Helgens röda upplevelser

Och då tänker jag inte på den obligatoriska adventsglöggen även om den givetvis inmundigades den med. Nej, det är frågan om en Sagrantino di Montefalco, inköpt vid en av årets tidigare utflykter till Tivoli utanför Rom. Producenten heter Spoletoducale och jag tror det var en 2003:a.

Kärvt men gott, vacker doft, lite svarta körsbär...kul...

Sedan var turen kommen till Alain Brumonts Chateau Montus från 2001, 100 procent Tannat. Dessa viner ska ligga länge och jag hade märkt flaskan 2008-12 när jag köpte den för mer än två år sen. Det visade sig vara helt rätt. Ännu ungt, hade inte mjuknat tillräckligt även om det smakade utmärkt till biffen med trumpetsvamp, schalottenlök och konjakssås. Den andra flaskan får ligga ett par år till, minst!

Spartanburg sopar med Yankees

Jojomänsan, Spartanburg sopade hem seger över NYC i vintävlingen. En av kvällarna tillbringade vi i Greenville, som är en växande del av "the twin cities" Spartanburg-Greenville i South Carolina. Folk flyttar hit från olika delar av landet, och t.o.m. en del som tröttnat på Floridas eviga stormar. Northampton Wines är en välsorterad vinhandel i Greenville som även hyser en riktigt bra restaurang. Vi fick tillfälle att prova lite olika saker, framför allt kalifornisk Chardonnay av klass. Två olika som båda toppade allt jag provade i NYC. Köpte med en flaska av B.R. Cohns Chardonnay som jag verkligen gillade. Dags för backlash på det som i vinvärlden kallas ABC (Anything But Chardonnay)?

USA och vin

Flygning brukar ju inte betyda några större vinupplevelser, men flighten mellan Köpenhamn och Atlanta innehöll faktiskt en riktigt schysst moselriesling, Essence från S.A. Prüm. Tung mättad doft, bra frukt och lite sötma i botten men framför allt den eftersökta terroiren i doft o smak.

I NYC har jag druckit cheap Pinot Noir från Oregon som, vilket man kanske kunde ana, gav tallkotteassociationer. Inget finlir direkt. Detta var på Bar Americain. Sedan även passabel italiensk Pinot Grigio på Peninsulas bar Fives.

Vi får väl se om vistelsen i Spartanburg, South Carolina, kan toppa detta utbud på American soil. Borde gå...

New York here I come

Ja, mitt i mörka hösten kommer ändå en ljusglimt. Mitt jobb tillåter mig att tillbringa en helg i New York City, som en mellanlandning mellan industribesök i Clevelandområdet och South Carolina.

The Big Apple är ju mytomspunnet och det ska bli gött att få bilda sig en egen uppfattning i stället för alla filmbilder och resestories som den består av för närvarande.

Ska försöka spara ihop till en liten lista med upplevelser till jag kommer hem. Och nåt litet glas vin ska väl hinnas med.

Det var helt rätt att Fredrik Ljungberg fick Guldbollen. Killen är ett riktigt proffs i alla bemärkelser.

Hösten är ett gatlopp

Så värst mycket tydligare blir det inte än en sen måndagkväll i slutet på oktober. Hösten är ett långsamt crescendo av stress, mörker, slut på värme, fukt, inga ledigheter, budget, familjetrassel och grusade förhoppningar.

MFF har sakta fallit sönder och alla medaljaspirationer är ett minne blott.
Vin smakar inte som det brukar utan är bara en rusdryck.
Jobbet sliter sönder en långsamt men säkert.

Kort sagt, det mesta suger.

Konstigt nog är det ändå så att när allt är som jävligast så kan det ändå vara gott med en liten kanelbulle.

Mycket vin, ja, mycket vin, ja detta gjorde han....

Inte Gubben Noak men väl yours truly: Sen sist har jag tillbringat ett par dagar i Toscana, där jag bland annat fick tillfälle att besöka Cantina Redi i Montepulciano (just det, Vino Nobiles hemort) och därstädes inhandla några goda flarror. Jag har också något senare varit med och arrangerat en finfin Bourgogneprovning i Malmö, med nya och lite äldre viner från Greve de Vogüés domän (se tidigare inlägg).

M. Pepin vägledde oss genom vinmakandets vedermödor. Otroligt hur man kan minnas varje hagelskur varje år, men det är klart, det handlar ju om hur vädret kan äventyra ett helt års arbete så man minns väl varken man vill eller inte...

Ännu en ovetenskaplig lista

Jag har tidigare varit inne på att man går i perioder när det gäller vin. Bara för att bevisa detta ska jag nu göra en druvranking, grymt slumpmässig och beroende på vad jag provat som varit riktigt bra under det senaste året:

1. Riesling
2. Cabernet Franc & Pinot Noir
3. Sangiovese
4. CheninBlanc & Sauvignon Blanc
5. Cabernet Sauvignon
6. Tempranillo
7. Zweigelt(!)
8. Merlot
9. Syrah
10. Chardonnay

Lite för lite schyssta Bordeauxer och Rhonare med andra ord på sistone...

Listor alltid kul? Denna från Prowinemässan

Idag har jag provat ett femtiotal viner på Prowines mässa i Malmö. Det är givetvis helt omöjligt att försöka göra en tio i topplista, så därför försöker jag:

And the Winner is....


1. Clos des Forêts S:t Georges 2002/Domaine de l'Arlot "Suveränt mångsidig, finlemmad bourgogne. Fanfar!"

2. Quinta da Vale da Raposa Touriga Nacional "Ädel doft och smak. Grymt mycket vin för slantarna - som flera av portugiserna"
3. Radici Taurasi Riserva 1999 "Missa inte Aglianico...en fantastisk ganska okänd druva"
4. Quinta do Ribeirinho 1st Choice/Luis Pato "Baga och Touriga Nacional i ruggigt skön stil"
5. Chateau Mont-Redon Rouge 2002 "Mummahh"
6. Castelli di Fonterutoli 2004/Mazzei "En äkta fullblods-Chianti Classico från ett superbra år"
7. Meursault 1. Cru Les Perrieres/Ch. de Puligny-Montrachet "O-Gosh"
8. Bourgogne Blanc Les Sétilles/Olivier Leflaive "Sån tur att jag fick en sån i somras som ligger på hyllan"
9. Chianti Classico Riserva Petri 2001/Vicchiomaggio "Ännu en Chiantifullträff som norska Red & White Wine introducerar snart"
10. Concannon Syrah 2002 "Jag som inte gillar Syrah sådär särskilt måste kapitulera inför denna välavvägda historia"

Bubblare: Chaminé, Quinta do Ameal, Riesling Von der Fels Trocken, Riesling St Hippolyte (Deiss), Vérité ( Laurent Miquel) , Chateau Bonnet (André Lurton), Barolo Serralunga (Fontanafredda)

Min (och din?) mest spännande provning närmar sig...

Dagen D börjar närma sig då en provning jag aldrig varit i närheten av kommer att bli av: den världsberömda producenten från Bourgogne, Comte de Vogüé, har grävt djupt i sina källare och plockat fram några riktiga rariteter.

DET BÄSTA AV ALLT ÄR ATT DU ÄR VÄLKOMMEN!

Under ledning av den mycket sympatiske Monsieur Jean-Luc Pepin kommer vi att prova exklusiva godsaker:

Chambolle-Musigny 2004
Chambolle-Musigny 1er Cru 2004
Bonnes-Mares 2004
Musigny VV 2004
Bonnes-Mares 1997
Musigny VV 1997

Vi startar 18.00 i restaurang Årstidernas festvåning Gillesalen i Kockska Huset (ingång via Västergatan). Följande ackompanjerande måltid från Årstiderna ingår:

Vildand med svamp och hallonvinägersås samt filodegsrulle med potatis och surkål
Tallrik med tre utvalda ostar och tillbehör såsom rostade valnötter och fikonbröd.

Allt detta sker alltså i Malmö måndagen den 9 oktober 18.00. Kolla in www.tryffelsvinet.se under Kalendarium om du vill veta mer...

Det är Riesling som gäller

Det är lätt att man blir periodare med vin. Inte i den meningen att man dricker för mycket (fast det kan ju också hända), utan att man kommer in i en period när man vill ha en speciell smak.

Just nu är det Riesling.

Syran är viktig, men det är kombinationen med den där mineraliska, petroleumdoftande, undersköna delen av smaken man längtar efter. Den som kan kallas terroir, och som förmodligen kommer från kalkstenen i den jord varpå Rieslingdruvan trivs allra bäst.

Det här speciella dyker upp på flera ställen på vårt jordklot - såväl i Rheingau i Tyskland som i Marlborough på Nya Zeeland för att ge några exempel.

Ett konkret tips är Georg Breuer's Estate Rüdesheim 2003, finns i liten upplaga i den köpenhamnska ölaffären i början av parallellgatan till Ströget från Nyhavn sett, den som säljer öl från hela världen till skillnad från flertalet danska butiker.

Vinet är värt en omväg...

Avdelningen truismer

Tjugo aktuella inte särskilt kontroversiella uttalanden att bita i:
1: Just nu regnar det för mycket i Skåne.
2: Jari Litmanen dominerar tillochmed på Europanivå, två mål mot Polen.
3: Georg Breuers Riesling regerar.
4: Hammarbys supportrar skulle vilja ge vissa "supportrar" en rejäl omgång.
5: Kate Bush är en av de mest kreativa popartisterna som existerat. Se bild!!!
6: Kan Spanien spela basket? Uppenbarligen.
7: Det finns inget parti som förtjänar min röst.
8: Money makes the world go around.
9: Amerikanska filmer är i genomsnitt väldigt plågsamma.
10: Sommaren är kort.
11: Det är dyrt att fika på Europa i Köpenhamn.
12: Mölleplatsen är Malmöfestivalens bästa plats.
13: Bofors IK går upp i Elitserien efter denna säsong.
14: Ven är lika bra som Franska Rivieran.
15: Det är underbart att kvinnan finns.
16: Fet junkmat är överskattad.
17: Italien är världsbäst i mat, kläder, fotboll osv., men spanjorer är i genomsnitt trevligare.
18: Det är gött å leva.
19: Walking Posterboys har spelat rock'n'roll och pop i snart 22 år.
20: Det ska va' match på söndagar.

Jari Litmanens betydelse

Jag är inbiten MFF-fan. Jag har gått på 95% av lagets hemmamatcher de senaste fyra åren. Anfallsspelet har under denna tid varierat från Zlatans korta blomstring i klubben till Junior/Jonatan Johanssons nuvarande dominans. Men inget anfall existerar på egen hand. De behöver bollar.

Och varifrån ska dessa bollar komma?

Det kan finnas flera svar. Men ett lyser starkare än de andra.

Jari.

Glasliraren från Finland är, trots sin ålder och trots att zenit passerats, en fullständig attraktion i Allsvenskan. Låt oss hoppas slippa skavsår och champagnekorkar i ögat resten av serien (fan tro't). Mannen regerar.

När Jari är på plan lyfter det övriga laget med 20 procent eller så. Och varför? För att han kan hålla bollen. Kroppsfinter. Till synes enkel bolltäckning. Geniala passningar. Alla andra får lite mer tid. De hinner flytta sig upp i planen. Anders Andersson slipper bära bördan av att vara så konstruktiv, utan kan koncentrera sig på att vinna boll. Marcus Pode behöver inte bära hela publikens hopp.

Jari lunkar fram. Men i Allsvenskan räcker det fint. Försök ta bollen av honom får du se. Snart är du på läktaren.

Lunk kan vara bedräglig.

Med Jari på plan resten av serien tar MFF guld. Utan honom sker det knappast.

Mallis som vinställe

Jag gissar att många skulle ha svårt att förknippa Mallorca med högklassigt vin. Men då har man väldigt fel. Ön som jag nyss besökt har ett flertal oerhört begåvade odlare som börjar nå status i allt vidare kretsar. Mitt eget intresse väcktes av att Jancis Robinson öste beröm över Anima Negra, en ambitiös vinmakare i området Pla i Llevant. Vingårdens förstavin, AN, hade enligt henne varit en fantastisk överraskning. Nu kostar AN ofta uppemot 600 spänn flarran vilket kan vara ett hinder, men då finns en glad nyhet för oss med mindre plånbok, nämligen andravinet AN/2.

Precis som storebror innehåller AN/2 den lokala Calletdruvan. Doften är suverän, färgen klart röd (till skillnad mot mer Riojaliknande grannar såsom Son Bordils, som även det är ett superbra vin), och med lite lagring tilltar doft och smak, även om 2004:n som vi avnjöt nu redan är fantastiskt drickbar.

Vid sidan av Anima Negra finns Miquel Oliver, Jaume Mesquida, Pere Seda och ett antal ytterligare odlare på Mallorca som bara de gör resan värd...

Och så har jag ju en fyndbillig pava AN liggande sedan senaste resan till Barcelona. Vad äter man till den månne? Winebow skriver om Anima Negra, för att reta er ytterligare:

"This is the kind of story that people in the wine business love to tell. Three bright, young men from Mallorca decide that the indigenous vines of their famed island are capable of producing far better wine that has been turned out in the past. One is a skilled enologist, one an eloquent salesman and one owns an ancient stone farmhouse. They contract with 135 tiny local vineyards to acquire rights to vines of native grapes that are 50 to 85 years old. These stressed vines are dry-farmed and are not fertilized. The old farmhouse was turned into a winery and they began to hand-produce a trickle of unique and elegant wine. Very soon, they are famous and have more eager customers than bottles of wine."

Bättre än Pingus

Under semestern besökte jag Vingalleriet på Stengade 18 i Helsingör. Utmärkt affär. Danska shoppar utmärker sig ju inte ofta för sitt fina urval utan mer för extrapriser till lättlurade danskar och svenskar. Bag in Box för 59 spänn liksom.

Nåväl, Vingalleriet hade en del spanskt. Jag plockade några som såg OK ut. Den svenska expediten pekade på ett av mina val, en flarra för 70 ca DKR. "Känner du till Pingus?", frågade hon. "Jaa,"svarade jag, medveten om att hon syftade på dansken Peter Sissecks garagevin som väl betingar cirka tusenlappen för den som får tag på en flaska. "Det här är bättre", sa hon. "I så fall kommer jag tillbaka", svarade jag.

Vina Vilano, som skapelsen hette, är knappast bättre än Pingus. Men sådär en 150 kronor smakade det nog som. Jag kommer att besöka Vingalleriet igen.

Megagrymma italienare

Gentlemänniskor, kan inte undanhålla er några upplevelser sistlidna vecka som tarvar kommentar: Castello Banffi-Brunellon ur beställningssortimentet från 99 levde upp till förväntningarna, vederbörligen avsmakad på pation/atriet med parmigiano och andra schyssta tillbehör. Massor av struktur och balans och doft/smak. Men nu kostar den trots allt 294:- så det vore ju riktigt trist om den var kass.

Ännu mer prisvärdhet vankas således i Brolio 2004, pris 99:-. Testade den idag/nyss. Sensationell! Nån mer typisk sangiovese/chianti classicosmak till liknande pris gives icke. Och denna finns dessutom i kvantitet: 83 flarror lär vårt System i Limhamn ha inne. Kastar mig iväg för att greppa ett par inför semestern. Seiern er vor!

Fotbollen är rund

Fotbolls-VM...världen står still en liten stund. Många gånger har jag tänkt att något som förenar så många män...niskor jorden runt borde kunna utnyttjas tydligare i fredssyfte. Kick the ball and not each other, liksom.

Nu har Sverige nått så långt man kan förvänta. Åttondelsfinal är väl så bra som det helst måste gå. Allt bra som händer från nu är bara bonus. På lördag förväntar jag mig att svenskarna istället för att oroas gör som Edward (eller Jorma?) i Åshöjdens BK när han var ohyggligt nervös inför sin första landskamp i blågult. Han la sig ner på planen, luktade på gräsmattan och tänkte för sig själv. "Det är ju faktiskt bara vanligt gräs..." Och sen gjorde han förstås en pangmatch.

Medan tyskarna får totalkramp i sin "måste-match" mot de odugliga svenskarna. Och i stället blir bjudna på en hisnande slängdans av det nybildade umpa-dansbandet Zla-Tanz.

Om Indonesiens främste författare

Ett gammalt löfte till Sonja Berg Pleijel gör att jag gärna vill skriva om Pram Toer, Indonesiens främste författare, som dog i slutet av april detta år, 2006:

”Indonesien är en demokrati, men utan demokrater”, sade Pramoedya Ananta Toer, landets i särklass mest kända författare vid Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg för några år sedan. Pram, som han kallades, var då 78 år gammal och synbart kritisk till landets långsamma utveckling.

Pram Toers liv är en exposé över Indonesiens moderna historia, och han var internerad eller i hus- eller stadsarrest under åtminstone tre olika regimer.

Redan under holländarnas styre i slutet av 1940-talet blev han betraktad som ”antikolonial” och sattes i fängelse. Under denna tid lärde han sig engelska, läste John Steinbeck och fascinerades av dennes sätt att berätta:
– Steinbeck försöker aldrig leda läsaren med omdömen. Hans stil är filmisk, han ger bevis istället för att värdera, sade Pram Toer. Steinbeck var en av de författare som han under sin karriär översatte till indonesiska.

Pram Toer debuterade 1947 och var litterärt aktiv under 1950-talet -- under den första tiden huvudsakligen med fiction i novellform, men därefter alltmer med historiska och kritiska studier.

Efter den ännu inte helt utredda militärkuppen i Indonesien 1965, som utmynnade i Suhartos övertagande av makten, beslagtogs allt hans skrivna material och alla arkiv försvann. Pram Toer deporterades utan egentlig rättslig prövning till Indonesiens Gulag - fängelseön Buru. Hans öde byggde på samma förmodade sympatier med den kommunistiska 30-septemberrörelsen som miljontals andra fick lida eller dö för i Indonesien under denna tid. ”Jag som aldrig någonsin studerat marxism”, menade Pram själv. På Buru fick Pram och hans omkring 14 000 medfångar ägna sig åt obetalt arbete, t.ex. vägbyggen. För att livnära sig drev de också jordbruk i liten skala, såsom risodling.

Nu, långt senare, ser han den nio år långa vistelsen på Buru och hans ”farlighet” för regimen som ett slags utmärkelse: han känner inga hatkänslor gentemot dem som stulit en lång period av hans liv (även om han gärna skulle driva en rättslig process för att frita honom från anklagelserna och ge honom tillbaka det hus i Jakarta som man tog i beslag). Han tycker däremot synd om den indonesiska eliten och deras konstanta rädsla. Många uppsatta människor sedan den tiden finns fortfarande kvar i maktapparaten, anser han. Dessutom är han mycket kritisk till Indonesiens långsamma utveckling till demokrati och den fortfarande utbredda korruptionen, vilket inledningscitatet sammanfattar. Han ser sin författarbana som ett slags nationellt uppdrag som handlat om att höja den intellektuella standarden i den unga nationen.

Under Burufångenskapen tillkom det som många anser vara hans främsta verk, de sammanlagt fyra romanerna om den unga journalisten Minke som brukar kallas Burukvartetten, författade på Indonesiens nationalspråk bahasa indonesia. Pram Toer hittade på historien och traderade den muntligt för sina fånglägerkamrater.

Modell för Minke brukar anses vara Tirto Adi Suryo (1880–1918), journalist och aktivist. Mot bakgrund av en kärlekshistoria mellan Minke och den indoeuropeiska Annelies handlar romanerna om den indonesiska frihetsrörelsens födelse. ”Jag hade varken penna eller papper, så allt som återstod var att berätta muntligt”, säger Pram. När han så småningom fick tillgång till skrivverktyg bearbetade han historien, eftersom ”muntligt traderande till stor del bygger på improvisation, medan själva språket blir så mycket viktigare i skriven text”, menade han.

På Buru fick Pram kontakt med den tyske katolske pastorn Ruffing, som hjälpte till att sprida texterna. Pram smugglade originalet under sina kläder, för säkerhets skull mödosamt handkopierat i flera exemplar, till prästen som lät kopiera och skicka materialet till mottagare i flera andra världsdelar. Så spreds manuskriptet, trycktes, och grundade Prams världsrykte, det som fick författare såsom Günter Grass och Sartre att göra hjälpinsatser för Pram med familj.

Hans böcker har sedermera spritts överallt utom i Indonesien, där hans verk varit förbjudna ända fram till för ett par år sedan, när förbudet lättade och han också fick tillåtelse att börja resa.

Sedan ett antal år tillbaka vill inte Pram Toer ha något att göra med den indonesiska regimen, även om han inte har något otalt med den nu sittande. För en yngre generation, särskilt studenter i Yogjakarta, var och är han dock något av en idol, och han tillåter sig vara kritisk till ett antal saker i det indonesiska samhället. ”Jag har hört av mig till Kofi Annan”, sade han. ”Jag anser att Indonesien självt inte kan lösa konflikten i Aceh, utan man borde ta den till en internationell domstol.”

Om Pram Toers verk:

På svenska finns en nyöversättning av Roy Isaksson av de första och andra delarna av Burukvartetten, ”Människornas jord”, och "Barn av alla folk" (Leopard Förlag), och de följande är planerade för svensk utgivning. Tidigare har den första boken utgivits i något förkortad version, översatt av Sonja Berg Pleijel (”Människans jord”, Hjulet resp. Norstedts förlag).

”Child of All Nations”, ”Footsteps” och ”House of Glass”, (del 2, 3 och 4 av Burukvartetten) finns utgivna i paperbackversioner av Penguin. ”The Mute’s Soliloquy” och ”The Girl from the Coast” är utgivna av Hyperion. Alla finns tillgängliga via amazon.com.

Tyskland och Italien

SURF & TURF...



Nä, det är inte frågan om vilka som ska spela VM-finalen. Där håller jag en bra slant på att Brasilien är den ena kontrahenten, varför inte mot blågult motstånd? Det skulle bli en sommar att minnas FÖR ALLTID!!!!

Förklaringen till rubriken är istället att jag är nyligen hemkommen från en snabbturné till ovannämnda länder. Förutom jobb hann jag förstås med att äta lite och att köpa och dricka vin. I Stuttgart bevistade jag haket Tagesbar i industriområdet Möhringen och åt deras variant av Surf'n'Turf, en filébit (?) med några jätteräkor, halvvulgärt serverad med chokladsås (!), rödfärgad pannkaka och sockerbönor. Eftersom jag envisades med att dricka lite sur tysk riesling till så landade det hela i neobrutala smakkombinationer, men jag var hungrig, så det var nästan OK trots allt och Brunellograppan efteråt var det absolut inget fel på.

Bättre upp då i Tivoli, strax utanför Rom, där restaurangen Sibilla, byggd 1730, ligger vackert på klippan med eget romerskt tempel på bakgården tillägnat Vesta och Sibylla. Några som käkat på Sibilla är Goethe och kejsar Vilhelm av Preussen, så jag hade riktigt gott sällskap.

En svärdfiskcarpaccio inledde, och därefter följde specialaren för dagen, nämligen en för mig ovanlig pasta kallad Fofie (???) med granatäpplekärnor och läckra vongole. Och till detta Mastroberardinos Greco di Tufo, ett alldeles utmärkt vitt vin.

Bonus på slutet: knastrig brylé och ett glas limoncello med mandelskorpor, courtesy of the house.

Några av vinflaskorna som kom hem med mig: en Sagrantino de Montefalco från Spoletoducati, en Taurasi från Feudi di San Gregorio, och en Brunello som heter Greppone Mazzo från Melini. Plus att några supervänliga damer i affären BuonGusto i byn Vilanova lassade upp ett gäng Mozzarellakulor (100% buffelmjölk) som höll finfint hela flygresan hem till tomaterna och basilikan vid grillet i Malmö på torsdagkvällen.

Hur var dom?

Ja, nu vet jag lite mer vad de beställda läckerheterna smakar: Moselland var verkligen ett fynd, och kostar sedan 1 april häpnadsväckande 39:-. No further comments.

Lynch kan du lika gärna köpa om du hittar den i fantastiska Lynch-Box för 199:-. Samma sköna bordeauxfeeling.

Monsieur Moueix drack vi i går på Valborg till en rotfruktsbéarnaise (som finns i Michel Jamais schyssta bok Vin och Gastronomi), för att ta upp rotfruktssötman i Pomerolvin, grillad brasiliansk oxfilé och klyftpotatis till. Mumma.

Barbarescon och Bourgognen kvarstår i förrådet.

Hugaligen va gôtt -- vintips!

Baronen som nämns längre ner i artikeln...





Fick just mitt första nummer av Allt om Vin. Och där var det provning på hela beställningssortimentet. Jobbigt för plånboken, men jättespännande läsning.

Här är det urval jag fastnade för (exakt en tusenlapp):

3 st Moselland Selection Riesling Spätlese, 49:-, 85647
Michel Lynch 2000, 100:-, 88472
Christian Moueix Pomerol 2000, 179:-, 85282
Vosne-Romanée Vieilles Vignes, Girardin, 2002, 275:-, 88216
Barbaresco Vigna Montersino, Orlando Abrigo, 2001, 299:-, 80819

Sen hade jag på eget bevåg redan lagt en beställning på tvenne Castello Banfi-Brunello från 1999 som ska ha varit ett bra år i Toscana. Ytterligare sug råder för:

Chateau Léoville Poyferré 1999, 470:-, 88183
Tim Adams Semillon 2002, 139:-, 85265
Valderiz 2000, 199:-, 85747
Joly Savennières 2002, 207:-, 81246
Orvieto Classico 2004, Piccini, 59:-, 81282

Och avslutningsvis vill jag dra en lans för Baron de Ley Finca Monasterio för ca 200:- som jag provade i helgen på vinkursen. Suverän vackert balanserad historia.