Men inredning och välkomnande hos Emmanuel går inte av för hackor. Vid bra väder kan man ta aperitifen ute på verandan. Frun i huset sköter ruljansen vid bordet, och är en färgstark dam som levererar de tagna ordrarna vidare till de yngre medhjälparna i något skirare framtoning som skriver ner önskemålen ("Monsieur préfère le homard, bien"), närapå med gåspenna. Faktum är att hennes magnifika framtoning gör att jag lyckats förtränga producenterna av det kanske mest framgångsrika vinval jag gjort, eller så var listan utan svagheter, vilket är en annan fullt gångbar teori. Vi började i alla fall med en champagnedrink uppkallad efter en av husets döttrar, Garance. Amusen var krabbsmulor i grön ärtpure. Sedan fick jag en suverän hummerrisotto, en precis lagom portion som lämnade aptit för fortsättningen, till denna en Himmelsk Chablis som jag måste forska vidare i, gud förlåt mig, särskilt eftersom ostronmineraliteten i denna dryck var på ett absolut optimum.
Huvudrätten var duvbröst med spenat, lenmöra små fåglar som kryddats med experthand. Ackompanjerade av en Vosne-Romanée som fick änglar att suckande dra ett extra drag på harpan. Producenten har massor med M i namnet, nästan bara. (Varför minns jag inte, tro?)
Kan man toppa detta? Jodå, med den i särklass mest imponerande ostvagn jag skådat (se nedan). Bara att peka och välja. Och i detta sammanhang får du inte missa Saint-Nectare, Auvergnes claim till ostars Hall of Fame.
Sufflén och sauternen osv var sedan bara nachspiel och stilfull avrundning på en perfekt kväll. Jag tar av mig alla hattar jag har, Emmanuel med familj. Ni är värda er Michelinstjärna, och kanske en till. Detta gör ni. Hundraprocentigt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar