Det är ju så att man präglas av den musik som gäller när man växer upp, eller hur? Det är väl så att åren mellan typ 12 och 15 är de som grundlägger ens musikaliska preferenser, nicht wahr?
Eller också finns en alternativ (och kanske lite roligare) sanning: det har aldrig, niemals, jamais, gjorts så bra musik som mellan 1972 och 1975. Varken förr eller senare! Massor av artister peakade redan här, oerhört tidigt i sin karriär.
Här är bevisföringen, och betänk att alla citat är tagna direkt ur huvet (så somliga är sannolikt helt kokkobello):
1972 kom Ziggy Stardust med David Bowie. Den som har övergångarna mellan låtarna på denna platta tungt planterade i ryggraden kan inte gå ordentligt men ler oavbrutet. Wham bam thank you mam. Lyssna på covern av titellåten med Walking Posterboys (mitt band).
1972 kom Close to the edge med Yes. Vi som gillar långa låtar har här hittat det ultimata formatet inklusive fågelsång och flageoletter. Close to the edge, round by the river. Det blir min själ inte bättre nånstans. Fast det finns ju andra genrer såsom livehårdrock:
1972 kom Made in Japan av Deep Purple. Den bluesbaserade hårdrocken kulminerade redan här, även om Zeppelin visserligen forsatte hålla fanan högt. Men enligt min mening kan inte tung rock bli bättre än med Jon Lord och Ian Gillan i högform. Sweet Child in Time. You'll see the line. I'm a-highway-star.
1972 kom Berlin med Lou Reed. Arty farty-romantisk rock blir inte mer högdramatisk och skönt storvulen än så här. Vilka rockare umgicks med Andy Warhol? De som förstod att rock kunde vara konst. Skrovla med i Men of good fortune/never cause empires to fall. While men of poor beginnings/never do anything at all. Poetry, pure poetry, mina vänner.
1972 kom Genesis live. Alla som ville höra The Knife, och vi var många, fick höra den igen. Och Peter Gabriel säger i introduktionen "That...was an unacompanied bass pedal sound off from Michael Rutherford...This is The Knife." Magic. Just denna kniv som förekommer redan på LP:n Trespass har jag sedan återanvänt som ett bokomslag till eposet "Liket i balansräknigen". Snacka om klassiskt.
1972 kom även Pictures at an Exhibition av Emerson, Lake and Palmer. Jammen jag vet att de var überpretentiösa. Jammen jag vet att de inte gjorde nån annan helgjuten platta. Men detta är rena drogen. Ingångsplatta till all klassisk musik över huvud taget. Segla på Greg Lakes röst. I carry the dust/of a journey/that cannot be shaken away. (Och lyssna på Nutrocker innan Robban Wells massakrerade den. Det behövs faktiskt en halvtimma klassiskt och högstämt innan den blir riktigt kul. Men då!)
1973 kom For your Pleasure såväl som Stranded med Roxy Music. Snyggaste omslagsdamerna nånsin, oomtvistat. Bryan Ferry at his early peak. Rock'n'roll som i Editions of you. Eller: Here as I sit at the Senti Café/thinking of you/I remember/all those moments/lost in wonder/that we'll never/find again. A song for Europe, Romance. Cocktails. Tillochmed groupiesarna tyckte att Bryan var en gentleman.
1973 kom Over-Nite Sensation med Frank Zappa. Hur galet bra kan det bli? Jo, som i Dinah-Moe Humm: I don't know where she was coming from/but I just met a lady called Dinah-Moe Humm...och lite senare, när han slagit vad med henne om att han minsann skulle kunna få henne att komma: I hoked and I poked til my wrist got numb/and applied rotation on her sugarplum. Skruvat får liksom en helt ny innebörd här, som dessutom är musikaliskt helt crazy cool.
1973 kom Band on the run med Wings. Om någon hade trott att Pålle gjort sitt så visade han här alla framfötter som finns. Jet, I can always remember their funny faces.
1973 släppte Elton John Goodbye Yellow Brick Road. Hur bräcker man titellåtens rader So, Goodbye Yellow Brick Road/where the dogs of society howl/you can't plant me in your penthouse/I'm going back to my plough/Back to the howlin' old owl in the woods/huntin' and hauntin' back toad...Jo, med en radda nästan lika bra låtar som till slut blir ett dubbelalbum. Det blev helt enkelt inte mycket kvar till karlns fortsatta karriär.
1973 kom Selling England by the Pound med Genesis. Gabriel inleder: Can you tell me where my country lies?/said the unifaun to his true love's eyes. Och sen rycker det loss. Senare blev bandet bara en blek kopia av sig självt. Ja, faktiskt även Lamb lies down.
1974 kom Kimono my house med Sparks. Snacka om genialiskt. Det dunkar på i djurparken från inledningsspåret och framåt: She-time, is you and me-time/the mammals are your favorite type and though you want her tonight/Heartbeat, increasing heartbeat/You hear the thunder of stampeding rhinos/elephants and tacky tigers.
This town ain't big enough for the both of us. Här borde det göras covers. Om det går.
1974 kom Queen II. Freddie Mercury innan han blev lat utan fortfarande jagade pojkar i smyg med oemotståndlig rock. Trollen samlas i den våldsamma Ogre Battle, eller i singeln Seven Seas of Rhye. Hear me all you peers and prrivy counsellors/I stand before you naked to the eyes/I will destroy any man who dares abuse my trust. Bring before me what is mine!
1974 kom Autobahn med Kraftwerk. Tyskland, mina vänner, består för oss av motorväg vilket dessa galningar så tydligt beskrev: Wir fahr'n fahr'n fahr'n auf der Autobahn/Brum brum brum. Monoton minimalism with a purpose, därför ständigt citerat, kopierat, samplat men aldrig överträffat i sin genre. Undra på att Florian Schneider gick över till racercykling.
Nuff said.
Eller också finns en alternativ (och kanske lite roligare) sanning: det har aldrig, niemals, jamais, gjorts så bra musik som mellan 1972 och 1975. Varken förr eller senare! Massor av artister peakade redan här, oerhört tidigt i sin karriär.
Här är bevisföringen, och betänk att alla citat är tagna direkt ur huvet (så somliga är sannolikt helt kokkobello):
1972 kom Ziggy Stardust med David Bowie. Den som har övergångarna mellan låtarna på denna platta tungt planterade i ryggraden kan inte gå ordentligt men ler oavbrutet. Wham bam thank you mam. Lyssna på covern av titellåten med Walking Posterboys (mitt band).
1972 kom Close to the edge med Yes. Vi som gillar långa låtar har här hittat det ultimata formatet inklusive fågelsång och flageoletter. Close to the edge, round by the river. Det blir min själ inte bättre nånstans. Fast det finns ju andra genrer såsom livehårdrock:
1972 kom Made in Japan av Deep Purple. Den bluesbaserade hårdrocken kulminerade redan här, även om Zeppelin visserligen forsatte hålla fanan högt. Men enligt min mening kan inte tung rock bli bättre än med Jon Lord och Ian Gillan i högform. Sweet Child in Time. You'll see the line. I'm a-highway-star.
1972 kom Berlin med Lou Reed. Arty farty-romantisk rock blir inte mer högdramatisk och skönt storvulen än så här. Vilka rockare umgicks med Andy Warhol? De som förstod att rock kunde vara konst. Skrovla med i Men of good fortune/never cause empires to fall. While men of poor beginnings/never do anything at all. Poetry, pure poetry, mina vänner.
1972 kom Genesis live. Alla som ville höra The Knife, och vi var många, fick höra den igen. Och Peter Gabriel säger i introduktionen "That...was an unacompanied bass pedal sound off from Michael Rutherford...This is The Knife." Magic. Just denna kniv som förekommer redan på LP:n Trespass har jag sedan återanvänt som ett bokomslag till eposet "Liket i balansräknigen". Snacka om klassiskt.
1972 kom även Pictures at an Exhibition av Emerson, Lake and Palmer. Jammen jag vet att de var überpretentiösa. Jammen jag vet att de inte gjorde nån annan helgjuten platta. Men detta är rena drogen. Ingångsplatta till all klassisk musik över huvud taget. Segla på Greg Lakes röst. I carry the dust/of a journey/that cannot be shaken away. (Och lyssna på Nutrocker innan Robban Wells massakrerade den. Det behövs faktiskt en halvtimma klassiskt och högstämt innan den blir riktigt kul. Men då!)
1973 kom For your Pleasure såväl som Stranded med Roxy Music. Snyggaste omslagsdamerna nånsin, oomtvistat. Bryan Ferry at his early peak. Rock'n'roll som i Editions of you. Eller: Here as I sit at the Senti Café/thinking of you/I remember/all those moments/lost in wonder/that we'll never/find again. A song for Europe, Romance. Cocktails. Tillochmed groupiesarna tyckte att Bryan var en gentleman.
1973 kom Over-Nite Sensation med Frank Zappa. Hur galet bra kan det bli? Jo, som i Dinah-Moe Humm: I don't know where she was coming from/but I just met a lady called Dinah-Moe Humm...och lite senare, när han slagit vad med henne om att han minsann skulle kunna få henne att komma: I hoked and I poked til my wrist got numb/and applied rotation on her sugarplum. Skruvat får liksom en helt ny innebörd här, som dessutom är musikaliskt helt crazy cool.
1973 kom Band on the run med Wings. Om någon hade trott att Pålle gjort sitt så visade han här alla framfötter som finns. Jet, I can always remember their funny faces.
1973 släppte Elton John Goodbye Yellow Brick Road. Hur bräcker man titellåtens rader So, Goodbye Yellow Brick Road/where the dogs of society howl/you can't plant me in your penthouse/I'm going back to my plough/Back to the howlin' old owl in the woods/huntin' and hauntin' back toad...Jo, med en radda nästan lika bra låtar som till slut blir ett dubbelalbum. Det blev helt enkelt inte mycket kvar till karlns fortsatta karriär.
1973 kom Selling England by the Pound med Genesis. Gabriel inleder: Can you tell me where my country lies?/said the unifaun to his true love's eyes. Och sen rycker det loss. Senare blev bandet bara en blek kopia av sig självt. Ja, faktiskt även Lamb lies down.
1974 kom Kimono my house med Sparks. Snacka om genialiskt. Det dunkar på i djurparken från inledningsspåret och framåt: She-time, is you and me-time/the mammals are your favorite type and though you want her tonight/Heartbeat, increasing heartbeat/You hear the thunder of stampeding rhinos/elephants and tacky tigers.
This town ain't big enough for the both of us. Här borde det göras covers. Om det går.
1974 kom Queen II. Freddie Mercury innan han blev lat utan fortfarande jagade pojkar i smyg med oemotståndlig rock. Trollen samlas i den våldsamma Ogre Battle, eller i singeln Seven Seas of Rhye. Hear me all you peers and prrivy counsellors/I stand before you naked to the eyes/I will destroy any man who dares abuse my trust. Bring before me what is mine!
1974 kom Autobahn med Kraftwerk. Tyskland, mina vänner, består för oss av motorväg vilket dessa galningar så tydligt beskrev: Wir fahr'n fahr'n fahr'n auf der Autobahn/Brum brum brum. Monoton minimalism with a purpose, därför ständigt citerat, kopierat, samplat men aldrig överträffat i sin genre. Undra på att Florian Schneider gick över till racercykling.
Nuff said.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar