tisdag, augusti 21, 2012

Träffande citat om Roxy Music

Citatet nedan ur Pitchforks recension av Roxy Musics samlingsbox är så bra att jag hade kunnat författa det själv:

"The superb mid-70s albums in particular-- For Your Pleasure, Stranded, Country Life and Siren-- are giddy, muscular displays, and vicious when they need to be. They're also Ferry's peak as a vocalist: by Stranded (also from '73) he'd found his voice but hadn't settled into the lounge lizard comfort zone, and was confident playing things staccato, mocking or sentimental. More importantly, his band had the same freedom to roam. If they lack the impertinent invention of the Eno years, these records are generous with opportunities for Roxy Music's lynchpins-- Phil Manzanera, Andy Mackay and Eddie Jobson-- to shine and stretch. When they reach full steam behind an inspired Ferry, on "The Thrill of It All", "Street Life" or "Mother of Pearl", it's the best, most exciting music the band created."


söndag, augusti 19, 2012

Cava och Mr A. Cohen

Lördagen, dvs. andra dagen av Malmöfestivalen 2012, ägnade vi åt att sampla några maträtter i utbudet, huvudsakligen Mrs Saigons majspannkaka med groddar, kyckling, koriander och fisksås som nog inte kan få mer än tre ryttare av oss, därefter ett par glas cava (Anna Codorniu Brut) på den aldrig tidigare bevistade cavabaren på Baltzarsgatan, ett helt OK hängställe.

Men huvudbegivenheten visade sig bli konserten med israeliske jazzbasisten Avi Cohen med band. Coola snubbar, Cohen själv hade man nog snarare tagit för en commandosoldat om man sett honom på gatan, de andra två för utbytesstudenter. I vit t-shirt gungspelade och trummade Cohen på sin bas med fladderfingrar i blandade kompositioner som sträckte sig från svensk folkton till spansk dito till Argentinasång till kubansk latinjazz. Det var inte så trångt som det kan vara på Stortorget, bara av godo, och det är det här som är så fint med Malmöfestivalen, man går ut och så snubblar man över nåt man aldrig hört som visar sig vara mästerligt. Viva Mr Cohen.

tisdag, juli 31, 2012

Mallorcatips - city och beach

När den svenska sommaren 2012 lyst alltför länge med sin frånvaro panikbokade vi mer eller mindre något som jag hoppades skulle bli en bra mix av strandslappande och bad med citybreak, bra restauranger och shoppingmöjligheter. Och si - för en gångs skull blev jag positivt överraskad. Målet var Palma, dit vi flög med Thomas Cook, courtesy of Ving. Inte billigt men en miljon gånger mer komfortabelt och tusen gånger bättre än Ryanair. Hotellrum bokade jag som vanligt med hjälp av booking.com. Detta är mycket bättre än konkurrenterna eftersom man normalt sett inte betalar något i förväg. Hotellet hette Mirablau (fullt godkänt sånär som på sängarna...) och låg vid stranden Cala Mayor, strax utanför Palma på den västra sidan. Annars är det kanske den östra sidan av staden som har de välkända stränderna, typ stora Platja de Palma i jämnhöjd med flygplatsen.

Men lilla stranden i Cala Mayor passade oss perfekt. Tio minuters promenad från hotellet, fin sand, fint vatten, bra strandbäddar och parasoll att hyra, helt OK strandrestaurang. 26 grader i vattnet och, äntligen, massor av sol.

Första middagen på lördagen var bokad på Simply Fosh inne i stan. Den drivs av stjärnskottet Marc Fosh som numer har tre restauranger i egen regi i Palma. Detta är väl slagskeppet, fiffigt inrett med eget konstgalleri (varför har inte alla krogar det?), utepatio à la Puro (det svenskägda hotellet/klubben som man också kan testa) och hyfsat mondän publik. Vi välkomnades bra, fick byta bord på hovmästarens initiativ, startade med cava och valde avsmakningsmenyn i det lilla formatet med tillhörande vinmeny.

Men det finns ju inga riktigt små avsmakningsmenyer, så efter amuse-bouche och fyra bättre rätter var vi på gränsen till paltkoma. Vi kan verkligen rekommendera Simply Fosh, inte huvudlöst dyrt heller. Vinmenyn gick kanske inte riktigt i A:s och mitt tecken, men det berodde på att man prioriterat spanska saker: sherry fino kan bli överanvänt, som till denna jordgubbsgazpacho (förvånansvärt god), där man faktiskt hade velat ha något som matchade tomaterna och frukten snarare än nåt snustorrt. Ingen av oss är heller någon riktig prioratfan, även om Les Cousins (bilden) säkert är helt OK i sin genre till det långbakade köttet som var perfekt.

En utflykt som var riktigt bra var den till Soller och Port de Soller med det gamla trätåget som avgår från Placa Espanya. Färden tar ca en timme, och Soller, där vi intog frukost på torget, var en trevlig liten stad/by där vi avverkade shoppinggatan Lluna på en timme eller så. Sedan fortsatte vi med spårvagnen (ca 20 min) till Port de Soller, där vi badade, strosade och åt en finfin lunch på Es Raco de Port, i backen bortanför spårvägsstationen. Badet var dock sanslöst mycket bättre på Cala Mayor-stranden, där vattnet var klarare och man inte behövde dela territoriet med alla fritidsbåtarna som i P d S. Kombibiljett tåg/spårvagn kostar 28 Euro. Åk gärna redan klockan 8 om ni vill ha tid, turistavgången är annars vid tiotiden från Palma. Hem 14.30 från Soller, eller först på kvällen. Men då missar man ju svensk middagstid i Palma (erkänner att jag inte hittat in i det här med tapas vid sju och middag vid tio trots idoga försök).

Tapas är ju ett kapitel för sig i Palma. Vi hade tidigare med nöje avnjutit såväl baskiska pintxos (=på bröd) på Lizarran på bakgatan bakom Bar Bosch i ändan av Passeig Born, liksom La Boveda, den lokalt välrenommerade tapasrestaurangen neråt vattnet. Men fyndet denna gång var ändå Tast som ligger ett stenkast från Lizarran, man kan gå genom gallerian eller bara fortsätta längs Jaume III förbi Bar Bosch så kan man gå in från gatan. De underfundiga tapas man plockar själv här kröns av en fantastisk foie gras med syltat fikon. Till fyndpris, 1,50 Euro!!!

I Cala Mayor finns också en av Palmas bästa restauranger, Il Paradiso, som tidigare drevs av Emilio Ingrosso, men som drivs vidare av en annan svensk. I ett magnifikt moriskinspirerat hus hittar man där en italiensk restaurang av högre klass. Här gör man bäst i att boka på förhand och sitta ute på verandan...Maten, miljön och utsikten är kanon.

När man inte har annat för sig är det kul att sticka in till stan och kolla shoppinggatan Jaume III, kolla även in Jaume II lite längre upp mot Placa Mayor, som är en mer grändlik historia med småbutiker likt Barrio Gotico i Barcelona. Det är härligt att Palma faktiskt har två stycken El Corte Inglés, den spanska motvarigheten till gamla NK. Där finns ett ypperligt vinutbud och givetvis hur mycket kläder som helst, till extrapris eftersom spanjorerna själva har haft det ekonomiskt svårt. Så räkna med att bli fjäskad för som utlänning, El Corte gav just nu 10 procent extra rabatt till alla utlänningar. Plus gratiskupong i restaurangen till ett glas vin (om man vill slåss med otacksamma ryssar som just nu är de kapitalstarkaste turisterna).







tisdag, juni 12, 2012

På L'Auberge de l'Ill

Kan inte undanhålla er vår meny på L'Auberge de l'Ill:
  • Champagne i trädgården (Lallier)
  • La terrine de foie gras d'oie
  • La mousseline de grenouilles "Paul Haeberlin"
  • Le filet d'agneau en habit vert, accompagné de pommes de terres cuite comme en vallée de Munster, parfumées aux olives noires et au thym
  • Les fromages
  • La pêche Haeberlin
  • Petis fours, mignardises et chocolats
Foton nedan...
Le filet d'agneau en habit vert, accompagné de pommes de terres cuite comme en vallée de Munster, parfumées aux olives noires et au thym

Utsikt i trädgården invid floden. Magnifique.

La pêche Haeberlin

La terrine de foie gras d'oie

Les fromages

Petits fours

Chocolats et mignardises

onsdag, juni 06, 2012

Hos Emmanuel Hodencq i Clermont-Ferrand

Det finns så många fantastiska restauranger i Frankrike, men om du skulle ha vägarna förbi Clermont-Ferrand i Auvergne (det har man ju ibland) så får du lova mig att inte missa Emmanuel Hodencq. Detta är ett stilfullt familjeställe beläget i ett centralt i sig ganska hiskeligt 80-talskomplex mitt i stan, nära katedralen.

Men inredning och välkomnande hos Emmanuel går inte av för hackor. Vid bra väder kan man ta aperitifen ute på verandan. Frun i huset sköter ruljansen vid bordet, och är en färgstark dam som levererar de tagna ordrarna vidare till de yngre medhjälparna i något skirare framtoning som skriver ner önskemålen ("Monsieur préfère le homard, bien"), närapå med gåspenna. Faktum är att hennes magnifika framtoning gör att jag lyckats förtränga producenterna av det kanske mest framgångsrika vinval jag gjort, eller så var listan utan svagheter, vilket är en annan fullt gångbar teori. Vi började i alla fall med en champagnedrink uppkallad efter en av husets döttrar, Garance. Amusen var krabbsmulor i grön ärtpure. Sedan fick jag en suverän hummerrisotto, en precis lagom portion som lämnade aptit för fortsättningen, till denna en Himmelsk Chablis som jag måste forska vidare i, gud förlåt mig, särskilt eftersom ostronmineraliteten i denna dryck var på ett absolut optimum.

Huvudrätten var duvbröst med spenat, lenmöra små fåglar som kryddats med experthand. Ackompanjerade av en Vosne-Romanée som fick änglar att suckande dra ett extra drag på harpan. Producenten har massor med M i namnet, nästan bara. (Varför minns jag inte, tro?)

Kan man toppa detta? Jodå, med den i särklass mest imponerande ostvagn jag skådat (se nedan). Bara att peka och välja. Och i detta sammanhang får du inte missa Saint-Nectare, Auvergnes claim till ostars Hall of Fame.

Sufflén och sauternen osv var sedan bara nachspiel och stilfull avrundning på en perfekt kväll. Jag tar av mig alla hattar jag har, Emmanuel med familj. Ni är värda er Michelinstjärna, och kanske en till. Detta gör ni. Hundraprocentigt.

söndag, maj 27, 2012

Cykla mellan topproducenter i Alsace

Ja, var börjar man när man just fullföljt en slags drömresa i Alsace?

Kanske i Kaysersberg, där vi efter att ha fraktats friktionsfritt med Easyjet till Euro Airport i Basel och vidare med buss slagit läger på Hotel Remparts, ett mycket prisvärt alternativ med fint läge nedanför vinsluttningarna. Första kvällens middag intogs på La Moréote mitt i byn, en restaurang som drivs av ett par som ytterst effektivt klarade av att betjäna 25 personer med enminutslax, alsacekyckling med mera och samtidigt ge oss den första inblicken i hur vitvinsdistriktet Alsaces fina drycker klarar av att betjäna avancerade lokala kombinationer. (En riktigt fin Riesling från Josmeyer till Alsacekycklingen med tryffelravioli och rieslingsås slår till och visar framfötterna direkt.) Vi talar om pajer, fisk, gåslever etc. och vi fick många sådana inblickar under de kommande dagarna, insiktsfullt komponerade av vår vägledare i regionen, Håkan Nilsson, välkänd vinprofil från Helsingborg.

Håkan Nilsson och Catherine Faller

Viner hos Hugel

Bedårande utsikter över vinfälten från cykeln

Etienne Hugel korkar upp.

L'Auberge de l'Ill

Världens äldsta vinfat hos Hugel?

Vårt för mig personligen idealiska fortskaffningsmedel under de följande två dagarna var cyklar, som vi hyrde i Kaysersberg. Det kan vara idé att studera kartan, det märkte vi under etapp ett av cyklandet, när vi skulle gena över berget i riktning Riquewihr: dit var resan fylld av motlut värdiga en bergsetapp i Tour de France (åtminstone sett ur amatörens synvinkel), men den stora skillnaden gentemot tävlingen är ju att vi utan tidspress kunde gå av cyklarna och leda dem uppför stupen ;)

Väl i Riquewihr, som ju är en kuperad by där huvudgatan med sina korsvirkeshus utgör sinnebilden av den här pittoreska vinregionen vid bergskedjan Vogesernas fot, möttes vi av den färgstarke Etienne Hugel.

Besök på Hugel, Riquewihr

Hugels är en av de riktigt anrika vinfamiljerna i Alsace. Släkten flyttade till Alsace redan på 1600-talet från Schweiz. Etienne beskrev hur krigen rasat i denna del av Frankrike som ju i omgångar tillhört Tyskland. Detta faktum försvårade livet för familjen då man i omgångar fick bygga upp sin hemmamarknad helt på nytt. Från att ha etablerat sig i Frankrike var man plötsligt okänd i sitt nya land. Hur som helst ledde detta till beslutet att under början av 1900-talet satsa helhjärtat på export ut i världen, vilket varit melodin sedan dess, berättar Etienne, och nu går 90 procent på export. Han själv, likt många topproducenter, tillbringar numera mycket tid med resor ut i världen för att bygga relationer med sina importörer, besöka vinutställningar, restauranger och så vidare. Deras ägor är 138 hektar med Grand Cru-lägen i Schoenenbourg och Sporen.

I källaren finns några intressanta höjdpunkter, Etienne Hugel pekar stolt ut vad som är det förmodligen äldsta vinfat som fortfarande används för produktion, en fantastisk klenod med 1719 som tillkomståret, väl synligt.

Hugels (ska uttalas 'yggéll, på franska alltså) vindemonstration börjar i en ände Etienne är stolt över: "Gentil" 2010 är en av honom återetablerad vinblandning i traditionen i Alsace där de "ädla" druvorna riesling, muscat, pinot gris och gewurztraminer ingår. Från början var detta en vingårdsblandning som byggde på att bönderna ansåg att man borde mixa rankorna på fältet snarare än att odla dem var för sig. Sedan gjorde man helt enkelt ett vin av den blandade skörden. Nu är det inte längre så, rankorna odlas var för sig och blandningen sker i själva produktionen. Men det är ett lyckat återuppväckande av en gammal vintradition, vinet passar till diverse klassiska rätter för vitvin inklusive fisk och skaldjur, och har med sitt moderata pris kring 8-10 Euro blivit en succé på alla marknader där Hugel finns representerade. 2010 är en bra årgång med skön syra och i övrigt bra förutsättningar.

Alsace gör ju framför allt torra, aromatiska vita viner som passar till mat, på förutom de fyra nämnda ädla sorterna även pinot blanc, auxerrois och sylvaner. (Därtill måste man numera lägga en vissa andel pinot noir, regionens enda rödvinsdruva, som dock i genomsnitt inte når några bourgognehöjder, så väl matchar inte väder, jordmån och de andra förutsättningarna i Alsace druvans krav, även om det finns vissa goda exempel.)

Etienne Hugel fortsätter med exempel på helt rieslingbaserade viner. Standardvinet Riesling "Hugel" känner vi från Systembolaget sedan länge, men nu får vi även prova de högre kvaliteterna: Etienne talar om "apocalyptic vintages" som inte gav mogen frukt, och några historiska sådana i Alsace var 1963, 1965 och 1968. I modern tid var 2006 en slags motsvarighet. Men med växthuseffekten lär dessa katastrofår försvinna.

Så är det dags för specialvinerna. Vendanges Tardives är viner gjorda på sent skördade väl mogna druvor. I stället för skörd i skiftet september-oktober talar vi nu om november. Självklart ökar sockerhalten i sådant vin, men det är ändå inte riktigt att jämställa en Vendange Tardive med söta viner såsom sauterner eller TBA, det är inte alls frågan om den typen av av genomträngande sötma. Vi provar en härlig VT 1988 Riesling som har en halt på ca 22 g restsocker per liter, och bestämmer oss för att detta får bli vårt medköp hem till Sverige. Priset 32,50 € per flaska känns som ett kap. Ett sådant vin dricks antingen på egen hand eller till exempel till en hummer i gräddig sås.

VT 2005 Gewurztraminer har toner som harmonierar med mögelost såväl som honung, och vi får även prova en Sélection de Grains Nobles 2000 Gewurztraminer. Denna typ av vin produceras i mycket små kvantiteter när det faktiskt görs, i detta fall gjordes 700 liter. Etienne säger att det bara gjorts i fyra årgångar!

Nästa besök gör vi på eftermiddagen samma dag, efter att i Riquewihr ha intagit en härlig lunch på Le Sarment d'Or, med såväl foie gras som lammfilé, med muscat som fördrink, pinot gris till anklevern och modern pinot noir till lammet, totally Alsatian style alltså.

Besök på Domaine Faller = Weinbach, Kientzheim

Vi rullar blixtsnabbt tillbaka nerför branterna mot Kientzheim nära Kaysersberg, i riktning mot den före detta klosterträdgården Clos des Capucines. I den imponerande tillhörande byggnaden huserar systrarna Faller, Catherine, som vi träffar, och Laurence, som är den världsberömda vinmakaren här på Domaine Weinbach. Tillsammans med sin mor Colette och sammanlagt tolv anställda gör de här viner som hittar in på världens alla lyxkrogar på grund av sin unika framtoning. Man känner lätt igen Weinbachs etiketter på deras gammalmodiga skrivstilstypsnitt i en personligt salig och samtidigt skön blandning.

Catherine, som är en härligt levande berättare, börjar med att avslöja att de rätt så nyligen har uppnått en biodynamisk certifiering och därmed uppfyller såväl Demeters som Ecocerts krav. Goda nyheter för oss som alldeles innan råkat ut för obehaget att hamna i vägen för småtraktorer ute på besprutningsuppdrag under vår cykeltur genom vinfälten. Kan man undvika detta med gift i livsmedlet, och det kan man ju helt klart, så ökar tydligt dryckens attraktivitet för mig. Weinbach tänker dock inte sätta ut certifieringen på etiketten utan föredrar att sommelieren berättar det för kunden. Med detta sagt förstår ni att även Weinbach föredrar att se sina viner som ackompanjemang till mat. Förutom klosterträdgården utanför knuten förfogar man över mark i Grand Cru-lägena Schlossberg som är den vackra granitbaserade sluttningen mittemot, och Furstentum som har annorlunda jordmån, kalksten och lera.

Vi börjar bokstavligen med en aptitretare, Pinot Blanc 2011, som i Weinbachs version innehåller 70 procent auxerrois och bara 30 av egentlig pinot blanc. Detta gör vinet elegantare på kort sikt, och det är ju kanske inget vin som bör lagras. Vi övergår till en riktig höjdare på en gång: Cuvée S:te Catherine Riesling 2010. Detta vin tas från de nedre Schlossbergfälten. En kristallklar syra, och en magnifik mineralitet råder redan i detta unga vin. Året var besvärligt, säger Catherine, och det resulterade i rekordlågt skördeuttag, 22 hl per hektar. Men druvorna repade sig innan skörd och mognaden i sig blev mycket bra.

Vi provar även 2009 Cuvée S:te Catherine Riesling Grand Cru Schlossberg, som kommer från de äldsta stockarna uppe i själva hjärtat av Schlossbergfälten, och som är finfin, mineralisk, elegant, rik.

Nu går vi över till pinot gris. Catherine som är djupt matintresserad tycker att de tryffeltoner som finns i deras pinot grisviner, eventuellt pga botrytis i fälten, lämpar sig att kombinera med gravlax, med svamprätter förstås och gärna tillsammans med sparris i en krämig sås. Vi provar en Pinot Gris 2003 Altenbourg Cuvée Laurence, som har GC-klass trots att växtplatsen inte är klassad så.

Men raskt över till Gewurztraminer, som är en tour de force hos Domaine Weinbach. Vi provar 2009 Gewurztraminer Cuvée Laurence som vore en utmärkt dryck till diverse kinesiska rätter, men även blåmögelost. Definitivt inte over the top som fallet ibland är med Gewurztraminer. Vi går vidare med en 2008 från Altenberg som tydligt illustrerar vad Catherine menar ofta finns i Gewurztraminer, nämligen känslan av karamelliserad beska man kan hitta hos skalen i en apelsinmarmelad.

Så är vi inne på finsmakandet av Vendange Tardive. Vi börjar med en Pinot Gris Altenbourg 2009 Trie Speciale, och även om det är gott börjar smaklökarna nu bli trötta. Till sist det Catherine kallar för "en skärva av evigheten", Sélection de Grains Nobles Gewurztraminer Furstentum 2006. Ett vin som plockas druva för druva i vingården, och som hon säger: skulle vinplockarna få betalt efter vikt för detta skulle de tjäna ett par euro om dagen. Så i stället har de timpenning. Och efter att således ha skådat evigheten i våra vinglas i ett ögonblick och konstaterat att den är vacker, koncentrerad och faktiskt inte alls upplevs som långsam vacklar vi utmattade och tacksamma ut till våra cyklar.

Hur otroligt det än kan låta samlar vi efter en kort vila ihop oss till en helkväll på trestjärniga L'Auberge de l'Ill i Illhaeusern till kvällen. Men detta vore värt en helt egen historia.

Besök hos Gustave Lorentz, Bergheim

Nästa dags cykeltur är solfylld, skön, slät (vi kör vid sidan om berget), helt utan bekymmer och går i riktning mot Bergheim. Här besöker vi producenten Gustave Lorentz, representerade av Georges Lorentz. Familjen Lorentz är etablerade i Bergheim sedan 1680, men inledningsvis mer som vinhandlare. Först 1846 kom själva vinproduktionen igång, och det var grundare som gav namn åt firman.

Alsace var bakåt i tiden ett ännu mycket tydligare vinområde än i dag, en gång var 40 000 hektar vinfält i regionen, mot ca 15 000 hektar i dag. Av dessa fält förfogar Lorentz själva över 33 hektar. Därutöver köper man en hel del druvor, men bara från Bergheim, av två skäl: det ena är att man vill bevara sin specifika husstil som bygger på druvor från omgivningarnas terroir av lera och kalksten, det andra att det ger dem en kontroll av kvaliteten att inte variera vem man köper av.

Av familjens ägor är omkring hälften belägna i Grand Cru-lägena Altenberg de Bergheim respektive Kaentzlerberg. Det senare är dock ett begränsat område om bara en och en halv hektar. En stor och viktig nyhet är att Lorentz från och med 2012 är certifierat ekologiska, via Ecocert. Detta kommer man till skillnad från Weinbach också att deklarera på etiketterna.

Lorentz producerar omkring 2 miljoner flaskor om året, varav hälften säljs i Frankrike och hälften går på export. Vi känner ju deras instegsviner som kallas Reserve väl från svenska Systembolaget, där både Riesling och Gewurztraminer ingår i standardsortimentet. Allt hos Lorentz är handplockat, och man betonar som många andra Alsace-producenter att detta är matviner i första hand. Man använder en långsam jäsning, låter vinet vila på jäsresterna ett par månader innan det filtreras omkring mars månad. Buteljeringen fortgår mars till september ungefär. Då är karen tomma och lämnar plats åt en ny skörs, berättar Georges.

Lorentz använder skruvkork för de kvaliteter som ska drickas inom 4-5 år, medan de som kan lagras ännu längre har konventionell kork. En intressant detalj är att flaskorna i första läget måste hållas stående upp så att korkarna kan expandera, annars riskerar man läckage som kan skada vinet. Etketteringen avvaktar man med fram till beställningar sker från olika länder, eftersom varje land i princip har egna regler om vad som måste framgå av etiketten - det kan handla om varningstexter såväl som olika allergideklarationer om man exempelvis använt fiskbensmjöl för klarningen av vinet (vilket Lorentz inte gör).

Vi inleder med en Cremant d'Alsace, som alltså liksom all fransk Cremant görs enligt den traditionella metoden. Här har vi 40 procent chardonnay, 30 procent pinot noir och 30 procent pinot blanc. En mycket trevlig aperitif som är Brut, dvs. torr med låg restsockerhalt.

2011-vinerna är kanske inte den allra elegantaste av årgångar. Och varför skulle man köpa viner som man lätt kommer åt hemma i Sverige, till nästan samma pris? Och trots att Altenberg de Bergheim-vinerna av Riesling som exempelvis 2007-an är bra, med skön mineralitet, uppfattar jag dem som en aning spinkiga, och föredrar istället deras bredare och oljigare Pinot Gris och Gewurz VT från samma Grand Cru-läge, samma år. Så det är där inköpen hamnar.

Besök hos Paul Blanck, Kientzheim

Efter en helt betagande lunch (inledd med muscat ute på gården), hos Wistub de Sommelier i Bergheim, där vi för tredje gången denna resa provar foie gras, med traditionell surkålstallrik därefter, en av mina stora favoriter i livet, kastar vi oss än en gång på cyklarna. Vissa väljer släta vägen tillbaka mot Kientzheim medan vi andra mer dödsföraktande kör via Riquewihr upp över berget. Tidsmässigt går det på ett ut, men gillar man nerförsbacken när man tagit sig uppför berget så...

När vi kommer fram till Paul Blanck, sista vinanhalten denna gång, möter vi Philippe Blanck. Hans provning har en lite mer pedagogisk stil än de tidigare på så sätt att han betonar provningstekniken och alsacevinernas unika egenskaper, och jag lär mig ett antal nya saker av honom:

1.  Andning. Innan du ska dofta på ett vin, gör en ordentlig in- och utandning. Du blir lugn och fokuserad och får en betydligt bättre uppfattning av det vin du ska prova.

2. Glycerol.  I vissa alsaceviner där man avsiktligt använder sig av botrytiserade druvor i viss utsträckning kommer inte allt socker att omvandlas till alkohol, utan till en synlig "fat component" bestående av glycerol, vilket ökar komplexiteten hos vinerna.

3. Livslängd i Alsace. Man kan tala om fyra faser hos ett lagringsbart alsacevin. Den första fasen, friskhet, varar något år, sedan går vinet in i tunnel. Den andra fasen ökar komplexiteten och avslutas även den i tunnel. Den tredje fasen är egentligen den sista, attraktiv för den gillar åldrad charm, och slutar även den i tunnel. Sen finns en sista explosiv uppvaknandefas när vinet egentligen smakar precis som druvan gjorde när den plockades. Sen är det slut!

Vi får ett intressant smakprov redan inledningsvis: Pinot Blanc från 1989! En distinkt doft och smak av tobak, inte alls oangenäm. Vem hade trott att pinot blanc kunde åldras så väl? Drick detta till "anything à la crème", säger Philippe. Men allra viktigast: "Who are you drinking it with?" Champinjoner och kantareller är andra alternativ ;)

En Riesling 2088 Patergarten visar hög syra, mineralitet, rökig barbeque, citrus, äpplen och jodsalt. Men det blir bara bättre med Grand Cru-lägena i Schlossberg och Furstentum. Vi investerar i en fin Schlossberg 2008 och en Furstentum 2005, uppvuxen på 3-400 meters höjd, extrem mineralitet och nästan helt dold frukt i denna fas. Vi får se hur den utvecklas vidare enligt Philippes kurvor.



tisdag, maj 01, 2012

Bubbel från England

Nyetimber, Camel Valley, Denbies, Ridgeview 1 o 2. Underlag för ett riktigt avgörande test av Englands bästa mousserande hemsläpat.

onsdag, april 04, 2012

Skofetischistens bekännelser

När jag var sjuk i april förra året råkade jag slösurfandes av en slump in på något som hette Herrskobloggen. Det borde jag inte ha gjort. En ny värld öppnade sig. Den hette randsydda skor. Allt eftersom jag fördjupade mig förstod jag att nördar före mig (som fastnat i detta manliga träsk) sedermera gjorde allt för att övertyga sig själva om att de i själva verket gjorde sig själva en stor ekonomisk tjänst genom att köpa skitdyra skor som man faktiskt kan reparera och som om man sköter dem kan vara sisådär en tjugo år. Eller mer.

Detta är givetvis en lögn (inte att skorna varar länge, men att man "sparar" pengar). Men en underbar sådan. Inget är så ljuvligt som lite självbedrägeri. Återkommer till detta.

När jag botaniserat vidare i den här världen förstod jag att den i allt väsentligt roterar runt ett liten del av England, närmare bestämt Northampton. Ett gammalt lädercentrum, och numera en hubb för det som återstår - en illuster samling - av prestigefyllda engelska tillverkare av randsytt. För nörden är det givetvis med stor tillfredsställelse man noterar att detta är ett urgammalt hantverk, och att det innehåller moment nog att fylla en bok, som till exempel boken "Herrskor" av Laszlo Vass, en av de erkända mästarna (ungrare) som fortfarande sysslar med bespoke, dvs. helt skräddarsydda skor. Detta är nu ett område jag håller mig borta ifrån, för där talar vi inte stora summor pengar utan astronomiska.

Hur som helst förlorade jag mig i snygga, ganska klassiska modeller av randsydda skor. (Randen är för övrigt den sinnrika läderkant som sulan är fastsydd i, och som gör det möjligt att faktiskt byta hela sulan utan större problem, dvs. helrenovera skon.) De kan delas upp i oxford (där snörningen är inbyggd i skobladet), derby, även kallad blucher (där snörningen sitter på ett par extra läderbitar, detta låter komplicerat, men är den vanligaste skomodellen, särskilt bra för den med lite högre vrister), osnörade slip-ons såsom loafers, och spännskor, som internationellt kallas monks eller monk straps.

Skornas utförande är nästa grej. Det finns givetvis helt släta skor, men även den där raka sömmen som går tvärs över tåpartiet, vilket följdriktigt kallas toe-cap. De sinnrikt mönstrade småhålen som uppträder på många modeller, och som ursprungligen var ett sätt att lufta foten men numer får anses som dekor, kallas som många av er vet för brogues. Men brogues kan ju se ut på många sätt, och ett vanligt utförande är helbrogue, eller som amerikanerna säger, wingtips. Då pratar vi inte nåt enkelt litet mönster där framme på tån elle så (halvbrogue), utan på ett som sträcker sig bakåt över skons sidor just som vingar.

Och nu själva problemet. En gentleman måste äga ett par svarta oxfordskor, gärna toe-cap. Visst. Sedan gärna ett par bruna brogues. Självklart. Men det slutar ju inte där. Är det inte nödvändigt med ett par bordeauxfärgade halvbrogues? Skulle det inte vara snyggt med ett par chukkaboots i mocka? Kan man klara sig utan ett par munkskor? Är inte det är lite ruffare lädret egentligen det rätta för vårt skandinaviska klimat? Måste man inte ha galoscher för att skydda de dyra skorna med lädersula mot väta och salt. Jomenvisst.

Detta liknar ju allt nörderi: ju mer man vet och känner till, ju mer materialiseras behoven. Som ju är "skapade" och inte finns där från början. Man vet att Gaziano and Girling är två herrar som brutit sig loss från Edward Green för att kunna göra aningen tuffare skor än de rent klassiska. Man vet att Tricker's gör de fräckaste countryutförandena. Man vet att Berluti gör små konstverk som är over the top. Man har insett att om man beställer skor från Herring's shoes i England (som för Loake, Church's och eget märke m.m.) så kan man få ett par schyssta skoblock på köpet (om man använder rabattkoden HSAB). Och att de billigaste cederblocken beställs från Bexley.

Precis som med vin, mitt andra stora nördområde, så blir detta inte billigt i slutändan. Så följ för all del inte några länkar från den här sidan. Det kan leda till fördärvet. Det var det jag ville säga. Och läs absolut inte den här kortfattade guiden till randsydda skor som rankar de olika tillverkarna.

Bild, bakre rad från vänster:
Mörkbruna boots från Carmina, brun derby från George's, mockaderby från Lottusse, chukka boots i mocka från Church's.

Främre rad från vänster:
Svarta toecap oxfords från Church's, bordeauxfärgade derby brogues från Clarke's, cherryfärgade halvbrogues från Gaziano and Girling, ljusbruna brogues från Herring's.

söndag, mars 25, 2012

Rioja på allvar - igen

Jag måste slå ytterligare ett slag för La Rioja Alta Gran Reserva Cosecha 1998. Vi öppnade en flaska till premiärgrillningen igår - svensk fint marmorerad entrecote - chilibéarnaise, potatisklyftor, morot- och vattenkrassesallad. Och det var himmelskt. Levande frukt, välintegrerade fat, finstämd sunkighet. Allt i harmoni. 299 för detta är ett bargain.

söndag, mars 18, 2012

Berlin på guttetur

Jag och Janne hade planerat att göra Berlin, och det blev av i slutet av februari. Vi styrde dit från Kastrup på onsdagskvällen, körde lite för långt med tåget från Schönefeld men anlände så småningom till Alexanderplatz. Känt område för Janne som hade tonårsraidat densamma före murens fall, på jakt efter Franz Biberkopf. Bara för att mötas av ett betongghetto. Nu i marknadsekonomins Östberlin är imagen en annan igen. Vi bodde på hotell H2, vilket är Ramadas budgetlinje. Lite Ryanair över det hela, men ändå schysst med nattöppen pizzaservering.
Första dagen inledde vi med att göra Prenzlauer Berg. Gångavstånd från Alexanderplatz. Provianterade ekologiskt rött på en stor ekomarknad. Fortsatte mot Kollwitzplats och förbi Kulturbrauerei, som är ett riktigt stort område dedicerat till kultur, musik, konserter etc. Vi checkade av Konnopke's, Berlins äldsta currywursthak, och fortsatte längs Kastanienallee, som är en pulsåder i stadsdelen. Hann med en fika, Schokolate mit Rhum för min del. För currywurstlunchen siktade vi på Curry 36, dit vi tog oss med våra nyinköpta 3-dygnskort i t-banan, mycket praktiskt.

Nåväl, korv och öl smakade som det skulle, och medan Janne åkte tillbaka till hotellet för telekonferens fortsatte jag i riktning Savignyplatz i Västberlin. Ville till Schuh-Konzept, som enligt nätet saluförde spanska randsydda Carmina-skor. Sagt och gjort. Fyndade ett par på rea rent av. Vandrade vidare i riktning mot Ku'Damm och KaDeWe för det obligatoriska vininköpet. Blandad Riesling och lite annat, persikojuice till kommande champagnedrinkar och så.

Middagen intog vi på Marjellchen, den ostpreussiska krogen på Mommsenstrasse med sin multilingvistiska ägarinna. Vi satt strategiskt vid ingången och åt mastigt som sig bör. Fortsatte till Rutz Weinbar för en nightcap. Var lite ödsligt.

Nästa dag ville vi starta i underjorden. Berliner Underwelt är ett känt begrepp, och vi infann oss för rundvandring i flygbunkrar från andra världskriget. Hit evakuerades Berlinborna särskilt mot slutet av kriget när de allierades flygräder ökade i frekvens. Något av rummen var målat med fluorescerande (och giftig) väggfärg för att det skulle upplevas som ljusare. Så glatt var det där. Vandringen var helt OK, men dramaturgin översteg själva sevärdhetsvärdet. En kvinna började gråta av guidens berättelse om umbärelserna i bunkern.

Lunch med mera wurst blev det i en lokal saluhall i Moabit (?) som inrymde bryggeriet Brewbaker. På ditvägen stannade vi till på Rosenthaler Platz för en typisk studentfika med wifi. Jag köpte unik riesling, omtappad sådan, från 1990-talet.

Nånstans hann vi även med Unter den Linden, Brandenburger Tor och Förintelsemonumentet. Förstås.

Bredvid vårt hotell låg en kraftfull ölhall i münchenstil som vi inte fick missa, så där tog vi en överbesk lager, Löwenbräu, innan vi begav oss till kvällens middagsmål, Gugelhof vid Kollwitzplatz. Jag åt en klassiker, forell med kokt potatis (se bild), måste man alltid få i sig i Tyskland som omväxling till allt Gebratenes. Fullföljde kvällen på Gagarin Bar strax intill. Trivsamt och personligt där.

Lördagen var museidag. Vi vandrade mot Museuminsel och hann med Neues Museum (Eufrat och Tigris typ) såväl som det Egyptiska på Pergamonmuseet. Här får nog tyskarna skärpa till sig, museer behöver inte vara dammiga och luta sig mot gamla lagrar i dag. Det räcker inte med ståtliga Pergamonporten IRL för att det ska bli riktigt intressant.
Käkade lunch på Hackescher Höfe, turkiska haket Hasim. Hade spanat lite skor på Münzstrasse först. Stack sedan vidare till Ostbahnhof för att hinna se murresterna där, dekorerade med graffitti. En snabb öl också, vid Spree. Eller taskig Spätburgunder var det nog, mindes fel.



Middagen var bokad på Zur Letzten Instanz som ju är en av de riktigt anrika krogarna från 1600-talet. Kändes också hyfsat dammig. Slog till med en Eisbein som ju är lika obligatorisk den om man väl är i Tyskland. Janne tyckte den var ubervulgär och kanske var den det. Smakade gjorde den i alla fall, surkål och stark senap är aldrig fel. Vi avslutade på baren Hackbarth's på Augustenstrasse, vattenhål för kulturella och progressiva element. Den tjejen som hade fräckast frisyr menade Janne var en dussinvara på sociologen i Lund. Frisyren alltså.

måndag, februari 20, 2012

Krogvecka på Johan P. i Malmö

En gång om året under lågsäsongen i februari firar vissa krogar Krogveckan, med specialmeny där förrätt och varmrätt kostar 200 spänn. Det får ju anses vara ett kap om det är ok rätter. Förra året var vi på Johan P. med behållning, så vi valde att återvända dit även i år. Stället var inte fullsatt, lite märkligt kanske men Krogveckan är inte särskilt flitigt marknadsförd.

Ja, vi började med champagne, Philiponnat på glas, som fick räcka en bit in i förrätten som blev en toast Skagen. Alltid trevligt med handskalade räkor, även om det samtidigt förvånar att Johan P. valt att sortera bort citronklyfta/skiva till förmån för en skvätt olivolja (?). Den syrliga brytningen till den feta dressingen runt räkorna är något i alla fall jag brukar uppskatta. Jag fick välja vin och hamnade på en Stony Brook semillon från Franschhoek. Inte ofta jag hamnar i nya världen, men så blev det denna gång. Gillar normalt sett bredden i semillon som är druvren, men måste erkänna att denna var lite för fatad även för min smak. Detta även om faten och druvan var utvalda för att matcha den efterföljande torskryggen med skirat smör, amandinepotatisar, kapris, sardeller och rödbetor.

Fisken passade mig, men A. menade att kaprisen var smaklös vilket kan stämma. Allt slank ner i alla fall, vilket är ett otvetydigt gott betyg. Men där borde jag ha satt stopp. För jag tog in en efterrätt som hörde till Krogveckeutbudet, och som var mycket pliktskyldig. Glace Au Four, även denna 100 spänn vilket den var oerhört långt ifrån värd. En mangofruktblandning i botten, lite vaniljglass på det och maräng på toppen. Kanske GAF, men helt utan nån slags finess. För det priset. Hm.

Nåväl, som helhet får det bli godkänt betyg. Att jag valde ett icke perfekt vin får jag själv stå för. Martin Codax albariño hade i eftertankens kranka blekhet varit klart bättre.

tisdag, januari 17, 2012

Rioja på allvar

Till paellan härom kvällen ville jag gärna ha en äkta rioja gjord på seriöst vis. Ingen fånig fruktbomb i modern stil, utan en gran reserva av någon som bevarar traditionerna. Eftersom jag nyligen läst Alice Feirings bok med undertiteln "How I saved the World from Parkerization" så visste jag bot: La Rioja Alta, Gran Reserva, Cosecha 1998, gjord av familjen Lopez de Heredia i spindelvävsfyllda källare. Och den var helt underbar. Ingen fruktbomb, men livlig ändå i frukten, inte alls eköverlupen, finstämd och bestämd samtidigt, dilltoner bara långt i bakgrunden, vackert rubinröd, kort sagt, exakt vad jag hade letat efter för att ackompanjera arborioriset som kokat i lök, saffran, vitlök och som ovanpå pryddes av bitar av stekt färsk kyckling, ekologiska tomater och paprikor, musslor och burfångade räkor.

onsdag, januari 11, 2012

En behjärtansvärd historia


Vanligtvis handlar den här bloggen om vin. Men detta är tillräckligt angeläget för att bryta det mönstret:

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

PS. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

onsdag, december 28, 2011

Polsk riesling

Polen är ju inte känt som ett vinland, och det visade sig vid vårt besök i Krakow inte vara någon tillfällighet. Inte någon av de allra bästa krogarna hade släppt in något polskt i sina listor: vare sig Trzy rybki, Stary Hotels finkrog, där vi åt en niorätters avsmakningsmeny, Ancora eller Alrina.

Men restaurangen Miod Malina ("hallonhonung" ordagrant översatt) hade faktiskt en riesling som vi givetvis beställde. Kyparen förhöll sig skeptisk, var som de flesta polacker mest en ölman, men hävdade att turister som provat det röda polska på listan tyckt att det var ok. Hur smakade Adoria då? Inte så pjåkigt. Knappast någon tydlig rieslingkaraktär, men friskt och välgjort utan tydliga skavanker. Hade vid blindprovning förmodligen lutat åt oekad chardonnay i europeisk stil.

fredag, december 09, 2011

Berlin i november

Checkade in å Berlin Hilton för konferens, läget visade sig vara bra mitt emot Gendarmenmarkt, där berlinarna på sedvanligt manér laddat upp en gedigen julmarknad. Men första dagen handlade i huvudsak om att säkra vinhandlingen som på sedvanligt sätt ägde rum på KaDeWe vid Wittenbergplatz. Döm om min förvåning, och tillfälligtvis förtvivlan, när tyska delen av vinavdelningen visade sig vara avspärrad för filminspelning. Nån reklamgrej med drömmande kvinna i bar såg det ut som. Jag fick liksom vandra runt filmteamet och försöka hugga flarror genom att lyfta dem över staketet och hoppas att jag nypt nånting bra. Detta resulterade i en mousserande riesling från Franken av bättre slag, ämnadför den europeiska mousserandekursen (icke-champagne), ity det är svårt att finna bra tyskt bubbel i Sverige. Vidare lyckades jag greppa nånting spännande från Sachsen, en Weissburgunder i tjugoeuroklassen. Sachsen är ju även detta inte så lätt att få tag i härhemma. Men jag kunde ju inte åka från Tyskland utan riesling, så eftersom det var Frankenhyllan jag nådde blev det även en bättre sådan, inte i bocksbeutel utan i sedvanlig fluteflaska. Till slut packade i alla fall teamet ihop sina grejor, och jag fick tillträde även till Moselhyllan. Skönt.

söndag, november 20, 2011

Gili Islands and Bali tips, November 2011

It may sound a little bit risky to go to Indonesia for a sunny holiday in late October/early November, arguably already rain period, but we took our chances. It is from many points of view the best time to leave sombre Scandinavia for a two-week break.

We went by Singapore Airlines, a reliable carrier, with a short stop in S-pore which is always great, Changi is a very enjoyable airport. Bought some wine (terribly expensive in Asia, but what can you do) and cosmetics there. Fishball soup Singaporean style gives the right taste from the start.
Our first stop was Jakarta, to meet with family. We really enjoyed this, and stayed at Aston Kuningan Suites, a great choice with perhaps the best bed I have ever slept in in a hotel. Except my father's wonderful food we tried Sushigroove, an exceptional, very affordable eatery inside the Grand mall. Sushi here in this "groovy" ("funky", my sister says), the sushi is more Californian style than Japan style. Designed sushi pieces, loud music, young waiters.
Another fun place was Pizza and Birre, a sort of a franchise in neo-brutal barn-like design inside another mall close to my sister's place. They specialize in funky pizza, such as the oxtail one we tested which is very recommendable. But stick to Bintang beer (license-brewed Heineken with a long Indonesia history and great taste), I tried the White Horse which was bland in comparison.
Our next stop, the island Gili Air, was a flight-taxi-speed boat ride away. We flew in to Lombok's new international airport, which is two hours away from the coast (the old on was only one hour). Count on a somewhat special, perhaps bumpy, taxi ride through Lombok's metropolitan Mataram and up along the coast, or risk going to Gili Islands by unreliable boats from Bali...

Gili Air is smaller and less explored than its neighbor Gili Trawangan. We found it the right place to be, with a lovely white beach at the Scallywags Beach Club, which became our base for the couple of days we stayed at the island. Scallywags has a small resort, the Mango Retreat, about 10 minutes walk from the beach. We stayed there and it was a good place, although I would recommend carrying a torch to find your way home in the evening when you have visited any of the restaurants along the beachside. Our favorite place to eat was undoubtedly the Chillout Bar, with its friendly owner running the barbeque, and local fish on gigantic skewers and seafood on display outside the entrance. Here, you get all you need in terms of fish, octopus, balibugs, whatever. Immensely tasty, nothing short of great at VERY good prices. If it wasn't for the wine which always is quite expensive, meaning close to home prices, you'd have trouble spending 15 Euros for an excellent meal.
A day-trip by 15 minute fast boat to Gili Trawangan, where we also set up base at the original Scallywags resort that had a nice pool area, gave us the opportunity to see what attracts so many youngsters these days from various parts of the world. Obviously, the lack of car traffic, which is actually becoming a nightmare in Jakarta as well as in Bali, is of course extremely refreshing. If you need to transport suitcases etc. you will have to rely on horse and carriage. Bicycles are another handy means of transport while you are at the Gili Islands.
Had a great hamburger lunch at the Ko-Ko-Mo, a somewhat upgrade spot. But the overall impression from Trawangan was that this is fast becoming a not as enjoyable place to be from my generation point of view. As the amount of backpackers indicate, they think otherwise. But I would go for Gili Air any time of day - quieter, better-looking, less crowded, nicer beaches.
Back to Bali, it's always a super place to be. This time we stayed in Jimbaran, the friendly beach and fishermen spot not too far from Bali's Airport. We were lucky enough to be able to stay at Karma Jimbaran, in an upgrade villa. We had a small pool for ourselves, and a bigger one down by the Karma Lounge in the same area.
Seminyak is perhaps the shopping centre of the island (if you avoid Kuta, which I think you should if you don't happen to be a teenage Australian surfer looking for friends). We went there to stock up with the necessary things and presents, go to Bintang supermarket, have lunch at wonderful Cafe Bali in Jalan Oberoi, look at bags, clothes, silver etc. Tried local wine producer Hatten's sparkling, Tunjung, which is still OK, in SIP wine bar, just across the street from Bintang supermarket.
In Ubud, the handicraft centre of Bali, we as always had lunch at Bebek Bengil, the Dirty Duck diner. The crispy duck was even better than I can remember it. Magnifique. In the evening, we went by car to Legian to revisit the TAKE sushi restaurant, always a fabulous experience. Bit more Japanese than Sushigroove in Jakarta, but somewhere in that genre.

The last days in Bali the sun was back. In Seminyak and Ubud we had our fair share of rain, but luckily it was the days when we had not planned to be on the beach or by the pool. We tried nearby Jimbaran Beach club and, of course, lunched by the sea at Cafe Menega, the currently best of the simple but always in demand fish restaurants at Jimbaran beach. We had it all, mussles, shrimps, fish, the works, together with sambal and rice for under 10 Euros pro person. Do NOT miss this when in Bali. To go here for lunch is not a bad option, less crowded than in the evenings.

We also experienced some really upgrade nightlife in Rock Bar, a magnificent cocktail lounge on top of the beachy cliffs by the Ayana Hotel (formerly Ritz/Carlton) in Jimbaran. And last but not least, a sensational beach and pool at the Karma Kandara resort in the very south of Bali. To lie in the infinity pool water there and stare at the horizon must be one of the most breathtaking things you can imagine.

söndag, oktober 23, 2011

Pinot Noir-lördag, ett race runt världen

I listan nedan måste italienska Krafuss anses vara den stora skrällen, och avgick med omröstningssegern i första flighten, medan kursdeltagarna visade mindre uppskattning för tysk Spätburgunder i Beckers tappning, och än mindre för Leon Beyers alsacevariant. Men det är ju min egen erfarenhet och uppfattning att dessa kallodlade varianter kräver lite tillvänjning och inte har den "charm" som gärna vinner i blindprovning.

I flight 2, Nya Världen, var det en del röster som förordade Galpin Peak från Walker Bay, men därefter var loppet jämnare. Krafuss och Galpin Peak är viner där man dragit på i termer av koncentration, ek och skogsdoft, lite grann av bourgogne på steroider. Men båda är välgjorda, och man ska förmodligen upp en del i prisklass för att hitta äkta bourgogne som tydligt slår dessa kraftpaket. Monsieur Jadot räckte inte riktigt till för detta denna gång, även om Pommard Grands Epenots på inget sätt var ett dåligt vin, balanserat, drickfärdigt och allmänt trevligt.

Druvbetyg, oktober 2011
Rosman Jahja
Pinot Noir

FLIGHT 1
1. Becker Spätburgunder 2008, Pfalz, Tyskland, 13 %
Nr 90359     139:-
2. Leon Beyer Pinot Noir 2007, Alsace, Frankrike, 13,5%
Nr 73679     169:-
3. Krafuss 2005, Alois Lageder, Alto Adige, Italien, 13,5% 
Nr 75316     285:-
4. Pommard Grands Epenots 2007, Louis Jadot, Bourgogne, Frankrike, 13,5%      
299:-
FLIGHT 2
5. Delinea 300 Pinot Noir 2009, Willamette Valley, Oregon, USA, 14%
Nr 90392     99:-
6. Montes Alpha  Pinot Noir 2008, Casablanca, Chile, 14%
Nr 90293     169:-
7. Gloria Ferrer Pinot Noir 2005, Carneros, Kalifornien, USA, 13,5%
Nr 74419     209:-
8. Clos de Ste Anne Naboth’s Vineyard Pinot Noir 2008, Gisborne, Nya Zeeland, 13,5%
Nr 90345     249:-
9. Galpin Peak Pinot Noir 2007, Bouchard Finlayson, Walker Bay, Sydafrika, 13%
Nr 82933     299:-

måndag, oktober 17, 2011

Skaldjursrulle, passar till allt mousserande!

Detta recept är utprovat av mig vid Munskänkarnas mousserandekurs i Malmö:

Skaldjursrulle (8 portioner)
Deg:
1,5 dl vatten
1 dl kaffegrädde
50 g smör
1,5 dl vetemjöl
3 ägg

Fyllning:
250 g skalade räkor (ca 500 g oskalade)
1 burk musslor i vatten (200 g, bara Abbas duger)
3 dl vispgrädde
3 msk riven pepparrot
salt
1 dl finhackad dill

1. Sätt ugnen på 200 grader. Koka upp grädde, vatten och smör. Tillsätt mjölet under kraftig vispning och rör tills smeten släpper kastrullens botten. Låt svalna. Tillsätt äggen ett och ett och rör om väl mellan varje ägg.
2. Bred ut smeten i en långpanna (30x40 cm) klädd med bakplåtspapper. Låt grädda i ca 20 minuter. Stjälp upp på bakplåtspapper och låt kallna.
3. Låt musslorna rinna av, och räkorna om de är burkade. Skala annars räkorna. Skär skaldjuren i mindre bitar.
4. Vispa grädden ganska hårt. Rör ner pepparrot och dill, smaka av med salt (eller örtsalt).
5. Bred ut gräddblandningen över botten, lägg ut skaldjuren ovan på. Rulla ihop till en rulltårta och låt den vila i kylskåp ett par timmar.
6. Lägg upp rullen på en vacker skärbräda eller uppskivad på ett serveringsfat.

lördag, september 24, 2011

Organic, biodynamic or natural wines?

This is version of a small wine introduction for tonight. I will present two wines, one white and one red:

Dear friends, I have been asked to select our wines tonight. First of all, you may or may not know that organic or ecological wines is a little bit of a jungle. In reality, there are no completely organic wines. The ones labeled that way are mostly made of organically grown grapes. This means of course that no artificial fertilizers or pesticides have been used, just as in organic agriculture in general. But in the winery, there is no real consensus as to what organic winemaking should entail. The perhaps biggest difficulty lies in the decisions about how you should use sulphur. Sulphur is actually one of the big secrets in winemaking. Without it, most wine would turn quickly into vinegar. Which is a nice product, but more limited than wine with regard to quantities you would want to consume. Anyway, the second category of organic wines are the biodynamically grown. This is even more difficult to define, as all biodynamic growers have their own definitions of what is required. Mostly, the use of artificial fertilizers and pesticides is forbidden, but other than that, the biodynamic grower is concerned about balance in the soil. There are endless tricks, some of them of quite spiritual kind, to make the soil perfect for the grapes. The spiritual content comes partly from the biodynamic guru, mr Steiner of Austria who wrote the antroposophic books that have inspired the biodynamic movement. You need to keep track of the moon, because according to these principles, the moon decides a lot about the right time to do things in the vineyard. The third and currently trendiest category of organic wines are the natural wines. Basically, the same ground rules apply, but you should also do as little as possible in the winery to affect the wine. Even limit your use of sulphur. But also avoid clearing and filtering the wine. There are no real rules here, but a lot of hype. Keep in mind that these wines are quite sensitive, as the lack of sulphur make the difficult to transport, they turn sour and easily become - vinegar. This should not keep you from trying them once in a while. Many sommeliers go bananas currently about these natural wines.

Today's wines are simply organic of the first category. The first wine is made of the king of grapes, riesling. And in no other country do you make better riesling than in Germany. This is not from Mosel or Rheingau, the home of riesling, but from Rheinhessen, a less famous but sometimes nice area for white wine. It has all the signs of a good riesling: crispiness, acidity, fruit and a certain minerality. Carl Reh is the name. The red wine comes from Italy. In Tuscany, the home of chianti, the main grape is sangiovese. This is a sangiovese, which literally means Jupiter's blood from the grower Farnese. It is not as rough as sangiovese sometimes is but instead softish, fruity, made in a popular style that I believe will firt the menu of today. Hope you will all enjoy these wines. Thank you.

måndag, augusti 22, 2011

Il Notaio, prestigeproducent i italienska Basilicata

I den italienska stövelns hålfot, närmare bestämt i regionen Basilicata, finns producenten Cantine del Notaio, en av de absolut främsta i området. "Notariens" vinmakeri har fått en hel del internationell uppmärksamhet för sina viner, främst gjorda på Basilicatas huvuddruva, aglianico.

Cantine del Notaio gör en serie viner på denna druva vars namn sannolikt kommer av ordet helleniko, den "grekiska druvan" (Basilicata får räknas till det gamla Storgrekland vinmässigt, Magna Grecia):

L'Atto, instegsvinet, är gjort på unga stockar skördade i början av oktober. Sju dagars maceration, vinet kostar under hundralappen i svenska kronor.

Il Repertorio, ca 150 kr, med druvor skördade under senare delen av oktober. Tio dagars maceration.

La Firma är prestigevinet (270 SEK) och druvorna skördas i november, med cirka 20 dagars maceration i ståltankar. Lagringen sker i naturliga grottor av vulkanisk tuff.

Därutöver görs även Il Sigillo, ett amaroneliknande vin (300+ SEK)i så måtto att druvorna tas från en och samma vingård i slutet av november då de är övermogna och på så sätt torkar redan på rankan. Tolv månader barrique innan flasklagringen startar.

Skillnaden mellan vinerna beror således i huvudsak på två faktorer: tidpunkten för skörd och antal dagar för kallmacereringen. Alla vinerna lagras på franska ekfat, vilket il Notaio menar är det som gör dem eleganta, trots att aglianico är känd som en ganska tuff druva. Aglianicovinerna kallas ibland för söderns Barolo, vilket enligt vår guide på il Notaio beror på att de tidigare skeppades till Piemonte för inblandning i de norditalienska prestigevinerna som formellt och legalt görs endast av nebbiolo. Vare hur det vill med den saken, vi vet ju hur man i Toscana sannolikt använt cabernet sauvignon i sin brunello, även om saken tystas ned.

Il Notaios barriquer används högst tre gånger, sedan säljs de vidare. När de är nya är det La Firma och Il Sigillo som får den kraftigare ekprägeln, medan L'Atto får tredjegångstunnorna.

Il Repertorio är ett försök att efterlikna traditionell aglianico med kortare macerering,medan La Firma och Il Sigillo är extraherade viner anpassade till moderna internationella smaker. L'Atto bör drickas ganska omedelbart, men har ända jämförelsevis mycket elegans i frukten. Vid vårt besök serveras det till en bondsk soppa med speltvete, svartögda bönor och lokala orecchiette.

Vingården gör även ett mousserande på aglianicodruvor, La Stipula, enligt klassisk metod - inte något man provar varje dag. Plus ett rosé, Il Rogito, och ett par vita viner, varav ett med moscato- och malvasiainblandning, samt ett dessertvin. Därtill ett par olika sorters grappa, lagrad och klassisk vit.

Vinkällarna i Rionero, som orten heter, är något av ett kännetecken för området. Den lättarbetade berggrunden med basaltinslag utgör en idealisk miljö för lagring. Il Notaios källare håller mellan 14 och 16 grader året runt utan några som helst tekniska hjälpmedel. Detta oavsett utetemperaturen som vid vårt besök i mitten av augusti låg runt 30 grader. Väggarna är täckta med vad man först tror är kristaller, men i själva verket handlar det om en speciell typ av klibbiga alger som används som ett slags signal för att källarmiljön är perfekt vad avser fuktnivå och temperatur.

Cantine del Notaio saknar fortfarande svensk distributör. Ingen som känner sig hågad att sätta Basilicata på den svenska vinkartan? D'Angelo finns visserligen redan i Sverige, men Il Notaio vore sannerligen värd representation i landet.