Bryan Ferry bjöd på sig själv

Vet inte vad det är med Konserthuset i Malmö som lokal för fina karriäröverblickar, men tydligen kan den få de potentiellt mest blaserade artister att överträffa sig själva. Bryan Ferry, för kvällen i diskret mör kostym och slips, alltid elegant, är inte den mest extroverte sångaren som hållit på i 40 år, och inte heller igår fick vi några mellansnack som beskriver vad han tycker och tänker nuförtiden, men det spelade inte så stor roll när han gav en så snygg provkarta över sin karriär rent musikaliskt. Precis som David Byrne i samma lokal förra året. Fler likheter med Byrnes konsert: inte någon återhållsam unplugged-sättning precis, utan 11 man på scenen en stor del av tiden. Eller män/kvinns om man ska vara petig.

Det drog igång med bra tempo från början via "I put a spell on you" och "Slave to love". Både rutin och ung entusiasm fanns på scenen samtidigt, manifesterat i den dubbla gitarristuppsättningen med Chris Spedding (som åldrad mafioso tagen ur Sopranos) och Ollie Thompson (20 årig släkting till Paul Th.? får kollas), liksom trummor/slagverk som hanterades av veteranen Andy Newmark tillsammans med Bryans likaledes ca 20-åriga son Tara.

Det var välavvägt att inte som jag kanske hade befarat ta alltför mycket från det senaste albumet Olympia, som visserligen är bra, men har man gått för att höra Bryan Ferry så finns det ju så mycket mer man vill få, och det fick vi: det är ju kanske som coverartist han är allra störst, och kvällen bjöd på Dylannedslag ("All along the Watchtower", till exempel), Neil Young ("Like a hurricane"), såväl som den obligatoriska avslutningen med magnifika "Let's Stick Together" som fick hela publiken på fötter och "Jealous Guy" som han faktiskt i ärlighetens namn gör bättre än Lennons original. Dessutom tryfferades alltihop för min egen del av "Bitter-Sweet" och "Love is the drug", två av Roxy Musics absolut bästa alster plus, som en eftergift åt alla nostalgiker som nånsin vaknat till Eldorado med Kjell Alinge,: "Avalon", en loungeklassiker.

Kul också med stolpiga "Sign O' the Times" från gamla "The Bride Stripped Bare", albumet som färgades av uppbrottet med Jerry Hall (Mick Jagger snodde ju henne), medan jag hade kunnat avvara dansmonotonin i "Boys & Girls" från albumet som är ett av hans mer lättglömda.

Jag står ut med att det inte kom särskilt mycket (om nåt?) från hans två första album "These Foolish Things" och "Another Time, Another Place". De är ju hypernostalgiska och funkar faktiskt fint där de är, i min skivspelare.

Köpte en Kate Moss-prydd T-shirt som minne. Bryan är väl den enda "rock"-artist som kommer undan med det, att ha en fotomodell som prydnad på trumskinn och t-shirtar. Men det är en linje han kört från början, och jag faller mycket lätt för den. Fem stjärnor.