Fadäs i repris, nä, banne mej…

Min son Justus och jag var i London och ville gärna äta sista dagen på det som Jamie Oliver tycker är stans bästa fish and chips...visserligen låg det en bit bort, men det var lugnt med tiden tyckte jag. När vi så småningom hittat dit, vederbörligen ätit (de var goda!), och skulle ta t-banan tillbaka visade det sig att den närmaste stationen var tillfälligt stängd. Så det var bara att vanka vidare till nästa station, vilket tog ca tjugo minuter som inte riktigt var inkalkylerade. När vi var tillbaka på hotellet i Chelsea hade marginalerna krympt betänkligt. Vi sprang med våra rullväskor till närmaste Underground, men vi fick vänta även på denna.
Vi skulle till Liverpool Street Station, den som har tåget som går till Stansted vilket alla luttrade Ryanairresenärer känner till.

Svetten ökade, och jag sa till Justus att med den hastighet T-banan går kommer aldrig att hinna till tåget i tid. I bakgrunden lurade den fadäs jag hade gjort gången innan när jag var i London med jobbet. Jag hade den gången kalkylerat helt galet när jag skulle ta mig från Amersham i väst till Stansted i öst, och missat incheckningen med mer än en kvart, vilket slutade med att jag fick sova på en obekväm bänk på Stansted och ta morgonplanet i stället.

Detta scenario, ännu plågsamt tydligt i minnet, ville jag till varje pris undvika att ånyo gå igenom, särskilt jobbigt var det att utsätta min lille son för detta upprepat dåliga omdöme mitt i allt…

”Vi hoppar av T-banan och tar en taxi, det går snabbare,” sa jag till honom. Sagt och gjort och vi kastade oss ut i gatan och fick tagt på en bil rätt så snabbt. Nu gällde det att trafiken inte var för häftig. Men det var en bra chaufför, han öste på, och vi kom fram till Liverpool Street Station cirka fem minuter innan ett lämpligt tåg skulle gå. Jag betalade och vi kastade oss ut ur taxin och sprang med våra väskor mot stationen.

Men, blixten slog ner i huvudet på mig, var hade jag min handväska med biljetter och pass med mera? Den hade jag ju hela tiden haft över axlarna. Det svindlade för ögonen. Jag hoppade upp och ner och skrek obehärskat ut ”NEJNEJ, NEJNEJ”. Justus såg skrämd ut. Jag hade glömt den i taxin i röran. Vi sprang tillbaka. Ingen taxi.

Jag pratade hetsigt med ett par bobbies. ”Har du nån aning om hur många taxi det finns i London?” sa de med föga medkänsla. ”Det enda du kan göra är att springa tillbaka till samma ställe där ni klev av. Kanske kommer han tillbaka.”

Modet var nu på nollpunkten. Vi hade i princip redan missat tåget och därmed planet. Hur skulle vi få tag på och boka hotellrum för en extra natt? Varför kalkylerar jag så dåligt? Är jag en så dålig människa, tillochmed kanske dålig pappa? Jag förbannade min oförmåga.

”Pappa,” sa Justus försiktigt och pekade. ”Han står där”. Taxichauffören. Mot alla odds hade han till slut vänt tillbaka och stod och viftade med väskan. Jag sprang i högsta fart fram till honom, ryckte väskan och hann klämma ur mig: ”You are a wonderful person”, sedan sprang Justus och jag de hundratal meterna fram till stationen igen. Det fanns ett tåg, som kanske kanske.

Hela vägen fram till Stansted, cirka trekvart, satt som vi på nålar, varje stationsuppehåll tog en evighet, och när tåget väl var framme satte vi sprinterrekord fram till incheckningen. Killen som stod där sa bara ”Det är hur lugnt som helst, mer än fem minuter kvar”.

Vi hann. Jag var ohyggligt lättad men inte särskilt lugn. Eventuellt var jag inte riktigt så dålig som människa och far i alla fall, men pulsen ökar och adrenalinet börjar vina i ådrorna varje gång jag tänker på den här incidenten.