Amarone är jobbigt

Jag har ju tidigare beskrivit hur svenska grabbar diggar amarone, någon påstod att det är för att om man kommer från whisky- och vodkahållet så tycker man helt enkelt att det mesta i vinväg är lite mesigt. Man vill ha rött vin med malle. Likaså säger många "jag dricker inte vitt vin". Håhåjaja. Men då får jag ju mer bättre Mosel för mig själv, klagar inte.

Anyway, de fåtaliga gånger jag ger mig på amarone så är det bara för mycket. Alkohol, tyngd och socker. Ont i huvet får man också. Öppnade en Amarone Classico till osten i går, och det har gjort mig mentalt tunggumpad hela dagen. Inte blir det bättre av att MFF torskar mot GAIS heller.

Nej, åk lite västerut till Piemonte och satsa på barolo eller Langhe nebbiolo i stället. Malvirá var en trevlig bekantskap. Finns i beställningssortimentet.

Och lyssna gärna på Joan Osbornes version av "What becomes of the broken hearted". Det gjorde jag just. Och nu är det Rasmus Seebach, en riktig Guilty Pleasure. Gi' slip nuu'... En vecka kvar till friheten!