Mat och vin i Marche, september 2025

Vi lärde oss för ett antal år sedan (när vi var i Pescara) på Italiens adriatiska östkust hur bra och annorlunda det kan vara att semestra där. Jämfört med Amalfikusten eller Sicilien (som naturligtvis är underbara på sina sätt) är det mest inhemska turister, och ett betydligt bättre prisläge vad gäller boende, mat, vin och solstolar på stranden. I Taormina kostade solstolar och parasoll 50 € för en dag! Medan vi under denna veckas visserligen off-seasonvistelse i Fano, Marche (säsongen slutar 15 sept, och vi kom den 17:e) betalade 15 €! 

Varför just Fano? Tja, hela den adriatiska kusten vimlar av fina badorter. Rimini och Riccione känner många svenskar till. Fano verkade vara ett trevligt lagom stort ställe. För övrigt har jag läst att Fernando di Luca, matföretaget Zetas grundare, kommer just härifrån. Och under pandemin fick vi ställa in en planerad resa hit, så med viss försening fick den resan till slut bli verklighet…

Närmaste flygplats är Ancona, men det är tämligen lätt att ta sig därifrån med tåg till Fano, bara ca en halvtimme med regionaltåg. Från stationen vandrade vi ner mot havet och vårt trevliga hotel Corallo. 

Fano heter så eftersom romarna kallade orten Fanum. De romerska rötterna är väldigt synliga på orten fortfarande. Augustusporten leder in i Centro Storico, den Gamla stan. Andra lämningar som den stora befästningen där konserter hålls går inte att missa. Det är där i de gamla stadsdelarna man strövar när man inte går den berömda strandpromenaden nära vårt hotell, med rader av fina fisk- och skaldjursrestauranger runt hamnområdet.

Vad har vi då upplevt mat- och vinmässigt under vår vecka här? Så mycket! Typiskt Fano är ett antal viktiga punkter:

-  Brodetto fanese. Denna anrika fisk- och skaldjursgryta har en egen festival under sommaren. Vi upplevde den gjord av en mästare, Stefano på Da Santin. Vi fick den med med nio sorters fisk och skaldjur i: bl a rocka, sardiner, typ marulk, bläckfisk, räkor, nocchie som var en helt ny bekantskap, kallade mantisräkor på svenska. Och Stefano rekommenderade oss Syrah från Marche till. Vi lydde, och det var ett fantastiskt val! Matchade tomatbasen i Brodetton perfekt.

Brodetto var soppan som fiskarna tillagade direkt ombord på sina båtar när fångster var för små eller olämpliga för marknaden, av mindre uppskattad fisk med fler ben, eller av fisk som gick sönder i näten och därför inte kunde säljas, med ingredienser som lätt kunde förvaras ombord (där det inte fanns några kylskåp) såsom tomatpuré och vinäger.

Brodetto Fanese serveras vanligtvis med hembakat bröd, eftersom det är obligatoriskt att torka upp såsen: såsen som blir kvar på tallriken är lika mycket huvudperson som fisken.

Ungefärligt recept: Fräs löken lätt i het olja i en stor, grund panna; tillsätt sedan buljongbasen: en blandning av vatten, vinäger, tomatpuré, salt och peppar. Låt det koka i några minuter, tills vattnet och vinägern har avdunstat. Tillsätt sedan fisken, börja med huvudena och fortsätt med de enskilda fiskarna, börja med de som kräver längst tid.

- Moretta Fanese, traktens helt egna kaffedrink. Med en bas i glaset av Rom, brandy och sambuca samt en strimla citronskal tillsätts försiktigt en espresso. Rör sedan om den skiktade drinken med sked och njut!

- Även om vi äter ravioli så är den sällan som i Torrette, en underbar sandstrand söder om Fano, fylld med havsabborre och har krämig burratasås. Snyggaste lunchen?

- Peppas triangelravioli med nöt- och fläskkött, tryffel och parmesan. Osteria dalla Peppa är en centralt belägen restaurang med en pastabutik intill där all pasta görs för hand. Vår trevlige kypare där rekommenderade den trekantiga och härligt smakrika pastan, och vi drack lokal sangiovese till!

- Traditionsrik snabbmat. Att besöka fiskekooperativets egna restaurang är ju ofta en fin upplevelse runt Medelhavet. I Fanos Pesce Azzurre har man tagit detta till en ny nivå for good or bad. En hypermodern byggnad har snabbmatsliknande menyer för alla hugade kunder i kö för samma måltid som vi, och varje dag i veckan varierar de fisk- och skaldjursbaserade rätterna som ingår. Value for money, absolut, kranvin ingår också för 15,50€. Stämning? Nja.

Om flygskam och klimatavtryck

Efter att nyligen ha blivit flygskammad, med rätta, under ett år när jag vet att jag flugit för mycket var jag tvungen att gå ett steg längre för att se om jag blivit en unken klimatbov for real eller om det inte är riktigt så illa. Först kollade jag vad mina flygningar i Europa under senare år faktiskt medfört för avtryck, sedan gjorde jag ett test för att se hur jag ligger till totalt sett, om man tar hänsyn till livet i stort inklusive hus, bil, mat, shopping etc. Jag använde Climate Heros kalkylator.

Feedback till mig: Som man kan anta ligger jag pga flygandet högt på reskontot, men klart bättre vad gäller privat transport pga elbil och kort körsträcka. Jag är också ok vad gäller mat - vi slänger ytterst lite livsmedel men kan dra ner på nöt- och lammkött ytterligare. På grund av att vi har fjärrvärme hemma och enbart grön el blir även huskontot utsläppsmässigt ok. Tråkigt nog verkar vi inte kunna sätta upp solceller på vårt papptak i Malmö.

Nota bene: Jag jobbar faktiskt på att ställa om mitt resande till tåg så gott det bara går. Följer noggrant gruppen Tågsemester på FB som förtjänstfullt försöker få till stånd att det blir enklare att ta sig runt i Europa, och som har svar på alla tågfrågor som finns. I Frankrike lärde vi oss via egen reserfarenhet tidigare i år hur bra snabbtåg kan fungera; vi måste få såna till stånd även i Sverige.

Så: bättring får det bli vad gäller utsläppen, men riktigt kass var det inte.

Intressant 1: värt att tänka på är att långa flygningar som till Asien och USA ger betydligt högre avtryck, typ ett ton CO2-ekvivalenter per person och resa, mot kanske 300 kg för en Europaresa. Och hur ser flyg då ut jämfört med bil? Egentligen orsakar en flygresa ungefär samma utsläpp per kilometer som en person som kör ensam i en dieselbil, men en väsentlig skillnad är att det går att resa långt på kort tid med flyget. Det är ju detta som hittills gjort att jag oftast föredragit flyg för att förverkliga mina drömmar vad gäller skidåkning och solsemester. Här finns ju en målkonflikt som jag skrivit om tidigare - vi vill ju alla uppleva nya saker och lära oss mer om andra länder och kulturer på plats. Nästa år planerar jag exempelvis Sydafrika för första och enda gången i livet. Annars är det nog slut med riktigt långa flygresor, men har man som jag familj i Indonesien kan man aldrig säga aldrig.

Intressant 2: Flygresande har en gräddfil när det gäller beskattning. Om flyget betalade samma skatter som andra branscher beräknas priset för flygbiljetter nästan dubbleras. Enligt mig borde detta ske snarast!

Bowie - den störste av dem alla

En röd tråd går genom stora delar av mitt liv, ända sedan sjunde klass. Det började med att jag ville göra intryck på Marie i klassen som var en riktig Bowieälskare. Jag som nästan aldrig köpt en skiva investerade i the thin white duke's LP Pinups, som ju innehåller snyggarrangerade klassiker som Sorrow och Rosalyn. Förstod knappt att det var covers, var för ung för det, även om jag nog hade uppfattat See Emily Play som en Pink Floydlåt många år tidigare. Men rösten och den lockande figuren med de många ansiktena och saxofonen fanns där och gjorte ett djuuuupt intryck.

Sen fortsatte det i tät följd med Hunky Dory, älskade omslaget när underverket dök upp i skivbacken på Högbergs Musik & Foto i Karlskoga, liksom alla låtarna, från Life on Mars till The Bewlay Brothers, och tidiga plattan Space Oddity, där jag som så många andra fick bekanta mig med den magiske Major Tom och hans konservburkrymdfärd, Janine och Memory of a free festival. Sun machine is coming down, and we're gonna have a party.

Marie avlöstes av andra kärlekar, men Bowie blev kvar som en konstant i min tillvaro. Ziggy Stardust lyssnade jag i stort sett sönder, även om det var min syster Dewi som ägde själva plattan. Alla stjärnfigurerna i de olika låtarna, alla de arrangemang man kan intill minsta Ronsonplink på gitarren. Time takes a cigarette, puts it in your mouth.

Aladdin Sane (A Lad Insane) fanns bara på kassettband hos mig, men även det blev mycket väl slitet och genomspelat. Diamond Dogs lite mindre så, även om Rebel Rebel dröjt sig kvar. Young Americans köpte jag så snart den kom ut, svår att greppa just då för den som förälskat sig i hans tidigare stilar, men efter Station to Staion, med odödliga Wild is the Wind satt den där, även den nyare dansstilen. Let's Dance blev liksom bara bekräftelsen, mer kommersiell än Bowies andra plattor, men med ett klart berättigande, och det var här någonstans jag såg honom enda gången, lördagen i juli 1983, ungdomshjälten i sin ljusaprikosiga oversizekavaj på ett soligt Ullevi.

Jag hängde väl inte riktigt med i Berlinsejouren, även om Heroes i efterhand blivit en anthem även för mig. Scary Monsters och Lodger betraktar jag som intressanta, hörvärda mellanalster.

I bandet har vi ägnat oss åt Ziggy Stardust, The Jean Genie och Suffragette City. Och vår version av Let's Spend the Night Together har nog mer med Bowie än med Stones att göra...

The Next day som kom så sent som 2013 har vi lyssnat mycket på tillsammans, A. och jag. På sitt sätt ett testamente och en generalrepetition. Och denna jul, den sista, lade jag som vanligt upp Drummer Boy/Peace on Earth, den enda julklassiker vi alla behöver.

Alldeles nyligen åsåg jag med skräckblandad förtjusning videon Lazarus från den nya skivan, och bara förundrades över den svårtolkade fantasin som fortfarande dolde vad jag nu förstår. Han förberedde sin hädanfärd. Bowie. Min ungdom. Min mognad. Mina misstag. Min musik. Så mycket du har präglat hos mig. David Love. Hos mig finns du kvar med dina sånger. Tills inget mer finns kvar.

Vin på Santorini

Den grekiska ön Santorini, en av Cykladerna norr om Kreta, är trots ett torrt och blåsigt klimat ett viktigt  vinområde i ölandet. Bästa ryktet för kvalitet har faktiskt öns söta viner, som på italienskt manér kallas vin santo, mer för att det passar ursprunget än för direkt likhet med Italiens "heliga viner" kanske. Men på senare år har även torra vita viner vanligtvis av den i Grekland flitigt förekommande druvan assyrtiko börjat hävda sig. 

När man färdas genom det karga ölandskapet ser man snart att vin är en viktig del av öns odlingar. Det enda som egentligen konkurrerar med de låga, ibland snurrade rankorna är en annan av öns signaturprodukter, den santorinska cocktailtomaten som är liten men naggande god, ovattnad med mycket smak innanför skalet och en obligatorisk del av santorinisalladen, en lokal variant av grekisk bondsallad med kapris och öns chloroost som andra viktiga inslag. Att vinrankan odlas utan någon form av upphängning beror på att den klarar den starka vinden bäst på så sätt.

Assyrtiko kan på santorini förädlas på ett antal olika sätt. Det kan drickas ungt och tämligen likt mycket annat av europeiskt vitt; citrusdoftande, örtigt och med en syra som är godtagbar med tanke på de sydliga breddgraderna, frukttonerna är genomgående tydliga och lite tropiska, och en mineralitet som beror på den vulkaniska berggrunden är ofta närvarande. Ett fint exempel är Gaias (ja, producenten heter så) Wild Ferment som med sin tydliga mineralitet har lyckats hitta en stil som förträffligt passar de allerstädes närvarande skaldjuren. Men det finns även en annan stil med gammal tradition: Nikhteri. Ordet, som ibland lustigt nog transkriberas nykteri, har att göra med att man förr var tvungen att skörda på natten, sannolikt för att undvika onödig oxidation i de höga dagstemperaturerna. Nikhteri ska innehålla fler druvor än assyrtiko, ofta de lokala athiri och aidani. Men framför allt ska vinet fatlagras, vilket beroende på lagringstiden ger olika starka avtryck av trä, vanilj och neddämpad syra. När balansen hittas är detta ett välkommet komplement till grillade rätter, varför inte till en fin bläckfiskarm som på Naoussa, en genuin taverna vid kanten av calderan, den kraterartade västsidan av Santorini som ger ett hisnande och brant perspektiv ut mot den sovande vulkanen som en gång med sitt explosiva utbrott av glödhet lava åstadkommit detta dramatiska landskap. 

En skonörds bekännelser - del 2

Besatthet är ju som bekant gränslös, och detta vidimerar undertecknad gärna. Idag såg jag en löpsedel förkunna "NN stal fruns guld för att köpa platt-tv".

Detta har jag inte gjort ännu, men jag har utökat min skosamling sedan senast:

Jag glömde få med ett par helbrogues, s.k. long wings från Carmina. Men annars från vänster bakifrån:

- Chelsea boots i brun mocka från Church's,
- Chukka boots i brun mocka från Church's
- Chukka boots i brunt läder från Carmina
- Chukka boots med broguemedaljong, Herring by Barker
- Brun split-toe från Paraboot
- Derby i brun mocka från Lottusse
- Derby i ljusbrunt läder från Berwick
- Derby i vinröd cordovan från Crockett & Jones (Ashdown)
- Derbybrogue i ljusbrunt läder, Herring by Barker
- Double monk strap i brunt, Crockett & Jones (Lowndes)
- Svart Oxford från Church's
- Brun oxfordbrogue, Herring by Cheaney
- Chokladbrun brogue, Loake
- Svart halvbrogue, Church's (Perth)
- Vinröda derbybrogues från Clarke's
- Körsbärsröda halvbrogues från Gaziano & Girling (Burlington MTO)
- Vinröda halvbrogues från Edward Green (Asquith)
- Vinröda halvbrogues i cordovan, New & Lingwood
- Bruna flätade tofsloafers från Herring
- Tofsloafers i blå mocka från Ortigni
- Längst fram: brunvita spectators från Herring

Hur två indoneser förändrade stadsbilden i Karlskoga

Hur kunde två indonesiska killar, den ena från Bukittinggi på Sumatra, den andra från Surabaya på Java, förändra stadsbilden i Karlskoga från 1960-talet och framåt? Ja, det är en ganska vindlande historia som börjar redan på 1950-talet.

På dansbanan på Skansen i Stockholm, som var the place to be i slutet av 50-talet, träffade min mor Berit Jansson min far, Eddy R. Jahja, som studerade i Holland som rätt många andra välbeställda indonesiska killar vid denna tid. Detta var efter frigörelsen från holländarna och kriget mot japanerna (där min pappa som liten grabb för övrigt deltog, blev skadad, och sedermera uppburit viss militärpension för detta), och Eddy studerade till fartygsarkitekt. Men just denna helg gjorde han tillsammans med sina studentkamrater en skandinavienvisit.

Redan under dansen förklarade Eddy för Berit att han tänkte gifta sig med henne, skämtsamt men icke desto mindre något som senare hände. Berit, som hade liftat till Stockholm hennes mamma Astrid och pappa Ragnar ovetandes, skrattade förstås men bytte gärna adress med den charmige killen från ölandet långt borta.

Några julkort mellan karlskogaflickan Berit och studenten Eddy senare bestämde sig Berit rätt snabbt (som inte än fyllda tjugo) att hon ville göra en europaresa på egen hand. Hon sålde sitt piano hon fått av Ragnar, gav sig av med målet Spanien, men passade på ditresan på att besöka Eddy där han pluggade. Hon fortsatte sin  Eurotrip, och spanienresan var lärorik om än lite på fel sätt. Den trevlige man som bjudit ner henne att hälsa på visade sig ha lite andra avsikter än vad det hade verkat i Sverige, så Berit fick resa vidare, och hann med Mallorca och Ibiza på sin tidiga luff.

På resan hem hälsade hon åter på Eddy i Holland, och det var nu det på allvar blev kärlek mellan de båda. Berit stannade hos Eddy längre än beräknat, och han skickade ett talande telegram till hennes intet ont anande föräldrar:

"BERIT AND I ARE ENGAGED STOP WE ARE VERY HAPPY STOP SINCERELY EDDY R. JAHJA"

Detta kunde ju ha gått hur som helst, och jag kan bara föreställa mig nervositeten hos mina morföräldrar, men när Astrid och Ragnar snart därefter fick möta Eddy var det ingen tvekan. Han var en seriös och bra kille, som när han fick se sin blivande svärmor störtade ut ur taxin, sprang fram och kramade henne medan han utropade Mama!!!

Min morfar Ragnar var Karlskogas ledande byggvaruhandlare. Han ledde och ägde företaget med det passande namnet Bjelkes, som låg längs Värmlandsvägen i Karlskoga. Detta kom senare att ha en viss betydelse för det här med stadsbilden i Karlskoga.

Men efter bröllopet i Karlskoga, som stod 1958, och som genererade viss uppståndelse, och en artikel i lokaltidningen betitlad "Blond Karlskoga-Berit skall gifta sig på Java. Ämnar bli muhammedan" flyttade familjen (jag föddes 1959, min syster Dewi 1961) till Bern i Schweiz, varifrån Eddy åkte runt i Europa för att besiktiga fartyg som indonesiska staten lät bygga vid varv i Jugoslavien, Polen med flera ställen.

Efter detta uppdrag flyttade familjen tillbaka till Karlskoga, och det var nu Eddys bana som husarkitekt tog fart, Han började arbeta vid Ragnars byggvarufirma, hade ett litet kontor med egen ingång på gaveln där så småningom allt fler av Karlskogas boomande villor blev ritade. Dessutom kläckte han i samråd med Ragnar en ypperlig affärsidé. Om man gav lite längre krediter på byggmaterial så skulle fler och fler av de dåvarande Boforstjänstemännen och andra som gärna ville ha ett eget hus ha råd att sätta igång, dessutom valde man att strömlinjeforma utförandet och mer eller mindre göra färdiga byggsatser för att pressa byggkostnaderna.

Tomter fanns det ju, de stora nybyggeområdena vid denna tid fanns bland annat på Häsängen, men också längre inåt stan, i Aggerud och tillochmed nere vid Möckeln. Plus givetvis en del ombyggnader av äldre hus.

(Det är alltså från denna tid och framåt som alla husen började byggas i staden. När jag åkt runt långt senare med min pappa i bilen har han pekat: "det där huset har jag ritat, och det där, och det där...!".)

Eddys entreprenöriella sida tog sig också andra uttryck. Han startade till exempel bandet Nadha (ett indonesiskt ord som betyder "ton") tillsammans med ett antal indoneser som lyckats navigera sig fram till den udda platsen Karlskoga i Sverige, med den enda ledtråden att där bodde en landsman. Självklart fick de bo hemma hos oss medan de acklimatiserade sig.

En av dessa killar var Ibnu M. Ilias från Surabaya i Indonesien. Han var gitarrist och musikalisk ledare i Nadha, som förutom att genomföra spelningar i Karlskoga turnerade i regionen, till exempel till exotiska platser som Smedjebacken. (På Nadhas affisch var Eddy med, men inte så ofta live, han var mer sponsor och mentor än musiker.)

Ibnu visade sig snabbt ha talang även vad det gällde att rita hus. Han hjälpte Eddy och fick ganska snart egna projekt. Han hade då träffat en flicka från trakten, Anita, och blev mer och mer hemmastadd i Karlskoga. Ibnu blev helt enkelt en av Karlskogas mer kända husritare med tiden.

Mina föräldrar skildes omkring 1970, och Eddy flyttade till Lund för att studera till elektroingenjör. Där anordnade han diskon på det Internationella Studenthemmet, mötte fransyskan Claude, gifte om sig och flyttade så småningom tillbaka till Indonesien där han under resten av sin yrkesbana först och främst representerade Det Norske Veritas, men även jobbade som kvalitetsingenjör på ön Batam utanför Singapore. En helt annan historia som kan vara värd att berätta en annan gång, och som bäst kan kompletteras av mina halvfranska syskon Lukman och Izabel.

Faktum kvarstår. Ett bestående asiatiskt arv från den expansiva byggtiden från tidigt 1960-tal och framåt finns alltså kvar i Karlskoga: en mängd hus ritade av två indoneser, en från den kyliga bergsstaden Bukittinggi, en från Surabaya. Så kan det gå med en förbjuden liftartur till Skansens dansbana.

Tips i Dubrovnik, restauranger medmera

Courtesy till Lasse Grahm för flera av dessa tips, de kommer ursprungligen från honom! Det är rätt ont om stränder, så den bästa är trots allt Banje, och man hyr solsängar för 70 kuna styck. Restaurangen vid stranden är bra, så ingen anledning gå nån annanstans för lunch. Andra att rekommendera är Proto och Renaissance för fisk, Gil's för kött. D'vino vinbar för att testa kroatiskt vin. Luncher på italienska Segreto är bra. Äter ni på bosniska Taj Mahal, kanske ingen stor gastronomi men ändå, måste ni prova vinet Gracin gjort av babicdruvan, det allra bästa jag drack på hela resan. Finns bara där. Gå på stadsmuren är ett måste, men inte när det är som varmast. Sitta och fika i gamla stan givetvis...Man kan givetvis göra båtutflykter. Vi nöjde oss med Lokrum som ligger nära och är värt en halvdag, men det finns ju mer att utforska. Ett tips är f ö att köpa billiga badskor i nån shop för att lättare ta sig ner och upp ur vattnet. 

Vin i Kroatien

Det är härligt med vin i Kroatien, för det är obeträdd mark som öppnar sig även för den nördige. Är man i Dubrovnik som vi råkar vara, det vill säga allra längst söderut i Dalmatien, så är det naturligen de vita vinerna man utforskar först. I Dubrovnik finns vinbaren D'vino (väl synlig i en av gränderna i Gamla stan) som erbjuder färdiga flighter av kroatiskt vin. För vitt gäller malvazija, som är vad det låter som, trevligt, fruktigt ofta från Istrien, men kanske inget man skriver hem om, graševina, oftast från Slavonien, och den stora lokala attraktionen från ön Korcula, nämligen pošip. Det finns mycket annat vitt, men det är dessa vi hunnit med på en vecka. Mest har det blivit just pošip, som har en intressant fruktton, en persikoaktig parfym som går igen hos alla producenter. Minst uttalat kanske hos Matuško, men just därför kanske inte så spännande som samma vin från exempelvis Pošip Cara där den är mycket uttalad. Graševina lär vara samma druva i grunden som welchriesling, och den kan göras koncentrerad och rik på identitet som hos Krauthaker, för övrigt en riktigt bra producent med en fin chardonnay på repertoaren, eller mer fruktig och frisk som av Galic, kanske mer av ett självklart val till Dalmatiens lysande utbud av fisk och skaldjur.

När det gäller rött är det egentligen en sak som dominerar: plavac mali. Den kommer i regionala varianter med gott rykte som Dingac och Postup, eller mer generiskt under eget namn. Den görs i riservavarianter, som av Matuško, och den har trots värmen i denna del av världen en angenäm pinot noirliknande doft, men det intrycket försvinner i munnen där värme, kryddor och tanniner tar över. Alkoholhalterna kan springa iväg rejält, så här gäller det att matcha korrekt med maten. Men den stora röda vinupplevelsen såhär långt handlade inte om plavac mali. Det var den helt okända druvan babic, från Primošten, som stod för detta. Ett ytterst välbalanserat vin med varm karaktär, javisst, men med härlig identitet, frukt och avslutning som visar på mycket hög potential, även för lagring, producerat av familjen Gracin. Leta efter detta när ni är i Kroatien. Vi provade det själva på Taj Mahal, en bosnisk (!) restaurang i Dubrovnik.

Varför jag bojkottar Ryanair

1. Vilket annat bolag tar sig friheten att ändra tider för avgångar hux flux?
2. Vilka förhandlar regelmässigt med flygplatser med rena utpressningsmetoder?
3. Vilka äventyrar säkerheten genom att driva personalen hårdare än andra? Med ung, lågavlönad personal som ansvarar för säkerheten?
4. Vilka bötfäller de passagerare högt som glömt skriva ut sitt boardingcard hemma?
5. Vilka skiter, med ett hånflabb och en anmärkning om att konkurrenterna är dumma, i att följa vad Allmänna Reklamationsnämnden kommer fram till om felaktigheter mot kunderna?

Och då har jag inte sagt något om avlägsna flygplatser eller hopplös hemsida där priserna inte stämmer med reklamen, eller risk för att flygbränslet ska ta slut för tidigt pga snålhet. Jag gillar inte att bli behandlad som en fårskock. Jag vill vara kund och betraktas som sådan.

Priset är inte allt, mina vänner.

Härligt på Kin Long

A. och jag blev sugna på att äta kinesiskt på Kin Long efter att ha sett flera bra avsnitt av Kinas mat, bland annat det om Maos kock som visade rätten Rödkokt fläsk, liksom det om sichuanpeppar. Inget av detta fick vi igår, men annat som var lika bra: vi började med små lättfriterade kuber av köttfärs, räkor, shiitake och nåt mer som jag glömt. Till detta ett bättre chenin blanc från Sydafrika. Mycket bra. Sedan räkor med citronmajonnäs och salladsblad. Mumma. Till dessa en supermineralisk, torr riesling från Barossa som hette Bethany. Därefter laxstrimlor i en sojareduktion, faktiskt med tyskt rött till, en blandning av cabernet sauvignon, cabernet milot (?)' portugieser och merlot, oerhört drickbar. Kötträtten var crispybeef, men utan sockersmaken utan gjord med sötkokta tomater, perfekt ris till. Drycken var amerikansk syrah med liten grenacheinblandning från Washington State. Avslutningen var en vaniljglasskula med pannkakabollar fyllda med suverän sesampasta, som en handgjord nutella, med ett ljust portvin. Femrättersmenyn kan som ni förstår bara rekommenderas.

Äldre Bordeaux

Bordeaux är lite speciellt. Trots att jag sysslat mycket aktivt med vin i snart sju år kan jag inte påstå att jag riktigt nuddat vid bordeauxvinets själ, annat än vid väldigt få tillfällen. Det finns åtskilliga förklaringar. Den första: den bordeaux som säljs allmänt är för ung. Den andra: billig bordeaux är ofta trist och bara en skugga av the real thing. Den tredje: Systembolaget är ganska kasst på Bordeaux, vilket givetvis kan ha att göra med priser och den relativt snäva kundkretsen.

Men åter till åldersfenomenet. Åtta-nio år är erfarenhetsmässigt den tid som absolut behövs för att ett vin ska ha funnit sin rätta balans, åtminstone vad gäller "vanliga" årgångar. År som 2003 med sin exceptionella värme utgör undantag från denna regel. Jag började köpa på mig lite bättre flaskor med start från årgången 2004, och det är först nu dessa börjar bli drickfärdiga. Och då pratar vi om min speediga garderobslagring med klart högre genomsnittstemp än kylrum, källare eller vinlagringsskåp.

Vidare till priset: ska man fynda bordeaux, dvs. hitta kanonviner under 3-400 kronor måste man vara väl bevandrad och läsa på ordentligt. Det är ju ingen slump att priserna drar iväg för det som erfarenhetsmässigt och enligt klassificeringarna är de allra bästa lägena eller snarare slotten. Därmed inte sagt att de bästa skulle vara prisvärda. Det gäller att hitta producenter som av någon anledning inte tagit plats i prestigegruppen ännu. Eller som av fransk envishet av någon anledning inte vill att deras priser ska dra iväg.

Systembolaget drivs ju huvudsakligen sedan ett bra tag som vilket annat företag som helst vad gäller krav på lageromsättning. Och i det spelet passar inte bordeaux riktigt in. Viner som inte är bäst före utan bäst efter fem år passar ju inte genomsnittskunderna å ena sidan, och å andra sidan vill man inte ha in den lilla skaran av förståsigpåare med dyra reklamationer efter fem år som från systemets sida lika gärna kan bero på felaktig lagring hos kunden ifråga. Så jag har en viss förståelse för varför bättre bordeaux inte är det bolaget satsar hårdast på.

Återstår till exempel Danmark, eller väl valda tillfällen som idag, när Commanderie de Bordeaux i Malmö anordnar en specialprovning med anledning av att de fyller 25. Vinerna i detta fall är mellan 10 och 20 år gamla, och ska vara goda representanter för de olika distrikten. Vi får väl se vad som bjuds!

Hos Martin Codax i Cambados, Galicien

Den riktigt storaanledningen att besöka kustsamhället Cambados i spanska Galicien, längst västerutdär landskapet domineras av atlantvikar som bryter in i landet, stavasalbariño. Vinet och druvan dominerar samhället, särskilt under sommarmånadernadå man bland annat, under första helgen i augusti, firar festa do albariño, då lokalbefolkningen och turisterna går man urhuse med ett vinglas runt halsen. Vi besökte Cambados i oktober, en månad som2012 innebar att vinskörden var i full gång, något senare än vanligt.
Det första man ser när man nalkas Cambados är hurvinodlingarna i området har ett helt annorlunda utseende. Rankorna växer uppåt längsstöttor, ofta gjutna i betong, och blad och klasar är fästa vid tvärgåendeslåar, ofta metallrör. Denna pergolaliknande konstruktion kallas emparrada (ungefär ”uppbundet”) och ärresultatet av hundratals år av erfarenhet hos vinbönderna i området. RiasBaixas, de lägre vikarna, som detta DO i Spanien heter, präglas av ettkustklimat med såväl mycket sol som kraftig nederbörd under delar av året.Uppbindningen av rankorna tjänat till skydd mot såväl överflödig sol (via denkraftfulla bladvegetationen) som luftning gentemot fukten i marken.
I Salnes-området inom Rias Baixas som Cambados är centralortför handlar det till 100 procent om albariño. Druvan har en långvarig traditionhär och vinet, som är mycket friskt med hög syra, passar naturligtvis som handi handske till Galiciens stora naturtillgång skaldjuren. I Cambados äter manskaldjur så snart något ska firas, och traditionen bjuder att man till dettadricker vin som är högst ett år gammalt för maximal friskhet. Hela idén med denmer professionella utvecklingen av albariño i detta DO bygger på gamla traditionerav vinmakeri för husbehov. Det var så sent som 1986 som vinbestämmelserna för DO:tRias Baixas fastslogs. Martin Códax bildades 1986.
”Varje familj med självaktning har ett vinfält, ofta bara enhalv hektar, eller högst några hektar”, berättar Paula Lobato på Martin Códax,en av de stora vinproducenterna i Cambados, ett kooperativ med över 300 medlemmar.”Det finns i princip aldrig några vinfält till salu i trakten, och därförbygger vinnäringen på att man köper in druvor från massor av små lotter, i vårtfall från över 600 familjer.”

Dyra druvor
På Martin Códax får vi reda på att det är druvpriserna somgör att albariño inte är något billigt vin (”det är ju inte nån verdejo precis”).Någonstans kring två Euro per kilo betalar man för druvorna, mer ju högresockerhalten är. Teknikerna anställda av kooperativet åker runt och provarsötma och syra hos druvorna på fälten för att komma fram till den optimalaskördetidpunkten. Nu i början av oktober vimlar bygatorna runt vineriet avsmåtraktorer med släp som kör sin dyrbara last för leverans.
Namnet Martin Códax togs efter en lokalhistoriskt intressanttrubadur, eftersom man sökte efter något som skulle kännas typiskt Galicien. ”Hanskrev om kvinnor, kärlek och vin, så man tyckte att det var ett väldigt passandenamn”, säger Paula.
Vi besöker ett närliggande vinfält som man med avsikt väntatmed att skörda. Här finns nämligen utsikter att nå extrasöta sena druvor medinslag av botrytis, vilket hos Martin Códax utgör basen för experiment med ett förområdet helt annorlunda vin, Gallaecia.Men i övrigt är fältet helt representativt, familjeägt, granit i jordmånen,cirka en hektar stort, gräsbevuxet mellan betongstolparna som håller upprankorna. Albariñodruvorna är relativt små, med tjockt skal och ganska storakärnor, och växer i klasar byggda i grupper på en höjd som varierar mellan 1,60och 1,80 över marken. ”Det beror på hur långa familjemedlemmarna är som skaskörda”, skojar Miguel som är tekniskt ansvarig på Martin Códax. Behandlingenav rankorna och marken klarar sig utan alltför mycket besprutning. Det storagisslet är mildew, ett vanligt fenomen i fuktiga områden, och det ärkopparvätska som i detta fall är det vanliga motmedlet. Medelåldern på stockarnaär hos Martin Códax odlare ungefär 20 år, och Miguel menar att åldern inte harsamma betydelse för detta vita vin som det kan ha för rött.
Skörden 2012 är mindre än vanligt på grund framför allt enproblemfylld regnig majmånad, som är känslig eftersom det handlar omblomningen. Men kvaliteten blev bra till slut, om detta tycks alla producenteri området vara eniga.

Vinerna från Códax
Albariñoutbudet från Martin Códax domineras av den tvåstandardvarianterna som står för 98 procent av produktionen: Martin Códax 2011, det för områdetallra mest typiska, med gröngul färg, frisk doft, vita blommor, äpplen/päron, kraftfullsyra, ändå elegant smak, något spritsig karaktär med någon kolsyra kvar frånjäsningen, och en skymt av atlantsälta i eftersmaken, respektive Burgans 2011, med samma typ av doft,men något mindre syradominerad, krämigare och lite fetare i karaktären. (”Gjortför att passa fler och vara enklare att dricka”, kommenterar Paula).
På Martin Códax har man alltså tagit vissa steg för att mötaden bredare publiken. Ett av dem är att man använder sig av malolaktisk jäsningför mellan 15 och 70 procent av skörden, vilket alltså lättar den kraftfullasyran och är till för att öka tillgängligheten hos vinet. Sedan tillverkar manett antal varianter för att utveckla sig. MartinCódax Lias är en variant som bygger på druvor från en enda experimentvingårdpå 170 meters höjd. Där når druvorna extra mognad, därmed högre sockerhalt, ochde jäser i ståltankar på sina skalrester (”sur lie” som fransmännen säger) föratt öka struktur och komplexitet hos vinet. Årgången 2010 bär syn för sägen, dethar en stabilare kropp än vinerna ovan som gör det lämpligt för lite mer lagaderätter såsom paella eller vitt kött.
Det förekommer även fatlagring, även om man som vän avhögsyraviner ibland har svårt att se den tydliga poängen med detta, precis somi fallet tysk riesling. Martin Códax erbjuder oss Organistrum 2010, där namnet anspelar på en slags medeltidavevgitarr som ibland trakteras av två personer. Från rostfritt ståltankar är vinetdärefter lagrat fem månader på medelrostade Allier-barriquer. Målet är attbehålla druvtypiciteten och syran trots eklagringen. Och resultatet är inte sådumt, förmodligen det bästa i denna väg vi provar under våra dagar i Galicien, visssyra finns kvar och en snygg ålderston ackompanjerar ektonen. ”Egentligen tarvi bara upp en gammal tradition”, berättar Luciano Amoedo, som är en avvinmakarna hos Martin Códax. ”Förr i tiden hade varje familj ett fat hemma somde lagrade vinet på, även om givetvis de franska barriquerna är en senareföreteelse.”
Så till det redan nämnda experimentet, Gallaecia. Detta handlar alltså om en Late Harvest. Hittills harGallaecia bara gjorts vid sex för ändamålet lämpade årgångar, första gången1996, vi provar 2009. Skörden sker cirka 1,5 månader senare än den vanliga,allt för att få upp sockerhalten. Resultatet blir ett vin som präglas mer avtropisk frukt än citrus och gröna äpplen. Den riktiga cloun är botrytistonen,som man är ovan vid att finna i ett så pass friskt vin. Matmässigt är väl dettafortfarande en aning svårplacerat, men Luciano föreslår kryddstark mat, ellerfoie gras. Eller varför inte som en aperitif i gott sällskap, frågar han med glimteni ögat.
Nytt för året är ännu ett vin med sikte på en något bredarepublik, den första halvtorra varianten av albariño, kallad Marieta. För denna typ av vin existerar inga bestämmelser iområdet. Lanserat i april 2012 är Marieta med sin livliga friskhet, lättasprits och tydliga drag av restsötma ett vin för till exempel den yngrepubliken.
Martin Códax erbjuder även viner från intilliggande områdensom Bierzo (röda menciaviner i olika varianter) och Monterrei (godello). Manrepresenteras i Sverige av Viña Española (Martin Códax, Martin Códax Lias) resp.Spendrups (Burgans).

 

Valdeorras stolthet godello uttalas gådel-djå

När vår hyrbil väl närmade sig O Barco i Valdeorras, porten till Galicien, visade det sig plötsligt att vägen var avstängd, och vi fick ta oss upp och ner via den gamla bergsvägen som minsann var krokig och långsam. Så för att ta igen förlorad tid skippade vi incheckningen på vårt slottshotell och körde i riktning mot A Rua, nästa stad längs vägen. Efter vissa svårigheter fann vi till slut A Coroa, vingården och producenten vars namn betyder "Kronan".

Den här gården ligger just som en krona i den bergsomgivna dalen, berättar Marta, exportansvarig, som tar hand om oss. Valdeorras, "dalen av guld", hyste viktiga guldgruvor redan tillbaka i romersk tid, och var även en slags port mellan de viktiga platserna Astorga (ungefär där staden Leon ligger i dag) och Braga i Portugal. Och den gyllene platsen för vinmakeriet bär syn för sägen: utsikten är härlig i alla riktningar, mot vingårdsklädda berg och dalar runt omkring.

Valdeorras har en fin vintradition som bygger på den gröna druvan godello (på den lokala varianten av galiciska uttalad gådel-djå) vars storhet vi i många länder ännu inte riktigt har insett. Det är synd. Den gröna stoltheten har en frisk syra, en fin struktur när den behandlas rätt, och ett trevligt lite bittert avslut som passar i många matsammanhang. Hugh Johnson menar att det finns en tydlig parallell mellan vin av godello och Clare Valley-riesling, vilket kanske kan ge en uppfattning om smaken för den som aldrig provat.

Torra somrar
Klimatet i Valdeorras, inlandets port till Galicien, den del av Spanien som skjuter ut mot Atlantkusten norr om Portugal, är kontinentalt med torra, varma somrar och ganska kalla vintrar, och bildar därmed en ganska tydlig kontrast till den galiciska kusten, Rìas Baixas (de låga vikarna), där det är ganska milt sommar som vinter, och med väldigt mycket nederbörd.

Det gamla 1700-talsvineriet som A Coroa är byggt på har historiska anor, man vill gärna tro att det kan ha använts ända sedan den romerska tiden. År 2002 grep sig herrarna Angel López Vicente och Roberto Fernández García uppgiften an att här skapa något hypermodernt som byggde på traditionen. Som en symbol för det ursprungliga lämnade de det gamla vineriets skorsten intakt, plus ett fönster ner i marken som fordom använts för att lassa in druvskörden. Både skorstenen och väggarna i vineriet är gjorda av skiffer, ett spännande lokalt byggmaterial som ger en modern familjen flinta-feeling åt alltihop. Och 2002 gjordes den första årgången vin från A Coroa, cirka 10 000 flaskor.

Skörden 2012 är just avslutad när vi hälsar på i början av oktober. Den är sämre än vanligt beroende på en tråkig vår då det regnade under den för rankorna så viktiga perioden i maj. "Vi har fått ungefär 35 procent mindre skörd i år än föregående år", säger Marta, "men kvaliteten är god." A Coroa äger själva sina vinfält, sammanlagt fem olika områden med sinsemellan olika karakteristika och lägen. Skiffret som vineriet är byggt av färgar även jordmånen i några av fälten, men det förekommer även lerjord. Genomgående vetter fälten mot söder, men sluttningen varierar. Här strax vid sidan av vineriet är det i stort sett slätland, men i det senast tillkomna fältet som ligger på cirka 15 kilometers avstånd från gården är det ganska brant, och en annan skillnad är att genomsnittsåldern på stockarna där är betydligt högre (se bild av det nya fältet nedan).

Joven och lias
I de viner som bildat ryggraden för tillverkningen så här långt, A Coroa i joven-variant och i lias-variant (lias är samma sak som fransmännen kallar sur lie, dvs. att vinet fått vila på sin jästfällning) har sammansättningen av druvor från de olika fälten borgat för en balans mellan de egenskaper som de olika lägena och jordarna gett. I år har A Coroa efter trägen uppmaning från sin amerikanska agent för första gången tillverkat ett single vineyard-vin från det senast tillkomna fältet. Symboliskt har de gett vinet namnet 200 Cestos, altså tvåhundra korgar, vilket motsvarar den begränsade skörden som fältet (bild nedan) ger. Vid vårt besök lägger man sista handen vid etiketten för detta vin, som helt och hållet är ämnat för den amerikanska marknaden. För närvarande går cirka 40 procent av A Coroas produktion på export, och USA är det största landet. Men även Sverige har kommit in i bilden sedan 2012.

Druvan godello förekommer förutom i Valdeorras även i de intilliggande områdena Monterrei, Ribeira Sacra och Bierzo. "Men resultatet blir inte alls detsamma," föräkrar Marta som menar att Valdeorras har de optimala förutsättningarna för denna druva. Det förekommer även rött vin i området, dels en husbehovsodling av Garnacha tintorera, vilket även A Coroa har, dels en mer kommersiellt inriktad av mencia, Bierzos stora druva, som Marta i gengäld erkänner inte blir lika bra här som i Bierzo.

Ek eller inte?
Även om godello allt som oftast dricks ung har den förutsättningar att åldras med värdighet. Spanjorer är ganska svåra att övertyga om att äldre vitt vin har något berättigande, utan de föredrar det ungt, friskt och fruktigt till sina skaldjur och fiskrätter. Därför är det hela tiden resultatet av den senaste skörden som är efterfrågat. A Coroa kan möjligen tänka sig att experimentera med eklagring, något som vissa andra godelloproducenter redan gjort. Roberto Fernández García är i grunden tveksam: "Egentligen är det inte nödvändigt eftersom eken inte adderar något till vinet. Möjligen är det en poäng med att det skulle kunna göra det säljbart lite längre", säger han.

Helt klart är det för oss med "svensk" mer differentierad smak för vitt vin att godello kan åldras väl. Vi prövar en A Coroa från 2009 i slutet av vår visit som har en något mörkare färg än det från 2011 som för närvarande säljs, och det har en angenäm ålderston, givetvis en mildare syra, associationer till chardonnay, dvs. att man kan ana en ekton även i komplett oekat vin, och det är lätt att associera till maträtter som detta skulle kunna passa bra till. Roberto föreslår arroz con mariscos, skaldjursris, eller olika typer av vitt kött, kalv eller fågel.

Faktum är att man vid en provning som skett nyligen öppnade en flaska från den allra första skörden 2002. "Den var fortfarande bra", säger Marta. "Givetvis var det ett utvecklat vin, men färgen var fin och det smakade väldigt fint i munnen." Roberto sammanfattar godellos storhet, som han menar ligger i vinets tydliga struktur, och jämför den med albariño från Rìas Baixas: "The potential of godello is in the mouth", säger han. "For albariño, it is in the nose." Det är lätt att förstå vad han menar.

Och världen har börjat vakna för A Coroas viner: i en provning i New York Times i maj 2012 utsågs deras joven-variant till det allra bästa godellovinet av ett tiotal testade: "...reflected the regional style [...] It was clean, fresh and inviting, with deep, rich mineral and fruit flavors that were ripe and savory and a texture that made you want to keep sipping. This wine did not merely represent potential; it was potential realized."

A Coroa representeras i Sverige av Vinhus Örjan & Feuer.

A Coroas 2011 (tillgänglig på Systembolaget från september 2012): gröngul färg, frisk citrusdoft, äpplighet, hög syra, trevlig eftersmak, idealisk till fisk- och skaldjursrätter.

A Coroas Lias 2011, djupare gul, frisk doft, mellanhög syra, tydlig struktur och komplexitet.

200 Cestos, mellangul, frisk, ej så hög syra som i joven-varianten men med komplexare struktur i munnen.

Vin på Ven samt COOPs matlåda

Om vi börjar med matlådan så ser den mycket lovande ut såhär första veckan. Vi avverkade i dag måndag en Masalastekt lax med rostad selleri, tillsammans med limeklyftor och rödlök. Riktigt gott. Och ekologiskt förstås ;)

Och i helgen var vi med våra vänner i vinsällskapet De korkskadades förbund på Ven hos oss. Det blev en lång och trevlig provning, börjandes med lite Merrett Ridgeview 2009 (Chard/PN/PM) från England, en riktigt trevlig bekantskap, brödig och med bra syra.

Listan såg ut såhär (se nedan). En del viner omöjliga förstås. Pétalos ville man placera i Portugal, vilket ju inte var nån dum idé. Petite Petit kan jag rekommendera, alla mätare i topp. Och Heitz, som ju borde vara bra, var bra. Salton och Coppola lite tribute till Dick och Susanne som sbart flyttar till Brasilien, Saltons hemvist, och nyligen bevistat Coppolas vineri (Heitz också, visade det sig):

Anchovy Roundabouts (=ansjovissnurror)

British Bubbles                                                                                                          N/A

Danish Smorrebrod with plaice (à la Agneta)

Valmiñor 2011, Adegas Valmiñor, Rías Baixas, Spain                                            155:-

Chateau Ste Michelle Riesling 2010, Columbia Valley, Washington State, USA  119:-
Calera Chardonnay 2010, Central Coast, USA                                                         179:-
Beef Burgundy (à la Morberg)
Pétalos 2010, Descendientes de J. Palacios, Bierzo, Spain                                      155:-
Francis Coppola Silver Label Pinot Noir 2010, Monterey County, California       150:-
Petite Petit 2009, Michael & David Phillips, Lodi Appellation, California            179:-

Salton Desejo Merlot 2005, Tuiuty, Brazil                                                              N/A
Heitz Cellar Cabernet Sauvignon 2004, Napa Valley, California, USA                  469:-                     
Apple Pie with Ginger Jam (Courtesy of Mersmak, Coops tidning, senaste numret)
Castion Moscato d’Asti 2011, Italy                                                                          N/A                     

 

Träffande citat om Roxy Music

Citatet nedan ur Pitchforks recension av Roxy Musics samlingsbox är så bra att jag hade kunnat författa det själv:

"The superb mid-70s albums in particular-- For Your Pleasure, Stranded, Country Life and Siren-- are giddy, muscular displays, and vicious when they need to be. They're also Ferry's peak as a vocalist: by Stranded (also from '73) he'd found his voice but hadn't settled into the lounge lizard comfort zone, and was confident playing things staccato, mocking or sentimental. More importantly, his band had the same freedom to roam. If they lack the impertinent invention of the Eno years, these records are generous with opportunities for Roxy Music's lynchpins-- Phil Manzanera, Andy Mackay and Eddie Jobson-- to shine and stretch. When they reach full steam behind an inspired Ferry, on "The Thrill of It All", "Street Life" or "Mother of Pearl", it's the best, most exciting music the band created."

Cava och Mr A. Cohen

Lördagen, dvs. andra dagen av Malmöfestivalen 2012, ägnade vi åt att sampla några maträtter i utbudet, huvudsakligen Mrs Saigons majspannkaka med groddar, kyckling, koriander och fisksås som nog inte kan få mer än tre ryttare av oss, därefter ett par glas cava (Anna Codorniu Brut) på den aldrig tidigare bevistade cavabaren på Baltzarsgatan, ett helt OK hängställe.

Men huvudbegivenheten visade sig bli konserten med israeliske jazzbasisten Avi Cohen med band. Coola snubbar, Cohen själv hade man nog snarare tagit för en commandosoldat om man sett honom på gatan, de andra två för utbytesstudenter. I vit t-shirt gungspelade och trummade Cohen på sin bas med fladderfingrar i blandade kompositioner som sträckte sig från svensk folkton till spansk dito till Argentinasång till kubansk latinjazz. Det var inte så trångt som det kan vara på Stortorget, bara av godo, och det är det här som är så fint med Malmöfestivalen, man går ut och så snubblar man över nåt man aldrig hört som visar sig vara mästerligt. Viva Mr Cohen.

Mallorcatips - city och beach

När den svenska sommaren 2012 lyst alltför länge med sin frånvaro panikbokade vi mer eller mindre något som jag hoppades skulle bli en bra mix av strandslappande och bad med citybreak, bra restauranger och shoppingmöjligheter. Och si - för en gångs skull blev jag positivt överraskad. Målet var Palma, dit vi flög med Thomas Cook, courtesy of Ving. Inte billigt men en miljon gånger mer komfortabelt och tusen gånger bättre än Ryanair. Hotellrum bokade jag som vanligt med hjälp av booking.com. Detta är mycket bättre än konkurrenterna eftersom man normalt sett inte betalar något i förväg. Hotellet hette Mirablau (fullt godkänt sånär som på sängarna...) och låg vid stranden Cala Mayor, strax utanför Palma på den västra sidan. Annars är det kanske den östra sidan av staden som har de välkända stränderna, typ stora Platja de Palma i jämnhöjd med flygplatsen.

Men lilla stranden i Cala Mayor passade oss perfekt. Tio minuters promenad från hotellet, fin sand, fint vatten, bra strandbäddar och parasoll att hyra, helt OK strandrestaurang. 26 grader i vattnet och, äntligen, massor av sol.

Första middagen på lördagen var bokad på Simply Fosh inne i stan. Den drivs av stjärnskottet Marc Fosh som numer har tre restauranger i egen regi i Palma. Detta är väl slagskeppet, fiffigt inrett med eget konstgalleri (varför har inte alla krogar det?), utepatio à la Puro (det svenskägda hotellet/klubben som man också kan testa) och hyfsat mondän publik. Vi välkomnades bra, fick byta bord på hovmästarens initiativ, startade med cava och valde avsmakningsmenyn i det lilla formatet med tillhörande vinmeny.

Men det finns ju inga riktigt små avsmakningsmenyer, så efter amuse-bouche och fyra bättre rätter var vi på gränsen till paltkoma. Vi kan verkligen rekommendera Simply Fosh, inte huvudlöst dyrt heller. Vinmenyn gick kanske inte riktigt i A:s och mitt tecken, men det berodde på att man prioriterat spanska saker: sherry fino kan bli överanvänt, som till denna jordgubbsgazpacho (förvånansvärt god), där man faktiskt hade velat ha något som matchade tomaterna och frukten snarare än nåt snustorrt. Ingen av oss är heller någon riktig prioratfan, även om Les Cousins (bilden) säkert är helt OK i sin genre till det långbakade köttet som var perfekt.

En utflykt som var riktigt bra var den till Soller och Port de Soller med det gamla trätåget som avgår från Placa Espanya. Färden tar ca en timme, och Soller, där vi intog frukost på torget, var en trevlig liten stad/by där vi avverkade shoppinggatan Lluna på en timme eller så. Sedan fortsatte vi med spårvagnen (ca 20 min) till Port de Soller, där vi badade, strosade och åt en finfin lunch på Es Raco de Port, i backen bortanför spårvägsstationen. Badet var dock sanslöst mycket bättre på Cala Mayor-stranden, där vattnet var klarare och man inte behövde dela territoriet med alla fritidsbåtarna som i P d S. Kombibiljett tåg/spårvagn kostar 28 Euro. Åk gärna redan klockan 8 om ni vill ha tid, turistavgången är annars vid tiotiden från Palma. Hem 14.30 från Soller, eller först på kvällen. Men då missar man ju svensk middagstid i Palma (erkänner att jag inte hittat in i det här med tapas vid sju och middag vid tio trots idoga försök).

Tapas är ju ett kapitel för sig i Palma. Vi hade tidigare med nöje avnjutit såväl baskiska pintxos (=på bröd) på Lizarran på bakgatan bakom Bar Bosch i ändan av Passeig Born, liksom La Boveda, den lokalt välrenommerade tapasrestaurangen neråt vattnet. Men fyndet denna gång var ändå Tast som ligger ett stenkast från Lizarran, man kan gå genom gallerian eller bara fortsätta längs Jaume III förbi Bar Bosch så kan man gå in från gatan. De underfundiga tapas man plockar själv här kröns av en fantastisk foie gras med syltat fikon. Till fyndpris, 1,50 Euro!!!

I Cala Mayor finns också en av Palmas bästa restauranger, Il Paradiso, som tidigare drevs av Emilio Ingrosso, men som drivs vidare av en annan svensk. I ett magnifikt moriskinspirerat hus hittar man där en italiensk restaurang av högre klass. Här gör man bäst i att boka på förhand och sitta ute på verandan...Maten, miljön och utsikten är kanon.

När man inte har annat för sig är det kul att sticka in till stan och kolla shoppinggatan Jaume III, kolla även in Jaume II lite längre upp mot Placa Mayor, som är en mer grändlik historia med småbutiker likt Barrio Gotico i Barcelona. Det är härligt att Palma faktiskt har två stycken El Corte Inglés, den spanska motvarigheten till gamla NK. Där finns ett ypperligt vinutbud och givetvis hur mycket kläder som helst, till extrapris eftersom spanjorerna själva har haft det ekonomiskt svårt. Så räkna med att bli fjäskad för som utlänning, El Corte gav just nu 10 procent extra rabatt till alla utlänningar. Plus gratiskupong i restaurangen till ett glas vin (om man vill slåss med otacksamma ryssar som just nu är de kapitalstarkaste turisterna).

På L'Auberge de l'Ill

Kan inte undanhålla er vår meny på L'Auberge de l'Ill:

• Champagne i trädgården (Lallier)
• La terrine de foie gras d'oie
• La mousseline de grenouilles "Paul Haeberlin"
• Le filet d'agneau en habit vert, accompagné de pommes de terres cuite comme en vallée de Munster, parfumées aux olives noires et au thym
• Les fromages
• La pêche Haeberlin
• Petis fours, mignardises et chocolats

Foton nedan...

Le filet d'agneau en habit vert, accompagné de pommes de terres cuite comme en vallée de Munster, parfumées aux olives noires et au thym

Utsikt i trädgården invid floden. Magnifique.

La pêche Haeberlin

La terrine de foie gras d'oie

Les fromages

Petits fours

Chocolats et mignardises

Hos Emmanuel Hodencq i Clermont-Ferrand

Det finns så många fantastiska restauranger i Frankrike, men om du skulle ha vägarna förbi Clermont-Ferrand i Auvergne (det har man ju ibland) så får du lova mig att inte missa Emmanuel Hodencq. Detta är ett stilfullt familjeställe beläget i ett centralt i sig ganska hiskeligt 80-talskomplex mitt i stan, nära katedralen.

Men inredning och välkomnande hos Emmanuel går inte av för hackor. Vid bra väder kan man ta aperitifen ute på verandan. Frun i huset sköter ruljansen vid bordet, och är en färgstark dam som levererar de tagna ordrarna vidare till de yngre medhjälparna i något skirare framtoning som skriver ner önskemålen ("Monsieur préfère le homard, bien"), närapå med gåspenna. Faktum är att hennes magnifika framtoning gör att jag lyckats förtränga producenterna av det kanske mest framgångsrika vinval jag gjort, eller så var listan utan svagheter, vilket är en annan fullt gångbar teori. Vi började i alla fall med en champagnedrink uppkallad efter en av husets döttrar, Garance. Amusen var krabbsmulor i grön ärtpure. Sedan fick jag en suverän hummerrisotto, en precis lagom portion som lämnade aptit för fortsättningen, till denna en Himmelsk Chablis som jag måste forska vidare i, gud förlåt mig, särskilt eftersom ostronmineraliteten i denna dryck var på ett absolut optimum.

Huvudrätten var duvbröst med spenat, lenmöra små fåglar som kryddats med experthand. Ackompanjerade av en Vosne-Romanée som fick änglar att suckande dra ett extra drag på harpan. Producenten har massor med M i namnet, nästan bara. (Varför minns jag inte, tro?)

Kan man toppa detta? Jodå, med den i särklass mest imponerande ostvagn jag skådat (se nedan). Bara att peka och välja. Och i detta sammanhang får du inte missa Saint-Nectare, Auvergnes claim till ostars Hall of Fame.

Sufflén och sauternen osv var sedan bara nachspiel och stilfull avrundning på en perfekt kväll. Jag tar av mig alla hattar jag har, Emmanuel med familj. Ni är värda er Michelinstjärna, och kanske en till. Detta gör ni. Hundraprocentigt.

Cykla mellan topproducenter i Alsace

Ja, var börjar man när man just fullföljt en slags drömresa i Alsace?

Kanske i Kaysersberg, där vi efter att ha fraktats friktionsfritt med Easyjet till Euro Airport i Basel och vidare med buss slagit läger på Hotel Remparts, ett mycket prisvärt alternativ med fint läge nedanför vinsluttningarna. Första kvällens middag intogs på La Moréote mitt i byn, en restaurang som drivs av ett par som ytterst effektivt klarade av att betjäna 25 personer med enminutslax, alsacekyckling med mera och samtidigt ge oss den första inblicken i hur vitvinsdistriktet Alsaces fina drycker klarar av att betjäna avancerade lokala kombinationer. (En riktigt fin Riesling från Josmeyer till Alsacekycklingen med tryffelravioli och rieslingsås slår till och visar framfötterna direkt.) Vi talar om pajer, fisk, gåslever etc. och vi fick många sådana inblickar under de kommande dagarna, insiktsfullt komponerade av vår vägledare i regionen, Håkan Nilsson, välkänd vinprofil från Helsingborg.

Håkan Nilsson och Catherine Faller

Viner hos Hugel

Bedårande utsikter över vinfälten från cykeln

Etienne Hugel korkar upp.

L'Auberge de l'Ill

Världens äldsta vinfat hos Hugel?

Vårt för mig personligen idealiska fortskaffningsmedel under de följande två dagarna var cyklar, som vi hyrde i Kaysersberg. Det kan vara idé att studera kartan, det märkte vi under etapp ett av cyklandet, när vi skulle gena över berget i riktning Riquewihr: dit var resan fylld av motlut värdiga en bergsetapp i Tour de France (åtminstone sett ur amatörens synvinkel), men den stora skillnaden gentemot tävlingen är ju att vi utan tidspress kunde gå av cyklarna och leda dem uppför stupen ;)

Väl i Riquewihr, som ju är en kuperad by där huvudgatan med sina korsvirkeshus utgör sinnebilden av den här pittoreska vinregionen vid bergskedjan Vogesernas fot, möttes vi av den färgstarke Etienne Hugel.

Besök på Hugel, Riquewihr

Hugels är en av de riktigt anrika vinfamiljerna i Alsace. Släkten flyttade till Alsace redan på 1600-talet från Schweiz. Etienne beskrev hur krigen rasat i denna del av Frankrike som ju i omgångar tillhört Tyskland. Detta faktum försvårade livet för familjen då man i omgångar fick bygga upp sin hemmamarknad helt på nytt. Från att ha etablerat sig i Frankrike var man plötsligt okänd i sitt nya land. Hur som helst ledde detta till beslutet att under början av 1900-talet satsa helhjärtat på export ut i världen, vilket varit melodin sedan dess, berättar Etienne, och nu går 90 procent på export. Han själv, likt många topproducenter, tillbringar numera mycket tid med resor ut i världen för att bygga relationer med sina importörer, besöka vinutställningar, restauranger och så vidare. Deras ägor är 138 hektar med Grand Cru-lägen i Schoenenbourg och Sporen.

I källaren finns några intressanta höjdpunkter, Etienne Hugel pekar stolt ut vad som är det förmodligen äldsta vinfat som fortfarande används för produktion, en fantastisk klenod med 1719 som tillkomståret, väl synligt.

Hugels (ska uttalas 'yggéll, på franska alltså) vindemonstration börjar i en ände Etienne är stolt över: "Gentil" 2010 är en av honom återetablerad vinblandning i traditionen i Alsace där de "ädla" druvorna riesling, muscat, pinot gris och gewurztraminer ingår. Från början var detta en vingårdsblandning som byggde på att bönderna ansåg att man borde mixa rankorna på fältet snarare än att odla dem var för sig. Sedan gjorde man helt enkelt ett vin av den blandade skörden. Nu är det inte längre så, rankorna odlas var för sig och blandningen sker i själva produktionen. Men det är ett lyckat återuppväckande av en gammal vintradition, vinet passar till diverse klassiska rätter för vitvin inklusive fisk och skaldjur, och har med sitt moderata pris kring 8-10 Euro blivit en succé på alla marknader där Hugel finns representerade. 2010 är en bra årgång med skön syra och i övrigt bra förutsättningar.

Alsace gör ju framför allt torra, aromatiska vita viner som passar till mat, på förutom de fyra nämnda ädla sorterna även pinot blanc, auxerrois och sylvaner. (Därtill måste man numera lägga en vissa andel pinot noir, regionens enda rödvinsdruva, som dock i genomsnitt inte når några bourgognehöjder, så väl matchar inte väder, jordmån och de andra förutsättningarna i Alsace druvans krav, även om det finns vissa goda exempel.)

Etienne Hugel fortsätter med exempel på helt rieslingbaserade viner. Standardvinet Riesling "Hugel" känner vi från Systembolaget sedan länge, men nu får vi även prova de högre kvaliteterna: Etienne talar om "apocalyptic vintages" som inte gav mogen frukt, och några historiska sådana i Alsace var 1963, 1965 och 1968. I modern tid var 2006 en slags motsvarighet. Men med växthuseffekten lär dessa katastrofår försvinna.

Så är det dags för specialvinerna. Vendanges Tardives är viner gjorda på sent skördade väl mogna druvor. I stället för skörd i skiftet september-oktober talar vi nu om november. Självklart ökar sockerhalten i sådant vin, men det är ändå inte riktigt att jämställa en Vendange Tardive med söta viner såsom sauterner eller TBA, det är inte alls frågan om den typen av av genomträngande sötma. Vi provar en härlig VT 1988 Riesling som har en halt på ca 22 g restsocker per liter, och bestämmer oss för att detta får bli vårt medköp hem till Sverige. Priset 32,50 € per flaska känns som ett kap. Ett sådant vin dricks antingen på egen hand eller till exempel till en hummer i gräddig sås.

VT 2005 Gewurztraminer har toner som harmonierar med mögelost såväl som honung, och vi får även prova en Sélection de Grains Nobles 2000 Gewurztraminer. Denna typ av vin produceras i mycket små kvantiteter när det faktiskt görs, i detta fall gjordes 700 liter. Etienne säger att det bara gjorts i fyra årgångar!

Nästa besök gör vi på eftermiddagen samma dag, efter att i Riquewihr ha intagit en härlig lunch på Le Sarment d'Or, med såväl foie gras som lammfilé, med muscat som fördrink, pinot gris till anklevern och modern pinot noir till lammet, totally Alsatian style alltså.

Besök på Domaine Faller = Weinbach, Kientzheim

Vi rullar blixtsnabbt tillbaka nerför branterna mot Kientzheim nära Kaysersberg, i riktning mot den före detta klosterträdgården Clos des Capucines. I den imponerande tillhörande byggnaden huserar systrarna Faller, Catherine, som vi träffar, och Laurence, som är den världsberömda vinmakaren här på Domaine Weinbach. Tillsammans med sin mor Colette och sammanlagt tolv anställda gör de här viner som hittar in på världens alla lyxkrogar på grund av sin unika framtoning. Man känner lätt igen Weinbachs etiketter på deras gammalmodiga skrivstilstypsnitt i en personligt salig och samtidigt skön blandning.

Catherine, som är en härligt levande berättare, börjar med att avslöja att de rätt så nyligen har uppnått en biodynamisk certifiering och därmed uppfyller såväl Demeters som Ecocerts krav. Goda nyheter för oss som alldeles innan råkat ut för obehaget att hamna i vägen för småtraktorer ute på besprutningsuppdrag under vår cykeltur genom vinfälten. Kan man undvika detta med gift i livsmedlet, och det kan man ju helt klart, så ökar tydligt dryckens attraktivitet för mig. Weinbach tänker dock inte sätta ut certifieringen på etiketten utan föredrar att sommelieren berättar det för kunden. Med detta sagt förstår ni att även Weinbach föredrar att se sina viner som ackompanjemang till mat. Förutom klosterträdgården utanför knuten förfogar man över mark i Grand Cru-lägena Schlossberg som är den vackra granitbaserade sluttningen mittemot, och Furstentum som har annorlunda jordmån, kalksten och lera.

Vi börjar bokstavligen med en aptitretare, Pinot Blanc 2011, som i Weinbachs version innehåller 70 procent auxerrois och bara 30 av egentlig pinot blanc. Detta gör vinet elegantare på kort sikt, och det är ju kanske inget vin som bör lagras. Vi övergår till en riktig höjdare på en gång: Cuvée S:te Catherine Riesling 2010. Detta vin tas från de nedre Schlossbergfälten. En kristallklar syra, och en magnifik mineralitet råder redan i detta unga vin. Året var besvärligt, säger Catherine, och det resulterade i rekordlågt skördeuttag, 22 hl per hektar. Men druvorna repade sig innan skörd och mognaden i sig blev mycket bra.

Vi provar även 2009 Cuvée S:te Catherine Riesling Grand Cru Schlossberg, som kommer från de äldsta stockarna uppe i själva hjärtat av Schlossbergfälten, och som är finfin, mineralisk, elegant, rik.

Nu går vi över till pinot gris. Catherine som är djupt matintresserad tycker att de tryffeltoner som finns i deras pinot grisviner, eventuellt pga botrytis i fälten, lämpar sig att kombinera med gravlax, med svamprätter förstås och gärna tillsammans med sparris i en krämig sås. Vi provar en Pinot Gris 2003 Altenbourg Cuvée Laurence, som har GC-klass trots att växtplatsen inte är klassad så.

Men raskt över till Gewurztraminer, som är en tour de force hos Domaine Weinbach. Vi provar 2009 Gewurztraminer Cuvée Laurence som vore en utmärkt dryck till diverse kinesiska rätter, men även blåmögelost. Definitivt inte over the top som fallet ibland är med Gewurztraminer. Vi går vidare med en 2008 från Altenberg som tydligt illustrerar vad Catherine menar ofta finns i Gewurztraminer, nämligen känslan av karamelliserad beska man kan hitta hos skalen i en apelsinmarmelad.

Så är vi inne på finsmakandet av Vendange Tardive. Vi börjar med en Pinot Gris Altenbourg 2009 Trie Speciale, och även om det är gott börjar smaklökarna nu bli trötta. Till sist det Catherine kallar för "en skärva av evigheten", Sélection de Grains Nobles Gewurztraminer Furstentum 2006. Ett vin som plockas druva för druva i vingården, och som hon säger: skulle vinplockarna få betalt efter vikt för detta skulle de tjäna ett par euro om dagen. Så i stället har de timpenning. Och efter att således ha skådat evigheten i våra vinglas i ett ögonblick och konstaterat att den är vacker, koncentrerad och faktiskt inte alls upplevs som långsam vacklar vi utmattade och tacksamma ut till våra cyklar.

Hur otroligt det än kan låta samlar vi efter en kort vila ihop oss till en helkväll på trestjärniga L'Auberge de l'Ill i Illhaeusern till kvällen. Men detta vore värt en helt egen historia.

Besök hos Gustave Lorentz, Bergheim

Nästa dags cykeltur är solfylld, skön, slät (vi kör vid sidan om berget), helt utan bekymmer och går i riktning mot Bergheim. Här besöker vi producenten Gustave Lorentz, representerade av Georges Lorentz. Familjen Lorentz är etablerade i Bergheim sedan 1680, men inledningsvis mer som vinhandlare. Först 1846 kom själva vinproduktionen igång, och det var grundare som gav namn åt firman.

Alsace var bakåt i tiden ett ännu mycket tydligare vinområde än i dag, en gång var 40 000 hektar vinfält i regionen, mot ca 15 000 hektar i dag. Av dessa fält förfogar Lorentz själva över 33 hektar. Därutöver köper man en hel del druvor, men bara från Bergheim, av två skäl: det ena är att man vill bevara sin specifika husstil som bygger på druvor från omgivningarnas terroir av lera och kalksten, det andra att det ger dem en kontroll av kvaliteten att inte variera vem man köper av.

Av familjens ägor är omkring hälften belägna i Grand Cru-lägena Altenberg de Bergheim respektive Kaentzlerberg. Det senare är dock ett begränsat område om bara en och en halv hektar. En stor och viktig nyhet är att Lorentz från och med 2012 är certifierat ekologiska, via Ecocert. Detta kommer man till skillnad från Weinbach också att deklarera på etiketterna.

Lorentz producerar omkring 2 miljoner flaskor om året, varav hälften säljs i Frankrike och hälften går på export. Vi känner ju deras instegsviner som kallas Reserve väl från svenska Systembolaget, där både Riesling och Gewurztraminer ingår i standardsortimentet. Allt hos Lorentz är handplockat, och man betonar som många andra Alsace-producenter att detta är matviner i första hand. Man använder en långsam jäsning, låter vinet vila på jäsresterna ett par månader innan det filtreras omkring mars månad. Buteljeringen fortgår mars till september ungefär. Då är karen tomma och lämnar plats åt en ny skörs, berättar Georges.

Lorentz använder skruvkork för de kvaliteter som ska drickas inom 4-5 år, medan de som kan lagras ännu längre har konventionell kork. En intressant detalj är att flaskorna i första läget måste hållas stående upp så att korkarna kan expandera, annars riskerar man läckage som kan skada vinet. Etketteringen avvaktar man med fram till beställningar sker från olika länder, eftersom varje land i princip har egna regler om vad som måste framgå av etiketten - det kan handla om varningstexter såväl som olika allergideklarationer om man exempelvis använt fiskbensmjöl för klarningen av vinet (vilket Lorentz inte gör).

Vi inleder med en Cremant d'Alsace, som alltså liksom all fransk Cremant görs enligt den traditionella metoden. Här har vi 40 procent chardonnay, 30 procent pinot noir och 30 procent pinot blanc. En mycket trevlig aperitif som är Brut, dvs. torr med låg restsockerhalt.

2011-vinerna är kanske inte den allra elegantaste av årgångar. Och varför skulle man köpa viner som man lätt kommer åt hemma i Sverige, till nästan samma pris? Och trots att Altenberg de Bergheim-vinerna av Riesling som exempelvis 2007-an är bra, med skön mineralitet, uppfattar jag dem som en aning spinkiga, och föredrar istället deras bredare och oljigare Pinot Gris och Gewurz VT från samma Grand Cru-läge, samma år. Så det är där inköpen hamnar.

Besök hos Paul Blanck, Kientzheim

Efter en helt betagande lunch (inledd med muscat ute på gården), hos Wistub de Sommelier i Bergheim, där vi för tredje gången denna resa provar foie gras, med traditionell surkålstallrik därefter, en av mina stora favoriter i livet, kastar vi oss än en gång på cyklarna. Vissa väljer släta vägen tillbaka mot Kientzheim medan vi andra mer dödsföraktande kör via Riquewihr upp över berget. Tidsmässigt går det på ett ut, men gillar man nerförsbacken när man tagit sig uppför berget så...

När vi kommer fram till Paul Blanck, sista vinanhalten denna gång, möter vi Philippe Blanck. Hans provning har en lite mer pedagogisk stil än de tidigare på så sätt att han betonar provningstekniken och alsacevinernas unika egenskaper, och jag lär mig ett antal nya saker av honom:

1.  Andning. Innan du ska dofta på ett vin, gör en ordentlig in- och utandning. Du blir lugn och fokuserad och får en betydligt bättre uppfattning av det vin du ska prova.

2. Glycerol.  I vissa alsaceviner där man avsiktligt använder sig av botrytiserade druvor i viss utsträckning kommer inte allt socker att omvandlas till alkohol, utan till en synlig "fat component" bestående av glycerol, vilket ökar komplexiteten hos vinerna.

3. Livslängd i Alsace. Man kan tala om fyra faser hos ett lagringsbart alsacevin. Den första fasen, friskhet, varar något år, sedan går vinet in i tunnel. Den andra fasen ökar komplexiteten och avslutas även den i tunnel. Den tredje fasen är egentligen den sista, attraktiv för den gillar åldrad charm, och slutar även den i tunnel. Sen finns en sista explosiv uppvaknandefas när vinet egentligen smakar precis som druvan gjorde när den plockades. Sen är det slut!

Vi får ett intressant smakprov redan inledningsvis: Pinot Blanc från 1989! En distinkt doft och smak av tobak, inte alls oangenäm. Vem hade trott att pinot blanc kunde åldras så väl? Drick detta till "anything à la crème", säger Philippe. Men allra viktigast: "Who are you drinking it with?" Champinjoner och kantareller är andra alternativ ;)

En Riesling 2088 Patergarten visar hög syra, mineralitet, rökig barbeque, citrus, äpplen och jodsalt. Men det blir bara bättre med Grand Cru-lägena i Schlossberg och Furstentum. Vi investerar i en fin Schlossberg 2008 och en Furstentum 2005, uppvuxen på 3-400 meters höjd, extrem mineralitet och nästan helt dold frukt i denna fas. Vi får se hur den utvecklas vidare enligt Philippes kurvor.