Silent man

Jag vaknade upp en morgon i oktober och kunde inte få fram ett enda ord.

Om jag inte kunde tala kunde jag ännu mindre sjunga.

I så fall en katastrof.

Jag väckte Kristin, som först inte fattade nånting utan bara såg irriterad ut. Jag kastade mig upp, sprang till skrivbordet, grep en tuschpenna och textade på baksidan av en obetald räkning: ”JAG KAN INTE PRATA!”. Först nu reagerade hon.

– Vad menar du, halsen kan väl inte bara lägga av utan förvarning.
Låt mig sova vidare, det går över fattar du väl, sa hon och vände på sig.

Vilken oerhörd likgiltighet.

Jag skakade om henne och grymtade tills hon förstod att det var allvar. Men vad kunde hon göra?

Doktorn jag träffde samma dag kunde inte ge mig något klart besked. Det var en man i sextioårsåldern som såg allvarligt bekymrad ut, för han hade påstod han aldrig haft ett liknande fall. Men det fanns specialister i Uppsala, lugnade han mig.

När han läste min lapp som sa ”Jag lever på min sång” så lade han sin hand på min och sa ”Jag förstår att du är upprörd, men gå hem och ta en whisky, för det hjälper i princip mot allting.”

Kristin var inte hemma när jag kom hem. Fattade hon inte vad jag behövde?

Jag nöjde mig inte med ett glas whisky. Flaskan, en single malt som knappt var påbörjad sen vår Mallorcasemester i juli, var så gott som slut innan Kristin till slut dök upp.

–Vad sa han, frågade hon. ”Uppsala” mimade jag ett par gånger.
Men hon såg bara ut som ett fån. ”Jag måste till Uppsala och bli undersökt”, skrev jag till slut.

Hon gick ut i köket och stekte ett par ägg. Så engagerad var hon. Jag halsade de sista dropparna i flaskan och gick och la mig. Sängen snurrade vildsint innan jag somnade.

Kristin och jag hade varit tillsammans i åtta månader, och jag antar att det som fascinerade mig mest med henne var att hon inte hade någon bild av vem jag var alls när vi träffades. Det här var ganska ovanligt med tanke på att jag synts i såväl dagstidningar som kändisblaskor, och det gjorde att hon behandlade mig annorlunda, mindre andaktsfullt, än mina forna flickvänner (de jag kommer ihåg). Vårt förhållande var inte – som de tidigare i raden – på mina villkor utan på hennes, något som gjorde mig till en bättre partner än i tidigare fall. Jag hade i princip aldrig uppvaktat nån tidigare, aldrig köpt blommor, aldrig tänkt ut spännande kärleksmåltider eller klätt upp mig för en tjejs skull.
*

Jag var i Uppsala i tre dagar. En rad läkare stoppade stora och små speglar ner i halsen på mig, jag blev röntgad och ultraljudad och fyllde i massor av olika frågeformulär. Jag hade doktorer som var gamla, unga, flertalet män men även kvinnor, svenskar och bangladeshare, någon från Estland. Men ingen av dem såg ut som om han eller hon förstod vad som verkligen var felet med mig. Det enda beskedet jag fick som jag verkligen kommer ihåg och kan återge var att det ”kunde vara en tillfällig förlamning, kanske chockinducerad”.

Vad jag visste hade jag inte fått nån chock på sistone, tvärtom hade mitt liv varit stillsammare och händelselösare än på länge: ingen turné, inget festande, inga konstiga små tabletter, utam mera nio till fem, tre mål mat om dagen, ett fast förhållande, teveserier på kvällen och tillochmed en diskussion om att skaffa barn med Kristin som jag visserligen hade tagit mig ur utan att ge några löften, men ändå. En svenssontillvaro helt enkelt. Kanske var jag överkänslig för sånt, men det kunde nog inte kallas chock.

När jag kom tillbaka från Uppsala var det tomt i lägenheten. Kristin svarade inte på sitt mobilnummer. Det var helskumt.

Efter tre dagar hörde jag hennes röst på min svarare. Hon sa att hon hade varit tvungen att åka hem till sin mamma i Virginia. Jag skulle inte vara orolig och hon räknade med att vara tillbaka inom en månad. En månad! Vi hade inte varit ifrån varandra mer än några dagar ända sen vi träffats. Varför var hon tvungen att ge sig av nu när jag behövde henne? Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra med hela situationen. Vad skulle jag säga till min manager, till skivbolaget, till musikerna? Varför hade jag inget annat att falla tillbaka på än musiken och sången? Jag hade ingen försäkring som jag kände till, inga besparingar utom lägenheten. Vad jag hade haft var Kristin och min röst. Nu hade jag inte nåt alls.

Jag gick till datorn och började maila. ”Tar ledigt fyra veckor till” skrev jag till Per, managern. ”Meddela de andra” la jag till. Jag tryckte på send-knappen och drog på mig ett par jeans. Jag måste ut bara.

På Kulturbolaget var det fullt med folk. Jag drack tre öl och åt en tallrik sushi som jag beställde genom att peka på menyn. Jag la pengar på bordet, brydde mig inte om att det var sextio kronor i dricks och gick ut på gatan. Vad fan skulle jag göra?

På Tahonga drack jag två paraplydrinkar, fortfarande beställde jag genom att peka. Behövde inte betala eftersom det var vännen Arjan som stod i baren. Han undrade inte över varför jag inte pratade med honom, volymen var så hög så det gick inte i alla fall. Jag gick ut igen. Eftersom jag inte var mogen att gå och lägga mig vankade jag i riktning mot Slagthuset, diskoteket som inte stängde förrän fem på morgonen. Jag var lite dragen men mest deprimerad.

Så det var bäst att fylla på. På Slagthuset drack jag tre öl och tre GT. Folk började bli klart suddiga i konturerna, men jag märkte att det hjälpte mig att dansa, jag kom ur den negativa sinnesstämningen och kände mig plötsligt lite bättre. Av någon anledning spelade DJ:n Just like a woman med Bob Dylan, jag var nästan ensam på dansgolvet, tonerna sände rysningar genom min ryggrad, jag blundade och tänkte: Jag skiter väl i Kristin! Bomullsfält, hästar, hennes gamla mamma, Kentucky Fried Chicken, John Cougar Mellencamp och dammiga amerikanska grusvägar och fan och hans moster. Om hon verkligen älskade mig skulle hon inte sticka så där. Nej, tjejer går inte att lita på, tydligen inte ens dom som skiter i att jag har gjort två epokgörande skivor som det stod i Expressen härom månaden.

Musiken, vibrerandet runt omkring mig började bli det enda som kändes viktigt. Jag dansade vidare och vidare, osäkert hur länge, men jag mådde lite illa trots allt, så jag behövde luft.

När jag kom ut i den kyliga natten som luktade lastbilsavgaser och regn kände jag att det kanske var mat som saknades. Sushi är inte mat. Jag tog en minitaxi till Stippes för 67 kronor. Chauffören var kroat och malde på om Davor Zukers vänsterfot. Jag gav ingen dricks. Zuker är en föredetting. Men jag, jag är epokgörande. Jag klämde en ungersk flottfriterad, med ajvar och mos. Inne på Stippes var det som vanligt en uteliggare i smutsig lammskinnspäls som satt och drack gratiskaffe och yrade. Kanske ett öde att se fram emot, köra runt en kundvagn med mina påsar och höra folk viska bakom mig att ”han var visst väldigt duktig på sin tid”.

Jag var ordentligt full för första gången på säkert två månader. Vet inte hur jag tog mig hem.

*

Hörde inget av Kristin.

Ville inte kolla min mail, eftersom jag kunde förutse att den skulle innehålla oönskade meddelanden från en massa människor. Lyssnade inte av svararen heller, satte inte ens på den längre.

Drömde om att jag satt i ett jetplan, drack calvados och tittade på när piloten försökte ta oss under kraftledningar, genom trånga grå raviner och gå ner för landning hundra meter framför en bergvägg. Vaknade precis när vi var på väg in i graniten i trehundra km i timmen. Gick upp och drack ett glas vatten.

Dagarna gick. I början lyssnade jag en del på musik, Lloyd Cole framför allt, men det gjorde mig mest ledsen och fick mig att tänka på att det kanske inte skulle bli mer musik i mitt liv.
*

På bankkontot fanns i alla fall ett par tusen så att jag kunde ta en charterresa. Igen. Jag chansbokade och hamnade på Kreta. Det var varmt fast det var sent på hösten, och det var mycket lättare att göra ingenting där än hemma. Skrev ett par vykort men postade dem inte. Njöt av att Kristin inte skulle kunna få tag på mig ens om hon ville – jag hade lämnat mobilen hemma. Jag satt på den småunkna tavernan i samma kvarter som hotellet, det var jag och några gubbar i sextioårsåldern. Jag drack ouzo och skålade med dem genom att lyfta glaset till ögonhöjd. De kom över, bjöd mig på nåt rävgiftliknande fast gott och tittade nyfiket för att se om jag skulle klara av det. Inga problem. I’m the man.

– Jag vet vem du är. Du heter Henrik, sa en kvinnlig röst bakom mig. Jag vände mig om och såg en typiskt svensk tjej, nånstans mellan tjugo och tretti, vitt linne, nån halmhatt som såg ganska personlig ut och badskor. Jag drog ut den trasiga korgstolen bredvid mig och erbjöd henne att sätta sig ner.

Vi tog ett glas tillsammans. Av naturliga skäl kunde jag inte konversera direkt, så jag lyssnade mest, grymtade, log och skrattade till på lämpliga ställen bäst det gick. Hon berättade obekymrat om sig själv. Hon läste till tandläkare (det hade jag aldrig kunnat föreställa mig) kom från Lysekil eller Grebbestad, eller Smögen kanske, ganska obetalbar göteborgska var det i alla fall. Hon var jävligt underhållande så tiden gick och plötsligt var hon borta, precis när jag hade börjat fundera på hur jag skulle kunna få till det så att vi kunde ses igen.

Hela veckan gick utan att jag såg henne igen. Stavros i receptionen på hotellet kunde hygglig svenska. Trots att han hela tiden försäkrade att han kunde fixa det mesta via sitt kontaktnät på orten lyckades han ändå inte ta reda på var den här damen fanns, fast jag beskrev henne i detalj och erbjöd honom varenda drachma jag hade i plånboken, nåt som han värdigt avböjde. Jag fick hempressad juice som kom från hans systers apelsinlundar istället men det var ju inte riktigt samma sak. Sista dagen steg jag aldrig upp ur hotellsängen, låg och lyssnade på Cohen i hörlurar, rörde mig inte förrän hotellstäderskan KRÄVDE tillgång till rummet.

Hemma igen så förstod jag att jag måste meddela vad som hänt till alla som behövde veta. Min syster fick ett brev – ”din brorsa H. har blivit stum” etc. – hon ringde direkt och ställde frågor i trettio sekunder innan hon insåg att jag faktiskt inte kunde svara henne.

Nästa pilsner: min manager Per såg helt tagen ut när jag kom förbi hans kontor och efter en snabb slentrianmässig omfamning lämnade över en lapp som förklarade vad som hänt. Han skakade oavbrutet på huvudet, lovade undersöka både försäkringar och var det fanns specialister utomlands. Det får kosta vad det vill, Henrik, sa han men jag såg hur han för sitt inre såg många sköna sedlar flyga iväg. Han är en riktig manager, pengadriven som ingen annan jag känner, inklusive mig själv.

*
Det kom brev från Kajsa, jag läste det en gång och brände det. Minns inte längre vad som stod i det. Bygones are bygones.

Tidningarna hade fått reda på vad som hade hänt. Jag fick erbjudanden om intervjuer (ha!), men det enda jag nappade på för fansens skull var en chatt på Aftonbladet.se. Otroligt meningslöst, kunde ju bara diskutera antika saker jag hade gjort, inte vad jag tänkte göra eftersom jag utan min röst inte kunde tänka framåt på någonting.

En terapeut på sjukhuset dit jag gick och gjorde återkommande kontroller undrade om jag hade funderat på att bli översättare. Översättare! Vilken jerk.

Kristin hörde av sig till sist:

”Henrik,

Kanske borde jag ha kontaktat dig tidigare, men jag behövde tid att tänka. Du förstår det nog inte själv ännu, men jag tror att detta kanske var det bästa som kunde hända dig. Ditt liv har bara rullat på, du har haft musiken och dina känslor och du har fungerat som en dockmakare där bandet, fansen och även jag har varit dina marionetter. Du har inte behövt sätta upp mål, inte funderat över vad du egentligen vill och vad andra kan kräva av dig. Allt har bara kommit till dig.

Det kommer att bli annorlunda nu…det är vad jag ville säga dig, och jag tror inte jag ska vara en del av det. Det är slut mellan oss, men det har det varit länge.

(Det har nog alltid varit över egentligen, redan från när det började.)

Jag vet inte hur du tar detta. Jag vet inte så mycket om dig alls. Om du vill får du gärna skriva till mig, jag stannar här tills vidare. Tro inte att jag inte känner något, jag har en stor ömhet för dig, men du måste gå vidare. Hoppas du finner en väg som leder nånstans.

Kramar,

Kristin”

Först nu när jag förlorat min röst var hon helt öppen mot mig. Jag är medveten om att jag är lite av en kontrollfreak, men jag trodde inte Kristin hade lidit av det så uppenbart som det verkade nu.

”Jag måste få tag i min bohuslänska tandläkare, hon ska frälsa mig. Om hon tittar mig i munnen kan hon förmodligen se vad som saknas”, tänkte jag. Sedan satte jag på en skiva, Mellon Collie med Smashing Pumpkins, så högt det gick. Det sved i öronen, och i ögonen.

Åtta månader senare fick jag tag i tandläkaren. Hon sa att jag såg helt normal ut i svalget. Jag sa tack, det första ord jag lyckats artikulera på nästan ett helt år.

*

Så här är det nu: jag har läst fler böcker under det här året än i hela mitt liv tidigare. Jag har också lyssnat på fler människor än tidigare. Jag har lärt mig nya saker om mig själv. Jag tror inte längre att min tandläkare ska frälsa mig. Men vi har roligt tillsammans. Hon trivs med att prata mycket, och eftersom hon är rätt klok klarar jag av att lyssna på henne. Oftast.

Drömmen om flygplanet kom tillbaka ett antal gånger, men nu har jag inte haft den på flera månader.

Annars innehåller världen fortfarande rätt många jerks. Och jag tycker fortfarande att Kristin gjorde fel som bara stack till USA sådär. Nån gång ska jag tala om det för henne.

Jag har bränt upp klippet ur Expressen. Allt epokgörande är slut. Per jobbar med andra, bandet är upplöst och utspritt. Jag kan prata igen men känner inte för att sjunga mer. Tror jag.

Även om jag inte är lycklig hela tiden så är jag nog gladare än förr. I’m the lucky man. Faktiskt. Vet inte hur länge det varar. Men det är som om silence is golden.