Julviner

Julen är ju ingen vinhögtid av stora mått, men till annandagens kalkon sitter ju i alla fall en amerikansk pinot noir som en smäck, i vårt fall Saintsbury Garnet Pinot Noir (nr 23051). Kommer från Carneros, där Napa Valley och Sonoma Valley möts i söder, och där det är lite svalare. Kanske inte ngt bourgognestuk, men ganska stram och skön för att vara en jänkare.

I julklapp begåvades jag med ytterligare två nyavärldenviner: en Rudera Cabernet Sauvignon 2001 från Sydafrika. Vinmakare där är Teddy Hall vars Chenin blanc jag tidigare berömt i dessa spalter. Drickfärdig. Därtill en Syrah från Ojai Vineyards i Santa Barbera. Ska bli oerhört spännande när det blir dags.

Albariñofunderingar

Min personliga historia med viner gjorda på albariñodruvan började i småtråkiga badorten Bahia Feliz, ganska mittemellan Las Palmas och San Agustin på Gran Canaria. Julen 2001 spenderade jag med min A. här, det var skönt och avkopplande men utan större gastronomiska sensationer. Men till slut hittade vi i alla fall en högst anständig och mycket traditionell fiskrestaurang, Los Pescadores, i utkanten av strandpromenadens komplex av diskotek, barer och allmänt kitsch.

Vår kypare första kvällen undrade vad vi vill ha för vin till fisken, och vi bad honom bestämma. ”Aah”, sa han, ”I’ll give you Galician wine.”

Han kom med en brun flaska i fluteformat. Mina geografiska kunskaper om Spanien var vid denna tid ytterst rudimentära, men så småningom förstod vi att det var för det nordvästra hörnet av Spanien, det som ligger norr om Portugal och som vetter mot Atlanten som hans hjärta klappade. Och snart förstod vi varför. Friskheten, syran, fruktigheten och den allmänna välgjordheten hos detta okända vin hade snart vunnit även oss, och det passade som hand i handske till fisk och skaldjur som givetvis var specialiteten på Los Pescadores.

Andra och tredje gången vi kom till restaurangen behövdes inget vinval. Vår kypare visste vad vi ville ha. Palacio de Fefiñanes, gjort på albariño förstås.

Vi spårade vinet i någon butik ute i Puerto Mogan, och köpte givetvis ett par flaskor. Sedermera har samma producents alster fått följa med hem i resväskan från Barcelona, Mallorca och diverse andra ställen. Min kunskap om druvan har växt förstås, liksom om andra producenter vid sidan av Fefiñanes. Besök i Portugal har vidare genererat prov på alvarinho, portugisernas namn på samma druva.

Vinerna är relativt dyra, vilket förklaras med de ganska svåra odlingsförhållandena och därmed sammanhängande låga avkastningen i Rias Baixas (”de lägre vikarna”) som är albariñodruvans hemvist. Det är vått i Galicien, det regnar mycket, och druvorna utsätts därmed för risker: mögel, kyla, sjukdomar som mjöldagg osv. Bodegan, som i Galicien kallas för adega, är av tradition ganska liten och jobbar inte särdeles modernt. På traditionella planteringar binds stockarna upp högt, vilket gör skördandet vanskligt men är en säkerhetsåtgärd för att få in luft och ljus i det fuktiga bladverket och därmed skydda druvorna, också från mjöldagg.

Det är bara det senaste årtiondet som albariño har hittat bort från Galicien. Faktiskt ända bort till USA som längst, närmare bestämt Santa Cruz i Kalifornien. Den alltid lika experimenterande Bonny Doon har exempelvis fått fram Ca’ del Solo (har varit tillgänglig på Systembolaget 2008), som även innehåller loureira och treixadura, andra druvor med galicisk hemvist. Även torrontes tillhör de i Galicien godkända sorterna. Producenten Raimat, ägd av cavajätten Codorniu, med hemvist i Penedes, alltså i nordöstra Spanien, har också börjat blanda i albariño i sina tidigare chardonnaydominerade Blanc de Blanc-viner, under inflytande av australiske vinmakaren Marc Nairn.

Den över hela världen kände vinmakaren Miguel Torres har sin teori helt klar: han tror stenhårt att albariño är en variant av Riesling, en inte alltför långsökt idé med tanke på den höga syran. Teorin är i alla fall väl utarbetad. Längs norra delen av Spanien, med mål i galiciska Santiago de Compostela, löper den så kallade pilgrimsvägen. Torres menar att tyska munkar som gjort denna vandring har haft med sig rieslingstockar som pilgrimsgåva…

Vintyper i Rias Baixas:

Val do Salnés: Minst 70 procent Albariño, resten från de andra godkända sorterna.

Condado de Tea: Albariño och Treixadura till minst 70 procent, resten från de andra godkända sorterna.

O Rosal: Albariño and Loureira till 70 procent, resten från de andra godkända sorterna.

Italien med omnejd

Har glömt reproducera listan från en egen provning tidigare i höst, kallad Italien med omnejd...

Aperitif

Fiano di Avellino 2006, Mastroberardino 13 %, 155 kr

_______
Röda viner

1. Saint-Joséph 2006, Domaine Faury, 13 %, 175 kr

2. Taurasi dei Feudi di San Gregorio 2002, 13,5 %, 250 kr

3. Briareo IGT 2002, Cantina Redi,(inköpt på plats i Montepulciano), 13 %, 190 kr

4. Les Terrasses 2005, Alvaro Palacios, Priorat, 14 %, 220 kr

5. EC Barbera d’Alba Superiore 2002, Eugenio Bocchino, 14 %, ca 200 kr

6. Barolo La Serra 2003, Gianni Voerzio, 14,5 %, 249 kr

7. Gattinara 2000, Travaglini, 13,5%, 300 kr

8. Brunello di Montalcino 1999, Col d’Orcia, 13,5%, 259 kr

Nya Zeelandfakta

Alla har väl druckit Sauvignon Blanc från Nya Zeeland, sannolikt från Marlborough, eftersom det såhär långt är den stora attraktionen vinmässigt från denna del av världen. Stoneleigh som stadigt finns på Systemet används regelmässigt vid utbildningar här i Sverige som en druvtypisk representant med tydliga friska krusbärstoner och fläder i doften, härlig syra osv. Men det pågår så oerhört mycket mer i NZ som är värt att uppmärksamma.

Själv har jag till exempel druckit en av mina bästa rieslingar någonsin från Stratford Wineries i Marlborough - frisk, petroleumfylld, allt man kan önska sig. Och på sistone har ju pinot noir från Central Otago börjat hävda sig på nästan allra högsta nivån (har provat Carrick Unraveled etc. och Felton Road är väl redan en klassiker). Nu har även ett Bordeauxliknande område på Nordön börjat hävda sig: Gimblett Gravels ligger i Hawke's Baytrakten, och jordmånen där är grusig som namnet antyder och därmed ganska Médoclik...

Craggy Range är en producent vi ser mer och mer av och som gör både bordeauxblandning och ren merlot i detta område. Till och med syrah ska vara riktigt bra...

För övrigt:
- Gårdagskvällens Finca Sandoval 2006 är ett mästerverk, kommer i novembersläppet på måndag. Victor de la Serna som utvecklat den är en parallell till Pet Shop Boys inom musiken, dvs. journalisten som byter sida och istället för att recensera ägnar sig åt att producera.
- Det ska bli kul att äta ett av 9000 tupplår som serveras vid torsdagens invigning av Malmö Arena.
- Franken är superunderskattat. Att Scheurebe kan göras som en nedtonad Gewürztraminer med aromer och syra på plats lärde jag mig i onsdags. Den fina producenten heter Wirsching i Iphofen (bilden ovan av Bocksbeutelflarran, finns på restaurang Årstiderna i Malmö). Givetvis testade vi även kanonfin Silvaner, Riesling osv., men Spätburgunder=pinot noir kändes det som det var för kallt att åstadkomma på dessa breddgrader.
- Mitt vita budgetcôtes-du-rhônefynd från Danmark (Côtes-du-Rhône Viognier Blanc 2007 från Domaine Sainte-Anne) som vi öppnade nyligen kändes allt eldigare allt eftersom temperaturen i glaset höjdes. Hmm, är detta en Viogniereffekt, funderade jag, och tittade sedan på alkoholhalten: 16 procent...

Sentida favoriter

Just nu är jag inne i en Chardonnayperiod igen, det kommer med jämna mellanrum. Kanske en reaktion på väldigt mycket Rhônevin ett slag (Rhônefestivalen, ettbetygskursen där jag är lärare i Rhône/Beaujolais, vertikalprovning med tio årgångar Clos des Papes). Investerade i lagomfatade sydafrikanska Simonsig Chardonnay (83:-, har provats, fynd), och så sent som igår två oekade Roy's Hill från CJ Pask på Nya Zeeland (89:-), dessutom från senaste släppet en amerikanare, Grove Street från Sonoma County, ännu oprovad. I samma släpp är Lat 42 Gran Reserva en oerhört prisvärd Rioja, lätt rökig och med allt på plats för 79 kalla.

Det jag är mest nöjd med annars är att jag efter en tur till Götet och en räd på stan numera har ett par Côte Rôtie - den finlemmade skönheten från norra Rhône - producerad av Patrick Jasmin, som enligt Allt om Mat är ett av fyndvinerna på Systemet totalt sett, trots modiga priset 355:-.

Vid ettbetygsprovningen var det också några saker som stod ut: Domaine Santa Duc i Gigondas, som Parker förvisso har med bland världens bästa vingårdar såg jag i går, har gjort en Tradition 2005 som utsågs till provningens bästa vin. I hård tävlan med bl a en kanonfin Crozes Hermitage från Yann Chave, Le Rouvre 2006 (198:-). Och då ska ni veta att i provningen ingick även Château La Nerthe 04, vilket i mitt tycke framstod som en rätt blek årgång, inte prisvärd, och en Condrieu 2005 från Guigal, fin men som vanligt med Viognier från Rhône rätt dyr (295:-).
Intressant var också Château des Jacques 2005, en Moulin-à-Vent, alltså en Beaujolais Cru som drar rätt mycket åt Pinot Noir-hållet, dvs. utan alltför mycket frukt och blomma som i de mer alldagliga B:erna.

Tom Stevensons bok "Vin" är en systematisk och bra sak numera efter senaste uppdateringen. Har även investerat i Jancis Robinsons "The Oxford Companion to Wine", som är en rent alfabetiskt ordnad uppslagsbok vilket väl kan behövas nån gång.

Rhônefestival

bilden: Alain Paret, ekologisk vinodlare i norra Rhône.

Ja, det var en upplevelse att åka på Rhônevinfestival ända till Avedöre i Danmark.

I själva verket låg det bara strax på andra sidan bron, mindre än en timme från Malmö. Jag uppskattar att det för den oerhört ambitiöse fanns över femhundra viner att prova. Själv nöjde jag mig med omkring 30. Mot slutet tappar man skärpan förstås, men det går ändå att prova ett sådant antal och ha en klar uppfattning om var stjärnorna finns. Och i mitt fall fanns de, knappast oväntat, i Côte-Rôtie och Hermitage.

Femstjärniga viner enligt mitt förmenande var Côte-Rôtie 2006 från Dauvergne & Ranvier (Rungsted Vin), Côte-Rôtie, Les Roziers, 2005 från Domaine P & C Bonnefond(The Wine Company) och Hermitage, Marquise de la Tourette 2005 från bröderna Délas (H.J. Hansen). Gemensamt för dessa var storartad, parfymliknande doft där smaken höll vad doften lovade i form av nyanser, längd och totalintryck. Tätt på följde Hermitage 2005, Dauvergne & Ranvier (Rungsted Vin), och Hermitage 2006 från Yann Chave (The Wine Company).

Bästa vita var en högoddsare; mest prisvärt föreföll mig vara en Côtes-du-Rhône Viognier Blanc 2007 från Domaine Sainte-Anne (Tasty Brands Vinimport,köpte 2 st för 90 danska). Från samma firma köpte jag St. Joseph-vin: Pieds Dendés Syrah 2004 (105 DKK). Producenten var ny för mig: Domaine Alain Paret. Hans ekologiska viner gissar jag att vi får höra mer om...

Mr Loach mm

Man kan inte annat än beundra Ken Loach som fortsätter göra filmer med relativt okända fast briljanta skådisar om ämnen som ligger oerhört långt ifrån Hollywooddravlet. Såg "It's a free world" i går, och det är en lysande historia i det lilla formatet om hur omständigheterna kan få allas vår moral att förflackas...den handlar om ett par tjejer som sätter upp en egen arbetsförmedling som så småningom tappar begreppet om vad som är lagligt och inte...Kierston Wareing i huvudrollen är fullständigt trovärdig.

Även om jag egentligen inte har druckit så mycket Bordeaux som jag gillar så tror jag att det beror en del på att de flesta jag har fått antingen har varit för unga eller för dålig kvalitet. Så nu lägger jag upp ett lager för framtiden. Började med 2004:orna förra året, och ser fram emot ett investera i den godå årgången 2005 i höst. Så länge nöjer jag mig med att dricka goda Rhoneviner och Pinot Noir.

Viktiga vita vänner

Juni och augustisläppen på Systemet har innehållit några riktigt bra vita i mitt tycke till hyfsade priser, tyvärr tar de slut. Det jag har gillat mest är luxemburgska Wormeldange Wousselt i juni (fin Riesling för 109:-), som i mitt tycke är en bra bit bättre, citrus och mineraler en masse, än Breuers budgetrieslingar såsom Sauvage för cirka samma pris, plus vilket tidigare nämnts, sydafrikanska Teddy Hall Chenin Blanc (63:-), och spanska Etim Blanc (80:-), båda torra sköna omväxlingar till uttjatad Chardonnay och Sauvignon Blanc. Alla tre har nog nått närmare tio flaskor vardera...

Sommarnytt

Sommarn är ju mer högsäsong på att dricka vin än att skaffa vin. Årets semester var väl inget undantag från detta. Samtidigt blir det av naturliga skäl mest vitt och rosé, man är liksom inte lagd för tyngre röda förrän höstmörkret börjar lägra sig. Här några minnesvärda nedslag sommarn 2008:

Sommarns budgetrosé: Puychéric, håller stilen år efter år
Sommarns budgetvita: Absolut utan tvekan Teddy Halls torra och personliga Chenin Blanc, i hård konkurrens med Étim Blanc, spanskt skönt mineraliskt från augustisläppet
Roligaste överraskning: Napa Zinfandel från 1993 fortfarande i fin form, lite torkad i frukten men frisk ändå
Sommarns bästa vita: Chablis Fourchaume Premier Cru 2003, sparad ett par år, ljuvligt krispig och mineralisk
Sommarns kanske bästa röda: Barolo Serralunga (Fontanafredda) 2001, kanonbalans
Sommarns personlighet: Les Vieux Clos (Nicolas Joly) 2004, mörkt gul, en torr dam till spättan

Indien mm

Var i Düsseldorf ett par dagar på den gigantiska tryck- och pappersmässan drupa som bara äger rum varje olympiad, eftersom jättar inom tryck såsom Heidelberg behöver bygga upp en hel hall med pressar för ändamålet...bara en sån sak talar naturligtvis för digitaltryck som ju är lite smidigare. Bodde nere vid Rhen vilket var suveränt när man kom tillbaka från mässhelvetet och kunde koppla av med ett glas sval Riesling. Lyckades tyvärr inte ta mig till någon vinaffär, så det blev bara flygplatsfynd denna gång, mest Bordeaux.

Lite senare var det dags för en tripp till Delhi. Indien är ju inget vinland par excellence, men jag drack ändå en högst passabel vit historia som fanns på hotellet, Taj Ambassador. Fick aldrig kläm på druvan men gissar Chardonnay. Tyvärr åt Lufthansa upp min lediga dag i Delhi genom att vara sena från München. Detta ledde till ombokning och att jag fick se Bangkok Airport för vad det kan vara värt. Massa taxfree var det där i alla fall. I Delhi var jag efter ca 30 timmars resa. Enda räddningen i sammanhanget var kanske att jag kunde se en och en halv EM-match på Kastrup, intaget tillsammans med en försvarlig mängd vitt i loungen. Naturligtvis försvann min väska på kuppen.

Hotellet Taj Ambassador låg alldeles intill Khan Market som är en av de mer bekanta affärssamlingarna i Delhi, inte en mall utan just en samling affärer av upmarketslaget. Där fick jag således försöka bygga en ny garderob i herrbutikerna efter Lufthansas malör. Två par linnebyxor, några schyssta skjortor, kalsonger, strumpor och toalettartiklar blev resultatet innan väskan väl dök upp.

Vad ska man säga om det jag såg av Indien? Som vanligt är det ju mest industriområden man faktiskt ser på affärsresor, men trots allt, mina erfarenheter från Indonesien bildar ändå ett asienmönster: värmen, värmen, människor överallt, en kaotisk trafiksituation där tutan är den centrala bildelen som inte får paja, bra människor som har en mindre produktivitetsfixerad livsstil än man själv. Samtidigt en skön rytm just beroende på detta, vådliga standardskillnader i en och samma vy, fullt av tiggare och barn som säljer hemgjorda tidningar i plast i bilköer, men mest av allt bara vänliga människor som jag personligen tycker det är extremt mycket lättare att prata med än exempelvis kineser, men det är väl det brittiska kulturarvet som ger en länk till oss. Är man by the way tedrickare som jag så känner man sig väl omhändertagen i Indien och får alltid mjölk i;) Och Kingfisher är en utmärkt lageröl med lagom bubbel för min känsliga kista.

Hann se India Gate (krimskrams kring monument), cricketspelande ungdomar kring metrobygget som försiggick överallt, parlamentsbyggnaden, Hunayuns Grav - ett Taj Mahalliknande bygge med diverse liknande saker omkring sig, Bah'ais tulpantempel (se bilden) mm. Hann också med den obligatoriska slängen av Delhi Belly, som på beställning...

Var även i parker, såg India International Centre från utsidan, åkte rickshaw för sex rupier men missade Connaught Circle denna gång. Nåt ska man väl ha kvar...

Till detta bloggande dricker jag Guigals vita Côtes-du-Rhône som enligt Parker är det vin som har utvecklats snabbast hos denne gigant under senare år, främst pga ökande inslag av Viognier. Det är inte vad jag skulle kalla ett charmigt vin, men det har body och massor av spännande substans, och blir ännu intressantare när det inte är riktigt kallt längre.

Goa grejer

I dag hämtade jag en laddning Rhôneviner på Systemet i Trelleborg. det är en låda från Cave de Tain som innehåller ett par St Joseph, ett par Crozes-Hermitage och en Cornas och en Hermitage. Sugen på Syrah? Jajamensan, så bara för att stilla detta sug gav jag mig på en Mas Neuf ur den sändning av 12 flarror som jag fick från Vinatis i Frankrike för en tid sedan. Sydfransk Syrah-Grenache-Mourvèdre som Parker gillade och som jag fick för cirka en hundring per flaska.

Var på Munskänkarna i torsdags och drack champagne, mest Bruno Paillard, men även en Veuve Cliquot (som var bäst!), tillsammans med en mycket trevlig delikatesstallrik. Det var M:s 50-årsjubileum som firades högst anständigt. Inte blev det sämre av att jag dagen därpå fick bekräftat att jag nu är tvåbetygare. Tack för det!

Avdelningen upplevelser: hade sparat en flaska Silex (Vouvray) från nåt släpp x antal månader sedan. Alltså, doften av en ädel Chenin Blanc är ganska svårslagen, det var både jag och A. överens om sedan vi efter champagnen provade denna läckerbit. Vått ylle, honung, det var fint ska ni tro! Denna flaska hade jag också släpat ända upp till Göteborg och tillbaka med tåget som bar mig till Varvet (löpning, halvmaraton) den 17 maj. Ganska nöjd var jag med den dagen. Nådde nästan det personliga målet två timmar. 2:00:39 blev det.

Superlag på denna blogg

Så mycket vin, så lite tid...har varit i Wiesbaden, Barcelona (igen!) och i Köpenhamn och provianterat nya goda flaskor. Från Tyskland kom det givetvis mest Riesling (Robert Weil, husguden Breuer och lite annat), från Barca nya sköna modeviner (Aalto, Finca Sandoval, ett par albarino, Guitians Godello förstås, några Mencia) och från Köpenhamn mest pinot noir denna gång. Har nu hittat till HJ Hansen, Lögismose inte långt därifrån, och entusiasten Österreich som bara har vin från detta land. Har nu en försvarlig mängd Bourgogne från 2005 som ska bli kul att hugga in på vad tiden lider.

Igår hittade jag Tomtebarolon från Josetta Saffirio på Systemet här i stan. Provade också att köpa en australisk Riesling, eftersom jag häromdagen smakade en helt fascinerande Tasmansk dito på vinbaren Terreno i Sthlm. Blommor och mineraler samtidigt, inbjudande och flerstämmigt och helt i min smak även om jag i många andra druvsorter föredrar gamla världen.

Även i Tyskland...

...görs det högklassig pinot noir. Eller Spätburgunder som den ibland kallas. Franz Künstler i Rheingau är ett fint exempel. Medan nyzeeländsk (t ex Stoneleigh) eller amerikansk (t ex från Oregon eller kalifornisk Fetzer) PN kan kännas lite "rå" och med färre dimensioner än säg en Beaune, tyckte jag att Franz K. åstadkommit en personlig produkt med mörk färg, förförisk djup doft och burgundiska toner i smaken. Detta tillsammans med kycklingbröst, lindade med bacon och fyllda med vitlöksfärskost, och en liten parmabit på toppen.

Eftersom jag ska till Rheingau i nästa vecka blev detta en trevlig påminnelse om vad som kan vänta mig där.

Fint i Flädie

Flädie Mat- och Vingård är en pålitlig firma som vi brukar använda för catering på jobbet. Men jag har inte varit där på besök. Förrän i går. Vi lagade mat tillsammans, vilket jag gjort på ett antal olika ställen, bland annat på Gastro i Helsingborg.

Men detta var ändå det bästa i den vägen jag varit med om. Vi började med aptitretare (som var färdiggjorda): hembakt knäcke med skagenröra, och dadlar med färskost och rökt sidfläsk. Vitt och rött. En intressant pinot noir från Nya Zeeland slank det ner en del av, har glömt namnet, fy.

Sen gjordes det hummer med kålrots- och rosmarinkompott, hummerbuljong och rostad brioche. Till detta en Grüner Veltliner av Kurt Angerer. Därefter halstrad marulk med fänkålsrisotto, dillsmörad fiskbuljong och inkokt kronärtskocka. Till detta en Chardonnay från Tyrrell i Australien. Så det jag själv var med och lagade: Bröst och lår av anka (låret först confiterat i ankfett och därefter strimlat till en rillette) med syltad endive och chokladsky. Chateau Mareil, en Medoc till. Och sist men inte minst Fattiga Riddare med stekt vit choklad, karamelliserat äpple och vaniljglass. Moscatel de Setubal...

Ujujuj va gött de va. Och trevligt. Dagen kändes lite lång i dag.

Intressant nog har de skapat en vingård på riktigt, med stockar som ska ge vin om ett par år. Nordliga druvor förstås, det enda namnkunniga är några stockar Riesling för sköjs skull.