en variant av Riesling, en inte alltför långsökt idé med tanke på den höga syran. Guia Peñin-poäng: 89
Rueda: Viña Morejona 2008 (Verdejo) 88:-Den lite svårhanterade druvan verdejo har sedan man hittat metoder att behandla den (såsom nattlig skörd och skydd av livsmedelsgas under hanteringen för att undvika oxidation) blivit Ruedas kännetecken. Marqués de Riscal var förmodligen först med att göra detta friska aromatiska, och i just detta fall friskt fruktiga, vin som kan innehålla även druvan viura som finns framför allt i vit rioja.
Valdeorras: Guitiàn Godello 2006 (Godello) 199:-
Godello är en druva vi ser väldigt lite av här. Den odlas i Valdeorras i nordvästra Spanien, och de som gjort den berömd är just A Tapada, som gör tre olika varianter av Guitiàn: en ofatad hundrakronors, en ”sur lie” för hundrafemtio ca, och till sist denna variant, den fatade för ca 200. Den sistnämnda är den enda Systemet tagit in, vilket jag kan tycka är lite synd då de andra är väl så bra…Guia Peñin-poäng: 91
Röda viner:
Costers del Segre: Vilosell 2006 119:-
Om man någonsin skulle komma på tanken att kalla ett rött vin för ett bersåvin så är detta en god kandidat: Vilosell av stjärnskottet Tomás Cusiné i Costers del Segre är lite av husvin på La Vinya del Señor, den fina vinbaren i Born i Barcelona. Det var där jag först såg den Paul Smithmönsterlika etiketten som ser så lockande ut med sina tvärränder. Någon dag senare skyltades det med samma etikett i Vila Viniteca, min husvinaffär i Barcelona, så jag var tvungen att slå till. Hur smakar då Vilosell? Druvblandningen är tempranillo 62%, merlot 13%, cabernet sauvignon 14%, syrah 5%, garnacha 3%, cariñena 3%. En RIKTIGT elaborerad cuvée med andra ord, smeksam, charmig, fruktig, varm, vissa tanniner men inte så sträva.
Rioja traditionell: Marqués de Murrieta Finca Ygay Reserva 2003 129:-Marqués de Murrieta tillhör urgardet som på 1860-talet började framställa vin i Rioja enligt bordeauxmetoder, med lagring på 225-liters ekfat ,”barriquer”, vilket av de flesta i området ansågs vara ett för dyrt och omständligt sätt att hantera vinet. Men framgångarna för denne markis och även de Riscal som nog var allra först bevisade att de hade fel. Ygay framställs enligt denna metod, och Reserva anger att vinet lagrats i åtminstone tre år, varav minst ett på ekfat. Druvor: 88% tempranillo, 8% garnacha tinta och 4% mazuelo. Enligt Systemet: Balanserad, utvecklad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av dill, torkade fikon, plommon, muskot och mörk choklad.
Rioja modern: Baron de Ley Club Privado Reserva 2004 (Tempranillo) 103:-
En motreaktion i modernare tid mot den traditionella överlånga ekfatslagringen (som har effekten att frukt och friskhet tenderar att blekna bort över tid) är den ”nya” riojastilen, där Baron de Ley är en av de värdigaste företrädarna. Här är eken tydlig, men samtidigt ska frukten vara tydlig och med yngre framtoning, men ändå fortfarande RIOJA. Enligt Systemet: Kryddig, aningen utvecklad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, plommon, tobak, dill och choklad.
Manchuela: Finca Sandoval (Syrah/Monastrell/Bobal) 2007 263:-Finca Sandoval är ett spännande vin, och Victor de la Serna som utvecklat den är en parallell till Pet Shop Boys inom musiken, dvs. journalisten som bytte sida och istället för att recensera ägnar sig åt att producera. Flera års sökande efter en vingård med rätt terroir slutade i den relativt okända regionen och nya appellationen Manchuela beläget mellan La Mancha och Utiel Requena i mellersta Spanien.
Här hittade Victor allt han letade efter och dessutom till rimlig kostnad. Druvsammansättningen är 79% Syrah, 19% Monastrell (Mourvèdre), 9% Bobal.
Priorato: Finca el Puig 2003 189:-
Ett annat område som låtit tala om sig på sistone är DOC Priorato i Katalonien, vars röda viner rönt internationella framgångar. Vingårdarna ligger på terrasser längs branta sluttningar, på höjder upp till 700 meter över havet, där huvudsakligen garnacha och cariñena odlas, med vissa inslag av syrah och cabernet sauvignon. Vinerna är koncentrerat fruktiga och strama, och kräver ofta lång buteljlagring innan de kommer till sin rätt. En föregångare bland pionjärerna i Priorato är Alvaro Palacios. Druvor: 45% garnacha, 23% cariñena, 20% cabernet sauvignon, 10% merlot och 2% syrah. Enligt Systemet: Stor, aningen utvecklad doft med rostad fatkaraktär, inslag av körsbär, romrussin, choklad, muskot, kaffe och läder.
Jumilla: Vedré 2007 (Monastrell/Syrah/Tempranillo) 99:-
Jumilla ligger längre söderut i Spanien och var ett område som tidigare mest gjorde enklare bulkviner. Efter det att området mycket sent (på 1980-talet) drabbats av vinlusen, gjordes ett allvarligt försök att höja kvaliteten, inriktat i huvudsak på områdets röda druva framför andra, monastrell, som kallas mourvèdre i Frankrike. Resultatet är lyckat, och den kände amerikanske kritikern Robert Parker som gillar kraftfulla viner har gett flera av jumillavinerna 90 poäng eller mer. Vedré innehåller förutom monastrell även syrah och tempranillo. Enligt Systemet: Nyanserat, kryddigt vin med fatkaraktär, inslag av plommon, viol, choklad, tobak och lakritsrot.
Halvblind provning Spanien, 16 mars 2010
Vita viner:
Catalunya: Raïmat Abadia Blanc des Blancs 2008 (Albariño/Chardonnay/Sauvignon Blanc) 69:-
Från Katalonien kommer denna intressanta blandning där den traditionellt galiciska druvan i ropet, albariño, blandats med chardonnay och sauvignon blanc till en frisk, ungdomlig mix. Producenten Raïmat, ägd av cavajätten Codorniú med hemvist i Penedes, alltså i nordöstra Spanien, har börjat blanda i albariño i sina tidigare chardonnay-dominerade Blanc de Blancs-viner, under inflytande av australiske vinmakaren Marc Nairn. Parentes: Den över hela världen kände vinmakaren Miguel Torres har sin teori helt klar: han tror stenhårt att albariño är en variant av Riesling, en inte alltför långsökt idé med tanke på den höga syran. Guia Peñin-poäng: 89
Rueda: Viña Morejona 2008 (Verdejo) 88:-Den lite svårhanterade druvan verdejo har sedan man hittat metoder att behandla den (såsom nattlig skörd och skydd av livsmedelsgas under hanteringen för att undvika oxidation) blivit Ruedas kännetecken. Marqués de Riscal var förmodligen först med att göra detta friska aromatiska, och i just detta fall friskt fruktiga, vin som kan innehålla även druvan viura som finns framför allt i vit rioja.
Valdeorras: Guitiàn Godello 2006 (Godello) 199:-
Godello är en druva vi ser väldigt lite av här. Den odlas i Valdeorras i nordvästra Spanien, och de som gjort den berömd är just A Tapada, som gör tre olika varianter av Guitiàn: en ofatad hundrakronors, en ”sur lie” för hundrafemtio ca, och till sist denna variant, den fatade för ca 200. Den sistnämnda är den enda Systemet tagit in, vilket jag kan tycka är lite synd då de andra är väl så bra…Guia Peñin-poäng: 91
Röda viner:
Costers del Segre: Vilosell 2006 119:-
Om man någonsin skulle komma på tanken att kalla ett rött vin för ett bersåvin så är detta en god kandidat: Vilosell av stjärnskottet Tomás Cusiné i Costers del Segre är lite av husvin på La Vinya del Señor, den fina vinbaren i Born i Barcelona. Det var där jag först såg den Paul Smithmönsterlika etiketten som ser så lockande ut med sina tvärränder. Någon dag senare skyltades det med samma etikett i Vila Viniteca, min husvinaffär i Barcelona, så jag var tvungen att slå till. Hur smakar då Vilosell? Druvblandningen är tempranillo 62%, merlot 13%, cabernet sauvignon 14%, syrah 5%, garnacha 3%, cariñena 3%. En RIKTIGT elaborerad cuvée med andra ord, smeksam, charmig, fruktig, varm, vissa tanniner men inte så sträva.
Rioja traditionell: Marqués de Murrieta Finca Ygay Reserva 2003 129:-Marqués de Murrieta tillhör urgardet som på 1860-talet började framställa vin i Rioja enligt bordeauxmetoder, med lagring på 225-liters ekfat ,”barriquer”, vilket av de flesta i området ansågs vara ett för dyrt och omständligt sätt att hantera vinet. Men framgångarna för denne markis och även de Riscal som nog var allra först bevisade att de hade fel. Ygay framställs enligt denna metod, och Reserva anger att vinet lagrats i åtminstone tre år, varav minst ett på ekfat. Druvor: 88% tempranillo, 8% garnacha tinta och 4% mazuelo. Enligt Systemet: Balanserad, utvecklad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av dill, torkade fikon, plommon, muskot och mörk choklad.
Rioja modern: Baron de Ley Club Privado Reserva 2004 (Tempranillo) 103:-
En motreaktion i modernare tid mot den traditionella överlånga ekfatslagringen (som har effekten att frukt och friskhet tenderar att blekna bort över tid) är den ”nya” riojastilen, där Baron de Ley är en av de värdigaste företrädarna. Här är eken tydlig, men samtidigt ska frukten vara tydlig och med yngre framtoning, men ändå fortfarande RIOJA. Enligt Systemet: Kryddig, aningen utvecklad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, plommon, tobak, dill och choklad.
Manchuela: Finca Sandoval (Syrah/Monastrell/Bobal) 2007 263:-Finca Sandoval är ett spännande vin, och Victor de la Serna som utvecklat den är en parallell till Pet Shop Boys inom musiken, dvs. journalisten som bytte sida och istället för att recensera ägnar sig åt att producera. Flera års sökande efter en vingård med rätt terroir slutade i den relativt okända regionen och nya appellationen Manchuela beläget mellan La Mancha och Utiel Requena i mellersta Spanien.
Här hittade Victor allt han letade efter och dessutom till rimlig kostnad. Druvsammansättningen är 79% Syrah, 19% Monastrell (Mourvèdre), 9% Bobal.
Priorato: Finca el Puig 2003 189:-
Ett annat område som låtit tala om sig på sistone är DOC Priorato i Katalonien, vars röda viner rönt internationella framgångar. Vingårdarna ligger på terrasser längs branta sluttningar, på höjder upp till 700 meter över havet, där huvudsakligen garnacha och cariñena odlas, med vissa inslag av syrah och cabernet sauvignon. Vinerna är koncentrerat fruktiga och strama, och kräver ofta lång buteljlagring innan de kommer till sin rätt. En föregångare bland pionjärerna i Priorato är Alvaro Palacios. Druvor: 45% garnacha, 23% cariñena, 20% cabernet sauvignon, 10% merlot och 2% syrah. Enligt Systemet: Stor, aningen utvecklad doft med rostad fatkaraktär, inslag av körsbär, romrussin, choklad, muskot, kaffe och läder.
Jumilla: Vedré 2007 (Monastrell/Syrah/Tempranillo) 99:-
Jumilla ligger längre söderut i Spanien och var ett område som tidigare mest gjorde enklare bulkviner. Efter det att området mycket sent (på 1980-talet) drabbats av vinlusen, gjordes ett allvarligt försök att höja kvaliteten, inriktat i huvudsak på områdets röda druva framför andra, monastrell, som kallas mourvèdre i Frankrike. Resultatet är lyckat, och den kände amerikanske kritikern Robert Parker som gillar kraftfulla viner har gett flera av jumillavinerna 90 poäng eller mer. Vedré innehåller förutom monastrell även syrah och tempranillo. Enligt Systemet: Nyanserat, kryddigt vin med fatkaraktär, inslag av plommon, viol, choklad, tobak och lakritsrot.
onsdag, mars 03, 2010
Semillonhelg
I helgen plockade jag fram min gamla Peter Lehmann Semillon från 2002. Ljuvlig sak, hade legat till sig mycket bra. Mineralisk, fortfarande bra bred frukt (chardonnayliknande), med viss syra. Helt enkelt en mogen vin(n)are. Och då blev man förstås sugen på att vid besöket på sushin Hai prova samma vin i senare modell (2007-08 skulle jag tro). Gott det också, lite friskare och inte samma snygga mineral och bredd kanske, men nåt ska väl lagringen ge...
Så då var det väl läge att ta fram Tim Adams från 2006 på söndagen...aaah...mest lik den senare Lehmannen förstås. Och bäst av allt, i marssläppet på vissa bolag kan man nu lagra upp Tim Adams igen...Köpte två igår, gottis!
Så då var det väl läge att ta fram Tim Adams från 2006 på söndagen...aaah...mest lik den senare Lehmannen förstås. Och bäst av allt, i marssläppet på vissa bolag kan man nu lagra upp Tim Adams igen...Köpte två igår, gottis!
tisdag, februari 23, 2010
Några slående iakttagelser
- Man får inte glömma hur svårt det är att ta medalj i ett OS. Det kan verka lätt när man ser Charlotte Kalla, men många OS har passerat under vår gemensamma frustration och depression pga medaljbrist. Respekt, Charlotte.
- Spanske trendvinmakaren Tomas Cusinés Geol, storebror till Vilosell, är lika briljant om än något stramare och elegantare. Missa inte denna godbit. Finns på välsorterade Systembolag.
- Det vi i Sverige kallar medarbetarsamtal heter ju på engelska performance review. Eftersom vi svenskar har svårt med auktoritet vill vi ju inte kalla detta fenomen för prestationsutvärdering, hu, utan det är ju något helt annat. Vilket får till följd att den stackars engelske översättaren väljer att översätta med "employee dialog".
- Peter Gabriel är den enda artist jag numera köper ohörd. "Scratch my back" är som vanligt lysande, gillar ofta coverplattor (B. Ferrys - inte Björn, märk väl, "These Foolish Things" tillhör fortfarande min All time top 5.) Godbitarna är "Philadelphia" (Neil Young!), "Listening Wind" (Talking Heads) och "My Body is a Cage", biten av Arcade Fire. Vem snodde förresten mitt ex av deras första platta?
- Läs "My favourite wife" av Tony Parsons om du vill ha en aktuell bild av Shanghai. Hur håller man sig såpass uppdaterad om andrahustrur och etisk leverantörsrevision? Studiebesök?
- Kul att Trelleborg begåvats med en såpass passabel indier som Masala House, nu finns det ett tredje alternativ till sushin Godai och Thai:en.
- Igår fick jag för första gången besked om pengar tillbaks av en bank för att de gjort fel och snott pengar av mig utan min vetskap. Annars är man ju som liten medborgare nästan alltid blåst. Leve etik och CR! 2000 rikare!
- Det snöar för mycket. Och för ofta.
- Riesling är gott i alla lägen, vilket inte är någon sanning beträffande vin i allmänhet.
- Bra att webbförsäljning äntligen blivit verklighet på gulgröna monopolet.
- Vinbaren R på Gammel Mönt i Köbenhavn var nästan folktom vid 5 på fredagen. Danskarna verkar drabbade.
- Spanske trendvinmakaren Tomas Cusinés Geol, storebror till Vilosell, är lika briljant om än något stramare och elegantare. Missa inte denna godbit. Finns på välsorterade Systembolag.
- Det vi i Sverige kallar medarbetarsamtal heter ju på engelska performance review. Eftersom vi svenskar har svårt med auktoritet vill vi ju inte kalla detta fenomen för prestationsutvärdering, hu, utan det är ju något helt annat. Vilket får till följd att den stackars engelske översättaren väljer att översätta med "employee dialog".
- Peter Gabriel är den enda artist jag numera köper ohörd. "Scratch my back" är som vanligt lysande, gillar ofta coverplattor (B. Ferrys - inte Björn, märk väl, "These Foolish Things" tillhör fortfarande min All time top 5.) Godbitarna är "Philadelphia" (Neil Young!), "Listening Wind" (Talking Heads) och "My Body is a Cage", biten av Arcade Fire. Vem snodde förresten mitt ex av deras första platta?
- Läs "My favourite wife" av Tony Parsons om du vill ha en aktuell bild av Shanghai. Hur håller man sig såpass uppdaterad om andrahustrur och etisk leverantörsrevision? Studiebesök?
- Kul att Trelleborg begåvats med en såpass passabel indier som Masala House, nu finns det ett tredje alternativ till sushin Godai och Thai:en.
- Igår fick jag för första gången besked om pengar tillbaks av en bank för att de gjort fel och snott pengar av mig utan min vetskap. Annars är man ju som liten medborgare nästan alltid blåst. Leve etik och CR! 2000 rikare!
- Det snöar för mycket. Och för ofta.
- Riesling är gott i alla lägen, vilket inte är någon sanning beträffande vin i allmänhet.
- Bra att webbförsäljning äntligen blivit verklighet på gulgröna monopolet.
- Vinbaren R på Gammel Mönt i Köbenhavn var nästan folktom vid 5 på fredagen. Danskarna verkar drabbade.
lördag, februari 06, 2010
Maltas bästa vin nu avgjort
Minns du att jag köpte med mig tre olika personers förslag till vad som skulle vara Maltas bästa vin? Om inte, läs här.
Nåväl, utmanarna var (se bilden)
Cheval Franc 2008, en blandning av Cabernet Franc och Syrah av Marsovin.
Marnisi 2006, en ren Cabernet Sauvignon, också från Marsovin.
Nexus 2006, en Merlotbaserad historia från Meridiana.
Alla tre kostar någonstans mellan femton och tjugo euro. Och igår blindtestades de av mig och A.
1:an var till färgen lätt genomskinligt röd...ett syrahtecken? Doften var kraftfullt stallig med någon gräsighet. Smaken var spretig och utan några tydliga tanniner. Ett något disharmoniskt vin, långt ifrån elegant.
2:an var tyngre i färgen och hade en tydligt mer balanserad något plommonaktig doft. Smaken var fruktig och behaglig, stack inte ut särskilt mycket, men ett väldigt mycket bättre vin än 1:an.
3:an var ett vin med ungefär samma färg och utseende som 2:an. Men doften var mycket mer elegant, lite Bordeauxstuk. Här fanns också tanniner att hämta i den tilltalande smaken som bekräftade misstankarna, här borde det vara frågan om Cabernet Sauvignon.
Efter en stunds dividerande var vi helt överens. 1:an måste vara cabernet franc/syrahblandningen, med den märkliga färgen, doften och även smaken.
2: an måste vara merloten med sin fruktighet. Särskilt eftersom 3:an stack ut som en ganska tydlig cabbe.
Vi hämtade den gömda lappen med facit. Tre ganska enkla slutledningar tyckte vi....
Summa: 3 fel
1:an kvalificerade sig som den märkligaste Cabernet Sauvignon vi smakat. Färgen skvallrade inte alls. Stalligheten var FÖR överdriven, och tanninerna fanns inte. Lite grönt visst, men glest och spretigt och mycket fjärran från Bordeaux. Kvällens sämsta vin: Marnisi!!!!
2:an visade sig vara Cheval Franc. Fruktigheten var alltså cabbe franc kryddat med syrah, inte merlot. Kvällens näst bäst vin: Cheval Franc således!
3:an var merloten. Det tydliga bordeauxstuket hade inget med cabbe att göra alls. Men här var druvbehandlingen och råmaterialet mycket mer i klass med bättre fastlandsviner i Italien eller Frankrike. And the winner of the title Maltas bästa vin är: NEXUS!!!!! (fanfar)
Nåväl, utmanarna var (se bilden)
Cheval Franc 2008, en blandning av Cabernet Franc och Syrah av Marsovin.
Marnisi 2006, en ren Cabernet Sauvignon, också från Marsovin.
Nexus 2006, en Merlotbaserad historia från Meridiana.
Alla tre kostar någonstans mellan femton och tjugo euro. Och igår blindtestades de av mig och A.
1:an var till färgen lätt genomskinligt röd...ett syrahtecken? Doften var kraftfullt stallig med någon gräsighet. Smaken var spretig och utan några tydliga tanniner. Ett något disharmoniskt vin, långt ifrån elegant.
2:an var tyngre i färgen och hade en tydligt mer balanserad något plommonaktig doft. Smaken var fruktig och behaglig, stack inte ut särskilt mycket, men ett väldigt mycket bättre vin än 1:an.
3:an var ett vin med ungefär samma färg och utseende som 2:an. Men doften var mycket mer elegant, lite Bordeauxstuk. Här fanns också tanniner att hämta i den tilltalande smaken som bekräftade misstankarna, här borde det vara frågan om Cabernet Sauvignon.
Efter en stunds dividerande var vi helt överens. 1:an måste vara cabernet franc/syrahblandningen, med den märkliga färgen, doften och även smaken.
2: an måste vara merloten med sin fruktighet. Särskilt eftersom 3:an stack ut som en ganska tydlig cabbe.
Vi hämtade den gömda lappen med facit. Tre ganska enkla slutledningar tyckte vi....
Summa: 3 fel
1:an kvalificerade sig som den märkligaste Cabernet Sauvignon vi smakat. Färgen skvallrade inte alls. Stalligheten var FÖR överdriven, och tanninerna fanns inte. Lite grönt visst, men glest och spretigt och mycket fjärran från Bordeaux. Kvällens sämsta vin: Marnisi!!!!
2:an visade sig vara Cheval Franc. Fruktigheten var alltså cabbe franc kryddat med syrah, inte merlot. Kvällens näst bäst vin: Cheval Franc således!
3:an var merloten. Det tydliga bordeauxstuket hade inget med cabbe att göra alls. Men här var druvbehandlingen och råmaterialet mycket mer i klass med bättre fastlandsviner i Italien eller Frankrike. And the winner of the title Maltas bästa vin är: NEXUS!!!!! (fanfar)
måndag, januari 04, 2010
Vilosell nu provat. Passar världens dyraste nötter.
Om man någonsin skulle komma på tanken att kalla ett rött vin för ett bersåvin så är detta en god kandidat: Vilosell av spanska stjärnskottet Tomás Cusiné i Costers del Segre är lite av husvin på La Vinya del Señor, den fina vinbaren i Born i Barcelona. Det var där jag först såg den Paul Smithmönsterlika etiketten som ser så lockande ut med sina tvärränder.
Någon dag senare skyltades det med samma etikett i Vila Viniteca, min husvinaffär i Barcelona, så jag var tvungen att slå till. När vi sista dagen i Barca avlyssnade personalen där de stod och småkonspirerade bakom disken på La Vinya förstod vi att Vila Viniteca är en viktig leverantör till baren. Allt hänger ihop.
Hur smakar då Vilosell? Druvblandningen är tempranillo 62%, merlot 13%, cabernet sauvignon 14%, syrah 5%, garnacha 3%, cariñena 3%. En RIKTIGT elaborerad cuvée med andra ord, smeksam, charmig, fruktig, varm, vissa tanniner men inte så sträva. Som gjort för att sippas i en bar med några fina oliver, eller världens dyraste blandade nötter som vi fick på La Vinya: 7 Euro för en minimal brasiliansk burk macadamia, para, cashew mm. Men visst var de goda!
(Hr Cusiné gör även vinet Geol som lär finnas i ett par ex i Malmö...)
Någon dag senare skyltades det med samma etikett i Vila Viniteca, min husvinaffär i Barcelona, så jag var tvungen att slå till. När vi sista dagen i Barca avlyssnade personalen där de stod och småkonspirerade bakom disken på La Vinya förstod vi att Vila Viniteca är en viktig leverantör till baren. Allt hänger ihop.
Hur smakar då Vilosell? Druvblandningen är tempranillo 62%, merlot 13%, cabernet sauvignon 14%, syrah 5%, garnacha 3%, cariñena 3%. En RIKTIGT elaborerad cuvée med andra ord, smeksam, charmig, fruktig, varm, vissa tanniner men inte så sträva. Som gjort för att sippas i en bar med några fina oliver, eller världens dyraste blandade nötter som vi fick på La Vinya: 7 Euro för en minimal brasiliansk burk macadamia, para, cashew mm. Men visst var de goda!
(Hr Cusiné gör även vinet Geol som lär finnas i ett par ex i Malmö...)
lördag, december 26, 2009
Mitt korta shot som rockvideomakare
Kul...gjorde en sökning på YouTube och hittade en synd från yngre dar, en rockvideo, "Small Town Blues" med Kalle B som har ett förflutet i Rotpuls m fl Lundaband. Är själv skyldig till manus och redigering...långt och poetiskt, kultigt men inte SÅ dåligt som man ibland minns sina bedrifter från förr- Mycket nöje...Kolla saxofonisten...http://www.youtube.com/watch?v=HarPTpmWJWk
fredag, december 25, 2009
Julkul i Barca
FLÖG ner med Norwegian, funkade bra: Hotellet hette Hesperia Metropol och låg väldigt nära skulpturen Barcelonas ansikte vid gamla hamnen. Känns helt ok att inte bo vid Catalunya vilket vi gjort alla andra gånger.
De första dagarna med blandat väder, mest regn, ägnades åt shopping och ätande. Saluhallen förstås, se film nedan för julladdade Barcelonabor).
De första dagarna med blandat väder, mest regn, ägnades åt shopping och ätande. Saluhallen förstås, se film nedan för julladdade Barcelonabor).
La Vinya del Senor, vid torget bredvid Santa Maria del Mar, kyrkan i Born, är en mycket bra vinbar där vi fick Guitians godello Sobre Lias (Sur Lie), vilket med sparsam fatbehandling bara ger lite tyngd åt vinet från Valdeorras som lever högt på sin fräscha frukt. Kärt återbesök därefter på El Xampanyet, cavabaren som har så goda ansjovistapas. Hade ingen plats för ytterligare mat denna kväll.
Styrde kosan nästa dag till Fnac, bokhandeln i El Triangle på Place Catalunya. Ville köpa Guia Peñin, som är den oomtvistat bästa handledningen till spanska viner och utkommer varje år, vilket jag gjorde för 27 Euro.
El Corte Inglés vid samma torg har en ganska välsorterad vinavdelning, så jag köpte några gamla favoriter: El Vincúlo av Alejandro Fernandez från La Mancha, Palacio de Fefiñanes standardalbariño (inte heller detta vin bör fatas enligt min mening, spanjorer tycker ofta annorlunda men de är ju uppfödda under vanföreställningen att tungt med fat betyder automatisk kvalitet), riojan Remelluri som scorar högt i Guian. Senare påfyllt med Pétalos de Bierzo av Descendentes de senor Palacios, AN2 från Mallorca, Vilosell av det nya stjärnskottet Tomas Cusiné, och standardGuitiangodellon eftersom Sobre Lias verkar slutsåld. Allt detta införskaffat i superaffären Vila Viniteca på c/Agullers dit varje vinvän på besök i Barcelona bör bege sig.
Värt att tillägga är att Taller de Tapas på Argenteria i Born håller stilen som tapasställe av rang. Pimentos de padron, bläckfisk och blandningen av spenat, kikärter och sidfläsk smakade lika bra som vanligt med Martin Codax albariño därtill. Fast Lonja de Tapas vid carrer Montcada ett kavrter därifrån visade sig sidta dagen vara i princip lika bra, med en lågprisad albariño kallad Cresciendo (12 Euro!) på listan.
Bästa vädret rådde på juldagen, då vi satt och njöt av solen och en öl uppe på slottet på Montjuïc (bilden), "som vanligt" höll jag på att säga. Tack Elisabeth för tipset om Tragaluz, som bjöd på en excellent juldagslunch ackompanjerad av Enrique Mendozas sköna pinot noir: jag åt kingcrabcannelloni med avocadofodral, fantastisk oxfilé och kanelglass på french toast...tacka tusan för att man behövde en Fernet på coola klubben CDLC nere vid playan nära Porto Olimpico sen.
Styrde kosan nästa dag till Fnac, bokhandeln i El Triangle på Place Catalunya. Ville köpa Guia Peñin, som är den oomtvistat bästa handledningen till spanska viner och utkommer varje år, vilket jag gjorde för 27 Euro.
El Corte Inglés vid samma torg har en ganska välsorterad vinavdelning, så jag köpte några gamla favoriter: El Vincúlo av Alejandro Fernandez från La Mancha, Palacio de Fefiñanes standardalbariño (inte heller detta vin bör fatas enligt min mening, spanjorer tycker ofta annorlunda men de är ju uppfödda under vanföreställningen att tungt med fat betyder automatisk kvalitet), riojan Remelluri som scorar högt i Guian. Senare påfyllt med Pétalos de Bierzo av Descendentes de senor Palacios, AN2 från Mallorca, Vilosell av det nya stjärnskottet Tomas Cusiné, och standardGuitiangodellon eftersom Sobre Lias verkar slutsåld. Allt detta införskaffat i superaffären Vila Viniteca på c/Agullers dit varje vinvän på besök i Barcelona bör bege sig.
Värt att tillägga är att Taller de Tapas på Argenteria i Born håller stilen som tapasställe av rang. Pimentos de padron, bläckfisk och blandningen av spenat, kikärter och sidfläsk smakade lika bra som vanligt med Martin Codax albariño därtill. Fast Lonja de Tapas vid carrer Montcada ett kavrter därifrån visade sig sidta dagen vara i princip lika bra, med en lågprisad albariño kallad Cresciendo (12 Euro!) på listan.
Bästa vädret rådde på juldagen, då vi satt och njöt av solen och en öl uppe på slottet på Montjuïc (bilden), "som vanligt" höll jag på att säga. Tack Elisabeth för tipset om Tragaluz, som bjöd på en excellent juldagslunch ackompanjerad av Enrique Mendozas sköna pinot noir: jag åt kingcrabcannelloni med avocadofodral, fantastisk oxfilé och kanelglass på french toast...tacka tusan för att man behövde en Fernet på coola klubben CDLC nere vid playan nära Porto Olimpico sen.
fredag, december 11, 2009
Goa grejer
Jag var i Stockholm denna vecka, vilket ledde till en del vinsampling. Senaste veckorna har mest handlat om att bunkra inför en Spanien/Portugalprovning i morgon lördag, men man snubblar ju över annat trevligt. I Stockholm blev det en Langhe Nebbiolo från La Spinetta. Och en champagne till nyår: Palmer Millésime Brut 2002.
Vid middagen på kvällen i Stockholm, som ägde rum på Sjöfartshuset bredvid Reisen, hade krögaren den goda smaken att rakt igenom bjuda Terras Gauda, en mycket mycket passabel albariño som funkade till arrangemanget med kyckling lika väl som den grillade fisken.
För kvällen känns det som att pinot noir skulle kunna passa. Kanske Beetlejuice, nyazeelänningen från förra släppet? Ett riktigt fynd nyligen var även Jaffelins Mercurey, under 150 får väl fortfarande räknas som budget från de burgundiska trakterna?
En annan tänkbar möjlighet för kvällen är Clotilde Davennes Chablis Premier Cru Vaugiraut. Skönt att livet är fullt av möjligheter.
Vid middagen på kvällen i Stockholm, som ägde rum på Sjöfartshuset bredvid Reisen, hade krögaren den goda smaken att rakt igenom bjuda Terras Gauda, en mycket mycket passabel albariño som funkade till arrangemanget med kyckling lika väl som den grillade fisken.
För kvällen känns det som att pinot noir skulle kunna passa. Kanske Beetlejuice, nyazeelänningen från förra släppet? Ett riktigt fynd nyligen var även Jaffelins Mercurey, under 150 får väl fortfarande räknas som budget från de burgundiska trakterna?
En annan tänkbar möjlighet för kvällen är Clotilde Davennes Chablis Premier Cru Vaugiraut. Skönt att livet är fullt av möjligheter.
torsdag, november 12, 2009
Roussanne på postorder
Har ju kapitalt missat att berätta om årets fynd på Rhônefestivalen i Avedöre. Det var lika trevligt som vanligt, A. och jag fick med oss ett par fina Côte-Rôtier hem, men den kvarvarande behållningen var kanske allra mest en annan.
Som vanligt koncentrerade jag mig på norra Rhône. Lite vanvördigt menar jag att ska man ut i Châteauneuf-de-Papeträsket på denna festival så måste man kunna simma bra. Min kapacitet är väl sådär maximum 30 viner på en dag, och då föredrar jag faktiskt att hålla mig i norr.
Det kanske är en mognadsfråga.
Det bästa röda jag provade var således den ovannämnda Côte-Rôtien (återkommer med namn vid tillfälle), men på den vita sidan blev jag förhäxad av något annat.
Roussanne.
Elegansen var bara förnamnet. Detta var - hör och häpna - ett Vin de Pays (des coteaux des Baronnies). Producenten är en dansk gentleman som håller till i Condorcet: "Domaine le Serré de Condorcet - Roussanne 2004" var den produkt som jag fick habegär till.
Men Niels, som gentlemannen heter, har ingen representation i Skandinavien so far. Detta var en av anledningarna till hans närvaro på festivalen, att söka en agent.
"Går det inte att köpa detta via nätet?", bönföll jag. Han tänkte efter. "Jo, via http://www.vins-etonnants.com/", fick jag reda på till slut.
Vilken tur. Nu har jag inhandlat sex flarror, dyrt (ca 20 Euro styck) men värt det. Och de kommer klassade som olivolja, eftersom fransmännen tror att det fortfarande är olagligt att sälja till Sverige, och OOOOJJJ så gott det är. Mineraler, elegance, frukt, så ska vin de pays smaka.
Som vanligt koncentrerade jag mig på norra Rhône. Lite vanvördigt menar jag att ska man ut i Châteauneuf-de-Papeträsket på denna festival så måste man kunna simma bra. Min kapacitet är väl sådär maximum 30 viner på en dag, och då föredrar jag faktiskt att hålla mig i norr.
Det kanske är en mognadsfråga.
Det bästa röda jag provade var således den ovannämnda Côte-Rôtien (återkommer med namn vid tillfälle), men på den vita sidan blev jag förhäxad av något annat.
Roussanne.
Elegansen var bara förnamnet. Detta var - hör och häpna - ett Vin de Pays (des coteaux des Baronnies). Producenten är en dansk gentleman som håller till i Condorcet: "Domaine le Serré de Condorcet - Roussanne 2004" var den produkt som jag fick habegär till.
Men Niels, som gentlemannen heter, har ingen representation i Skandinavien so far. Detta var en av anledningarna till hans närvaro på festivalen, att söka en agent.
"Går det inte att köpa detta via nätet?", bönföll jag. Han tänkte efter. "Jo, via http://www.vins-etonnants.com/", fick jag reda på till slut.
Vilken tur. Nu har jag inhandlat sex flarror, dyrt (ca 20 Euro styck) men värt det. Och de kommer klassade som olivolja, eftersom fransmännen tror att det fortfarande är olagligt att sälja till Sverige, och OOOOJJJ så gott det är. Mineraler, elegance, frukt, så ska vin de pays smaka.
Riesling is king
Nu har jag en sån där übertydlig rieslingperiod igen. Det är som att smaklökarna instinktivt säger nej till den fatade chardonnayens ekiga beska, den blockerar svalget och ger olustrysningar, alltmedan rieslingens krispiga syra smeker gommen, frukten stiger upp i näsan och leker runt med sötman som nästan alltid är närvarande, och leendet stiger uppåt i ansiktet, från läpparna och uppåt. Har man inte något bra budgetaktigt hemma såsom Rabl Riesling, österrikaren från senaste släppet, eller Dr L, nämligen doktor Loosens fullfjädrade instegsvariant, så tvingas man ut i skåpet för att gräva fram Fritz Haags mästerverk från 2007, inhandlat på Münchens flygplats, eller en stillsam Dönnhoff från Nahe, i detta fall en Schlossböckelheimer Felsenberg Spätlese 2005.
Det GÅR INTE att kolka chardonnay när man inte känner för det. Aaaaah, riesling!
PS. Vid gårdagens afterwork med Palmer champagne, 2 ostron, Moules frites med riesling (aaah!) satt det särdeles fint (vi var på Le Rasoir, det alldeles utmärkta bistrostället nära Malmös Central) med avslutningen, en Cuvée Volupté, en vällusting från Coteaux de Layon, med en friskhet långt ifrån sauternens insmickrande fruktsötma, därtill klassig mineralitet och gul russineftersmak med bara antydan till ädelröta. Kan bara rekommenderas, ett glas för 110 kr måste anses vara närmast ett fynd, och du, du behöver absolut ingen dessert, detta är alla desserter koncentrerade i ett glas....
Det GÅR INTE att kolka chardonnay när man inte känner för det. Aaaaah, riesling!
PS. Vid gårdagens afterwork med Palmer champagne, 2 ostron, Moules frites med riesling (aaah!) satt det särdeles fint (vi var på Le Rasoir, det alldeles utmärkta bistrostället nära Malmös Central) med avslutningen, en Cuvée Volupté, en vällusting från Coteaux de Layon, med en friskhet långt ifrån sauternens insmickrande fruktsötma, därtill klassig mineralitet och gul russineftersmak med bara antydan till ädelröta. Kan bara rekommenderas, ett glas för 110 kr måste anses vara närmast ett fynd, och du, du behöver absolut ingen dessert, detta är alla desserter koncentrerade i ett glas....
måndag, oktober 26, 2009
Ny dator igång
Har skaffat laptop. Och äntligen funkar allt, med extra skärm och extra tangentbord och extra hårddisk. Så nu har jag 1,5 TB att tillgå. Grimt.
söndag, oktober 11, 2009
Tre år, 1972-74, som betydde en del (dvs. det mesta för populärmusiken...)
Det är ju så att man präglas av den musik som gäller när man växer upp, eller hur? Det är väl så att åren mellan typ 12 och 15 är de som grundlägger ens musikaliska preferenser, nicht wahr?
Eller också finns en alternativ (och kanske lite roligare) sanning: det har aldrig, niemals, jamais, gjorts så bra musik som mellan 1972 och 1975. Varken förr eller senare! Massor av artister peakade redan här, oerhört tidigt i sin karriär.
Här är bevisföringen, och betänk att alla citat är tagna direkt ur huvet (så somliga är sannolikt helt kokkobello):
1972 kom Ziggy Stardust med David Bowie. Den som har övergångarna mellan låtarna på denna platta tungt planterade i ryggraden kan inte gå ordentligt men ler oavbrutet. Wham bam thank you mam. Lyssna på covern av titellåten med Walking Posterboys (mitt band).
1972 kom Close to the edge med Yes. Vi som gillar långa låtar har här hittat det ultimata formatet inklusive fågelsång och flageoletter. Close to the edge, round by the river. Det blir min själ inte bättre nånstans. Fast det finns ju andra genrer såsom livehårdrock:
1972 kom Made in Japan av Deep Purple. Den bluesbaserade hårdrocken kulminerade redan här, även om Zeppelin visserligen forsatte hålla fanan högt. Men enligt min mening kan inte tung rock bli bättre än med Jon Lord och Ian Gillan i högform. Sweet Child in Time. You'll see the line. I'm a-highway-star.
1972 kom Berlin med Lou Reed. Arty farty-romantisk rock blir inte mer högdramatisk och skönt storvulen än så här. Vilka rockare umgicks med Andy Warhol? De som förstod att rock kunde vara konst. Skrovla med i Men of good fortune/never cause empires to fall. While men of poor beginnings/never do anything at all. Poetry, pure poetry, mina vänner.
1972 kom Genesis live. Alla som ville höra The Knife, och vi var många, fick höra den igen. Och Peter Gabriel säger i introduktionen "That...was an unacompanied bass pedal sound off from Michael Rutherford...This is The Knife." Magic. Just denna kniv som förekommer redan på LP:n Trespass har jag sedan återanvänt som ett bokomslag till eposet "Liket i balansräknigen". Snacka om klassiskt.
1972 kom även Pictures at an Exhibition av Emerson, Lake and Palmer. Jammen jag vet att de var überpretentiösa. Jammen jag vet att de inte gjorde nån annan helgjuten platta. Men detta är rena drogen. Ingångsplatta till all klassisk musik över huvud taget. Segla på Greg Lakes röst. I carry the dust/of a journey/that cannot be shaken away. (Och lyssna på Nutrocker innan Robban Wells massakrerade den. Det behövs faktiskt en halvtimma klassiskt och högstämt innan den blir riktigt kul. Men då!)
1973 kom For your Pleasure såväl som Stranded med Roxy Music. Snyggaste omslagsdamerna nånsin, oomtvistat. Bryan Ferry at his early peak. Rock'n'roll som i Editions of you. Eller: Here as I sit at the Senti Café/thinking of you/I remember/all those moments/lost in wonder/that we'll never/find again. A song for Europe, Romance. Cocktails. Tillochmed groupiesarna tyckte att Bryan var en gentleman.
1973 kom Over-Nite Sensation med Frank Zappa. Hur galet bra kan det bli? Jo, som i Dinah-Moe Humm: I don't know where she was coming from/but I just met a lady called Dinah-Moe Humm...och lite senare, när han slagit vad med henne om att han minsann skulle kunna få henne att komma: I hoked and I poked til my wrist got numb/and applied rotation on her sugarplum. Skruvat får liksom en helt ny innebörd här, som dessutom är musikaliskt helt crazy cool.
1973 kom Band on the run med Wings. Om någon hade trott att Pålle gjort sitt så visade han här alla framfötter som finns. Jet, I can always remember their funny faces.
1973 släppte Elton John Goodbye Yellow Brick Road. Hur bräcker man titellåtens rader So, Goodbye Yellow Brick Road/where the dogs of society howl/you can't plant me in your penthouse/I'm going back to my plough/Back to the howlin' old owl in the woods/huntin' and hauntin' back toad...Jo, med en radda nästan lika bra låtar som till slut blir ett dubbelalbum. Det blev helt enkelt inte mycket kvar till karlns fortsatta karriär.
1973 kom Selling England by the Pound med Genesis. Gabriel inleder: Can you tell me where my country lies?/said the unifaun to his true love's eyes. Och sen rycker det loss. Senare blev bandet bara en blek kopia av sig självt. Ja, faktiskt även Lamb lies down.
1974 kom Kimono my house med Sparks. Snacka om genialiskt. Det dunkar på i djurparken från inledningsspåret och framåt: She-time, is you and me-time/the mammals are your favorite type and though you want her tonight/Heartbeat, increasing heartbeat/You hear the thunder of stampeding rhinos/elephants and tacky tigers.
This town ain't big enough for the both of us. Här borde det göras covers. Om det går.
1974 kom Queen II. Freddie Mercury innan han blev lat utan fortfarande jagade pojkar i smyg med oemotståndlig rock. Trollen samlas i den våldsamma Ogre Battle, eller i singeln Seven Seas of Rhye. Hear me all you peers and prrivy counsellors/I stand before you naked to the eyes/I will destroy any man who dares abuse my trust. Bring before me what is mine!
1974 kom Autobahn med Kraftwerk. Tyskland, mina vänner, består för oss av motorväg vilket dessa galningar så tydligt beskrev: Wir fahr'n fahr'n fahr'n auf der Autobahn/Brum brum brum. Monoton minimalism with a purpose, därför ständigt citerat, kopierat, samplat men aldrig överträffat i sin genre. Undra på att Florian Schneider gick över till racercykling.
Nuff said.
Eller också finns en alternativ (och kanske lite roligare) sanning: det har aldrig, niemals, jamais, gjorts så bra musik som mellan 1972 och 1975. Varken förr eller senare! Massor av artister peakade redan här, oerhört tidigt i sin karriär.
Här är bevisföringen, och betänk att alla citat är tagna direkt ur huvet (så somliga är sannolikt helt kokkobello):
1972 kom Ziggy Stardust med David Bowie. Den som har övergångarna mellan låtarna på denna platta tungt planterade i ryggraden kan inte gå ordentligt men ler oavbrutet. Wham bam thank you mam. Lyssna på covern av titellåten med Walking Posterboys (mitt band).
1972 kom Close to the edge med Yes. Vi som gillar långa låtar har här hittat det ultimata formatet inklusive fågelsång och flageoletter. Close to the edge, round by the river. Det blir min själ inte bättre nånstans. Fast det finns ju andra genrer såsom livehårdrock:
1972 kom Made in Japan av Deep Purple. Den bluesbaserade hårdrocken kulminerade redan här, även om Zeppelin visserligen forsatte hålla fanan högt. Men enligt min mening kan inte tung rock bli bättre än med Jon Lord och Ian Gillan i högform. Sweet Child in Time. You'll see the line. I'm a-highway-star.
1972 kom Berlin med Lou Reed. Arty farty-romantisk rock blir inte mer högdramatisk och skönt storvulen än så här. Vilka rockare umgicks med Andy Warhol? De som förstod att rock kunde vara konst. Skrovla med i Men of good fortune/never cause empires to fall. While men of poor beginnings/never do anything at all. Poetry, pure poetry, mina vänner.
1972 kom Genesis live. Alla som ville höra The Knife, och vi var många, fick höra den igen. Och Peter Gabriel säger i introduktionen "That...was an unacompanied bass pedal sound off from Michael Rutherford...This is The Knife." Magic. Just denna kniv som förekommer redan på LP:n Trespass har jag sedan återanvänt som ett bokomslag till eposet "Liket i balansräknigen". Snacka om klassiskt.
1972 kom även Pictures at an Exhibition av Emerson, Lake and Palmer. Jammen jag vet att de var überpretentiösa. Jammen jag vet att de inte gjorde nån annan helgjuten platta. Men detta är rena drogen. Ingångsplatta till all klassisk musik över huvud taget. Segla på Greg Lakes röst. I carry the dust/of a journey/that cannot be shaken away. (Och lyssna på Nutrocker innan Robban Wells massakrerade den. Det behövs faktiskt en halvtimma klassiskt och högstämt innan den blir riktigt kul. Men då!)
1973 kom For your Pleasure såväl som Stranded med Roxy Music. Snyggaste omslagsdamerna nånsin, oomtvistat. Bryan Ferry at his early peak. Rock'n'roll som i Editions of you. Eller: Here as I sit at the Senti Café/thinking of you/I remember/all those moments/lost in wonder/that we'll never/find again. A song for Europe, Romance. Cocktails. Tillochmed groupiesarna tyckte att Bryan var en gentleman.
1973 kom Over-Nite Sensation med Frank Zappa. Hur galet bra kan det bli? Jo, som i Dinah-Moe Humm: I don't know where she was coming from/but I just met a lady called Dinah-Moe Humm...och lite senare, när han slagit vad med henne om att han minsann skulle kunna få henne att komma: I hoked and I poked til my wrist got numb/and applied rotation on her sugarplum. Skruvat får liksom en helt ny innebörd här, som dessutom är musikaliskt helt crazy cool.
1973 kom Band on the run med Wings. Om någon hade trott att Pålle gjort sitt så visade han här alla framfötter som finns. Jet, I can always remember their funny faces.
1973 släppte Elton John Goodbye Yellow Brick Road. Hur bräcker man titellåtens rader So, Goodbye Yellow Brick Road/where the dogs of society howl/you can't plant me in your penthouse/I'm going back to my plough/Back to the howlin' old owl in the woods/huntin' and hauntin' back toad...Jo, med en radda nästan lika bra låtar som till slut blir ett dubbelalbum. Det blev helt enkelt inte mycket kvar till karlns fortsatta karriär.
1973 kom Selling England by the Pound med Genesis. Gabriel inleder: Can you tell me where my country lies?/said the unifaun to his true love's eyes. Och sen rycker det loss. Senare blev bandet bara en blek kopia av sig självt. Ja, faktiskt även Lamb lies down.
1974 kom Kimono my house med Sparks. Snacka om genialiskt. Det dunkar på i djurparken från inledningsspåret och framåt: She-time, is you and me-time/the mammals are your favorite type and though you want her tonight/Heartbeat, increasing heartbeat/You hear the thunder of stampeding rhinos/elephants and tacky tigers.
This town ain't big enough for the both of us. Här borde det göras covers. Om det går.
1974 kom Queen II. Freddie Mercury innan han blev lat utan fortfarande jagade pojkar i smyg med oemotståndlig rock. Trollen samlas i den våldsamma Ogre Battle, eller i singeln Seven Seas of Rhye. Hear me all you peers and prrivy counsellors/I stand before you naked to the eyes/I will destroy any man who dares abuse my trust. Bring before me what is mine!
1974 kom Autobahn med Kraftwerk. Tyskland, mina vänner, består för oss av motorväg vilket dessa galningar så tydligt beskrev: Wir fahr'n fahr'n fahr'n auf der Autobahn/Brum brum brum. Monoton minimalism with a purpose, därför ständigt citerat, kopierat, samplat men aldrig överträffat i sin genre. Undra på att Florian Schneider gick över till racercykling.
Nuff said.
lördag, oktober 10, 2009
Mums på Malta
Om du är hungrig på Malta finns naturligtvis gott om goda alternativ. Kaningryta? En specialitet...
Men en ö mitt i Medelhavet måste ju först och främst ha riktigt goda skaldjur och fisk. En lämplig hållplats för detta är nöjes- och restaurangkvarteren i St Julians, som ligger alldeles intill Sliema som ligger alldeles intill Valletta, huvudstaden. Så nu vet du. Vid gamla hamnen i St Julians ligger en rad goda restauranger, det vet jag eftersom jag ett tag på 90-talet besökte Malta ganska flitigt.
Jag provade denna gång på rekommendation La Dolce Vita, (www.ladolcevita.com.mt) ett ställe där man (se bilden ovan och videon nedan) har alldeles utmärkt utsikt över den gamla hamnen. Eftersom det var 26 grader i luften nu i oktober passade det utmärkt att sitta på balkongen. Började med musslor i peppar, en riktigt schysst halvflaska sancerre till detta, fortsatte med en utmärkt scaloppine al marsala med ett glas nero d'avola och avslutade in style med en tiramisu med ett glas sicilianskt sött.
Strax nedanför Hilton där jag bodde låg Zeri's (www.zerisrestaurant.com), där chef patron Mark Zerafa har skapat ett modernt upmarket bistroalternativ med färsk fisk och skaldjur (alla bra restauranger på Malta har sin egen husfiskare som förser dem med godsaker) som främsta dragplåster. Började med en blandning av musslor, räkor (stora!) och kammusslor i koncentrerad vindekokt, fortsatte med red snapper och medelhavsvarianten av mahi-mahi (har glömt vad den heter). Allt var helt perfekt. Till detta en högst passabel maltesisk chardonnay, Isis från Meridiana. Avslutade med vininkokta persikor och vaniljglass.
onsdag, oktober 07, 2009
Maltas bästa vin?
Under min tvådagarsvistelse på Malta har jag frågat ett antal människor vilket de anser vara öns bästa vin. Vinkyparen på finkrogen La Dolce Vita vid gamla hamnen i St Julians svarade Nexus, ett merlotvin från producenten Meridiana.
Martin, som nyligen gått ett par seriösa vinkurser, framhöll Cheval Franc, ett cabernet francbaserat vin med lite syrahinblandning från producenten Marsovin. Samma firma gör Marnisi, robust eklagrad cabernet sauvignon från ett särskilt område nära Marsaxlokk, rekommenderat av Kenneth som skjutsade mig ett par gånger under resan.
Alla tre vinerna fanns på flygplatsen och är vederbörligen inhandlade, så nu är det upplagt för grandios tävling.
Martin, som nyligen gått ett par seriösa vinkurser, framhöll Cheval Franc, ett cabernet francbaserat vin med lite syrahinblandning från producenten Marsovin. Samma firma gör Marnisi, robust eklagrad cabernet sauvignon från ett särskilt område nära Marsaxlokk, rekommenderat av Kenneth som skjutsade mig ett par gånger under resan.
Alla tre vinerna fanns på flygplatsen och är vederbörligen inhandlade, så nu är det upplagt för grandios tävling.
söndag, oktober 04, 2009
Skön bourgogne
Var på Munskänkarnas webmasterutbildning i helgen, och i sådana vänners lag blir det lätt så att man vill testa vad källaren kan erbjuda. I just detta fall var sagda källare belägen i Skåvsjöholm, ett högst rekommendabelt konferensställe strax norr om Sthlm.
Vi fick tillfälle att bese hyllorna, och det som kanske såg intressantast ut var en Nuits-St-Georges 1971 från Laroy som faktiskt var tillgänglig under tusenlappen.
Så vi salade helt enkelt, tio man och kvinnor, och sannerligen var det värt det:
Skön doft av multna löv, chark och islaywhisky. Bra frukt och spänst i smaken. Varför får man så sällan mogen bourgogne? Kan ha med priset att göra...
Vi fick tillfälle att bese hyllorna, och det som kanske såg intressantast ut var en Nuits-St-Georges 1971 från Laroy som faktiskt var tillgänglig under tusenlappen.
Så vi salade helt enkelt, tio man och kvinnor, och sannerligen var det värt det:
Skön doft av multna löv, chark och islaywhisky. Bra frukt och spänst i smaken. Varför får man så sällan mogen bourgogne? Kan ha med priset att göra...
onsdag, september 23, 2009
Silent man
Jag vaknade upp en morgon i oktober och kunde inte få fram ett enda ord.
Om jag inte kunde tala kunde jag ännu mindre sjunga.
I så fall en katastrof.
Jag väckte Kristin, som först inte fattade nånting utan bara såg irriterad ut. Jag kastade mig upp, sprang till skrivbordet, grep en tuschpenna och textade på baksidan av en obetald räkning: ”JAG KAN INTE PRATA!”. Först nu reagerade hon.
– Vad menar du, halsen kan väl inte bara lägga av utan förvarning.
Låt mig sova vidare, det går över fattar du väl, sa hon och vände på sig.
Vilken oerhörd likgiltighet.
Jag skakade om henne och grymtade tills hon förstod att det var allvar. Men vad kunde hon göra?
Doktorn jag träffde samma dag kunde inte ge mig något klart besked. Det var en man i sextioårsåldern som såg allvarligt bekymrad ut, för han hade påstod han aldrig haft ett liknande fall. Men det fanns specialister i Uppsala, lugnade han mig.
När han läste min lapp som sa ”Jag lever på min sång” så lade han sin hand på min och sa ”Jag förstår att du är upprörd, men gå hem och ta en whisky, för det hjälper i princip mot allting.”
Kristin var inte hemma när jag kom hem. Fattade hon inte vad jag behövde?
Jag nöjde mig inte med ett glas whisky. Flaskan, en single malt som knappt var påbörjad sen vår Mallorcasemester i juli, var så gott som slut innan Kristin till slut dök upp.
–Vad sa han, frågade hon. ”Uppsala” mimade jag ett par gånger.
Men hon såg bara ut som ett fån. ”Jag måste till Uppsala och bli undersökt”, skrev jag till slut.
Hon gick ut i köket och stekte ett par ägg. Så engagerad var hon. Jag halsade de sista dropparna i flaskan och gick och la mig. Sängen snurrade vildsint innan jag somnade.
Kristin och jag hade varit tillsammans i åtta månader, och jag antar att det som fascinerade mig mest med henne var att hon inte hade någon bild av vem jag var alls när vi träffades. Det här var ganska ovanligt med tanke på att jag synts i såväl dagstidningar som kändisblaskor, och det gjorde att hon behandlade mig annorlunda, mindre andaktsfullt, än mina forna flickvänner (de jag kommer ihåg). Vårt förhållande var inte – som de tidigare i raden – på mina villkor utan på hennes, något som gjorde mig till en bättre partner än i tidigare fall. Jag hade i princip aldrig uppvaktat nån tidigare, aldrig köpt blommor, aldrig tänkt ut spännande kärleksmåltider eller klätt upp mig för en tjejs skull.
*
Jag var i Uppsala i tre dagar. En rad läkare stoppade stora och små speglar ner i halsen på mig, jag blev röntgad och ultraljudad och fyllde i massor av olika frågeformulär. Jag hade doktorer som var gamla, unga, flertalet män men även kvinnor, svenskar och bangladeshare, någon från Estland. Men ingen av dem såg ut som om han eller hon förstod vad som verkligen var felet med mig. Det enda beskedet jag fick som jag verkligen kommer ihåg och kan återge var att det ”kunde vara en tillfällig förlamning, kanske chockinducerad”.
Vad jag visste hade jag inte fått nån chock på sistone, tvärtom hade mitt liv varit stillsammare och händelselösare än på länge: ingen turné, inget festande, inga konstiga små tabletter, utam mera nio till fem, tre mål mat om dagen, ett fast förhållande, teveserier på kvällen och tillochmed en diskussion om att skaffa barn med Kristin som jag visserligen hade tagit mig ur utan att ge några löften, men ändå. En svenssontillvaro helt enkelt. Kanske var jag överkänslig för sånt, men det kunde nog inte kallas chock.
När jag kom tillbaka från Uppsala var det tomt i lägenheten. Kristin svarade inte på sitt mobilnummer. Det var helskumt.
Efter tre dagar hörde jag hennes röst på min svarare. Hon sa att hon hade varit tvungen att åka hem till sin mamma i Virginia. Jag skulle inte vara orolig och hon räknade med att vara tillbaka inom en månad. En månad! Vi hade inte varit ifrån varandra mer än några dagar ända sen vi träffats. Varför var hon tvungen att ge sig av nu när jag behövde henne? Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra med hela situationen. Vad skulle jag säga till min manager, till skivbolaget, till musikerna? Varför hade jag inget annat att falla tillbaka på än musiken och sången? Jag hade ingen försäkring som jag kände till, inga besparingar utom lägenheten. Vad jag hade haft var Kristin och min röst. Nu hade jag inte nåt alls.
Jag gick till datorn och började maila. ”Tar ledigt fyra veckor till” skrev jag till Per, managern. ”Meddela de andra” la jag till. Jag tryckte på send-knappen och drog på mig ett par jeans. Jag måste ut bara.
På Kulturbolaget var det fullt med folk. Jag drack tre öl och åt en tallrik sushi som jag beställde genom att peka på menyn. Jag la pengar på bordet, brydde mig inte om att det var sextio kronor i dricks och gick ut på gatan. Vad fan skulle jag göra?
På Tahonga drack jag två paraplydrinkar, fortfarande beställde jag genom att peka. Behövde inte betala eftersom det var vännen Arjan som stod i baren. Han undrade inte över varför jag inte pratade med honom, volymen var så hög så det gick inte i alla fall. Jag gick ut igen. Eftersom jag inte var mogen att gå och lägga mig vankade jag i riktning mot Slagthuset, diskoteket som inte stängde förrän fem på morgonen. Jag var lite dragen men mest deprimerad.
Så det var bäst att fylla på. På Slagthuset drack jag tre öl och tre GT. Folk började bli klart suddiga i konturerna, men jag märkte att det hjälpte mig att dansa, jag kom ur den negativa sinnesstämningen och kände mig plötsligt lite bättre. Av någon anledning spelade DJ:n Just like a woman med Bob Dylan, jag var nästan ensam på dansgolvet, tonerna sände rysningar genom min ryggrad, jag blundade och tänkte: Jag skiter väl i Kristin! Bomullsfält, hästar, hennes gamla mamma, Kentucky Fried Chicken, John Cougar Mellencamp och dammiga amerikanska grusvägar och fan och hans moster. Om hon verkligen älskade mig skulle hon inte sticka så där. Nej, tjejer går inte att lita på, tydligen inte ens dom som skiter i att jag har gjort två epokgörande skivor som det stod i Expressen härom månaden.
Musiken, vibrerandet runt omkring mig började bli det enda som kändes viktigt. Jag dansade vidare och vidare, osäkert hur länge, men jag mådde lite illa trots allt, så jag behövde luft.
När jag kom ut i den kyliga natten som luktade lastbilsavgaser och regn kände jag att det kanske var mat som saknades. Sushi är inte mat. Jag tog en minitaxi till Stippes för 67 kronor. Chauffören var kroat och malde på om Davor Zukers vänsterfot. Jag gav ingen dricks. Zuker är en föredetting. Men jag, jag är epokgörande. Jag klämde en ungersk flottfriterad, med ajvar och mos. Inne på Stippes var det som vanligt en uteliggare i smutsig lammskinnspäls som satt och drack gratiskaffe och yrade. Kanske ett öde att se fram emot, köra runt en kundvagn med mina påsar och höra folk viska bakom mig att ”han var visst väldigt duktig på sin tid”.
Jag var ordentligt full för första gången på säkert två månader. Vet inte hur jag tog mig hem.
*
Hörde inget av Kristin.
Ville inte kolla min mail, eftersom jag kunde förutse att den skulle innehålla oönskade meddelanden från en massa människor. Lyssnade inte av svararen heller, satte inte ens på den längre.
Drömde om att jag satt i ett jetplan, drack calvados och tittade på när piloten försökte ta oss under kraftledningar, genom trånga grå raviner och gå ner för landning hundra meter framför en bergvägg. Vaknade precis när vi var på väg in i graniten i trehundra km i timmen. Gick upp och drack ett glas vatten.
Dagarna gick. I början lyssnade jag en del på musik, Lloyd Cole framför allt, men det gjorde mig mest ledsen och fick mig att tänka på att det kanske inte skulle bli mer musik i mitt liv.
*
På bankkontot fanns i alla fall ett par tusen så att jag kunde ta en charterresa. Igen. Jag chansbokade och hamnade på Kreta. Det var varmt fast det var sent på hösten, och det var mycket lättare att göra ingenting där än hemma. Skrev ett par vykort men postade dem inte. Njöt av att Kristin inte skulle kunna få tag på mig ens om hon ville – jag hade lämnat mobilen hemma. Jag satt på den småunkna tavernan i samma kvarter som hotellet, det var jag och några gubbar i sextioårsåldern. Jag drack ouzo och skålade med dem genom att lyfta glaset till ögonhöjd. De kom över, bjöd mig på nåt rävgiftliknande fast gott och tittade nyfiket för att se om jag skulle klara av det. Inga problem. I’m the man.
– Jag vet vem du är. Du heter Henrik, sa en kvinnlig röst bakom mig. Jag vände mig om och såg en typiskt svensk tjej, nånstans mellan tjugo och tretti, vitt linne, nån halmhatt som såg ganska personlig ut och badskor. Jag drog ut den trasiga korgstolen bredvid mig och erbjöd henne att sätta sig ner.
Vi tog ett glas tillsammans. Av naturliga skäl kunde jag inte konversera direkt, så jag lyssnade mest, grymtade, log och skrattade till på lämpliga ställen bäst det gick. Hon berättade obekymrat om sig själv. Hon läste till tandläkare (det hade jag aldrig kunnat föreställa mig) kom från Lysekil eller Grebbestad, eller Smögen kanske, ganska obetalbar göteborgska var det i alla fall. Hon var jävligt underhållande så tiden gick och plötsligt var hon borta, precis när jag hade börjat fundera på hur jag skulle kunna få till det så att vi kunde ses igen.
Hela veckan gick utan att jag såg henne igen. Stavros i receptionen på hotellet kunde hygglig svenska. Trots att han hela tiden försäkrade att han kunde fixa det mesta via sitt kontaktnät på orten lyckades han ändå inte ta reda på var den här damen fanns, fast jag beskrev henne i detalj och erbjöd honom varenda drachma jag hade i plånboken, nåt som han värdigt avböjde. Jag fick hempressad juice som kom från hans systers apelsinlundar istället men det var ju inte riktigt samma sak. Sista dagen steg jag aldrig upp ur hotellsängen, låg och lyssnade på Cohen i hörlurar, rörde mig inte förrän hotellstäderskan KRÄVDE tillgång till rummet.
Hemma igen så förstod jag att jag måste meddela vad som hänt till alla som behövde veta. Min syster fick ett brev – ”din brorsa H. har blivit stum” etc. – hon ringde direkt och ställde frågor i trettio sekunder innan hon insåg att jag faktiskt inte kunde svara henne.
Nästa pilsner: min manager Per såg helt tagen ut när jag kom förbi hans kontor och efter en snabb slentrianmässig omfamning lämnade över en lapp som förklarade vad som hänt. Han skakade oavbrutet på huvudet, lovade undersöka både försäkringar och var det fanns specialister utomlands. Det får kosta vad det vill, Henrik, sa han men jag såg hur han för sitt inre såg många sköna sedlar flyga iväg. Han är en riktig manager, pengadriven som ingen annan jag känner, inklusive mig själv.
*
Det kom brev från Kajsa, jag läste det en gång och brände det. Minns inte längre vad som stod i det. Bygones are bygones.
Tidningarna hade fått reda på vad som hade hänt. Jag fick erbjudanden om intervjuer (ha!), men det enda jag nappade på för fansens skull var en chatt på Aftonbladet.se. Otroligt meningslöst, kunde ju bara diskutera antika saker jag hade gjort, inte vad jag tänkte göra eftersom jag utan min röst inte kunde tänka framåt på någonting.
En terapeut på sjukhuset dit jag gick och gjorde återkommande kontroller undrade om jag hade funderat på att bli översättare. Översättare! Vilken jerk.
Kristin hörde av sig till sist:
”Henrik,
Kanske borde jag ha kontaktat dig tidigare, men jag behövde tid att tänka. Du förstår det nog inte själv ännu, men jag tror att detta kanske var det bästa som kunde hända dig. Ditt liv har bara rullat på, du har haft musiken och dina känslor och du har fungerat som en dockmakare där bandet, fansen och även jag har varit dina marionetter. Du har inte behövt sätta upp mål, inte funderat över vad du egentligen vill och vad andra kan kräva av dig. Allt har bara kommit till dig.
Det kommer att bli annorlunda nu…det är vad jag ville säga dig, och jag tror inte jag ska vara en del av det. Det är slut mellan oss, men det har det varit länge.
(Det har nog alltid varit över egentligen, redan från när det började.)
Jag vet inte hur du tar detta. Jag vet inte så mycket om dig alls. Om du vill får du gärna skriva till mig, jag stannar här tills vidare. Tro inte att jag inte känner något, jag har en stor ömhet för dig, men du måste gå vidare. Hoppas du finner en väg som leder nånstans.
Kramar,
Kristin”
Först nu när jag förlorat min röst var hon helt öppen mot mig. Jag är medveten om att jag är lite av en kontrollfreak, men jag trodde inte Kristin hade lidit av det så uppenbart som det verkade nu.
”Jag måste få tag i min bohuslänska tandläkare, hon ska frälsa mig. Om hon tittar mig i munnen kan hon förmodligen se vad som saknas”, tänkte jag. Sedan satte jag på en skiva, Mellon Collie med Smashing Pumpkins, så högt det gick. Det sved i öronen, och i ögonen.
Åtta månader senare fick jag tag i tandläkaren. Hon sa att jag såg helt normal ut i svalget. Jag sa tack, det första ord jag lyckats artikulera på nästan ett helt år.
*
Så här är det nu: jag har läst fler böcker under det här året än i hela mitt liv tidigare. Jag har också lyssnat på fler människor än tidigare. Jag har lärt mig nya saker om mig själv. Jag tror inte längre att min tandläkare ska frälsa mig. Men vi har roligt tillsammans. Hon trivs med att prata mycket, och eftersom hon är rätt klok klarar jag av att lyssna på henne. Oftast.
Drömmen om flygplanet kom tillbaka ett antal gånger, men nu har jag inte haft den på flera månader.
Annars innehåller världen fortfarande rätt många jerks. Och jag tycker fortfarande att Kristin gjorde fel som bara stack till USA sådär. Nån gång ska jag tala om det för henne.
Jag har bränt upp klippet ur Expressen. Allt epokgörande är slut. Per jobbar med andra, bandet är upplöst och utspritt. Jag kan prata igen men känner inte för att sjunga mer. Tror jag.
Även om jag inte är lycklig hela tiden så är jag nog gladare än förr. I’m the lucky man. Faktiskt. Vet inte hur länge det varar. Men det är som om silence is golden.
Om jag inte kunde tala kunde jag ännu mindre sjunga.
I så fall en katastrof.
Jag väckte Kristin, som först inte fattade nånting utan bara såg irriterad ut. Jag kastade mig upp, sprang till skrivbordet, grep en tuschpenna och textade på baksidan av en obetald räkning: ”JAG KAN INTE PRATA!”. Först nu reagerade hon.
– Vad menar du, halsen kan väl inte bara lägga av utan förvarning.
Låt mig sova vidare, det går över fattar du väl, sa hon och vände på sig.
Vilken oerhörd likgiltighet.
Jag skakade om henne och grymtade tills hon förstod att det var allvar. Men vad kunde hon göra?
Doktorn jag träffde samma dag kunde inte ge mig något klart besked. Det var en man i sextioårsåldern som såg allvarligt bekymrad ut, för han hade påstod han aldrig haft ett liknande fall. Men det fanns specialister i Uppsala, lugnade han mig.
När han läste min lapp som sa ”Jag lever på min sång” så lade han sin hand på min och sa ”Jag förstår att du är upprörd, men gå hem och ta en whisky, för det hjälper i princip mot allting.”
Kristin var inte hemma när jag kom hem. Fattade hon inte vad jag behövde?
Jag nöjde mig inte med ett glas whisky. Flaskan, en single malt som knappt var påbörjad sen vår Mallorcasemester i juli, var så gott som slut innan Kristin till slut dök upp.
–Vad sa han, frågade hon. ”Uppsala” mimade jag ett par gånger.
Men hon såg bara ut som ett fån. ”Jag måste till Uppsala och bli undersökt”, skrev jag till slut.
Hon gick ut i köket och stekte ett par ägg. Så engagerad var hon. Jag halsade de sista dropparna i flaskan och gick och la mig. Sängen snurrade vildsint innan jag somnade.
Kristin och jag hade varit tillsammans i åtta månader, och jag antar att det som fascinerade mig mest med henne var att hon inte hade någon bild av vem jag var alls när vi träffades. Det här var ganska ovanligt med tanke på att jag synts i såväl dagstidningar som kändisblaskor, och det gjorde att hon behandlade mig annorlunda, mindre andaktsfullt, än mina forna flickvänner (de jag kommer ihåg). Vårt förhållande var inte – som de tidigare i raden – på mina villkor utan på hennes, något som gjorde mig till en bättre partner än i tidigare fall. Jag hade i princip aldrig uppvaktat nån tidigare, aldrig köpt blommor, aldrig tänkt ut spännande kärleksmåltider eller klätt upp mig för en tjejs skull.
*
Jag var i Uppsala i tre dagar. En rad läkare stoppade stora och små speglar ner i halsen på mig, jag blev röntgad och ultraljudad och fyllde i massor av olika frågeformulär. Jag hade doktorer som var gamla, unga, flertalet män men även kvinnor, svenskar och bangladeshare, någon från Estland. Men ingen av dem såg ut som om han eller hon förstod vad som verkligen var felet med mig. Det enda beskedet jag fick som jag verkligen kommer ihåg och kan återge var att det ”kunde vara en tillfällig förlamning, kanske chockinducerad”.
Vad jag visste hade jag inte fått nån chock på sistone, tvärtom hade mitt liv varit stillsammare och händelselösare än på länge: ingen turné, inget festande, inga konstiga små tabletter, utam mera nio till fem, tre mål mat om dagen, ett fast förhållande, teveserier på kvällen och tillochmed en diskussion om att skaffa barn med Kristin som jag visserligen hade tagit mig ur utan att ge några löften, men ändå. En svenssontillvaro helt enkelt. Kanske var jag överkänslig för sånt, men det kunde nog inte kallas chock.
När jag kom tillbaka från Uppsala var det tomt i lägenheten. Kristin svarade inte på sitt mobilnummer. Det var helskumt.
Efter tre dagar hörde jag hennes röst på min svarare. Hon sa att hon hade varit tvungen att åka hem till sin mamma i Virginia. Jag skulle inte vara orolig och hon räknade med att vara tillbaka inom en månad. En månad! Vi hade inte varit ifrån varandra mer än några dagar ända sen vi träffats. Varför var hon tvungen att ge sig av nu när jag behövde henne? Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra med hela situationen. Vad skulle jag säga till min manager, till skivbolaget, till musikerna? Varför hade jag inget annat att falla tillbaka på än musiken och sången? Jag hade ingen försäkring som jag kände till, inga besparingar utom lägenheten. Vad jag hade haft var Kristin och min röst. Nu hade jag inte nåt alls.
Jag gick till datorn och började maila. ”Tar ledigt fyra veckor till” skrev jag till Per, managern. ”Meddela de andra” la jag till. Jag tryckte på send-knappen och drog på mig ett par jeans. Jag måste ut bara.
På Kulturbolaget var det fullt med folk. Jag drack tre öl och åt en tallrik sushi som jag beställde genom att peka på menyn. Jag la pengar på bordet, brydde mig inte om att det var sextio kronor i dricks och gick ut på gatan. Vad fan skulle jag göra?
På Tahonga drack jag två paraplydrinkar, fortfarande beställde jag genom att peka. Behövde inte betala eftersom det var vännen Arjan som stod i baren. Han undrade inte över varför jag inte pratade med honom, volymen var så hög så det gick inte i alla fall. Jag gick ut igen. Eftersom jag inte var mogen att gå och lägga mig vankade jag i riktning mot Slagthuset, diskoteket som inte stängde förrän fem på morgonen. Jag var lite dragen men mest deprimerad.
Så det var bäst att fylla på. På Slagthuset drack jag tre öl och tre GT. Folk började bli klart suddiga i konturerna, men jag märkte att det hjälpte mig att dansa, jag kom ur den negativa sinnesstämningen och kände mig plötsligt lite bättre. Av någon anledning spelade DJ:n Just like a woman med Bob Dylan, jag var nästan ensam på dansgolvet, tonerna sände rysningar genom min ryggrad, jag blundade och tänkte: Jag skiter väl i Kristin! Bomullsfält, hästar, hennes gamla mamma, Kentucky Fried Chicken, John Cougar Mellencamp och dammiga amerikanska grusvägar och fan och hans moster. Om hon verkligen älskade mig skulle hon inte sticka så där. Nej, tjejer går inte att lita på, tydligen inte ens dom som skiter i att jag har gjort två epokgörande skivor som det stod i Expressen härom månaden.
Musiken, vibrerandet runt omkring mig började bli det enda som kändes viktigt. Jag dansade vidare och vidare, osäkert hur länge, men jag mådde lite illa trots allt, så jag behövde luft.
När jag kom ut i den kyliga natten som luktade lastbilsavgaser och regn kände jag att det kanske var mat som saknades. Sushi är inte mat. Jag tog en minitaxi till Stippes för 67 kronor. Chauffören var kroat och malde på om Davor Zukers vänsterfot. Jag gav ingen dricks. Zuker är en föredetting. Men jag, jag är epokgörande. Jag klämde en ungersk flottfriterad, med ajvar och mos. Inne på Stippes var det som vanligt en uteliggare i smutsig lammskinnspäls som satt och drack gratiskaffe och yrade. Kanske ett öde att se fram emot, köra runt en kundvagn med mina påsar och höra folk viska bakom mig att ”han var visst väldigt duktig på sin tid”.
Jag var ordentligt full för första gången på säkert två månader. Vet inte hur jag tog mig hem.
*
Hörde inget av Kristin.
Ville inte kolla min mail, eftersom jag kunde förutse att den skulle innehålla oönskade meddelanden från en massa människor. Lyssnade inte av svararen heller, satte inte ens på den längre.
Drömde om att jag satt i ett jetplan, drack calvados och tittade på när piloten försökte ta oss under kraftledningar, genom trånga grå raviner och gå ner för landning hundra meter framför en bergvägg. Vaknade precis när vi var på väg in i graniten i trehundra km i timmen. Gick upp och drack ett glas vatten.
Dagarna gick. I början lyssnade jag en del på musik, Lloyd Cole framför allt, men det gjorde mig mest ledsen och fick mig att tänka på att det kanske inte skulle bli mer musik i mitt liv.
*
På bankkontot fanns i alla fall ett par tusen så att jag kunde ta en charterresa. Igen. Jag chansbokade och hamnade på Kreta. Det var varmt fast det var sent på hösten, och det var mycket lättare att göra ingenting där än hemma. Skrev ett par vykort men postade dem inte. Njöt av att Kristin inte skulle kunna få tag på mig ens om hon ville – jag hade lämnat mobilen hemma. Jag satt på den småunkna tavernan i samma kvarter som hotellet, det var jag och några gubbar i sextioårsåldern. Jag drack ouzo och skålade med dem genom att lyfta glaset till ögonhöjd. De kom över, bjöd mig på nåt rävgiftliknande fast gott och tittade nyfiket för att se om jag skulle klara av det. Inga problem. I’m the man.
– Jag vet vem du är. Du heter Henrik, sa en kvinnlig röst bakom mig. Jag vände mig om och såg en typiskt svensk tjej, nånstans mellan tjugo och tretti, vitt linne, nån halmhatt som såg ganska personlig ut och badskor. Jag drog ut den trasiga korgstolen bredvid mig och erbjöd henne att sätta sig ner.
Vi tog ett glas tillsammans. Av naturliga skäl kunde jag inte konversera direkt, så jag lyssnade mest, grymtade, log och skrattade till på lämpliga ställen bäst det gick. Hon berättade obekymrat om sig själv. Hon läste till tandläkare (det hade jag aldrig kunnat föreställa mig) kom från Lysekil eller Grebbestad, eller Smögen kanske, ganska obetalbar göteborgska var det i alla fall. Hon var jävligt underhållande så tiden gick och plötsligt var hon borta, precis när jag hade börjat fundera på hur jag skulle kunna få till det så att vi kunde ses igen.
Hela veckan gick utan att jag såg henne igen. Stavros i receptionen på hotellet kunde hygglig svenska. Trots att han hela tiden försäkrade att han kunde fixa det mesta via sitt kontaktnät på orten lyckades han ändå inte ta reda på var den här damen fanns, fast jag beskrev henne i detalj och erbjöd honom varenda drachma jag hade i plånboken, nåt som han värdigt avböjde. Jag fick hempressad juice som kom från hans systers apelsinlundar istället men det var ju inte riktigt samma sak. Sista dagen steg jag aldrig upp ur hotellsängen, låg och lyssnade på Cohen i hörlurar, rörde mig inte förrän hotellstäderskan KRÄVDE tillgång till rummet.
Hemma igen så förstod jag att jag måste meddela vad som hänt till alla som behövde veta. Min syster fick ett brev – ”din brorsa H. har blivit stum” etc. – hon ringde direkt och ställde frågor i trettio sekunder innan hon insåg att jag faktiskt inte kunde svara henne.
Nästa pilsner: min manager Per såg helt tagen ut när jag kom förbi hans kontor och efter en snabb slentrianmässig omfamning lämnade över en lapp som förklarade vad som hänt. Han skakade oavbrutet på huvudet, lovade undersöka både försäkringar och var det fanns specialister utomlands. Det får kosta vad det vill, Henrik, sa han men jag såg hur han för sitt inre såg många sköna sedlar flyga iväg. Han är en riktig manager, pengadriven som ingen annan jag känner, inklusive mig själv.
*
Det kom brev från Kajsa, jag läste det en gång och brände det. Minns inte längre vad som stod i det. Bygones are bygones.
Tidningarna hade fått reda på vad som hade hänt. Jag fick erbjudanden om intervjuer (ha!), men det enda jag nappade på för fansens skull var en chatt på Aftonbladet.se. Otroligt meningslöst, kunde ju bara diskutera antika saker jag hade gjort, inte vad jag tänkte göra eftersom jag utan min röst inte kunde tänka framåt på någonting.
En terapeut på sjukhuset dit jag gick och gjorde återkommande kontroller undrade om jag hade funderat på att bli översättare. Översättare! Vilken jerk.
Kristin hörde av sig till sist:
”Henrik,
Kanske borde jag ha kontaktat dig tidigare, men jag behövde tid att tänka. Du förstår det nog inte själv ännu, men jag tror att detta kanske var det bästa som kunde hända dig. Ditt liv har bara rullat på, du har haft musiken och dina känslor och du har fungerat som en dockmakare där bandet, fansen och även jag har varit dina marionetter. Du har inte behövt sätta upp mål, inte funderat över vad du egentligen vill och vad andra kan kräva av dig. Allt har bara kommit till dig.
Det kommer att bli annorlunda nu…det är vad jag ville säga dig, och jag tror inte jag ska vara en del av det. Det är slut mellan oss, men det har det varit länge.
(Det har nog alltid varit över egentligen, redan från när det började.)
Jag vet inte hur du tar detta. Jag vet inte så mycket om dig alls. Om du vill får du gärna skriva till mig, jag stannar här tills vidare. Tro inte att jag inte känner något, jag har en stor ömhet för dig, men du måste gå vidare. Hoppas du finner en väg som leder nånstans.
Kramar,
Kristin”
Först nu när jag förlorat min röst var hon helt öppen mot mig. Jag är medveten om att jag är lite av en kontrollfreak, men jag trodde inte Kristin hade lidit av det så uppenbart som det verkade nu.
”Jag måste få tag i min bohuslänska tandläkare, hon ska frälsa mig. Om hon tittar mig i munnen kan hon förmodligen se vad som saknas”, tänkte jag. Sedan satte jag på en skiva, Mellon Collie med Smashing Pumpkins, så högt det gick. Det sved i öronen, och i ögonen.
Åtta månader senare fick jag tag i tandläkaren. Hon sa att jag såg helt normal ut i svalget. Jag sa tack, det första ord jag lyckats artikulera på nästan ett helt år.
*
Så här är det nu: jag har läst fler böcker under det här året än i hela mitt liv tidigare. Jag har också lyssnat på fler människor än tidigare. Jag har lärt mig nya saker om mig själv. Jag tror inte längre att min tandläkare ska frälsa mig. Men vi har roligt tillsammans. Hon trivs med att prata mycket, och eftersom hon är rätt klok klarar jag av att lyssna på henne. Oftast.
Drömmen om flygplanet kom tillbaka ett antal gånger, men nu har jag inte haft den på flera månader.
Annars innehåller världen fortfarande rätt många jerks. Och jag tycker fortfarande att Kristin gjorde fel som bara stack till USA sådär. Nån gång ska jag tala om det för henne.
Jag har bränt upp klippet ur Expressen. Allt epokgörande är slut. Per jobbar med andra, bandet är upplöst och utspritt. Jag kan prata igen men känner inte för att sjunga mer. Tror jag.
Även om jag inte är lycklig hela tiden så är jag nog gladare än förr. I’m the lucky man. Faktiskt. Vet inte hur länge det varar. Men det är som om silence is golden.
söndag, september 20, 2009
Vinlitteratur relevant för Trebetygsnivån hos Munskänkarna
(Detta är utkast till en vinlitteraturlista sammanställd för Trebetygskursen 2009-2010 i Malmösektionen av Rosman Jahja)
Allmänna verk
Hiort af Ornäs, Catarina, Munskänkarnas vinbok (2007, femte reviderade upplagan).
Munskänkarnas grundbok, trots vissa faktabrister ändå oundgänglig eftersom den speglar en syn på vinvärlden som fortfarande i allt väsentligt lever kvar i utbildningarna, även via kurskompendierna på ett-, druv- och tvåbetygsnivåerna. Även om Nya Världen sakta tagit sig in i den bilden är kunskapsbasen fortfarande Gamla Världen, och särskilt Frankrike.
Mölstad, Mikael, Nya stora vinskolan (2007, andra upplagan).
Det mest ambitiösa försöket att skriva en allomfattande vinskolbok som är upplagd för att fungera som kurslitteratur. Pedagogiken är mycket tydligare än i Munskänkarnas vinbok, och innehåller till och med vinrekommendationer för varje lektion samt instuderingsfrågor. Plus för tydlig översikt av vintillverkning.
Stevenson, Tom, Vin – Uppslagsboken över världens viner (2005).
Detta är den svenska översättningen av den fjärde upplagan av Sotheby’s Wine Encyclopedia. Tom Stevenson är en mycket personlig och extremt kunnig skribent, som inte tvekar att dela med sig av sina synpunkter på utvecklingen i vinvärlden. Ur underhållningssynvinkel det ledande översiktsverket, och med en tilltalande layout. Kanske det bästa verk som finns som försöker beskriva varje appellation, inklusive betyg?
Domine, André (red.), Vin.
Ett måsteverk på grund av sin omfattning, dessutom högst prisvärt. Denna geografiskt uppdelade globala översikt har en tysk syn på vinvärlden. Den är oerhört omfattande, och skribenterna är specialister på respektive område. Annorlunda producenturval vilket ibland har ett egenvärde.
Mölstad, Mikael, En värld av vin – den kompletta vinguiden (2005).
Uppslagsbok som förtjänar sin plats i samlingen, också för att den är gjord i Sverige. Producenturvalet kan diskuteras, men det kan det ju alltid. En slags databas i grunden, svårläst såsom litteratur, men Mölstad och co har definitivt gjort en pionjärinsats.
Johnson, Hugh, Hugh Johnson’s Wine Companion – the Encyclopedia of Wines, Vineyards and Winemakers (2003, femte upplagan).
Denna upplaga är “fully revised and updated by Steven Brook”. Hugh Johnson är naturligtvis en av vinvärldens riktigt stora auktoriteter. Detta verk skrevs ursprungligen för tjugo år sedan, och lider lite av detta, eftersom det har hänt så otroligt mycket under den tiden. Urvalet av producenter kan sannnerligen diskuteras, men om man bortser från allt detta finns ändå intressant kunskap och åsikter kvar att hämta.
Parker, Jr, Robert M., The world’s greatest wine estates – a modern perspective (2005).
Tycka vad man vill om världens mest inflytelserike vinskribent Robert Parker, och det gör ju de flesta, särskilt vi som fostrats i Munskänkarnas ganska Frankrikeinfluerade syn på världens viner. Man kan försöka avfärda Parker med att han är amerikan med deras inbyggda förkärlek för bombastiskt vin med alla mätare i topp, men man kan ju aldrig ta ifrån honom rätten att han är extremt kunnig, skriver bra och att till och med uppfinnaren av den 100-gradiga betygsskalan har reviderat och vidgat sin syn på världen. Den här boken innehåller hans personliga urval av världens bästa vinmakare och är en förtjusande amerikansk förlagsprodukt, genomarbetad och väldigt trevlig både att läsa och att använda som uppslagsverk över de främsta vingårdarna, inte bara enligt Parker utan enligt de flesta...
Uppslagsverk
Robinson, Jancis (ed.), The Oxford Companion to Wine (2006, tredje upplagan).
Vi måste ju alla ha ett rent alfabetiskt uppslagsverk när vi stöter på den där konstiga druvan eller regionen. Och då ska vi nog ha detta verk som Jancis Robinson håller ihop med specialskribenter på respektive område. Boken innehåller mer än småartiklar: geografiskt och historiskt en fantastisk källa att ösa ur. Kanske inte att sträckläsa, men ni vet hur uppslagsverk fungerar, när man skulle läsa om druvan Huxelrebe så hamnar man plötsligt i något intressant om Hunter Valley Zone...
Clarke, Oz, & Rand, Margaret, Druvan bakom vinet – din guide till världens druvsorter och de viner de frambringar (2001).
Denna boks engelska titel är Grapes and Wines. Bästa druvbaserade översikten över vinets historia och dagsläge, med de flesta av dagens druvsorter ordnade alfabetiskt, och större artiklar om de dominerande.
Atlaser
Clarke, Oz, Oz Clarkes nya vinatlas – världens viner och vinregioner (2004, andra reviderade svenska upplagan).
Heter Wine Atlas på engelska. Sannolikt det ledande atlasverket, personligt skrivet med riktigt bra kartor. En bok att hela tiden återkomma till helt enkelt.
Johnson, Hugh, & Robinson, Jancis, The World Atlas of Wine (2007, sjätte reviderade upplagan).
Ytterligare ett atlasverk som är grundligt och ger bra översikt. Kartorna är svåra att memorera i detta verk, alldeles för detaljerade med topografi etc. Men om det är detaljer man är ute efter är allt gott och väl. Och texterna är väl värda att läsa förstås.
Årsböcker
Johnson, Hugh, Hugh Johnson’s Pocket Wine Book 2010 (2009).
Denna årgång och alla föregående av detta verk är naturligtvis ett måste för den vinintresserade, eftersom den i sin blygsamma bärbara omfattning är den bästa översiktliga följeslagaren beträffande producenter och distrikt, användbar särskilt i internationella vinbutiker och på resor, men också för dess vinrekommendationer till olika maträtter, årgångsöversikten och lite nytt specialmaterial för varje ny årgång av boken.
Allmänna verk
Hiort af Ornäs, Catarina, Munskänkarnas vinbok (2007, femte reviderade upplagan).
Munskänkarnas grundbok, trots vissa faktabrister ändå oundgänglig eftersom den speglar en syn på vinvärlden som fortfarande i allt väsentligt lever kvar i utbildningarna, även via kurskompendierna på ett-, druv- och tvåbetygsnivåerna. Även om Nya Världen sakta tagit sig in i den bilden är kunskapsbasen fortfarande Gamla Världen, och särskilt Frankrike.
Mölstad, Mikael, Nya stora vinskolan (2007, andra upplagan).
Det mest ambitiösa försöket att skriva en allomfattande vinskolbok som är upplagd för att fungera som kurslitteratur. Pedagogiken är mycket tydligare än i Munskänkarnas vinbok, och innehåller till och med vinrekommendationer för varje lektion samt instuderingsfrågor. Plus för tydlig översikt av vintillverkning.
Stevenson, Tom, Vin – Uppslagsboken över världens viner (2005).
Detta är den svenska översättningen av den fjärde upplagan av Sotheby’s Wine Encyclopedia. Tom Stevenson är en mycket personlig och extremt kunnig skribent, som inte tvekar att dela med sig av sina synpunkter på utvecklingen i vinvärlden. Ur underhållningssynvinkel det ledande översiktsverket, och med en tilltalande layout. Kanske det bästa verk som finns som försöker beskriva varje appellation, inklusive betyg?
Domine, André (red.), Vin.
Ett måsteverk på grund av sin omfattning, dessutom högst prisvärt. Denna geografiskt uppdelade globala översikt har en tysk syn på vinvärlden. Den är oerhört omfattande, och skribenterna är specialister på respektive område. Annorlunda producenturval vilket ibland har ett egenvärde.
Mölstad, Mikael, En värld av vin – den kompletta vinguiden (2005).
Uppslagsbok som förtjänar sin plats i samlingen, också för att den är gjord i Sverige. Producenturvalet kan diskuteras, men det kan det ju alltid. En slags databas i grunden, svårläst såsom litteratur, men Mölstad och co har definitivt gjort en pionjärinsats.
Johnson, Hugh, Hugh Johnson’s Wine Companion – the Encyclopedia of Wines, Vineyards and Winemakers (2003, femte upplagan).
Denna upplaga är “fully revised and updated by Steven Brook”. Hugh Johnson är naturligtvis en av vinvärldens riktigt stora auktoriteter. Detta verk skrevs ursprungligen för tjugo år sedan, och lider lite av detta, eftersom det har hänt så otroligt mycket under den tiden. Urvalet av producenter kan sannnerligen diskuteras, men om man bortser från allt detta finns ändå intressant kunskap och åsikter kvar att hämta.
Parker, Jr, Robert M., The world’s greatest wine estates – a modern perspective (2005).
Tycka vad man vill om världens mest inflytelserike vinskribent Robert Parker, och det gör ju de flesta, särskilt vi som fostrats i Munskänkarnas ganska Frankrikeinfluerade syn på världens viner. Man kan försöka avfärda Parker med att han är amerikan med deras inbyggda förkärlek för bombastiskt vin med alla mätare i topp, men man kan ju aldrig ta ifrån honom rätten att han är extremt kunnig, skriver bra och att till och med uppfinnaren av den 100-gradiga betygsskalan har reviderat och vidgat sin syn på världen. Den här boken innehåller hans personliga urval av världens bästa vinmakare och är en förtjusande amerikansk förlagsprodukt, genomarbetad och väldigt trevlig både att läsa och att använda som uppslagsverk över de främsta vingårdarna, inte bara enligt Parker utan enligt de flesta...
Uppslagsverk
Robinson, Jancis (ed.), The Oxford Companion to Wine (2006, tredje upplagan).
Vi måste ju alla ha ett rent alfabetiskt uppslagsverk när vi stöter på den där konstiga druvan eller regionen. Och då ska vi nog ha detta verk som Jancis Robinson håller ihop med specialskribenter på respektive område. Boken innehåller mer än småartiklar: geografiskt och historiskt en fantastisk källa att ösa ur. Kanske inte att sträckläsa, men ni vet hur uppslagsverk fungerar, när man skulle läsa om druvan Huxelrebe så hamnar man plötsligt i något intressant om Hunter Valley Zone...
Clarke, Oz, & Rand, Margaret, Druvan bakom vinet – din guide till världens druvsorter och de viner de frambringar (2001).
Denna boks engelska titel är Grapes and Wines. Bästa druvbaserade översikten över vinets historia och dagsläge, med de flesta av dagens druvsorter ordnade alfabetiskt, och större artiklar om de dominerande.
Atlaser
Clarke, Oz, Oz Clarkes nya vinatlas – världens viner och vinregioner (2004, andra reviderade svenska upplagan).
Heter Wine Atlas på engelska. Sannolikt det ledande atlasverket, personligt skrivet med riktigt bra kartor. En bok att hela tiden återkomma till helt enkelt.
Johnson, Hugh, & Robinson, Jancis, The World Atlas of Wine (2007, sjätte reviderade upplagan).
Ytterligare ett atlasverk som är grundligt och ger bra översikt. Kartorna är svåra att memorera i detta verk, alldeles för detaljerade med topografi etc. Men om det är detaljer man är ute efter är allt gott och väl. Och texterna är väl värda att läsa förstås.
Årsböcker
Johnson, Hugh, Hugh Johnson’s Pocket Wine Book 2010 (2009).
Denna årgång och alla föregående av detta verk är naturligtvis ett måste för den vinintresserade, eftersom den i sin blygsamma bärbara omfattning är den bästa översiktliga följeslagaren beträffande producenter och distrikt, användbar särskilt i internationella vinbutiker och på resor, men också för dess vinrekommendationer till olika maträtter, årgångsöversikten och lite nytt specialmaterial för varje ny årgång av boken.
måndag, september 14, 2009
Födelsedagsmiddag 2009
Halstrad pilgrimsmussla med örtolja
Deutz Blanc des Blancs 1996
*
Toast Skagen
Müller-Catoir "Breumel in der Mauern" 2007
*
Lammfilé med vinbärssås
Cos D'Estournel 1985
*
Creme brulée med rabarberkompott
Moulin Touchais 1995
För övrigt kan jag bara be er kolla in bandet Momofoko från Malmö här, särskilt spårvagnsvideon...
http://www.myspace.com/momofoko
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
